15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen

Människor. Jag har otroligt svårt för andra människor. Det kanske en inte skulle kunna tro med tanke på att jag bosatt mig i Sveriges näst största stad, fem dagar i veckan åker kollektivt till och från ett jobb där jag träffar en massa andra människor (varav majoriteten är dumma i huvudet), tar emot och handleder SFI-praktikanter på min arbetsplats, är engagerad i ett par ideella föreningar och dessutom nog får anses vara en ganska social person. Jag har ju för guds skull tagit initiativ till en bokcirkel också!

Däremot så har jag till exempel alltid haft otroligt svårt för grupparbeten i skolan, har det inte gått att mygla sig till att ändå få jobba själv så har jag brukat vara ganska snabb på att erbjuda mig att göra i princip hela arbetet själv så övriga gruppmedlemmar kunnat ligga hemma och götta sig och bara dyka upp på redovisningen, till vilken jag förberett vem som ska säga vad och i vilken ordning. Undantag: två B-uppsatser jag skrivit tillsammans med andra människor på universitetet.

Eller inte skrivit, eftersom jag varit placerad i samma grupp som personer som funkar exakt likadant som jag i grupparbetssammanhang. På lärarprogrammet mutade jag mina kamrater med middag inkl. dryck på lokal mot att de gjorde jobbet. På journalistutbildningen höll uppsatsskrivningen på att sluta med blodvite. Jävlar vad osams vi var.

Och don't get me started on situationer som innefattar köpcentrum, kuturevenemang, rulltrappor, hissar och/eller köer.

*osäkrar hagelgevär*

Idag har vi förresten på tal om hagelgevär varit och sett Bamse och tjuvstaden på bio. Det hade kunnat vara trevligt om det inte vore för att det var andra människor där. Typ 450 andra människor som lät illa, förflyttade sig för långsamt och stod i vägen på väg in i och ut ur samt konkurrerade om armstöd inne i salongen. Usch.

Ps. Nämnde jag att min pappa en gång prejade en annan bil av vägen på grund av en "ful" (läs: helt normal) omkörning? Jag antar att det är vad jag brås på. Så att. Människor.

Ett dygn i feminismens Saudiarabien

Helt medvetet har jag låtit bli att läsa mediarapporteringen om våldtäktsdomen, eller snarare icke-domen som kom igår och som en gång för alla slog fast att ett nej inte är ett nej samt att alla män är förståndshandikappade. Jag orkar helt enkelt inte för jag vet att det är samma jävla skit varje gång; ett misogynt rättssystem har gjort sin grej och clueless jävla media vrider om kniven ett varv till med sin totala avsaknad av problematisering. Däremot har jag läst utdrag ur själva domen och vad människor jag har förtroende för har twittrat om den. Det räcker så. Tack.

Att domen kom samma dag som Tony jävla Irving använde plattformen han givits i form av ett eget fucking radioprogram att spy ur sig kvinnohat och dra upp det trötta gamla "måste ni amma så jag ser?" (läses med mycket gnällig röst) är för övrigt inte en slump. Det är så här varje dag ser ut. I ett annat avsnitt av Irving i p4 som jag genomled häromsistens bredde han för övrigt ut sig i om sina sexuella preferenser och fetischer. Han hade till och med gäster inbjudna till studion för att myspysbekräfta honom.

Missförstå mig rätt, han får gärna sexa loss på vilket sätt han vill så länge alla inblandade är med på det och jag är inte ute efter att dra några paralleller mellan amning och sex. Det bara råkade vara det det som avsnittet jag lyssnade på handlade om. Mitt fokus här ligger alltså på det faktum att herr Irving har ett program av, om och med sig själv och inte på detaljerna kring hans sexualitet. Är ni med på skillnaden?

