Fin mig hit och fin mig dit, jag hör aldrig annat

Tröttheten jag kände då jag gick till hållplatsen efter förskolelämning igår. Hemulbarnet hade letat fram helkroppsbilder i tidningar här hemma och gjort klippdockor av dem, klippt ut kläder till dem och allt, som hon tog med sig till förskolan för att visa på samlingen och sedan fortsätta jobba med under dagen. Väldigt nöjd med sig själv på vägen dit men inte alls lika sprudlande efter att pedagogen som tog emot i hallen sågade hennes (i mitt heeelt objektiva tycke) kreativa projekt vid fotknölarna genom att reducera det till "nämen, så fint".

Tro mig, kids i allmänhet och flickor i synnerhet lider ingen brist på vuxna som talar om för dem att de och deras alster är fina, så snälla försök hitta andra sätt att bemöta barnen. Hint: rosa ballerinaskor kan vara snabba att springa eller bra att smyga i, en håruppsättning kan vara ett praktiskt sätt att slippa få håret i ansiktet när en äter eller pysslar och en teckning kan vara en utmärkt ingång till ett givande samtal om det den föreställer.

Först kände jag bara allmänt *suck* över pedagogens kommentar men allt eftersom dagen gick övergick känslan mer och mer i något molande och framåt lunch var min inre rabiesfeminist riktigt förbannad men tack och lov fick jag anledning att bli på bättre humör när ungen kom hem på eftermiddagen. Glad i hågen berättade hon att hennes kamrater och de andra pedagogerna blivit så inspirerade att de bestämt sig för att bygga en teater och göra fler dockor att spela upp pjäser med.

Slutet gott, allting gott. Antar jag.

Är detta allt livet är?

Jävla jobb och gråväder månad ut och månad in. Jag säger upp mig.

15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen

Människor. Jag har otroligt svårt för andra människor. Det kanske en inte skulle kunna tro med tanke på att jag bosatt mig i Sveriges näst största stad, fem dagar i veckan åker kollektivt till och från ett jobb där jag träffar en massa andra människor (varav majoriteten är dumma i huvudet), tar emot och handleder SFI-praktikanter på min arbetsplats, är engagerad i ett par ideella föreningar och dessutom nog får anses vara en ganska social person. Jag har ju för guds skull tagit initiativ till en bokcirkel också!

Däremot så har jag till exempel alltid haft otroligt svårt för grupparbeten i skolan, har det inte gått att mygla sig till att ändå få jobba själv så har jag brukat vara ganska snabb på att erbjuda mig att göra i princip hela arbetet själv så övriga gruppmedlemmar kunnat ligga hemma och götta sig och bara dyka upp på redovisningen, till vilken jag förberett vem som ska säga vad och i vilken ordning. Undantag: två B-uppsatser jag skrivit tillsammans med andra människor på universitetet.

Eller inte skrivit, eftersom jag varit placerad i samma grupp som personer som funkar exakt likadant som jag i grupparbetssammanhang. På lärarprogrammet mutade jag mina kamrater med middag inkl. dryck på lokal mot att de gjorde jobbet. På journalistutbildningen höll uppsatsskrivningen på att sluta med blodvite. Jävlar vad osams vi var.

Och don't get me started on situationer som innefattar köpcentrum, kuturevenemang, rulltrappor, hissar och/eller köer.

*osäkrar hagelgevär*

Idag har vi förresten på tal om hagelgevär varit och sett Bamse och tjuvstaden på bio. Det hade kunnat vara trevligt om det inte vore för att det var andra människor där. Typ 450 andra människor som lät illa, förflyttade sig för långsamt och stod i vägen på väg in i och ut ur samt konkurrerade om armstöd inne i salongen. Usch.

Ps. Nämnde jag att min pappa en gång prejade en annan bil av vägen på grund av en "ful" (läs: helt normal) omkörning? Jag antar att det är vad jag brås på. Så att. Människor.

