Valår hörni

Minns ni den lilla feelgood-filmen Wealth inequality in America och att vi önskade att att det fanns en svensk motsvarighet? Nu är den här! (Om en med "nu" menar för fyra månader sedan.)

#hijabuppropet, hur svårt kan det vara?

Jag pep-talkar mig själv och funderar på vad det egentligen är som tar emot så. Fåfänga? Rädsla för att sticka ut? Njae, jag vet inte jag. Jag avviker ju redan genom att varken sminka mig till vardags, raka mig eller banta. Kanske är det den aktiva handlingen som skrämmer mig, det känns som att det krävs bra mycket mer kurage och jävlar anamma att lägga till ett stycke tyg än det gör att bara låta bli att plocka bort och retuschera delar av sig själv.

Det är ytterst osäkert om jag kommer fixa att "utsätta" mig själv för att gå till jobbet beslöjad imorgon bitti, vilket i sig självt visar på hur angeläget det är och att jag borde göra det.

Ps. Lyssningstips: journalisten Valeria Helander berättar om när hon gick ut på stan i Göteborg klädd i niqab.

Kvinna, vet din plats!

Nej, det stämmer. Jag har inte bloggat om Du kan amma här/Amning Gangnam Style och mordhoten. Egentligen hade jag inte tänkt göra det heller men uppenbarligen kunde jag inte låta bli. Jag ska åtminstone försöka att inte bli alltför långrandig. Det mesta har väl ändå redan sagts.

Vansinnet i att uttrycka att barn förtjänar att dö på grund av att deras föräldrar spelat in en plojig youtube-video där bröst som inte är ämnade för Den Manliga Blicken™ kan skymtas talar ju egentligen för sig självt. Eller borde iallafall göra det. Men tydligen har vi alltför länge varit så upptagna med att tala om för varandra vilka som är/inte är riktiga feminister och vad som definierar sådana att vi glömt bort att vi har en kamp att föra.

Under tiden har ett samhällsklimat smugit sig på där amning ses som äckligt och i vägen och ett hot mot jämställdheten, där polisen väljer att inte inleda förundersökning vid hatbrott – eftersom det trots att det med lätthet går att spåra ip-adresserna till de personer som hotat ju "inte med säkerhet går att bevisa vem som suttit vid tangentbordet", ett problem som inte verkar föreligga då det gäller att lagföra personer som fildelat illegalt – och där etikettexpert Magdalena Ribbing med anledning av dödshoten bjuds in att diskutera det (o)lämpliga i att amma offentligt. En rimligare frågeställning tycker jag vore ifall det är lämpligt att mordhota dem som ammar utanför hemmet. (Svar: Nej, det är sjukt jävla ohyfsat.)

Jag står alltså fast vid att amning i allmänhet och rätten att amma var och när som helst är en av vår tids viktiga feministiska frågor och att det är ett allvarligt hot mot jämställdheten att ammande kvinnor förhindras att delta i samhällslivet genom att förpassas till hemmet. Ifall nu någon undrade.

Jaja, jag vet att det inte är min fest

Hemulen har redan fått sin första och kanske en av de bästa födelsedagspresenterna för i år; två veckor West Pride som drar igång dagen före hennes femårsdag. Fantastiskt bra tajmat!

Hon är för all del nöjd bara hon får vifta med en regnbågsflagga och gå i paraden och det är väl jag också egentligen. Men. Gammal och sur som jag är måste jag ändå påpeka att det ser lite tunt ut på barn-/familjefronten. Eller så är det bara jag som har lite svårt att hitta i programmet. Kan jag få det i pappersform?

Bara en vecka kvar till lön, kämpa!

Någon mer än jag som är nyfiken på hur svenska inkomster är fördelade? Ligger vi lika långt från "idealet" och gissar vi lika fel som amerikanerna?

My uterus, my opinion

"Och när kommer tvåan då?" "Men börjar det inte bli dags för ett syskon?" "Känner hon sig inte ensam?" "Barn behöver någon att dela glädje och sorg med!" Vet ni vad, jag börjar bli rätt trött på de där pikarna.

För några dagar sedan hade jag en abort bokad och klar. Mentalt. Sen fick jag  ä n t l i g e n  mens, fyra dagar senare än väntat. Klang och jubel! Det, samt det faktum att jag har laglig rätt och ekonomisk möjlighet att själv välja hur många barn jag vill eller inte vill ha, tänker jag fira med att donera en slant till Women on waves när lönen kommer.

