The worrying kind

"Men hur ska jag klara mig med bara två kastruller?" "Vilka ska jag välja?" "Och om jag vill laga något mer avancerat då?" Mm, stor risk.

Jag håller på och röjer ut några köksskåp inför stambytet som sätter igång imorgon och jag upptäcker hela tiden nya personlighetsdrag hos mig själv. Till exempel att jag är dum i huvudet och tror att jag kommer laga någon form av gourmetkost när jag ska vara ensam hemma i två veckor, utan tillgång till rinnande vatten, i ett hem som är under nedrivning och förhoppningsvis så småningom uppbyggnad.

Ha, vi vet alla att det enda jag kommer inmundiga är chips direkt ur påsen samt sånt som serveras på soliga uteserveringar.

Instagram goes blogg: vardagsbild 2/5

Så länge det bara handlade om ett par–tre timmar en dag i veckan tyckte jag det var rätt gött att glida in på kontoret, stänga dörren om mig och lyssna på podcasts och lägga beställningar, men i takt med att större och större del av min arbetsdag består av kontorsarbete känns det istället alltmer som ett stressmoment. På samma tid som vi tidigare hade för att sköta inköp är det nu meningen att vi också ska hinna med att kontera beställningar, kontrollera leveransaviseringar och orderbekräftelser samt kvittera leveranserna digitalt.

Det är väl för all del bra att ha lite koll så det inte blir alldeles för mycket göteborgsanda i finanserna men ibland känns det som att vi silar mygg och sväljer kameler. Och det går såklart inte alls på ett ut tidsmässigt så istället får vi prioritera bort annat. Det första som ryker är det som tidigare satte lite guldkant på vardagen, typ hembakat bröd och annat mellanmål än smörgås och mjölk. (Även om jag faktiskt hunnit med bägge delar just den här veckan.)

24. En grej jag borde ta tag i

EN grej… LOL. I morse fick jag iallafall tummen ur och mailade mina fellow bokcirklare angående träff på torsdag. Det har hängt över mig länge.

Några andra grejer på listan är: boka in mig på spa innan presentkortet jag fick när jag fyllde trettio blir ogiltigt, packa ner julpyntet och bära upp det samt fyra kassar barnkläder på vinden, tvätta taket i köket, byta sand i kattlådan, duscha, gå och handla middag och choklad, rensa bland barnets leksaker inför Foffs vårmarknad, läsa ut boken inför ovan nämnda bokcirkelträff, ansa och vattna igenom vår gigantiska fredskalla, dammsuga och våttorka golv, skriva under ett kontrakt och skicka iväg det und so weiter.

*tar cyanid*

Men jag knarkar i allafall inte

Det känns "sådär" att min unge ipaddade sig själv till sömns i soffan innan jag hann fixa kvällsmat. Till middag åt hon ett par tre grönsaksstavar och dessförinnan en bulle. Det är ju tur att svenska barn får mat i förskola och skola. Synd bara att de inte får tänderna borstade där också.

Jag veeet att det här är en jävla petitess egentligen, alla barn somnar väl från tandborstning och kvällsmat någon gång ibland, men när jag sätter igång och ångestar över mitt kassa föräldraskap så rullar det liksom bara på och plötsligt känns det som att jag inte är ett dugg bättre än far min som kallade en burk oliver och en skål godis för middag och lät mig somna i haschdimmorna i skinnsoffan framför tv:n varje kväll när jag var där.

Dagens floskel

Efter jobbet mötte jag upp Avanai-Lisa för fika och överlämning av böcker och nu känner jag mig nyförlöst, alltså inte på det där baby bluesiga och ymnigt blödande ur fittan-sättet utan sådär glad och nöjd som en bara kan vara när en fått nåt vettigt gjort. Jag älskar att göra mig av med prylar! Dessutom fikar jag och snackar skit med vuxna människor med rimliga åsikter alldeles för sällan.

Som vanligt när jag träffar fellow småbarnsmorsor så blev det prat om barn och föräldraskap, förskola, uppfostran och metoder och på tal om det så hoppas jag att någon av er som läser har bättre koll på utvecklingspsykologi och kan svara på var det här jävla mantrat om att barn mår bra av rutiner kommer ifrån, vem som forskat på det och vilken typ av rutiner som avses. Spektrat är ju rätt brett för vad som kan anses vara en rutin menar jag.