Jag förstår inte den här fixeringen vid att vilja kontrollera kvinnors och barns kroppar och livsrum, jag håller inte med och jag är definitivt inte beredd att dö för hans eller någon annan antifeminists rätt att uttrycka sina åsikter men eftersom programmet fortfarande sänds så antar jag att det finns många andra som faktiskt är intresserade av att lyssna på ett radioprogram om Tony Irvings världsbild. Men snälla Tony, hur självcentrerad är det möjligt att bli? Är ett liiite vidare perspektiv verkligen för mycket att be om? Hur kan du ens med dig själv?

"Men det är väl bara att låta bli att lyssna på Tony Irvings program då?" Ja, och om en inte vill se barn ammas så är det bara att låta bli att titta.

Vore det inte för att jag såg ett par riktigt intressanta och inspirerande dokumentärer, Min stulna revolution av Nahid Persson Sarvestani och K Special om Alice Walker senare på kvällen, så hade jag antagligen självantänt till följd av det vitglödgade hat som väller upp inom mig varje gång jag påminns om vad det är för ett sjukt jävla samhälle jag och mitt flickebarn lever i. Särskilt som jag redan morgonen efter gårdagens VM i frustration vaknade upp i uppochnedvända världen till nyheten om att en av våldtäktsmännen från Steubenville är på fri fot efter mindre än tio månader medan hackaren som uppmärksammade världen på vad som hänt riskerar tio års fängelse.

Ps. Bloggutmaningen har utgått ett par dagar pga huvudvärk och trötthet men jag hoppas snart vara på banan igen.

Eh… vänta nu ett ögonblick

Kallade Ursula just Ariel för "lilla slyna"?

Ja, vi kollar på Lilla sjöjungfrun. Nej, den är inte bra. Japp, helt vansinnig ur ett genusperspektiv. Jag håller med. Men. Jag vet också att om det är något som skapar monster så är det förbud och nu har ungen tjatat om filmjäveln så länge att det var bäst för alla att hon fick se den.

Men alltså; lilla slyna?

Kvinna, vet din plats!

Nej, det stämmer. Jag har inte bloggat om Du kan amma här/Amning Gangnam Style och mordhoten. Egentligen hade jag inte tänkt göra det heller men uppenbarligen kunde jag inte låta bli. Jag ska åtminstone försöka att inte bli alltför långrandig. Det mesta har väl ändå redan sagts.

Vansinnet i att uttrycka att barn förtjänar att dö på grund av att deras föräldrar spelat in en plojig youtube-video där bröst som inte är ämnade för Den Manliga Blicken™ kan skymtas talar ju egentligen för sig självt. Eller borde iallafall göra det. Men tydligen har vi alltför länge varit så upptagna med att tala om för varandra vilka som är/inte är riktiga feminister och vad som definierar sådana att vi glömt bort att vi har en kamp att föra.

Under tiden har ett samhällsklimat smugit sig på där amning ses som äckligt och i vägen och ett hot mot jämställdheten, där polisen väljer att inte inleda förundersökning vid hatbrott – eftersom det trots att det med lätthet går att spåra ip-adresserna till de personer som hotat ju "inte med säkerhet går att bevisa vem som suttit vid tangentbordet", ett problem som inte verkar föreligga då det gäller att lagföra personer som fildelat illegalt – och där etikettexpert Magdalena Ribbing med anledning av dödshoten bjuds in att diskutera det (o)lämpliga i att amma offentligt. En rimligare frågeställning tycker jag vore ifall det är lämpligt att mordhota dem som ammar utanför hemmet. (Svar: Nej, det är sjukt jävla ohyfsat.)

Jag står alltså fast vid att amning i allmänhet och rätten att amma var och när som helst är en av vår tids viktiga feministiska frågor och att det är ett allvarligt hot mot jämställdheten att ammande kvinnor förhindras att delta i samhällslivet genom att förpassas till hemmet. Ifall nu någon undrade.