Indoktrineringen tycks så här långt ha gått enligt plan

Det är med stor stolthet och glädje jag härmed meddelar att det är en socialist jag närt vid min barm:

– Mamma, när jag tömmer min sparelefant ska jag ge lite till dem som har mycket pengar, mycket till dem som inte har några pengar och ingenting alls till dem som har massor av pengar.

Önskerubrik: En bokupplevelse jag minns och som påverkat mig

Det är kanske inte den "bästa" eller "mest gripande" bok jag läst, men troligtvis den som haft störst påverkan på mitt sätt att tänka och se på världen. Jag kommer inte ihåg hur eller var jag fick tag på den, den som stack till mig den står jag i evig tacksamhetsskuld till, men jag vill minnas att det var i sjuan eller åttan – precis i rättan tid.

Egalias döttrar är lika aktuell idag som den var både på nittiotalet, då jag var tonåring, och 1977 då den gavs ut för första gången. Förhoppningsvis har jag inte glömt hur mycket den närde mitt spirande kritiska tänkande, den dag jag letar karaktärsdanande bokpresenter att indoktrinera vänners (och mitt eget) tonårsbarn med.

(Rubriken önskad av PPD.)

Önskerubrik: Sanningen bakom min oerhörda framgång

Elin säger: Åh! Det är som i På Minuten! Här får du en rubrik av mig: "Sanningen bakom min oerhörda framgång".

Jag ser det som en oerhörd framgång att jag från en strulig amningsstart med tillmatning lyckades vända skutan och helamma några månader, samt att jag därefter fått förmånen att fortsätta delamma så här länge. Hemligheten: En nypa tur, ett uns jävlar anamma och framför allt en stor skopa amningsvänligt inställd barnafader.

Det fanns stunder då jag undrade vad fan jag höll på med och varför (facit: jag lärde mig att amma – för att det var så jag ville ge vårt barn kärlek och näring). Om han stämt in i "men ge henne flaska då om det nu är så jävla jobbigt att amma"-kören så hade jag troligtvis gått med på det, men istället satt han bredvid och hjälpte mig att hitta ett tag som fungerade och peppade mig att fortsätta försöka när det kändes som tyngst.

Han antydde aldrig att amningen stängde honom ute från bebisbubblan, istället hittade han andra sätt att vara förälder och han lärde sig tidigt tyda sitt barns signaler så att han kunde lämna över henne till mig när hon ville amma. Inte heller har han haft några invändningar mot att vi valt att fortsätta amma längre än vad som är norm i vår kultur.

Tack Oliver!

(Ps. Det här inlägget är, precis som vanligt på den här bloggen, inte avsett som kritik mot den som inte kunnat eller velat amma. Att jag ser amningen som en framgång för mig personligen innebär inte att jag anser att det måste så för alla andra.)

Amning och jämställdhet

För mig är det en feministisk handling att som ammande kvinna ta plats utanför hemmet. Jag ammar ganska diskret, men vägrar "amma lite diskret", if you know what I mean and I think that you do. Länge länge har tänkt skriva något på det här temat, men jag tycks aldrig komma till skott. Tur då att Amma vidare-bloggen finns. Tack Cecilia för ett av de bästa blogginlägg jag läst. Alla kategorier.

Måste bara reblogga följande:

Imorgon är det jag som laddar med febernedsättande och smiter ner på bokmässan en stund (läs: hela dagen). Bilden hittade jag hos Sofia.

Obs! Det är bara ungen som har vattkoppor, jag har en helt vanlig mansförkylning, jag har alltså inte planerat att ta Lars Vilks av daga med bältros.

På förekommen anledning

Så du tycker inte att skolavslutning i kyrkan är något att bråka om? Då skulle jag vilja framföra följande punkter, sen kan vi diskutera vidare:

1. Sverige har ingen statsreligion.
2. Det är inte nödvändigtvis ett likhetstecken mellan kulturarv och bra idé.
3. Lek med tanken att låta dina barn fira sin skolavslutning i en moské.

Real men wear babies

På väg hem från jobbet klev två helt vanliga män på bussen, de pratade om ditt och datt, verkade daglediga och var till synes på väg på utflykt. Inget man direkt ramlar av stolen över, om det inte vore för att de också hade varsin bebis i sele på ryggen.

Jag önskar att jag inte hade blivit så exalterad, men tyvärr var det en alltför extraordinär upplevelse för att jag skulle kunna klara av att inte tjuvkika och -lyssna på dem hela vägen. Kommer jag få uppleva den dag då pappalediga som umgås i grupp inte är mer uppseendeväckande än mammalediga dito? Hoppas det.

Ojämställdhet i vardagen – millimeterrättvisa

El grande finale! Ska jag vara ärlig så hade jag glömt att knyta ihop den här ojämställdhetssäcken, men oärlighet varar ju som alla vet längst så jag säger istället att jag har laddat. Bidat min tid.

