Obotlig optimist som jag är…

Snäppet värre än att det ligger stinkande kattbajs i porten är när det inte ligger kattbajs i porten. Trots att det stinker.

Snäppet värre än de jättestora spindlarna som satt i taket sist jag hämtade tvätt i torkrummet är att de inte satt kvar idag när jag var där i samma ärende. Jag antar att det betyder att de gömt sig i tvätten.

Men jag knarkar i allafall inte

Det känns "sådär" att min unge ipaddade sig själv till sömns i soffan innan jag hann fixa kvällsmat. Till middag åt hon ett par tre grönsaksstavar och dessförinnan en bulle. Det är ju tur att svenska barn får mat i förskola och skola. Synd bara att de inte får tänderna borstade där också.

Jag veeet att det här är en jävla petitess egentligen, alla barn somnar väl från tandborstning och kvällsmat någon gång ibland, men när jag sätter igång och ångestar över mitt kassa föräldraskap så rullar det liksom bara på och plötsligt känns det som att jag inte är ett dugg bättre än far min som kallade en burk oliver och en skål godis för middag och lät mig somna i haschdimmorna i skinnsoffan framför tv:n varje kväll när jag var där.

Äh, "svara" eller "svara alla", what's the difference?

Här sitter jag i godan ro och svarar på ett mail när jag plötsligt drabbas av en skamsköljningsflashback utan dess like. Nuförtiden är jag extremt noga med att kolla i mottagarraden innan jag postar någonting, hur harmlöst meddelandet än må vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen. (Men ändå händer det såklart på grund av amningshjärna och demenstendenser att det blir fel.)

När jag gick journalistutbildningen skickade en medstudent ut ett massmail till alla på institutionen där hen sökte tips på någon att intervjua till en artikel av lite känslig karaktär. Jag insåg direkt när det plingade till i inkorgen (eller rättare sagt direkt när jag hade tillgång till en dator med internetuppkoppling och passade på att logga in på mitt mailkonto, då det här utspelade sig i en tid före smartphones) att jag hade det perfekta intervjuoffret i min bekantskapskrets. Eftersom det brann lite i knutarna skickade jag snabbt som attan ett svar där jag eventuellt var lite väl generös med både personuppgifter och detaljer. Till alla på institutionen.

Åh, fy fan vad jobbigt. *profylaxandas* Tror jag måste lägga mig ner med en fuktig trasa över pannan och bli matad med chips en stund.

VM i dåligt samvete

– Mamma, kommer du snart? Kan du ta med min giraff från vardagsrummet?
– Den kan du hämta själv när du går och kissar.

*tystnad*

Ni som har eller har haft småbarn vet att det sällan är ett gott tecken när de är alldeles tysta, så jag gick in i sovrummet och för att se efter vad som var i görningen. Svar: ingenting. Hon hade helt enkelt vikt upp en flik av överkastet och täcket, krupit ner och somnat. I väntan på sin pms-sura morsa som satt i vardagsrummet och spelade tap zoo.

Nu har jag pussat den lilla hjässan, släckt lampan och gråtit en skvätt över att jag är världens sämsta förälder. Det känns fortfarande inte bättre, och morgon är det såklart jobb och förskola så att jag inte har en chans att kompensera genom att vara all fun and games och skitnärvarande. Fan också.

Det där enda som alla småbarnsföräldrar snackar om + det onämnbara

Tidigare idag outade barnet att hon hade "jätteont i hela magen" och jag ba: Hello mr. Vinterkräksjuka, så kul att du tar dig tid att komma på besök blott tre dagar innan jul.

Men det var såklart inget att oroa sig över. En kort stund senare slank hon iväg och la en kabel som var ungefär en halvmeter lång och vips var allt frid och fröjd igen. (Eftersom vår avkomma ännu inte har varesig kompetensen eller räckvidden att torka sig själv efter toabesök har vi den stora äran att beskåda varje stolgång.) Jag upprepar: en halvmeter. Vet ni hur liten en treochetthalvtårings torso är? Den måste ju ha varit sprängfylld med skit!

Ps. Självklart ropar jag inte hej ännu. Vi har ju två hela dagar på oss att bli kontaminerade. Hemulen ska till förskolan en sista sväng imorgon och jag ska jobba två dagar till. I förskolemiljö. Dessutom toppar jag med att åka kollektivt både dit och hem. Och ni minns väl vad jag råkade ut för på spårvagnen dan före dan före dan förra året?

