Det här är ingen träningsblogg, men... – del 2

Tack alla ni som engagerat er i min "löpning"! (Citationstecknen eftersom jag inte riktigt kan med att kalla det löpning ännu, halvmaratonmannen jag är gift med tog sig runt "min" slinga nästan tio minuter snabbare.)

Vanligtvis brukar jag inte outta mina små infall innan de är ordentligt förankrade i verkligheten och det borde jag kanske inte gjort den här gången heller. Sedan jag skrev förra inlägget har jag inte sprungit mer än till spårvagnen vid två tillfällen. Båda gångerna i Converseskor och båda gångerna med protesterande benhinnor.

De där jävla hinnorna har för övrigt alltid varit min akilleshäl. Även på den gamla goda tiden då jag var i riktigt god form. Jo, det är sant. Den här gamla tantkroppen har sprungit och hoppat och hästsportat och till och med spelat lite basket. Fast på den tiden var den förstås ingen tantkropp. Min taktik då var att helt enkelt ignorera smärtan, även om det titt som tätt ledde till att benen fick nog och vek sig under mig.

Nu har jag hur som helst kittat upp med tigerbalsam*. Jag vet inte om det haft någon effekt, kanske borde jag bara smörjt in ena benet och gjort en empirisk studie, men jag inbillar mig att jag snart är på banan igen. Med lite tur hinner jag promenera/tjyvjogga rundan redan ikväll. Annars tänker jag låtsas att lojt arbete på odlingslotten är minst lika effektivt för konditionen som löpning.

*Jag skyndade mig att slänga bipacksedeln innan jag hann läsa att det inte rekommenderas för ammande kvinnor, eftersom jag dels ammar ett barn som inte är ett spädbarn och dels ammar väldigt sparsamt, men det ska naturligtvis inte tolkas som att jag uppviglar andra att göra samma sak.

Det här är ingen träningsblogg, men...

För lite drygt en vecka sedan fick jag ett ryck och gick och köpte ett par löparpjucks för över tusen spänn på väg hem från jobbet. Ba sådär, får jag lust att säga, men så var det givetvis inte.

Det har legat och pyrt ett tag. Jag har varit sugen på att komma i form, men varit tvungen att vänta in motivationen, vilken varit svår att uppbåda eftersom träning för de flesta verkar handla om att bli smal. Punkt. Samtalen kring träning blir också därefter. Personligen skiter jag i hur många kalorier jag förbränner, jag vill bara kunna springa efter spårvagnen utan att hosta blod när jag väl är ombord.

Nåväl. Cred till Lady Dahmer, som började träna för ett tag sedan av ungefär samma anledning som jag. Kan jag så kan fan vem som helst, sa hon och jag tror henne. I samma veva fick en vikarie på min arbetsplats reda på att hen inte tagit sig in på en utbildning hen gärna ville gå och reagerade på beskedet med att ge sig ut och springa av sig raseriet i en timme. Dit vill jag komma.

Hur har det gått då? Jag har varit ute och lufsat sex av nio dagar sedan jag bestämde mig och det ger jag mig själv godkänt betyg för. Rundan är på knappt fyra kilometer, varav mitt första delmål är att kunna springa de två och en halv som inte är asfalterade i ett svep. Innan jag fyller trettio i augusti. Det tror jag att jag ror iland med.

Jag märker skillnad från dag till dag. Framför allt är jag piggare. Uppförsbackarna känns också kortare och kortare och återhämtningen går snabbare för varje gång jag är ute, men igår kom första opeppen då benhinnorna kändes ömma när jag sprang. Av rädsla för att förvärra situationen lät jag bli att ge mig ut idag, vilket jag redan ångrar. Imorgon tänker jag trotsa eventuell smärta och köra iallafall. Må det bära eller brista.