Jag vet ett par som delar lika på allt. De verkar trivas med det, men jag är ganska säker på att det i vårt fall hade resulterat i katastrof. Åtminstone hade jag ruttnat inifrån om jag var tvungen att föra bok över vem som rensade avloppet senast eller planera min fritid utifrån vilka dagar det var min tur att diska den här veckan.

Det finns nog faktiskt bara en enda sak som ingen av oss velat göra avkall på: föräldradagarna. Om jag fått en krona för varje gång jag hört någon säga vänta bara tills du själv får barn så ska du se att du vill behålla alla dagarna för dig själv så hade jag varit rik idag. Till slut började jag nästan tro på det. Men som tur är så råkade jag vara så hemskt omoderlig av mig att jag inte under hot om våld försökte tvinga min man att överlåta sina 240 pappadagar till mig. Det är jag glad för. Med barn finns det ingen kvalitetstid, bara kvantitetstid.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn
Ojämställdhet i vardagen – klyschor

Varför ändra på ett vinnande kolonialmaktskoncept?

En fråga bara. Vad är grejen med att det bara är svarta män som jobbar som diskare på Le Pain Francais? Och med det menar jag inte att svarta män inte får jobba som diskare, det får de gärna göra för min del, det är bara det att jag inte en enda gång sett en ickesvart, ickemanlig person plocka disk där. Vore det inte festligt om de bytte arbetsuppgifter med de blonda snärtorna bakom disken en dag? Eller skulle kunderna vända i dörren då?

Ojämställdhet i vardagen – klyschor

Jag har bytt däck på bilen en eller två gånger och då enbart för att upprätthålla något slags sken av jämställdhet. Kolla här, mammor kan också svära och ha oljiga händer, liksom. Likaså är mitt intresse för service och reparationer av fordonet ganska svalt. För övrigt har jag inget körkort och vägrar sedan en tid tillbaka att ens åka bil tillsammans med min familj. Orka umgås med åksjuka gnällspikar.

Ny teknik till hemmet får personen av hankön, alltid flankerad av ett ivrigt barn, installera. Sen får han förklara för mig hur man handhar pjäsen, medan ovan nämnda barn gör sitt bästa för att tjata hål i mitt huvud genom andra örat. Visar det sig att det rör sig om knapptryckningar eller liknande i fler än två steg så får det vara. På jobbet är jag dock konstigt nog inte alls särskilt handfallen utan sätter mig gärna in i maskiners samtliga funktioner och slänger glatt och initierat käft med hantverkare.

När det ska lyftas tungt eller utföras uppdrag som kräver minsta antydan till kondition, typ springa en extra sväng till affären tre minuter innan de stänger eller från hållplatsen och hem för att hämta något vi glömt utan att sinka oss och missa spårvagnen, är jag inte den första att anmäla mitt intresse utan satsar hellre på att ignorera problemet tills någon annan (gissa vem) löser det.

Och visst är det roligt att göra om hemma. Så länge det handlar om att titta på inredningsprogram, åka och kolla på tapeter eller måla med den lilla penseln längs lister. Men bredspackla och stå och nöta med roller, njet tax. Det överlåter jag hellre åt ett proffs (läs: den som till följd av mitt undvikande beteende börjar bli erfaren på området).

Sen finns det förstås härligt kvinnliga sysslor som per automatik är mina uppgifter också, bortsett från att blogga och gnälla då, t.ex. att komma ihåg födelsedagar, införskaffa samt slå in presenter. Inte för att min man är särskilt inkompetent på området utan för att jag tycker att det är roligt. All shopping som inte innebär att jag måste klä av mig i trånga utrymmen med lysrörsljus är rolig shopping. And while we're at it, pax för att åka och storhandla!

Som jag nämnt i tidigare inlägg är det jag som har slightly bättre koll på ungens klädstorlek och därmed är jag också den som plockar undan för små plagg och leksaker och böcker som ungen vuxit ifrån, har mest att säga till om vid sortering i spara-, slänga-, skänka- och säljakassar samt som lappar och lagar trasiga men fortfarande funktionsdugliga kläder.

Jag lägger dessutom oftare in mitt veto i uppfostringsfrågor och kommer betydligt frekventare än pappan med anmärkningar av typen jag brukar göra så här (meaning: gör så här). Dessutom tar jag för givet att jag ska ha sista ordet när det kommer till hur ofta och hur mycket sötsaker det är ok att ungen sätter i sig, och det beror inte på att jag skulle vara mer av en renlevnadsmänniska än någon annan i hushållet utan för att jag har fått för mig att det faller under mina befogenheter i egenskap av köksfascist.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn

Ojämställdhet i vardagen – barn

Oj, som jag hållit er på halster nu, men jag försäkrar att cliffhangern var helt oavsiktlig. Undrar vad det är mitt undermedvetna försöker säga mig när jag missar just den delen. Barn? Jämställdhet? Nej, det vet jag inget om.