De jag oftast hör obsessa om värdet av rutiner är de som propagerar för femminutersmetoden, schemastyrd amning och liknande – rutiner som jag är övertygad om inte gör någon nytta för särskilt många barn. Men en rutin kan ju också vara något så vardagligt som att borsta tänderna och läsa en saga eller sjunga någonting vid läggdags, eller för det mycket lilla barnet; att få komma upp i sin förälders famn då det vaknar och är oroligt, en trygg förutsägbarhet och långt ifrån samma sak som att vid givet klockslag varje dag gråta sig till sömns.

Jag gissar att det är få familjer som helt saknar rutiner i tillvaron, där varje ny dag är lika oförutsägbar som en tripp till Alices Underland, och frågan är om de familjerna i så fall är mottagliga för informationen om nyttan med rutiner.

Ps. Signaturen E, lämna din adress i en kommentar eller maila på jonna punkt dignelius at gmail punkt com ifall du fortfarande är intresserad av Vinterns goda ting, portot går loss på ungefär en femtiolapp. Och Bettan, spa-boken ligger här och ropar på dig

Eller så sköter ni från och med nu all städning här

Vardagsrumsgolvet i casa Dignelius torsdagen den 21 oktober 2010. Ser ungefär likadant ut fortfarande. Samma leksaker till och med. Eftersom jag tydligen närt en hoarder vid min barm. Fick barnet i fråga själv bestämma så skulle vi aldrig slänga något. (Möjligtvis mes undantag för illaluktande hushållssopor och kompost. Hon är rätt luktkänslig.)

Barnets rum lördagen 2 juli 2011. Ser också fortfarande ungefär likadant ut. Kanske ännu lite plottrigare eftersom hon sedan dess fått ett stort åbäke till säng som konkurrerar om utrymmet med leksakerna på bilden (och fler).

Samma barnrum, fem månader senare. Onsdagen 30 november 2011. Här har sängen kommit på plats. Se så gott om plats det är för alla julklappar som ska komma att inkasseras om tre veckor! Vad ska vi göra av allt utrymme? Det fullkomligt ekar ju därinne! (Obs, ironi.)

Anar vi ett mönster? (Rätt svar: ja.) Det här barnet har på tok för mycket leksaker. In fact så har hon så mycket leksaker att när ett grannbarn var här en sväng där häromveckan så utropade hon "Hrönn, vad mycket leksaker du har!" det första hon gjorde när hon kom in. Det var pinsamt för oss alla.

Så. Vänner och ovänner, nära och kära, ärade familj. Som jag ser det så har vi två alternativ:

1. Ni slutar ösa över barnet prylar. Hur roligt ni än tycker att det är att konsumera så är det är inte roligt för henne att tvingas slänga och ge bort leksaker hon egentligen tycker om bara för att få plats med nya. Tycker ni att det är svårt att låta bli att handla så ska jag ge er ett tips: precis när shoppingbegäret sätter in så skyndar ni er och tänker på att det på andra sidan jorden sitter barn i samma ålder som henne och tillverkar de där prylarna. Barn som aldrig kommer ha varken tid eller råd att leka med sakerna de monterar.

2. Vi går med i Jehovas vittnen och slutar fira jul och födelsedagar.

Jag är allvarlig. Åtminstone på punkt 1.

Utrensning

Om någon är intresserad av en eller flera gratis kokböcker så är det bara att hojta till! Annars får de flytta till Myrorna.

Ps. Jag ska göra comeback på bloggen. Snart.

Badwill

 En mindre smickrande sida som jag ärvt av min mor, som i sin tur ärvt den av min morfar, är ett slags jävlar anamma som kickar in när det börjar lukta lurfest. Ingen summa är för liten att jiddra om när jag väl gått igång, rätt ska vara rätt! Vilket min man blev varse och fick lära sig att hantera redan tidigt i vårt förhållande då kön på ica ringlade lång bakom oss medan jag bearbetade butiksbiträdet att betala tillbaks de fyra kronorna per kg som diffade mellan vad som var annonserat på hyllkanten och vad vattenmelonen faktiskt kostade när vi kom till kassan.

