Önskeinlägg: Vardag

Lisa säger: Jag gillar vardagsinlägg om vad du och H gör t ex när ni är lediga.

Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.

Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:

För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."

Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?

– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.

And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.

Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.