*blink*

Köttpsykos

Det är inte helt utan stolthet jag kan informera om att vi två (2) av veckans dagar bjudit på helt vegetariska* rätter. Och det är inte helt utan en känsla av trötthet jag konstaterar att kommentarer om avsaknad av protein inte lät vänta på sig. Trots kikärtor.

*alltså vegan

Bila med Berit

Hemfärden från Ulricehamn var sannerligen ett kvinndomsprov. Mörker, regn, kastvindar och hela tiden uppmaningar på radio om att hålla sig hemma och absolut inte ge sig ut på vägarna. Långa sträckor var det omöjligt att köra snabbare än 60 km/h på motorvägen. Och som grädde på moset kastade sig en svartklädd man ut ur en butik och rätt ut framför bilen när jag körde genom Majorna och just hade börjat pusta ut.

När jag väl kom in genom dörren hemma och vågade känna efter var jag helt mör i kroppen av allt adrenalin.

Doftöverkänslig? Jag?

Vi passerade just Halmstad och stannade till då på Max. Det är rätt glest mellan deras restauranger här i södra Sverige, så det gäller att passa på. Ok, de finns både vid Ullevi och i Allum, men dit har vi ju ärenden ännu mer sällan än vi åker till Skåne.

Hur som helst, maten var god och de av oss som inte prioriterade lekhörna före förtäring blev både mätta och belåtna. Men när jag skulle slänga skräpet klev jag rakt in i någon slags mellanvärld. Visuellt befann jag mig fortfarande på hamburgerrestaurangen men av lukten att döma måste jag ha teleporterats till ett festivalområde. Ni vet det där solvarma sötsura potpurrit av fekalier, friterad mat och lera.

Jag blev inte jättestressad sådär på en gång eftersom jag tog för givet att stanken kom från hålet där man lägger "övrigt", jag tog till och med i godan ro en kaffe på maten och hängde lite med min äkta make medan barnet underhöll sig själv/gnällde varje gång hon "behövde" hjälp ner, men efter en stund insåg jag att det luktade där också. Säkert femton meter från där jag först kände det.

Aha, det måste ha kommit med vinddraget när dörren öppnades nyss, försökte jag intala mig själv samtidigt som kallsvetten började bryta fram. Too late, paranoiacentrat hade vid det här laget redan tagit över och stängt av all övrig hjärnaktivitet som inte hanterar livsuppehållande funktioner.

I skrivade stund är vi i höjd med Varberg. Jag sitter fortfarande på helspänn, men har inte känt av odören sedan vi brände förbi Falkenberg. Det kommer dock inte att hindra mig från att, när vi kommer hem, nosa igenom i tur och ordning skor, ytterkläder, packning och övriga familjemedlemmar. Sen ska jag ta en varm dusch sittande i fosterställning. Jag kommer inte få någon ro innan jag rett ut vad källan är.

Mot mörkare tider

Även om man fortfarande kan plocka jordgubbar och gå i t-shirt om eftermiddagarna så är det ett faktum att overallsäsongen närmar sig med stormsteg. Som den icke-förutseende själ jag är har jag dock inte ens börjat fundera på att införskaffa vintermundering till hemulen, till skillnad från dig som googlat dig hit med sökorden ta på overall.

Jag vet inte exakt vad du undrar över, men om den som ska ikläs overall är ett barn så är mitt svar följande: Det är skitjobbigt. Gäller det en bebis så är det jobbigt eftersom hen inte har någon styrsel i kroppen och gäller det ett större barn så är det jobbigt eftersom styrsel i kroppen medför att hen kan och kommer streta emot och/eller springa och gömma sig. Räkna med tio minuter, en kvart extra någonting varje morgon.

Var är Brorsan?

Schysst man känner sig när man två timmar efter att man stängt balkongdörren hör ett svagt jamande. (Man = jag.)

Eventuellt borde jag ha kissat först

Saxparty

Små barn, små bekymmer heter det som bekant. Just nu är definitionen på lycka saxar och bad. Inte nödvändigtvis samtidigt som tur är, men ändå. Det ger mig gott om tillfällen att praktisera storstenens princip. Och hyperventilera i en imaginär papperspåse medan jag visualiserar avklippta fingrar och bakhuvud som möter sten.

