Ett dygn i feminismens Saudiarabien

Helt medvetet har jag låtit bli att läsa mediarapporteringen om våldtäktsdomen, eller snarare icke-domen som kom igår och som en gång för alla slog fast att ett nej inte är ett nej samt att alla män är förståndshandikappade. Jag orkar helt enkelt inte för jag vet att det är samma jävla skit varje gång; ett misogynt rättssystem har gjort sin grej och clueless jävla media vrider om kniven ett varv till med sin totala avsaknad av problematisering. Däremot har jag läst utdrag ur själva domen och vad människor jag har förtroende för har twittrat om den. Det räcker så. Tack.

Att domen kom samma dag som Tony jävla Irving använde plattformen han givits i form av ett eget fucking radioprogram att spy ur sig kvinnohat och dra upp det trötta gamla "måste ni amma så jag ser?" (läses med mycket gnällig röst) är för övrigt inte en slump. Det är så här varje dag ser ut. I ett annat avsnitt av Irving i p4 som jag genomled häromsistens bredde han för övrigt ut sig i om sina sexuella preferenser och fetischer. Han hade till och med gäster inbjudna till studion för att myspysbekräfta honom.

Missförstå mig rätt, han får gärna sexa loss på vilket sätt han vill så länge alla inblandade är med på det och jag är inte ute efter att dra några paralleller mellan amning och sex. Det bara råkade vara det det som avsnittet jag lyssnade på handlade om. Mitt fokus här ligger alltså på det faktum att herr Irving har ett program av, om och med sig själv och inte på detaljerna kring hans sexualitet. Är ni med på skillnaden?

Jag förstår inte den här fixeringen vid att vilja kontrollera kvinnors och barns kroppar och livsrum, jag håller inte med och jag är definitivt inte beredd att dö för hans eller någon annan antifeminists rätt att uttrycka sina åsikter men eftersom programmet fortfarande sänds så antar jag att det finns många andra som faktiskt är intresserade av att lyssna på ett radioprogram om Tony Irvings världsbild. Men snälla Tony, hur självcentrerad är det möjligt att bli? Är ett liiite vidare perspektiv verkligen för mycket att be om? Hur kan du ens med dig själv?

"Men det är väl bara att låta bli att lyssna på Tony Irvings program då?" Ja, och om en inte vill se barn ammas så är det bara att låta bli att titta.

Vore det inte för att jag såg ett par riktigt intressanta och inspirerande dokumentärer, Min stulna revolution av Nahid Persson Sarvestani och K Special om Alice Walker senare på kvällen, så hade jag antagligen självantänt till följd av det vitglödgade hat som väller upp inom mig varje gång jag påminns om vad det är för ett sjukt jävla samhälle jag och mitt flickebarn lever i. Särskilt som jag redan morgonen efter gårdagens VM i frustration vaknade upp i uppochnedvända världen till nyheten om att en av våldtäktsmännen från Steubenville är på fri fot efter mindre än tio månader medan hackaren som uppmärksammade världen på vad som hänt riskerar tio års fängelse.

Ps. Bloggutmaningen har utgått ett par dagar pga huvudvärk och trötthet men jag hoppas snart vara på banan igen.

#hijabuppropet, hur svårt kan det vara?

Jag pep-talkar mig själv och funderar på vad det egentligen är som tar emot så. Fåfänga? Rädsla för att sticka ut? Njae, jag vet inte jag. Jag avviker ju redan genom att varken sminka mig till vardags, raka mig eller banta. Kanske är det den aktiva handlingen som skrämmer mig, det känns som att det krävs bra mycket mer kurage och jävlar anamma att lägga till ett stycke tyg än det gör att bara låta bli att plocka bort och retuschera delar av sig själv.

Det är ytterst osäkert om jag kommer fixa att "utsätta" mig själv för att gå till jobbet beslöjad imorgon bitti, vilket i sig självt visar på hur angeläget det är och att jag borde göra det.

Ps. Lyssningstips: journalisten Valeria Helander berättar om när hon gick ut på stan i Göteborg klädd i niqab.

Min oförstörda lilla enklav, mitt i reklamland

"Mamma, har jag gula tänder?"
"Nej, de är vita."
"Då ska jag dricka mycket te så de blir lika gula som dina!"

Älskade lilla barn som ännu inte börjat kolla på Top Model och läsa glansiga magasin, för dig är fortfarande gula tänder, såna som vanliga vuxna människor har, normen. Det här minnet ska jag spara och plocka fram när det känns som att du håller på att uppslukas av det jävla samhället med sina sjuka ideal.

BB off topic

Den stora grejen senaste dagarna i sociala medier har ju varit "hermafroditomklädningsrummet" (läs: det könsneutrala omklädningsrummet) på Södra Latin. Jag vill förstås inte missa ett tillfälle att näthata men orkar inte ta hen-debatten just nu. Däremot har jag lite funderingar kring Blondinbellas krönika i Hem & Hyra som jag läste medan jag morgonbajsade samma dag som omklädningsrumsdebaclet drog igång.

6000 i hyra för två gymnasiestudenter? Tre lax var. Barn-/studiebidrag = 1050 kronor i månaden. Det innebär att Isabella och hennes vän var tvungna att extraknäcka ihop tvåtusen var. Och då täcker det alltså ändå bara hyran. Övriga räkningar? Mat? Hygien? Kläder? Fickpengar?

Det står visserligen inte uttryckligen i texten att de inte fick hjälp av sina föräldrar eller någon annan med finansieringen av det här lilla flytta hemifrån-äventyret men det råder ingen tvekan om att det är andemeningen, att hon stått på egna ben hela tiden.

Jag är skeptisk. Men vad vet jag? Det är ju inte jag som är i färd med att ge ut en bok med ekonomitips riktade till ungdomar. Jag är ju bara en vuxen människa som får panik av blotta tanken på en hyra på sex tusen spänn.