Idag var det dags igen. Jag och hemulen åt lunch på Villa Belparc och trots att vi väntade kvar vid bordet både länge och väl efter att diskplockaren varit och hämtat våra tallrikar samt kastade menande blickar mot servitören så syntes inte ett spår till av glasspinnen som enligt menyn ingick i priset på alla barnportioner. Till slut gick vi fram till baren för att fråga efter den och fick då till svar att vi kunde hämta den i glasskiosken en bit bort. Redan här började jag lacka ur men lyckades med nöd och näppe motstå frestelsen att be barpersonen masa sig iväg dit och hämta den åt oss.

Efter att ha väntat ut en velig familj som skulle välja kulglass blev det äntligen vår tur. Om en med "vår tur" menar att personen som jobbade i glasskiosken bara skulle "springa iväg snabbt och fixa något först". Ytterligare några minuters väntan senare dök en misstänkt ung och civilklädd person upp i luckan – säkert sommarjobbare – och upplyste oss om att de bara hade kulglass i kiosen, inga gratispinnar. Men om vi gick in i själva villan så skulle de kunna hjälpa oss där.

Sagt och gjort. Vi travade in i huset och möttes av en skylt som upplyste om att alla beställningar togs emot i baren på uteserveringen. *pulserande tinningar* Jag låtsades inte ha sett skylten och började leta efter en klocka att ringa i eller något annat att väsnas med. Men icke. Ett par gånger fick jag ögonkontakt med någon genom det runda lilla fönstret i köksdörren men ingen respons förrän hen till slut var tvungen att komma ut av någon annan anledning och jag lyckades haffa hen.

"Pinnglass till barnmenyn? Nu förstår jag inte riktigt. Du får gå ut och fråga i baren." Millisekunden innan jag hann gå falling down på hen dök dock den första glasskioskpersonen upp på väg tillbaks till sin post och tog över vårt ärende. Och plötsligt fanns den utlovade pinnen både i baren inne och i glasskiosken på utsidan. Se där! Det var väl inte så svårt?

Men, tänker ni kanske nu, en glasspinne är väl inget att bråka om! Nej, och hör sen Villa Belparc!

Ingen ordning på allting

Men vad nu? Hur är det möjligt? Inte en jävla aning, jag har ju "känt" henne länge via twitter och kommentarsfältet på min egen och andra tuffa internetmorsors bloggar. Jag måste alltså vara helt jävla tappad bakom en vagn som har lyckats missa Sandras Familjebegrepp tills precis nu!

Skammens trestegsraket

När jag blir hembjuden till folk brukar jag alltid passa på att lite diskret slänga ett öga på vad de har i sina bokhyllor. Och döma dem därefter. Jag tycker i allmänhet att det säger en hel del om personen i fråga. Men lugn, bara lugn, jag är fortfarande vän med, och har respekten kvar för, (minst) en person som förvarar kristall och förgyllda prydnadsföremål på yta som borde vara reserverad för litteratur. (Själv har jag förresten tryckt in både garn och smycken där.)

Nyligen blev jag utsatt för en liknande granskning, då en fellow instagrammare uppmanade mig att visa upp vad hur det ser ut i vårt kylskåp. [Paus för obekväm stämning.] Men trots att det 1. inte innehöll någon vettig mat, 2. men däremot en bib och 3. dessutom var pinsamt ostädat, så tyckte jag faktiskt att det var en lite skojig utmaning och låter den därför flytta ut från instagram.

Ni är härmed allihopa utmanade. Seså, marsch pannkaka, ut i köket med er och fotografera! Berätta sedan gärna i en kommentar var jag kan beskåda resultatet (så att jag inte råkar missa någon).

Önskerubrik: Jag önskar att jag var mer engagerad

Svårt. För egentligen önskar jag att jag snarare kunde vara lite mer oengagerad och efter lite pepp, i form av Gunilla Bergenstens Familjens projektledare säger upp sig, tror jag att jag är på god väg. Nu är kanske inte familjelivet mitt största problem eftersom jag är gift med en man som har lägre toleranströskel för oreda än jag (undantag: i köket) och som dessutom är en god organisatör, men helt i hamn är jag såklart inte. Dessutom går det som tas upp i boken även att applicera på jobbrelationer och i situationer som kan uppstå om en som av jag okynneshäver ur sig fraser som "Det kan jag göra!" när någon form av ansvar ska fördelas och det varit tyst i rummet lite för länge.