Största möjliga tyssstnad

För ett tag sedan var jag på en tillställning där alla gäster fick fylla i en plojig visum-ansökan. I en av rutorna blev man ombedd att fylla i sin lön. Jag skrev "otack", någon annan skrev "för lite" och en tredje kort och gott "ja". Så vitt jag vet var det ingen som plitade ner några siffror. Vad är det egentligen vi är rädda för? Jag är övertygad om att de enda som har något att tjäna på att vi mörkar vad vi har för inkomst är våra arbetsgivare.

På mitt förra jobb hade jag inte hjärta att prata lön med mina kollegor eftersom många av dem var så hopplöst underbetalda. En stålkvinna, 64 år gammal, som inte varit hemma med barn många år och som alltid gjort ett gott jobb hade tre tusen kronor mer än mig i lön, och ungefär 40 år mer arbetslivserfarenhet. Känns inte helt renhårigt.

Där jag jobbar nu snackar jag inte heller gärna lön. Men nu är det ombytta roller. Det är första gången jag är anställd som kock av kommunen, så jag ligger i samma löneklass som 19-åringar utan studielån, eget boende och familj. Två tusen kronor under snittet. Klart det är lite pinsamt.

Jag vet inte om jag hade haft mycket mer i lön om jag jobbat på krogen, kanske hade jag fått någon krona i dricks då och då, men hotell- och restaurangfacket är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, så antagligen inte. Jag ska ge er ett exempel: senast jag var medlem där hade man 17:50 i ob-tillägg. Punkt. Oavsett om det var en vanlig sketen söndag, okristligt tidig vardagsmorgon eller julafton. Ni fattar va?

Nu har jag istället förmånen fast anställning, slipper jobba helger och kvällar och med lite trixande kan jag ta ut sex veckor betald semester. Och så trivs jag på jobbet. Det är faktiskt inte fy skam ändå.

Vad jag tjänar? 20.000 kronor i månaden. Baserat på heltid alltså.

Det är inte jag som har beslutsångest, det är han som har baktankar

– Jag tänkte åka till Koster sista helgen i maj.
– Det låter trevligt, gör det.
– Men klarar ni er utan mig?
– ...
– Ja, men tänk om lill-Molvig vaknar på natten och vill ha tiss.
– ...
– Jaja, ok då, hon sover på nätterna nu. Men klarar jag mig utan henne i två dagar?
– Vill du inte åka?
– Jo, men jag missar ju mors dag.
– Du kanske kan se det som en mors dags-present till dig själv.
– Så att du ska slippa köpa en mandolin till mig. Det hade du räknat ut bra va?!

När kommer vad sa du? Jag har lite svårt att fokusera just nu.

Är det på grund av att det är som det är med din pappa som du inte vill ha fler barn, frågade en vän, som milt uttryckt är uppväxt under dysfunktionella förhållanden. Det kan nog ligga något i det, sa jag, trots att jag aldrig ens tänkt tanken tidigare.

Min mamma hävdade bestämt att hon var kärnfamiljsskadad. Att det var på grund av att hennes uppväxt varit alldeles för lycklig och en enda lång räcka av happy happy joy joy som hon blev en kicksökare och kastade sig in i förhållandet med mannen som senare kom att bli min far. Om omvänt förhållande också råder så borde jag alltså vara safe, men jag vet inte. Det finns ju gott om undersökningar som pekar på motsatsen, och jag antar att det är den vetskapen som får mig att freaka ur med jämna mellanrum. För säkerhets skull liksom.

Tills jag själv fick barn var jag ganska säker på att jag hade klarat mig genom barndomen utan några större men. Pah! Jag borde aldrig ha fått föröka mig. Nuförtiden tassar jag genom tillvaron som på äggskal, letade efter tecken. På att människor som står mig nära inte är att lita på. Ta bara en sån sak som att vi hittills aldrig ordnat barnvakt för att få tid att rå om varandra och äktenskapet.

Först trodde jag att det var paren som går ut och klubbar när ungen är två månader det var fel på, men ju längre tiden lider fattar jag att det är vi (jag) som är avvikande. Jo, jag inser också att jag säger emot mig själv fullständigt här och att vår avkomma antagligen inte skulle ta mer skada av att umgås några timmar på tu man hand med någon av våra polare än hon gör av att gå på förskola sju timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Men det spelar ingen roll. Jag är inte redo att släppa efter ännu mer.

Emellanåt känns det, kanske inte så konstigt med tanke på ovanstående, som att jag håller på att drunkna i en osäkerhet som kom med familjelivet och föräldraskapet. Särskilt sedan mamma dog, och med henne länken till min egen historia, referenserna, kunskapen som gått från mor till dotter sedan vem vet hur många generationer.