Ett dygn i feminismens Saudiarabien

Helt medvetet har jag låtit bli att läsa mediarapporteringen om våldtäktsdomen, eller snarare icke-domen som kom igår och som en gång för alla slog fast att ett nej inte är ett nej samt att alla män är förståndshandikappade. Jag orkar helt enkelt inte för jag vet att det är samma jävla skit varje gång; ett misogynt rättssystem har gjort sin grej och clueless jävla media vrider om kniven ett varv till med sin totala avsaknad av problematisering. Däremot har jag läst utdrag ur själva domen och vad människor jag har förtroende för har twittrat om den. Det räcker så. Tack.

Att domen kom samma dag som Tony jävla Irving använde plattformen han givits i form av ett eget fucking radioprogram att spy ur sig kvinnohat och dra upp det trötta gamla "måste ni amma så jag ser?" (läses med mycket gnällig röst) är för övrigt inte en slump. Det är så här varje dag ser ut. I ett annat avsnitt av Irving i p4 som jag genomled häromsistens bredde han för övrigt ut sig i om sina sexuella preferenser och fetischer. Han hade till och med gäster inbjudna till studion för att myspysbekräfta honom.

Missförstå mig rätt, han får gärna sexa loss på vilket sätt han vill så länge alla inblandade är med på det och jag är inte ute efter att dra några paralleller mellan amning och sex. Det bara råkade vara det det som avsnittet jag lyssnade på handlade om. Mitt fokus här ligger alltså på det faktum att herr Irving har ett program av, om och med sig själv och inte på detaljerna kring hans sexualitet. Är ni med på skillnaden?

Jag förstår inte den här fixeringen vid att vilja kontrollera kvinnors och barns kroppar och livsrum, jag håller inte med och jag är definitivt inte beredd att dö för hans eller någon annan antifeminists rätt att uttrycka sina åsikter men eftersom programmet fortfarande sänds så antar jag att det finns många andra som faktiskt är intresserade av att lyssna på ett radioprogram om Tony Irvings världsbild. Men snälla Tony, hur självcentrerad är det möjligt att bli? Är ett liiite vidare perspektiv verkligen för mycket att be om? Hur kan du ens med dig själv?

"Men det är väl bara att låta bli att lyssna på Tony Irvings program då?" Ja, och om en inte vill se barn ammas så är det bara att låta bli att titta.

Vore det inte för att jag såg ett par riktigt intressanta och inspirerande dokumentärer, Min stulna revolution av Nahid Persson Sarvestani och K Special om Alice Walker senare på kvällen, så hade jag antagligen självantänt till följd av det vitglödgade hat som väller upp inom mig varje gång jag påminns om vad det är för ett sjukt jävla samhälle jag och mitt flickebarn lever i. Särskilt som jag redan morgonen efter gårdagens VM i frustration vaknade upp i uppochnedvända världen till nyheten om att en av våldtäktsmännen från Steubenville är på fri fot efter mindre än tio månader medan hackaren som uppmärksammade världen på vad som hänt riskerar tio års fängelse.

Ps. Bloggutmaningen har utgått ett par dagar pga huvudvärk och trötthet men jag hoppas snart vara på banan igen.

Tack för en fantastisk lördag!

Så passivt aggressivt jävla jävelsur just nu. Min dag:

Blev väckt strax före sju. Klev upp tillsammans med barnet och lät den andra vuxna personen få sovmorgon.

Åkte en snabb sväng till Frölunda torg med man och barn och köpte en present. Sämsta sättet att umgås.

Kom hem, slog in paket, svepte en kopp kaffe, bytte om och gick med barnet på spökkalas och var social och välanpassad hos ett grannbarn vars morsa plumpt frågade om min "graviditet" när vi sprang på varann häromdagen.