Våga vägra vara duktig! Viva la revolución!

(Rubriken önskad av Caroline.)

Önskeinlägg: Vardag

Lisa säger: Jag gillar vardagsinlägg om vad du och H gör t ex när ni är lediga.

Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.

Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:

För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."

Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?

– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.

And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.

Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.

Önskeinlägg: Katter och odlingslott

Hilda säger: Eller hur, hur mår katterna i bloggtorkan? Och.. har det inte varit väldigt fint väder ett par dagar nu? Vad händer på odlingslotten? :)

Låt oss börja med katterna: De ligger allt som oftast i någon kartong eller solstrimma och vilar sig i form. Jag lovar att återkomma ifall något spännande inträffar.

Och odlingslotten? Jodå, när som helst händer det. Att jag beställer frön. Inspiration och lust har börjat återvända efter förra årets tabbe att tacka ja till en plats i odlarföreningens styrelse. Ett tag kunde jag knappt gå till ica utan att någon konfronterade mig om redskapsbodens kärvande lås eller vem som slängt vad i komposterna.

Förra veckan var vi och röjde lite på lotten, jag vände jord och drack kaffe i solen och njöt av att inte vara ansvarig för något annat än mina egna kvadratmetrar. Hemulen fångade maskar och lagade soppa på gammelvatten som samlats i vecken på på en presenning.

Jag tar det i min egen takt. Någon dag när jag har osedvanligt mycket tid och ork tar jag en sväng förbi pegmatitbrottet och hämtar lite snyggsten (jodå Lisa, det finns en bergart som heter så) att lägga i gångarna. Vad gäller grödorna så har jag ändå tänkt så det mesta direkt på friland, så det är egentligen ingen större brådska med de där fröna, och rabarber och jordgubbar smultron och vinbär och örtkryddor och fan och hans moster kommer vare sig en vill eller inte. Perenner är den lata odlarens bästa vän.

Jag har inte slutat blogga, men...

Ok, dags för uppryckning. Så här gör vi: ni lämnar varsin kommentar med ett ämne eller en rubrik eller någon annan form av förslag på vad jag ska blogga om. I gengäld ser jag till att avsätta en stund (nästan) varje kväll framför datorn, tills jag fått in rutinen igen. Är ni med?

Hej Bullen,

jag är en sprallig tjej, på snart 30 härliga jordsnurr, som har ett litet problem. Så här är det: varje gång jag har något viktigt att göra blir jag helt apatisk. Inte nog med att jag ideligen skjuter upp det viktiga, jag kan inte heller göra något mindre viktigt eftersom jag då får dåligt samvete över att jag inte prioriterar det viktigaste. Just nu har jag till exempel tänkt söka ett jättevuxet jobb, som jag eventuellt är kvalificerad för, men absolut inte har någon erfarenhet av. Sista ansökningsdag är dock inte förrän på fredag, så innan dess kan ingen räkna med att jag börjar blogga om något väsentligt igen. Eller diskar. Eller viker tvätt. Eller läser alla hundratals säkert jättespännande blogginlägg ni skrivit sedan 31 januari, då jag fick nys om den utannonserade tjänsten.
Hjälp, det här är verkligen ett jättestort problem för mig.
Med vänlig hälsning
OCD-tjej_82

Disclaimer

Förresten, jag har ju gått och blivit hjälpmamma så här på äldre dar också. (Mer info om vad det innebär hittar du på Amningshjälpens hemsida.) För att undvika eventuella missförstånd vill jag dock inflika att, om inget annat nämns, så är det jag postar här på bloggen mina egna åsikter och reflektioner och alltså inte nödvändigtvis representativt för föreningen Amningshjälpen.

Somliga borde inte få köra bil

I någon intervju berättade Mia Skäringer om när hon slutade "sitta som en framåtlutad sjuttioåring" vid bilkörning. Jag blev inspirerad och faktiskt så var jag lite mer relaxad än vanligt när jag satte av mot Borås i morse. Dock varade det inte särskilt länge.

Prövning nummer ett: Jag måste tanka innan jag sticker. Kommer helt otippat ihåg att tanklocket sitter på höger sida men blir inte kvitt tvångstanken att jag ska få drivmedelstourettes och plötsligt tanka diesel. Klarar dock att motstå impulsen och kommer iväg utan att motorn skär ihop.