Att skaffa barn är kanske inte det ultimata sättet att boosta sitt förhållande. Utrymmet för överrasknings-picknickar med champagne och jordgubbar och spontant passionerat matsex i varje vrå av lägenheten minskar helt klart. Liksom tillfällena då man har chans att ens prata mer än tre ord med varandra utan att bli avbrutna. Det ska jag inte sticka under stol med. Vissa hävdar också att de små liven är spiken i kistan för jämställdheten, men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Vi lever nog varken mer eller mindre ojämställt idag än för tre år sedan.

Let's skissa lite i grova drag. Föräldraledigheten delade vi rakt av så sett att vi inte har överlåtit några dagar till varandra. Jag var "ledig" i nio månader, pappan i tio och en månad överlappade vi varandra och var hemma alla tre tillsammans, för att övergången skulle gå så smidigt som möjligt. Hans dagar är slut medan jag har kvar så att det räcker till ett "jullov" eller två – vi gillar inte riktigt tanken att lämna på jourförskola i främmande lokal, med främmande pedagoger, och är glada att vi kom på tanken att inte bränna alla föräldradagar innan ungen började på förskola.

Jag börjar tre timmar senare än min man och lämnar därför på förskolan varje morgon (om inte omständighetena är alldeles extraordinära, vilket har hänt två-tre gånger hittills). Allt som oftast är det i gengäld han som hämtar. Vabbar gör vi nog i snitt varannan gång, kanske att pappan varit hemma något oftare på sista tiden eftersom de haft det relativt lugnt på jobbet medan jag just börjat på ett nytt ställe.
Kuriosa i sammanhanget: Jag har fått frågan varför jag som jobbar på en förskola inte har med mig ungen dit istället för att "lämna bort henne". Svar: För att jag jobbar när jag är på jobbet. Ett produktionskök fullt med varma, tunga och vassa föremål är dessutom inte någon vidare lämplig plats för ett litet barn att vistas i några längre stunder.

Nattningen tar jag hand om nästan varje kväll. Det har visat sig effektivast då jag är den av oss som har bröst. Undantagen är de kvällar jag inte är hemma eller då barnet får för sig att prova något annorlunda, då sker proceduren medelst sagoberättande och tar ungefär hundra gånger så lång tid. Eftersom det som sagt är jag som ammar så är det också jag som hanterar nattliga uppvaknanden, vilket det på sistone blivit färre och färre av. *tar i trä* På helgerna får vi ligga och dra oss en dag var. Jag föredrar att ha sovmorgon på söndagen, så mycket sovmorgon man nu kan kalla det när när kiddot kommer in med jämna mellanrum för att delge mig detaljer om vad som försiggår i köket/vardagsrummet/badrummet/kattlådan.

Aktiviteter är hemulfadern bättre på. Eller vi gör snarare olika grejer med avkomman. Han verkar helt enkelt tycka det är roligare med de stora grejerna, som att åka till badhuset, gå på bio eller Universeum, medan jag är latare och försöker slå två flugor i en smäll och satsar mer på att engagera den lilla i vardagsysslor, typ disk, matlagning och bakning och under säsong att hänga på odlingslotten. Och vi är båda ganska duktiga på att förköpa oss på kläder och prylar till vår unge, men jag anser mig vara lite bättre på att rensa ut för små kläder och leksaker och böcker som vuxits ifrån.

Frågor på det?

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt

Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt

Mannen i huset har en gång i tidernas begynnelse jobbat på tvätteri, så gissa vad! Just precis, eftersom det är den i familjen som är kock som utom i undantagsfall lagar maten så är det det före detta tvätteribiträdet som sköter byken. Eller så är det inte alls därför han tvättar utan för att han är noggrannare och jag mer sugen på att blogga än på att ränna omkring nere i källaren om kvällarna. Vad vet jag? Jag tycker inte att det är värt att jinxa min fördelaktiga situation genom att börja nysta i det.

På diskfronten kör vi ett lite mer anarkainspirerat tänk. Vi hoppas att det antingen ska ske ett mirakel eller att någon annan ska ta hand om eländet. Med jämna mellanrum utbrister någon av oss att det är den andres tur och ibland funkar det. Tyvärr(?) är det nog inte mer spännande än att om man skulle börja föra statistik så skulle det antagligen visa sig att vi snittar på varannan gång, även om det känns som att det alltid är jag som står där och gnider. Ungen diskar för övrigt ganska mycket hon med, men hellre än bra. Hoppas intresset håller i sig tills det faktiskt gör någon nytta.