Hem igen, växlade på sin höjd två ord med min äkta hälft (som sen hängde i köket med stängd dörr medan jag och barnet höll till i vardagsrummet) innan han la sig på soffan för en powernap. En powernap som vid det här laget varat i snart fem timmar och relokerats till barnets säng. Medan jag koordinerat kvällsmat och tandborstning, deltagit i en neverending rollek och läst saga.

All plikter and no samliv osv. Jag fullkomligt "älskar" det!

Önskeinlägg: Vad som fick mig att bli hjälpmamma

När hemulen föddes och mina tafatta försök att amma resulterade i katastrof upplevde jag att jag inte hade någon att vända mig till. Jag kände noll förtroende för personalen på BB då deras metod att trycka ihop barn och bröst strider både mot mina principer om hur en bemöter medmänniskor och mot forskning på området. Fast det senare visste jag ju inget om då. BVC vågade jag inte rådfråga av rädsla för att bli utsatt för samma behandling där. Ingen i min närmaste krets hade barn och på det föräldraforum jag hängde verkade det inte vara någon en issue – antingen funkade amningen och då ammade en, eller så funkade den inte och då lät en bli. Men jag ville ju!

I desperation ringde jag en bekant som fött barn något år tidigare och hon berättade att hon också haft ont i början, det hade blivit blåsor och vid något tillfälle ytliga sår. Då hade hon ammat på det andra bröstet ett par gånger tills det ömma kändes bättre, eller varvat med ersättning på flaska. Jag tackade för råden, tittade ner på mina blodiga och variga bröstvårtor (den ena hade en djup skåra rätt över och var i det närmaste kluven) och konstaterade att det där var något som troligtvis inte skulle gå tillbaka över en eftermiddag.

Huden på och runt bröstvårtorna läker visserligen snabbt om inte svamp eller bakterier får fäste, men en måste först och främst ändra på det som orsakar problemen. Väldigt ofta beror såren på att barnet inte får ett tillräckligt stort tag. När en ammar fritt på barnets tidiga signaler, utan att forcera, får det tid på sig att göra sig redo och då dess tunga vilar då mot munbotten och det sedan gapar stort ryms hela bröstvårtan inne i munnen. Fast det visste jag förstås inte då.

Så vi introducerade tröstnapp, för att jag åtminstone skulle få en liten tidsfrist att återhämta mig mentalt mellan drabbningarna. Den där ungen ville nämligen ligga vid bröstet heeela tiden. Eftersom jag inte hade tillräckligt med mjölk fortsatte vi också tillmata med ersättning hela första månaden. (Med "vi" menar jag barnets far eftersom jag inte ens ville se de där skoporna och flaskorna och kopparna som ramlade ut över hela köksgolvet bara jag kom i närheten av diskstället. Jag hatade dem.)

Att hon ville amma jämt jämt jämt berodde såklart på att det är så nyfödda i allmänhet funkar. Det kickstartar och upprätthåller mjölkproduktionen. Men hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag levde i föreställningen att bebisar åt var tredje eller högst varannan timme och att de sov däremellan. Att amningen hade så många andra funktioner hade jag kanske hört, men inte tagit in och att allt mellan 6 och 60 amningar per dygn är normalt hade jag inte en aning om.

Hade jag lärt lite om amning i allmänhet under graviditeten (och nu menar jag utöver att se en filmsnutt om en norsk kvinna som tar en paus och ammar en solig dag i vacker miljö intill skidspåret), och vägledning att själv lära mig att amma efter förlossningen så hade det troligen inte varit förenat med smärta och ångest senare.

Jag spenderade dessutom dygnets alla timmar inom armlängds avstånd från min bebis, så med facit i hand hade jag lika gärna kunnat ha ett bröst som en gummiattrapp i munnen på henne. Då kanske jag hade sluppit stressen att gå och kontrollväga henne på BVC varje morgon också.