Prövning nummer två: Nästan direkt när jag kommer ut på motorvägen upptäcker jag att spolarvätskan är slut. Är redan sen på grund av dålig planering och kaffedrickande i sista sekund innan avfärd så jag tänker att jag får härda ut och fixa det på vägen hem. I höjd med Bollebygd blir dock läget ohållbart och jag tvingas stanna på macken med namnet Gud glömde. "Smakfullt". Fy fan.

Prövning nummer tre: Ännu en gång vaknar min inre OCD-person. Dubbel-, trippel- och kvadruppelkollar att det verkligen är pumpen med spolarvätska jag stannat vid, samt att jag lokaliserat rätt behållare under motorhuven. Jodå, det är en liten fönsterliknande symbol på locket. Fyller på. Har ångest. Borde vara i Borås om femton minuter.

Prövning nummer fyra: Inne i butiken finns såklart bara en anställd som ensam ska sköta korvgrillning, videouthyrning och kassa. En person före i kön. En person som i perfekt enlighet med Murphys lag ska ha grillad med bröd. Min tur. Då rycks dörren upp och in rusar en man med munstycke och slang tillhörande den där jävla tryckluftsmojängen som brukar stå i samma skåp som hinken med det sorgligt grusiga vattnet man kan använda för att blästra vindrutan med. Han är upprörd och han är universums medelpunkt. Jag funderar på att ta springnota på mina två komma fyra liter spolarvätska men går istället in i mig själv och innan jag vet ordet av har jag betalat och sitter i bilen igen.

Prövning nummer fem: Vid det här laget har jag stressat mig till tunnelseende och kopplat på autopiloten. Ungefär 0,1 sekund efter att jag rullat ut på påfarten inser jag att jag är på väg tillbaka mot Göteborg. Slår bort tankarna på att lägga i backen alternativt köra mot färdriktningen. Profylaxandas i två kilometer innan avfarten mot Hindås äntligen uppenbarar sig. Stannar till på rastplats och ringer för att meddela att jag är dum i huvudet och kommer bli sen. Ingen svarar. But of course. Skickar sms istället. Kommer iväg i rätt riktning och passar på att hytta med näven mot mackjäveln när jag passerar den för andra gången.

Prövning nummer sex: Parkera i P-hus. Trots behändigt sneda rutor lyckas jag krångla till det och blir tvungen att göra om och göra rätt. Skakar så att jag knappt prickar myntinkastet i automaten men får till sist ut en biljett.

Prövning nummer sju: Springer in på sjukhuset, där jag borde ha suttit i möte redan tjugo minuter tidigare. Klarar inte av att tillgodogöra mig vad som står på infopelaren i entrén. Irrar planlöst runt en stund samt åker trasig hiss och hamnar i källare innan jag får tag på en barnmorska som guidar mig till rätt lokal. Pust!

Februari you say?

Det är först när jag läser det här inlägget som jag inser 1) att det är februari och 2) att vi fortfarande inte plockat undan julpyntet.

Day 6 – Dinner

Vi hade planerat att äta en särskilt snygg rätt i måndags, så att vi skulle kunna ta glättiga bilder på den till utmaningen. Vi begick dock misstaget att låta mig vara ansvarig för inköpen. Eftersom jag bara kan komma ihåg tre saker om jag inte har en lista blev det inget med den rätten.

Istället fick vi freestyla utifrån vad vi hade i frysen: en liten burk ospecificerad grönsakssås (troligtvis något med riven morot, röda linser och tomat) och en klump quornstrimlor. I skafferiet hittade vi två block äggnudlar. Helt ok smakmässigt men inte särskilt snyggt och definitivt inte vad vi tänkt oss. Som livet i stort antar jag.

Den magiska bänken

Vi har en magisk bänk i köket. Där kan man ställa grejer som man inte orkar plocka in i skåpen och vips så förflyttas de medelst trolleri till sina rätta platser. Tur är väl det, för annars hade ju jag varit tvungen att röja av den där bänkjävlen hundra gånger om dagen och det hade jag ju aldrig orkat. Kanske hade jag rent av flippat och skällt ut den som ställt prylar där, eller åtminstone fällt spydiga kommentarer (eller bloggat) om det.