Vi har också lite olika tillvägagångssätt. Jag smådiskar "gärna" samtidigt som jag lagar mat och börjar med de skrymmande grejerna, kastruller, byttor, plåtar och dylikt, vilket medför att travarna med tallrikar och lagret med bestick i botten på diskhon kan bli rätt omfattande innan jag avslutar det jag påbörjat. Min partner in crime gör hellre tvärt om, fokuserar på uppgiften, laddar upp med musik och går systematiskt igenom hela porslinsberget, fyller diskstället, torkar och börjar på ny kula. Om han lämnar kvar något så är det i så fall vast landscapes av blötlagda gigantokärl som klättrar ut över spisen och arbetsytorna.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat

Ojämställdhet i vardagen – mat

De kvinnor jag känner som lever ihop med hantverkare brukar inte överdrivet ofta snickra verandor och experimentera med starkström. Varför skulle de? Min man lagar i enlighet med samma princip inte särskilt mycket mat. Visserligen är det ju inte så ofta man behöver en ny veranda, ett normalt hus har oftast inte mer än två entréer och en veranda har i regel åtminstone några års livslängd, medan mat ska lagas vareviga dag, men ni fattar nog vart jag vill komma.

Det är jag som tar de yttersta besluten vad gäller vad vi ska äta och det är också jag som köper och lagar maten nästan jämt. Eftersom jag har rätt mycket exter för mig i butiken – det ska läsas innehållsförteckningar, klämmas, kännas, luktas och jämföras – så är det att jämställa med ett straff för min stackars äkta hälft att bli skickad att göra mer avancerade inköp än av typen "mjölk, bananer och Bregott".

Frågan är om det skulle sett ut på samma sätt även om mat inte var mitt yrke. Som tur är kommer vi aldrig få reda på det.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning

Ojämställdhet i vardagen – städning

Det är ingen överhängande risk att vi kommer städa ihjäl oss – vare sig jag, pappan eller ungen – senast igår upptäckte jag att vi har ett gäng små tomtar kvar på skrivbordet. Vi väntar helt enkelt ut varandra och den som först får ett bryt tar itu med det.

Badrummet tar vi när det börjar se skabbigt ut, vilket är ganska snart när minst en av familjemedlemmarna har en ganska experimentell inställning till hygien, eller efter att den av oss som odlar skägg ansat detsamma. Dessutom dammsuger vi där ett par-tre gånger i veckan eftersom kattskrattorna inte lärt sig borsta av fötterna innan de kliver ur lådan, resten av lägenheten ungefär varannan gång. När mannen i huset dammsuger blir det ofta gjort på rain man-nivå, med olika munstycken och knästående på den luddiga mattan samt vid soffan för att inte missa ett enda katthår. När jag gör det blir det ordentligt gjort. Varken mer eller mindre.

Speglar och andra blanka ytor är det oftast hemulfadern som rengör, jag tror ärligt talat inte jag har putsat ett enda helt fönster hittills under mina snart 29 år, däremot punktmarkerar jag ofta med en microfibertrasa när le kid har fascinerats av en sopbil, hund eller något annat som passerat utanför. Likaså är det mannen i huset som kammar hem guldstjärnor i dammtorkningsklassen.

Köket har jag någon form av övergripande ansvar för, antagligen för jag är den enda i hushållet som gått Anticimex kurs i livsmedelshygien och är den som lagar i stort sett all mat. Det ser sällan ut som på bilderna i Gourmet där inne, men man blir inte heller matförgiftad hemma hos oss.

Bäddar rent gör (oftast) jag och barnet i samband med att vi har tvättid eftersom vi har begränsat med utrymme för smutstvätt, dessutom innebär det att man får en rutin på det och slipper gå och noja över hur länge sedan det egentligen var det blev gjort senast.

Sopor och kompost ställer vi innanför dörren i hallen, så tar den som först har ett ärende ut ur lägenheten med sig påsarna, vi har turen att ha Molokar för båda delar precis utanför porten. Sånt som ska till återvinningsstationen är det däremot sämre ställt med eftersom den inte direkt ligger på vägen till någonting. Lögn. Egentligen ligger den mellan vårt hus och torget, men orka. Till slut får det helt enkelt inte plats mer metall och glas under diskbänken och då måste någon pappan gå. Pant tar den som råkar komma ihåg det.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar