Nu är det väl ändå revolution på gång

En ska inte ropa hej osv. men det verkar nästan som att den lelle är på väg ut ur prinsessfasen. De nya feministiska förebilderna idolerna är nu istället Nour El Refai och Ylva Hällen. Lyckas jag bara introducera Kakan Hermansson, som jag själv upptäckt alldeles för sent i livet och nu har en väldig crush på, på ett bra sätt för henne så ska jag nog kunna slappna av en aning sen.

Förresten, speaking of disney-prinsessor så tycker jag att ni ska ta och lyssna på det här gamla avsnittet av Stil som bland annat handlar om Hedy Lamarr (1913–2000), inte bara verklighetens förlaga till Disneys tecknade Snövit och den första att simulera orgasm på film utan även uppfinnaren bakom frekvenshoppning som är den teknik som ligger till grund för vår nutida trådlösa kommunikation.

(Alltså, jag tycker egentligen att ni ska lyssna på alla avsnitt av Stil men ni kan ju börja med ovanstående.)

23. Hepp! Dagens musiktips

Jag fruktar och föraktar det där stereotypt manliga jävla sättet att lyssna på musik, att lusläsa konvolut och plugga in texter och tävla om vem som har bäst koll på årtal och vilka låtar som är på vilken skiva. Give me a fucking break. Jag tänker inte ge er en specifik artist eller låt.

Mitt bästa tips rent generellt är att i möjligaste mån undvika att konsumera kultur som produceras av och för snubbar. Verk av personer som inte utgör normen är i nio fall av tio mycket intressantare.

Ett dygn i feminismens Saudiarabien

Helt medvetet har jag låtit bli att läsa mediarapporteringen om våldtäktsdomen, eller snarare icke-domen som kom igår och som en gång för alla slog fast att ett nej inte är ett nej samt att alla män är förståndshandikappade. Jag orkar helt enkelt inte för jag vet att det är samma jävla skit varje gång; ett misogynt rättssystem har gjort sin grej och clueless jävla media vrider om kniven ett varv till med sin totala avsaknad av problematisering. Däremot har jag läst utdrag ur själva domen och vad människor jag har förtroende för har twittrat om den. Det räcker så. Tack.

Att domen kom samma dag som Tony jävla Irving använde plattformen han givits i form av ett eget fucking radioprogram att spy ur sig kvinnohat och dra upp det trötta gamla "måste ni amma så jag ser?" (läses med mycket gnällig röst) är för övrigt inte en slump. Det är så här varje dag ser ut. I ett annat avsnitt av Irving i p4 som jag genomled häromsistens bredde han för övrigt ut sig i om sina sexuella preferenser och fetischer. Han hade till och med gäster inbjudna till studion för att myspysbekräfta honom.

Missförstå mig rätt, han får gärna sexa loss på vilket sätt han vill så länge alla inblandade är med på det och jag är inte ute efter att dra några paralleller mellan amning och sex. Det bara råkade vara det det som avsnittet jag lyssnade på handlade om. Mitt fokus här ligger alltså på det faktum att herr Irving har ett program av, om och med sig själv och inte på detaljerna kring hans sexualitet. Är ni med på skillnaden?

Jag förstår inte den här fixeringen vid att vilja kontrollera kvinnors och barns kroppar och livsrum, jag håller inte med och jag är definitivt inte beredd att dö för hans eller någon annan antifeminists rätt att uttrycka sina åsikter men eftersom programmet fortfarande sänds så antar jag att det finns många andra som faktiskt är intresserade av att lyssna på ett radioprogram om Tony Irvings världsbild. Men snälla Tony, hur självcentrerad är det möjligt att bli? Är ett liiite vidare perspektiv verkligen för mycket att be om? Hur kan du ens med dig själv?

"Men det är väl bara att låta bli att lyssna på Tony Irvings program då?" Ja, och om en inte vill se barn ammas så är det bara att låta bli att titta.

Vore det inte för att jag såg ett par riktigt intressanta och inspirerande dokumentärer, Min stulna revolution av Nahid Persson Sarvestani och K Special om Alice Walker senare på kvällen, så hade jag antagligen självantänt till följd av det vitglödgade hat som väller upp inom mig varje gång jag påminns om vad det är för ett sjukt jävla samhälle jag och mitt flickebarn lever i. Särskilt som jag redan morgonen efter gårdagens VM i frustration vaknade upp i uppochnedvända världen till nyheten om att en av våldtäktsmännen från Steubenville är på fri fot efter mindre än tio månader medan hackaren som uppmärksammade världen på vad som hänt riskerar tio års fängelse.

Ps. Bloggutmaningen har utgått ett par dagar pga huvudvärk och trötthet men jag hoppas snart vara på banan igen.

4. Utan tvekan den låt jag lyssnar mest på

Som den teknikvägrare jag är började jag inte använda spotify i någon större utsträckning förrän i somras och annan radio än p1 har jag knappt rattat in alls på den här sidan om millennieskiftet. Det är med andra ord inte mig ni ska bjuda med på musikquiz. Inte om ni vill vinna iallafall.

Nåväl. Några spellistor har jag såklart knåpat ihop och det finns två låtar som återkommer betydligt oftare än andra: Röda Bönor – Sången om sexualmyterna och Dan Berglund – Snälla ögon. Det kan ni för all del dela upp er i smågrupper och diskutera.

Ps. När jag ändå har er på tråden så kan jag passa på att tipsa om tre album för de lite yngre lyssnarna också. Perfekt i bilen eller då en har tappat rösten och inte kan läsa saga eller om en bara sådär i största allmänhet känner för att söva sig själv i barnsängen och vakna tre timmar senare med nackspärr:

Dunderklumpen – Toots Thielemans och Beppe Wolgers
Kåldolmar & Kalsipper – Nationalteatern
Peter Pan – Nationalteatern

Smurfhits, go fuck yourself.

Eh… vänta nu ett ögonblick

Kallade Ursula just Ariel för "lilla slyna"?

Ja, vi kollar på Lilla sjöjungfrun. Nej, den är inte bra. Japp, helt vansinnig ur ett genusperspektiv. Jag håller med. Men. Jag vet också att om det är något som skapar monster så är det förbud och nu har ungen tjatat om filmjäveln så länge att det var bäst för alla att hon fick se den.

Men alltså; lilla slyna?

Kvinna, vet din plats!

Nej, det stämmer. Jag har inte bloggat om Du kan amma här/Amning Gangnam Style och mordhoten. Egentligen hade jag inte tänkt göra det heller men uppenbarligen kunde jag inte låta bli. Jag ska åtminstone försöka att inte bli alltför långrandig. Det mesta har väl ändå redan sagts.

Vansinnet i att uttrycka att barn förtjänar att dö på grund av att deras föräldrar spelat in en plojig youtube-video där bröst som inte är ämnade för Den Manliga Blicken™ kan skymtas talar ju egentligen för sig självt. Eller borde iallafall göra det. Men tydligen har vi alltför länge varit så upptagna med att tala om för varandra vilka som är/inte är riktiga feminister och vad som definierar sådana att vi glömt bort att vi har en kamp att föra.

Under tiden har ett samhällsklimat smugit sig på där amning ses som äckligt och i vägen och ett hot mot jämställdheten, där polisen väljer att inte inleda förundersökning vid hatbrott – eftersom det trots att det med lätthet går att spåra ip-adresserna till de personer som hotat ju "inte med säkerhet går att bevisa vem som suttit vid tangentbordet", ett problem som inte verkar föreligga då det gäller att lagföra personer som fildelat illegalt – och där etikettexpert Magdalena Ribbing med anledning av dödshoten bjuds in att diskutera det (o)lämpliga i att amma offentligt. En rimligare frågeställning tycker jag vore ifall det är lämpligt att mordhota dem som ammar utanför hemmet. (Svar: Nej, det är sjukt jävla ohyfsat.)

Jag står alltså fast vid att amning i allmänhet och rätten att amma var och när som helst är en av vår tids viktiga feministiska frågor och att det är ett allvarligt hot mot jämställdheten att ammande kvinnor förhindras att delta i samhällslivet genom att förpassas till hemmet. Ifall nu någon undrade.

Jaja, jag vet att det inte är min fest

Hemulen har redan fått sin första och kanske en av de bästa födelsedagspresenterna för i år; två veckor West Pride som drar igång dagen före hennes femårsdag. Fantastiskt bra tajmat!

Hon är för all del nöjd bara hon får vifta med en regnbågsflagga och gå i paraden och det är väl jag också egentligen. Men. Gammal och sur som jag är måste jag ändå påpeka att det ser lite tunt ut på barn-/familjefronten. Eller så är det bara jag som har lite svårt att hitta i programmet. Kan jag få det i pappersform?

My uterus, my opinion

"Och när kommer tvåan då?" "Men börjar det inte bli dags för ett syskon?" "Känner hon sig inte ensam?" "Barn behöver någon att dela glädje och sorg med!" Vet ni vad, jag börjar bli rätt trött på de där pikarna.

För några dagar sedan hade jag en abort bokad och klar. Mentalt. Sen fick jag  ä n t l i g e n  mens, fyra dagar senare än väntat. Klang och jubel! Det, samt det faktum att jag har laglig rätt och ekonomisk möjlighet att själv välja hur många barn jag vill eller inte vill ha, tänker jag fira med att donera en slant till Women on waves när lönen kommer.

Att ha rätt

Min pappa är intelligent, allmänbildad och vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop med och andra som kommit i hans väg.

När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.

På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.

När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.

Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)

Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.

Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.

Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.

Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!

Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.

Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.

"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.

*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!

Först till kvarn, skynda fynda!

Ätstört är en intressant och angelägen bok som jag borde älska, tjockis som jag är, men som jag har läst på sin höjd hundra sidor ur. Jag har gett den flera försök sedan jag plockade på mig den på bokmässan förra året, men det funkar helt enkelt inte. "Det är inte du boken, det är jag" vill jag säga till den varje gång jag somnar ifrån den eller låter den hamna under något tantsnusk i högen på mitt nattduksbord.

Jag skyller på universitetet. Damn you universitet som fått mig att associera allt som inte är mer eller mindre glättigt hittepå med studier. Och studier = tråkigt, det vet väl alla. Så. Nu skänker jag bort boken till någon av er läsare som har vett att uppskatta den. Försten som claimar den får den. Det är en pocket, så den borde inte gå på många kronor att skicka. Klara, färdiga, gå!

Önskerubrik: En bokupplevelse jag minns och som påverkat mig

Det är kanske inte den "bästa" eller "mest gripande" bok jag läst, men troligtvis den som haft störst påverkan på mitt sätt att tänka och se på världen. Jag kommer inte ihåg hur eller var jag fick tag på den, den som stack till mig den står jag i evig tacksamhetsskuld till, men jag vill minnas att det var i sjuan eller åttan – precis i rättan tid.

Egalias döttrar är lika aktuell idag som den var både på nittiotalet, då jag var tonåring, och 1977 då den gavs ut för första gången. Förhoppningsvis har jag inte glömt hur mycket den närde mitt spirande kritiska tänkande, den dag jag letar karaktärsdanande bokpresenter att indoktrinera vänners (och mitt eget) tonårsbarn med.

(Rubriken önskad av PPD.)

Därför växer den stackarn upp med en hårig morsa

Hemulbarnet var två år. Jag stod i duschen och rakade benen och hon for runt inne i badrummet. Plötsligt nappade hon åt sig hyveln (med skydd på) som jag lagt på badkarskanten och drog den över smalbenen som hon nyss sett mig göra. Det var sista gången jag rakade mig.

Du skulle bara våga vara nöjd med dig själv!

Att som kvinna vägra låta sitt liv kretsa kring att behaga andra är tydligen oerhört provocerande ännu en god bit in på 2000-talet. Kolla till exempel hur det ser ut i kommentarsfältet när Lady Dahmer konstaterar att hon inte slutade vara tjock 2011 heller. Genast känner en rad personer att de bara måste påpeka att hon borde sluta äta this and that, att det är ohälsosamt att vara överviktig och att det syns att LCHF inte funkar.

Om vi för en stund låtsas att belackarna har rätt i sak så undrar jag ändå hur de tänker när de väljer att lägga tid och energi på att författa sina utfall. Det är inte som att de har något nytt att komma med, jag är helt säker på att Lady Dahmer hört alla deras argument förr, och vad är det för övrigt de argumenterar mot, eller för?

Hej, här är jag. Jag är tjock. Punkt. Om hon postat ett inlägg om att hon inte slutade vara långhårig 2011 heller, hade då hennes läsare känt ett behov om att bitcha om det också?

Frågan är om jag eller barnet är mest exalterad över den här

Notera även här den fläckfria mise en placen i bakgrunden. Så jobbar vi i mitt föräldrahem.

Försoning – del 5: Förskola

Vår unge går i en förskola med utomhuspedagogik. Det innebär att de är ute flera timmar om dagen, oavsett väder, och de barn som sover middag gör det i sina vagnar, under en markis. Skitbra! De odlar lite grönsaker på gården och de komposterar en del av sitt matavfall, gör utflykter i naturen och följer ett träd och ser vad som händer med det under året. Med mera.

Vår treochetthalvtåring är på god väg att lära sig läsa, hon pusslar hundrabitarspussel, räknar till tjugofem lätt som en plätt och börjar få grepp om konceptet med veckodagarna. Hon sjunger och dansar och ramsar och målar och gör potatistryck och bygger sagofigurer av toarullar och piprensare och och kottar och pinnar och klipper och klistrar och trär halsband och armband och dessutom funkar hon hur bra som helst i sociala sammanhang. Hurra!

Mindre bra är att personalomsättningen varit hög, på den nivån att jag nu sitter och räknar på fingrarna och har svårt att komma ihåg alla vuxna som mitt lilla hjärta knutit an till och mist under de två år som gått sedan vi (och med vi menar jag pappan, jag var och är för blödig för sånt) skolade in henne. Sju fröknar kan jag komma på som slutat, av en personalstyrka på sex personer, och då har jag inte räknat in de två lite mer långvariga vikarierna som också hunnit med att bytas ut. En av de "ursprungliga" är kvar.

Antalet barn har ökat från 25 till 40 sedan hon började där, medan personalantalet förblivit oförändrat och jag märker att det är omöjligt att ha uppsikt över alla barn samtidigt. För en tid sedan inträffade en otrevlig incident (som dock slutade lyckligt) på en utflykt och enligt föräldraenkäten vi fick besvara i våras är det många föräldrar som känner sig otrygga med att lämna sina barn på förskolan.

Genustänket är det också lite si och så med, som allt annat varierar det med den personal som arbetar där för tillfället. Nu är det ungefär hälften av fröknarna som följer läroplanen vad gäller att inte pressa in barnen i stereotypa könsroller, medan de resterande är så omedvetna om strukturerna kring sig att jag blir mörkrädd.

Vi står i kö till ett föräldrakooperativ som ligger i en annan stadsdel och åt helt fel håll, men som verkar erbjuda det vi önskar och vi har också börjat snegla på ett nyöppnat privat waldorfalternativ som faktiskt ligger riktigt bra till rent geografiskt. Men så kommer tvivlen. Hon tycker ju verkligen om sin förskola, sina fröknar och de andra barnen som hon träffar om dagarna, ska vi då verkligen rycka upp henne därifrån? Om vi gör det, hur ska vi förklara för henne varför vi gör det? Och hur kan vi vara säkra på att det blir bättre någon annanstans? Om och i så fall när vi får ett erbjudande om plats på något av de andra ställena kommer det bli mycket att fundera över och diskutera.

Som en tidig julbonus bjuder jag på ett par inlägg som haft milt lugnande effekt på mig när jag suttit och ångestat i förskolefrågan:
Genus är ju inte det enda som spelar roll när man väljer förskola
Elitskola eller ej

Och såklart tidigare inlägg på tema försoning:
Del 1 – Förlossningen
Del 2 – BB-vistelsen
Del 3 – Amningen
Del 4 – Matintroduktionen

Kedjebrev

Stulen hos Lady Dahmer, som i sin tur snott den av Happy Happy Fatgirl, som hittat den hos HMSlatex. Pass it on.

Genusvetenskap på dagisnivå

Ungen valde en rosa volangklänning i morse. Ok, den var kanske inte optimal ur ett genusperspektiv, men med tanke på vädret var den perfekt, och innan dörren ens slagit igen bakom oss utbrast hennes fröken:
– Hej Hrönn, vilken fiiin klänning du har idag! Riktigt sommarfin!

Jag förstår att det är hennes sätt att se varje barn och att hon inte vill oss något ont, men jag tycker de där situationerna är skitjobbiga. Ställer jag inte till en scen så samtycker jag ju indirekt, tar jag däremot diskussionen så känns det som att jag säger till min dotter att hon inte alls är fin, vilket hon tyvärr lärt sig tycka är ett centralt värde här i livet. Damned if you do, damned if you don't liksom.

Idag valde jag medelvägen och väste fram något i stil med:
– Mmm. Den är luftig och sval när det är varmt ute.
Det kändes inte heller helt hundra.

När ska jag vinna på lotto så att jag kan sluta jobba och slippa lämna mitt barn till folk som matar henne med konstiga värderingar (och margarin och mjukost)?

I'm so fucking alternative

Första gången jag läste inlägget Om jag bara var lite mindre... scrollade jag aldrig ner till kommentarerna (jag läser sällan kommentarer på de stora bloggarna, eftersom det helt enkelt blir så mycket text, och mest upprepningar, att ta sig igenom), så jag reflekterade inte mer över inlägget än att jag kände igen tankarna. I hemulens fall har det mest varit de glättiga velourbyxorna och de färgglada strumpbyxorna jag avundats.

Via A.M.O. blev jag sedan varse att debattens vågor går höga hos Underbara Clara. 391 kommentarer har i skrivande stund trillat in. 391. Mer eller mindre upprörda. För eller emot.

Så kan det tydligen gå om man "tvingar" på sin pojkbebis klänning. Jag reflekterade i ärlighetens namn inte över grejen pojke – klänning första gången jag läste. Och då är jag inte uppvuxen på hippiekollektivet Moderskägg – utan tyvärr i samma samhälle som människorna som med versaler påpekar att det Clara sysslar med är barnmisshandel – men jag funderar fan på att flytta dit efter att utsatt mig själv för en fullständig genomläsning av diskussionen.

Kvinnor kan också blöda rött blod och sporta kroppsbehåring

Jag sitter med en marknadsundersökning om mensskydd. Det är helt omöjligt att välja ett alternativ som innebär att man inte köper eller använder vare sig tamponger eller bindor. Jag förstår att vi som använder menskopp är en ganska liten och i sammanhanget inte särskilt attraktiv målgrupp, men är det verkligen omöjligt att skapa ett alternativ av typen annat? Jag får ut min ersättning för att jag sitter och kryssar i rutor hur inside the box undersökningen än är utformad, men mina svar blir naturligtvis helt missvisande. Och inte orkar jag göra dem tjänsten att maila och påpeka hur normskadade de är.

Men det finns ändå hopp om framtiden, för tack och lov finns det andra som är outtröttliga retstickor. Kolla in Lady Dahmers bidrag i Gillettes och MTV:s tävling Just Legs. Det ska bli intressant att se om och i så fall på vilka grunder de diskvalificerar henne den här gången. Hennes första bidrag höll nämligen inte måttet eftersom det inte visade på ett par rakade ben en outfit, tydligen var det också oklart ifall det var hennes egna ben eller en mans.

Tema: spy galla på förskolan

Jag har ju glömt att berätta om föräldrarådet jag var på förra veckan! Under övriga frågor bad jag att få ta upp ett par genusrelaterade grejer jag tänkt på. Tre minuter innan mötestidens slut och lokalen skulle låsas och larmas fick jag ordet. Nu var jag alltså inte bara den jobbiga feministmorsan utan också hon som sinkade alla som ville hem och äta kvällsmat med sina familjer.

Jag: Jag tycker att det har varit väldigt mycket prat om att vara jätteduktig flicka och jättefin flicka på sista tiden och jag har också fått signaler om att pojkarnas kommer hem och är jättetuffa och jättestarka. Hur tänker ni kring det här?

Rektorn: 2006 gick alla mina pedagoger en kurs och vi jobbade aktivt med de frågorna, men det har kommit lite i skymundan sista tiden med alla omorganiseringar. Vi försöker såklart bemöta alla barn lika, men det ryms inte riktigt i vår budget och vi har inte heller jobbat ihop oss i nya arbetslaget. Men till hösten ska vi ta nya friska tag med genusarbetet.

Jag: 2006 var mitt barn inte ens fött, förskolan hade inte öppnat och det är inte samma personal nu som då. Till hösten är det för övrigt ett halvår. Det är en ganska stor del av ens livstid när man är tre år. Man hinner formas ganska mycket. Och på vilket sätt kan bemötande vara en fråga om budget?

Annan mamma: Men det är ju i den här åldern de upptäcker att de är pojkar och flickor.

Jag: Det är inte det jag opponerar mig mot. Jag är bara så trött på det här fin- och duktigsnacket att det står mig upp i halsen. För min del föredrar jag att hon kommer hem och svär framför det här fokuset på att vara fin och duktig hela tiden.

Rektor: Jag förstår att du är frustrerad och att du vill ha en förändring nu, men i dagsläget ryms det inte i budgeten.

Och så vidare. Just nu är jag av flera anledningar jävligt sugen på att ta mitt barn ur förskolan. Tyvärr är det inte ett realistiskt alternativ. Och så finns det ju saker som är bra där också. Även om de sakerna blir färre och färre med varje sparbeting och förtätning.