Jag har förstås min mormor, men till henne är det ju ett "glapp". Hon minns förvisso hur man handskas med barn, men inte så noga hur det var när jag var riktigt liten. Och alla anteckningar och minnen från den tiden – utom journalen från min födsel, en dagstidning från samma dag och tack och lov en del fotografier – brann visst upp i ett svartsjukedrama i mitten på åttiotalet.

Här står jag, runt mig rusar tillvaron förbi i tvåhundra kilometer i timmen, och så kommer någon och ba:
– Jaha, när kommer tvåan då?

The N-word

Pinsammast igår: När jag använde ordet nigger. Förvisso i ett samtal om glassar, chokladbollar och bondrasism. Fast det kunde ju inte de två mörkhyade tjejerna, som satt en meter framför mig och plötsligt hajade till, veta. Super uncomfortable.

Så fixar du bästa undergångsstämningen

Haft lite för roligt i finvädret så här på Jesus dödsdag? Ännu finns det tid att ställa allt till rätta, klockan är ju bara barnet. Ratta in Underkastelsen och jag garanterar att ni kommer somna med en härlig känsla av uppgivenhet.

Välkommen till fobikliniken!

Trogna läsare vet att jag lider av lätt emetofobi, vilket min familj tydligen vägrar ta hänsyn till. Först kiknade ungen av skratt, vilket triggade igång en aggressiv hicka med en go uppstötning på vardagsrumsgolvet som följd.
– Jag kräktes! konstaterade hon glatt, tog en snabb dusch och gick sedan vidare med livet som om ingenting hänt.
En stund senare hördes plötsligt de ljuva tonerna av one hair ball comin' up från katten som satt uppflugen på sängen. Alltid ett skvättfritt ställe, de är inte dumma de där luddskallarna.
Bara minuter senare var det dags igen då den andra katten (den av dem som väger 6,5 kg) plötsligt drabbades av bulimi, hetsåt en halv skål torrfoder, ångrade sig och vände magen ut och in på köksgolvet.
Ok, så vems tur är det härnäst? Pax inte!

Tema: spy galla på förskolan

Jag har ju glömt att berätta om föräldrarådet jag var på förra veckan! Under övriga frågor bad jag att få ta upp ett par genusrelaterade grejer jag tänkt på. Tre minuter innan mötestidens slut och lokalen skulle låsas och larmas fick jag ordet. Nu var jag alltså inte bara den jobbiga feministmorsan utan också hon som sinkade alla som ville hem och äta kvällsmat med sina familjer.

Jag: Jag tycker att det har varit väldigt mycket prat om att vara jätteduktig flicka och jättefin flicka på sista tiden och jag har också fått signaler om att pojkarnas kommer hem och är jättetuffa och jättestarka. Hur tänker ni kring det här?

Rektorn: 2006 gick alla mina pedagoger en kurs och vi jobbade aktivt med de frågorna, men det har kommit lite i skymundan sista tiden med alla omorganiseringar. Vi försöker såklart bemöta alla barn lika, men det ryms inte riktigt i vår budget och vi har inte heller jobbat ihop oss i nya arbetslaget. Men till hösten ska vi ta nya friska tag med genusarbetet.

Jag: 2006 var mitt barn inte ens fött, förskolan hade inte öppnat och det är inte samma personal nu som då. Till hösten är det för övrigt ett halvår. Det är en ganska stor del av ens livstid när man är tre år. Man hinner formas ganska mycket. Och på vilket sätt kan bemötande vara en fråga om budget?

Annan mamma: Men det är ju i den här åldern de upptäcker att de är pojkar och flickor.

Jag: Det är inte det jag opponerar mig mot. Jag är bara så trött på det här fin- och duktigsnacket att det står mig upp i halsen. För min del föredrar jag att hon kommer hem och svär framför det här fokuset på att vara fin och duktig hela tiden.

Rektor: Jag förstår att du är frustrerad och att du vill ha en förändring nu, men i dagsläget ryms det inte i budgeten.

Och så vidare. Just nu är jag av flera anledningar jävligt sugen på att ta mitt barn ur förskolan. Tyvärr är det inte ett realistiskt alternativ. Och så finns det ju saker som är bra där också. Även om de sakerna blir färre och färre med varje sparbeting och förtätning.