Efter en tid vande jag mig vid den våldsamma smärtan som uppstod i början av varje amning, då sårskorporna som hunnit bildas sedan sist slets loss. Min man säger att jag emellanåt var arg och skällde på hemulen för att hon gjorde mig illa när hon ammade. Det har jag förträngt, men jag är övertygad om att det är sant och jag blir djupt sorgsen varje gång jag tänker på vilka spår det kan ha satt i henne.

Så småningom blev det såklart ohållbart. Smärtan strålade upp genom brösten, skar som knivar i bröstbenet och ut i ryggen och tårarna sprutade när jag ammade på högra bröstet. Om jag blev tvungen att amma när jag var ute på vift gjorde jag det bara på vänstra sidan för där var smärtan så pass hanterbar att jag åtminstone kunde spela oberörd. Det var dock ett väldigt smusslande att undvika att någon skulle få syn på mina sargade bröstvårtor och ifrågasätta vad jag höll på med.

Sex månader planerade jag att hålla ut. Med fyra månader kvar till deadline insåg jag att jag behövde ordna upp situationen snarast. Jag klickade mig runt på Amningshjälpens hemsida och fick utifrån informationen där hjälp av min man att felsöka taget och positionen vid amningen. Efter ett par månader flöt amningen på riktigt bra och när det var dags att introducera fast föda kändes det inte alls angeläget att sluta amma längre.

Amningen har för mig och hemulen varit guld värd, och är det fortfarande. Den hjälper oss att ta oss tiden att varva ner tillsammans efter en dag på förskola och jobb, är ett sätt att mötas när vi varit osams, har gett vätska och näring när hon varit sjuk och inte kunnat eller orkat få i sig annan mat och dryck, får oss snabbt och lätt att somna om de gånger hon vaknar på natten, ger smärtlindring och tröst när hon slagit sig och mycket mycket mer.

Jag vill att alla som har en önskan att amma ska få det stöd de behöver för att få det att fungera. Som hjälpmamma bidrar jag till att fler får den möjligheten.

(Inlägget önskat av PPD.)

Det här är ingen träningsblogg, men... – del 2

Tack alla ni som engagerat er i min "löpning"! (Citationstecknen eftersom jag inte riktigt kan med att kalla det löpning ännu, halvmaratonmannen jag är gift med tog sig runt "min" slinga nästan tio minuter snabbare.)

Vanligtvis brukar jag inte outta mina små infall innan de är ordentligt förankrade i verkligheten och det borde jag kanske inte gjort den här gången heller. Sedan jag skrev förra inlägget har jag inte sprungit mer än till spårvagnen vid två tillfällen. Båda gångerna i Converseskor och båda gångerna med protesterande benhinnor.

De där jävla hinnorna har för övrigt alltid varit min akilleshäl. Även på den gamla goda tiden då jag var i riktigt god form. Jo, det är sant. Den här gamla tantkroppen har sprungit och hoppat och hästsportat och till och med spelat lite basket. Fast på den tiden var den förstås ingen tantkropp. Min taktik då var att helt enkelt ignorera smärtan, även om det titt som tätt ledde till att benen fick nog och vek sig under mig.

Nu har jag hur som helst kittat upp med tigerbalsam*. Jag vet inte om det haft någon effekt, kanske borde jag bara smörjt in ena benet och gjort en empirisk studie, men jag inbillar mig att jag snart är på banan igen. Med lite tur hinner jag promenera/tjyvjogga rundan redan ikväll. Annars tänker jag låtsas att lojt arbete på odlingslotten är minst lika effektivt för konditionen som löpning.

*Jag skyndade mig att slänga bipacksedeln innan jag hann läsa att det inte rekommenderas för ammande kvinnor, eftersom jag dels ammar ett barn som inte är ett spädbarn och dels ammar väldigt sparsamt, men det ska naturligtvis inte tolkas som att jag uppviglar andra att göra samma sak.

Önskeinlägg: Vardag

Lisa säger: Jag gillar vardagsinlägg om vad du och H gör t ex när ni är lediga.

Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.

Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:

För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."

Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?

– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.

And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.

Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.

Somliga borde inte få köra bil

I någon intervju berättade Mia Skäringer om när hon slutade "sitta som en framåtlutad sjuttioåring" vid bilkörning. Jag blev inspirerad och faktiskt så var jag lite mer relaxad än vanligt när jag satte av mot Borås i morse. Dock varade det inte särskilt länge.

Prövning nummer ett: Jag måste tanka innan jag sticker. Kommer helt otippat ihåg att tanklocket sitter på höger sida men blir inte kvitt tvångstanken att jag ska få drivmedelstourettes och plötsligt tanka diesel. Klarar dock att motstå impulsen och kommer iväg utan att motorn skär ihop.

Prövning nummer två: Nästan direkt när jag kommer ut på motorvägen upptäcker jag att spolarvätskan är slut. Är redan sen på grund av dålig planering och kaffedrickande i sista sekund innan avfärd så jag tänker att jag får härda ut och fixa det på vägen hem. I höjd med Bollebygd blir dock läget ohållbart och jag tvingas stanna på macken med namnet Gud glömde. "Smakfullt". Fy fan.

Prövning nummer tre: Ännu en gång vaknar min inre OCD-person. Dubbel-, trippel- och kvadruppelkollar att det verkligen är pumpen med spolarvätska jag stannat vid, samt att jag lokaliserat rätt behållare under motorhuven. Jodå, det är en liten fönsterliknande symbol på locket. Fyller på. Har ångest. Borde vara i Borås om femton minuter.

Prövning nummer fyra: Inne i butiken finns såklart bara en anställd som ensam ska sköta korvgrillning, videouthyrning och kassa. En person före i kön. En person som i perfekt enlighet med Murphys lag ska ha grillad med bröd. Min tur. Då rycks dörren upp och in rusar en man med munstycke och slang tillhörande den där jävla tryckluftsmojängen som brukar stå i samma skåp som hinken med det sorgligt grusiga vattnet man kan använda för att blästra vindrutan med. Han är upprörd och han är universums medelpunkt. Jag funderar på att ta springnota på mina två komma fyra liter spolarvätska men går istället in i mig själv och innan jag vet ordet av har jag betalat och sitter i bilen igen.

Prövning nummer fem: Vid det här laget har jag stressat mig till tunnelseende och kopplat på autopiloten. Ungefär 0,1 sekund efter att jag rullat ut på påfarten inser jag att jag är på väg tillbaka mot Göteborg. Slår bort tankarna på att lägga i backen alternativt köra mot färdriktningen. Profylaxandas i två kilometer innan avfarten mot Hindås äntligen uppenbarar sig. Stannar till på rastplats och ringer för att meddela att jag är dum i huvudet och kommer bli sen. Ingen svarar. But of course. Skickar sms istället. Kommer iväg i rätt riktning och passar på att hytta med näven mot mackjäveln när jag passerar den för andra gången.

Prövning nummer sex: Parkera i P-hus. Trots behändigt sneda rutor lyckas jag krångla till det och blir tvungen att göra om och göra rätt. Skakar så att jag knappt prickar myntinkastet i automaten men får till sist ut en biljett.

Prövning nummer sju: Springer in på sjukhuset, där jag borde ha suttit i möte redan tjugo minuter tidigare. Klarar inte av att tillgodogöra mig vad som står på infopelaren i entrén. Irrar planlöst runt en stund samt åker trasig hiss och hamnar i källare innan jag får tag på en barnmorska som guidar mig till rätt lokal. Pust!

Och så håller en visdomstand på och jävlas också

Som några av er kanske redan känner till så bor jag ju i Göteborg, och med det kommer vissa förpliktelser. Idogt ordvitsande till exempel. En av mina favoriter är att jag har samma inställning som min blodgrupp: B+

Fattar ni? B+ som i be positive. Kul.

Problemet är bara att jag har varit sjukt negativ på sistone. Jag vet inte om jag ska skylla på den segdragna förkylningen jag dras med, årstiden eller bara allmän stress. Alltså, jag fattar inte hur det kan vara möjligt att jobba deltid och ändå ständigt känna sig jagad över allt man inte hinner. Och då menar jag inte saker som typ "förverkliga mig själv" eller "börja med fridykning" utan typ diska och läsa ut boken jag började på för typ två veckor sedan.

Jag ba: nag, nag, nag och stör mig på kollegor. Och folk på vagnen. Och grannar. Orkar inte vara en rolig morsa heller. Behöver semester och tid att läsa nya Tivoli för min unge, hänga på museum, gå och fika, kramas... Och så en strimma sol då och då. Annat än in genom fönstret rätt i ögonen när jag är på jobbet.

Dock. Samtliga av förra årets nyårslöften är nu infriade. Mer eller mindre. Något försenat. Men ändå.

Den magiska bänken

Vi har en magisk bänk i köket. Där kan man ställa grejer som man inte orkar plocka in i skåpen och vips så förflyttas de medelst trolleri till sina rätta platser. Tur är väl det, för annars hade ju jag varit tvungen att röja av den där bänkjävlen hundra gånger om dagen och det hade jag ju aldrig orkat. Kanske hade jag rent av flippat och skällt ut den som ställt prylar där, eller åtminstone fällt spydiga kommentarer (eller bloggat) om det.

Emotrappan/Historien upprepar sig

Hemulen är i någon slags fas då hon blir en jävla martyr lite skör hela tiden emellanåt. Jag vill gärna vara en god mor som bara tröstar och tröstar och aldrig själv lackar ur när ungen låter som ett gammalt gångjärn, men tyvärr är det totalt icke-kompatibelt med mitt tålamod.

För en stund sedan var vi på väg ut ur affären, alla tre med kraschat blodsocker eftersom vi varit och hälsat på barnets gammelfarmor. Ungen är för liten för att dörrens fotoceller ska reagera på hennes uppenbarelse och jag var inte tillräckligt snabbt framme för att ta emot den när den slog igen, så hon fick sig en rejäl knuff och ramlade omkull.

Egentligen gjorde det nog inte så ont, hon blev åtminstone inte skadad, men hon blev skrämd och kanske lite desillusionerad när hon insåg att jag inte är allsmäktig och kan skydda henne från allt ont. Tårögd och förbannad marscherade hon iväg över torget och ville inte på några villkor bli tröstad av sin ouppmärksamma mamma.

Ok, fine. Det var väl delvis mitt fel, så jag uppbådade den lilla energi jag hade kvar och lyckades reda ut situationen och få med henne hemåt. Frid och fröjd, inbillade jag mig, men på väg in genom porten krockade hon sen med sin pappa och av någon anledning fick hon för sig att jag även den här gången borde ha kunnat förutse hela händelseförloppet, så hon bestämde sig för att inte följa med in och jag tappade konceptet.

– Ok, sitt här och var sur då, gormade jag och gick in. (Not my proudest moment.)

Ungefär en halv minut senare gick jag ut och tjatade med henne in (igen: not my proudest moment) och stängde porten för att hon inte skulle få för sig att sticka iväg och bli överkörd eller bortrövad, innan jag klampade vidare upp till lägenheten.

I den trappan har hon suttit/legat och varit på dåligt humör ett antal gånger. Det känns liksom relativt safe att låta henne stanna där och avreagera sig (även om jag spontant kunnat tänka mig att låta henne stanna på förskolan/torget/spårvagnen) medan jag själv går in och gör samma sak och plötsligt inser jag att jag har blivit min egen mamma och att min unge, åtminstone till humöret, är en kopia av mig. Jag satt också på trappen utanför och mullrade inombords en stund när vi blivit osams på vägen hem när jag var barn.

Fffff

Ibland känner jag mig extra nöjd med mig själv, mitt föräldraskap och min förmåga att hantera världsalltet. Idag är inte en sån dag.

Jag har just låtit en obetald skitfaktura på 69 spänn med förfallodatum mitt i månaden, för en nyckelbricka som försvunnit för länge sedan, riva upp himmel och jord. Jag har snäst av min unge, skrikit åt en katt som jag råkade snubbla över när jag for runt och letade efter nyckelbrickan och slutligen lyckats projicera över min korta ton på mannen i huset. Fan va' gött.

And while I'm at it. Jag  h a t a r  de där företagen som automatiskt och årsvis förlänger abonnemang på prylar man egentligen aldrig ville ha men som ingick när man köpte något och som var gratis första året och som sedan kostar någonstans mellan en femtiolapp och en hundring om året i all evighet, amen. Finns det någon som kommer ihåg när det gått elva månader sedan man senast betalade och alltså är dags att säga upp abonnemanget innan det börjar om igen? Hoppas att deras ägare sover gott om natten och skrattar hela vägen till banken så att åtminstone någon är nöjd.

Nu har jag iallafall betalat fakturajävlen och samtidigt sagt upp tjänsten. Det ska bli kul att se vad de tar till för tvångsmetoder när jag inte kan returnera den försvunna brickan enligt avtalet, det framgår nämligen inte i det finstilta vad straffet blir. Låt mig gissa, jag blir tvungen att betala någon form av avgift?

Vad fan hände med det papperslösa samhället?

Har just öppnat en bunt post som först fått stå lutad mot skrivbordslampan och blänga på mig några dagar. Det är försäkringsbesked och VAB-papper och prenumerationserbjudanden och marknadsundersökningar och meddelanden om utbetalningar om vartannat. Give me a fucking break! Jag har fan en hel regnskog arkiverad redan och jag har inte ens fyllt trettio än.

...och en amningshysterika var född

Jag sitter och bedriver lite självstudier när följande stycke ur Amning idag fångar mitt intresse:

Alla kulturer har utvecklat ritualer och mer eller mindre magiska föreställningar kring barnafödande och amning. Det gäller inte minst vår egen kultur. Alla våra ritualer främjar inte en naturlig amningsrelation mellan barn och mamma. Därför kan föräldrar, även om de har läst att spädbarn äter ofta, reagera med panik om deras två veckor gamla barn plötsligt tycks vara hungrigt dygnet runt och verkar vilja suga utan uppehåll. Det kulturarv vi bär med oss innebär bland annat att mat är något som äts vid särskilda, glest utspridda, måltider som dessutom är förlagda endast till dagtid. Under många år sattes likhetstecken mellan amning och mat. Även om de flesta idag vet att amningen och själva sugandet har många andra viktiga funktioner, finns den inlärda föreställningen kvar i bakhuvudet hos många.

Jag känner få föräldrar, mig själv inräknad, som varit förberedda på hur ofta och länge spädbarn vill ammas. Att amning, trots att det är en kroppsfunktion, är något som inte sällan behöver läras in.

Trots att jag under graviditeten bestämde mig för att helamma så blev det ersättning redan på BB, för jag hade ju ingen mjölk. Jag hade ingen aning om att det kan ta flera dagar för mjölken att rinna till men att friska fullgångna barn har reserverna för att klara det. Och samtidigt som jag inte ville något hellre än att fasa ut ersättningen, förstå hur fan man gör när man ammar och få igång mjölkproduktionen, så stoppade jag på tionde dagen en napp i den där lilla munnen som ville snutta konstant. Efter en snabb empirisk undersökning på ett föräldraforum jag hängde på hade jag nämligen fått klart för mig att jag fått ett barn med e x t r e m t stort sugbehov, hon ville ju ligga vid bröstet var och varannan timme och halvtimmavis och fan vad ont det gjorde och hon somnade ju bara där hela tiden och när hon hade somnat var hon omöjlig att lägga ner i spjälsängen. Det rimmade inte alls med förhållningsorderna om att amma max tjugo minuter per mål och att lära henne somna i egen säng.

I efterhand har jag förstått att jag var i gott sällskap: 78% av europeiska föräldrar introducerar napp under barnets första levnadsvecka (källa på det: Amningsguiden) och en av de absolut vanligaste svaren som mammor uppger som orsak till att de slutat amma tidigare än de tänkt sig är att de "inte hade tillräckligt mycket mjölk".

Nu blev det inte så för mig, jag slutade inte amma, men det var bra nära ett tag. Jag vet faktiskt inte vad som drev mig, mer än att jag hatade varje sekund av tillredning av ersättning och kokning av kärl och drället när hon skulle matas och fan och hans moster, jag ville helst inte befatta mig med det alls och då plötsligt en dag ramlade jag av en lycklig slump in på Amningshjälpens hemsida. Jag var för långt nere i skorna för att våga ringa då, men det blev vändpunkten. Jag ba:
– Aha, det är så det funkar! Varför har ingen berättat det för mig på MVC? På BB? På BVC? Vad mer har jag missat?

Djupa andetag. Tålamod.

Med tanke på att en av oss sitter på hallgolvet och sjunger istället för att borsta tänderna så lär vi inte vara på förskolan för sjutton minuter sedan.

Här blir inga Wallenbergare gjorda

Senilspärr/timer på spisen kan verka som en bra idé i teorin (förra hyreshästen var nästan hundra år), men i praktiken är det jävligt surt när den bestämmer sig för att bryta strömmen för tid och evighet när man köpt ingredienser för 252 kronor och 70 öre och just satt igång med middagsstöket.

Eventuellt kommer en snubbe förbi med en kokplatta som vi kan förlusta oss med tills det blir kontorstid och servicepersonerna börjar jobba igen. Under tiden stelnar färsen så fint i den fesljumna stekpannan.

Överskattat: att rensa luften

Här har det bråkats så det stod härliga till både igår och idag. Tyvärr var det hemulen som tryckte på den tornedalska kärnvapenknappen båda gångerna, trots att hon i det stora hela var tämligen oskyldig. Uppdämd irritation över arbetsfördelning och solidaritet resulterade i att jag dag 1 gapade och skrek om yoghurtfläckar på inredning och dag 2 om en kvällsmat jag lurades ut i köket för att tillreda och sedan två sekunder senare blev tvungen att slänga.

Eftersom jag är riktigt värdelös på att fokusera när jag är det det humöret känns det inte ett dugg bättre såhär efteråt, även om jag snackat ut åtminstone med ungen. Jag har inte fått något av det jag ville sagt, däremot en hel del annat som gott hade kunnat förbli outtalat. Hundra föräldrapoäng till mig!

Barn i bil är definitionen på vansinne

Se så mild hon ser ut. Som en liten ängel. Skenet bedrar dock, kan jag meddela. Att bila i sällskap med Damien vore mer avslappnande.

Gnäll, skrik, tjat, flyktförsök. You name it. Oavbrutet.

Innan jag tog körkort vägrade jag åka på bilutflykter längre än en dryg timme, ungefär så länge som det går att få henne att sova dagtid. Nu är dealen att jag kan tänka mig att åka även längre sträckor, mot att jag kör och gengäld lämnar över ansvaret för allt annat.

Berätta gärna om era bästa och sämsta upplevelser på tema barn i bil. Har ni några tips på hur man kan minimera lidandet för alla inblandade?

Windows/Don't open that door

Ok fågeljävlar, jag har fattat att ni har fått ungar. Och det kanske bor en och annan katt här i grannskapet, men måste ni skräna/kraxa heeela tiden? Sover ni aldrig?

Och hey all ya myggor, vad är ert problem? När flyttade ni in till stan?