Finn minst ett fel

Vad är det med Tradera som får helt vanliga småbarnsföräldrar att helt mista vett och sans? Vem köper en begagnad Lindex-tröja för 155 spänn (plus 24 kronor till i frakt)?! Särskilt som samma tröja finns att köpa ny för 57:50 pix (inklusive expeditionsavgift). Hörrni, sluta vansinnesbuda!

Därför växer den stackarn upp med en hårig morsa

Hemulbarnet var två år. Jag stod i duschen och rakade benen och hon for runt inne i badrummet. Plötsligt nappade hon åt sig hyveln (med skydd på) som jag lagt på badkarskanten och drog den över smalbenen som hon nyss sett mig göra. Det var sista gången jag rakade mig.

Viskningar och rop

Jag har bestämt för mig att det funnit en tid då det var kutym att vara tyst på bibliotek, men antingen spelar mitt minne mig ett spratt eller så har spelreglerna ändrats. Idag sitter jag på närahemmabibblan och här är det ett jäkla hålligång. Min plan var att plugga lite, och ja, lite var väl ordet för vad som blivit gjort här. På fyra timmar har jag fått ungefär lika många tusen tecken skrivna. Ett A4 eller så.

Annars brukar jag uppleva det här som en trevlig plats, men jag är ju sällan här på dagtid i vanliga fall. Kanske är det något med daglediga människor och respekt som inte går hand i hand. Kanske är det just därför de inte har några jobb att gå till.

Vid bordet till vänster om mig sitter en kille som har vikit upp sin laptop så långt det bara är fysiskt möjligt, vilket medför att han måste hänga med hela överkroppen över den för att se vad han jobbar med. Skön stil kan man tycka. Ännu skönare hade det varit om han inte kände sig tvungen att hacka in varje bokstav som om tangentbordet var en runsten.

Bakom mig sitter en mormor och spelar brädspel(!) med sina barnbarn. Herregud, ni är på ett bibliotek, gå till barnavdelningen och läs någonting. Spela kan ni väl göra hemma, eller på öppna förskolan som ligger en våning ner. Varje gång tärningen landar på träbordet känns det som att någon kastat den hårt hårt i tinningen på mig. Och deras viskningar, oh my, vad är grejen med människor som tror att det är själva gesten att viska som är grejen och att det alltså är helt ok att göra det i 140 dB, för det är ju så mycket mer hänsynsfullt än att prata i normal samtalston.

Och don't get me started on pensonärerna. Ok, hörselnedsättning, som jag antar att de flesta av dem lider av, är väl egentligen ett giltigt skäl att få väsnas lite, men är det för mycket begärt att de ska ha någon som helst sjukdomsinsikt (funktionsnedsättningsinsikt?). Att lyckas dämma upp ett så massivt jidderbehov hade för mig tagit femton år ensam på en öde ö. Som om det inte fanns en morgondag. Vilket det i och för sig kanske inte finns för många av dem. Inget är för litet eller för stort att avhandlas. Vem har vilken dagstidning? Kan jag ta den efter dig? Är du klar med någon av delarna så att jag kan börja läsa? Nu då? Nähä. Nu då? När i livet vänder det? När blir man på nytt tre år, fullständigt egocentrerad och helt befriad från tålamod?

Från den plats där jag sitter kan jag räkna till totalt tre (3) personer som inte aktivt för oljud. Mig själv inräknad. Lägg till en skopa PMS och jag börjar fantisera i Falling Down-termer.

Nej, jag kräver inte total tystnad, i så fall hade jag bokat in mig i Chalmers ekofria rum, jag tycker det är helt ok och till och med lite trivsamt med folk omkring mig som småpratar, att lyssna lite halvhjärtat på vad bibliotekarien ger för tips till mannen som söker "en bok som utspelar sig i Göteborg på sjuttiotalet" eller damen som "ska utomlands om en månad och behöver fräscha upp engelskan med en spännade roman".

Ps. Mannen till vänster ropade just Nej! och började knäppa med fingrarna och stampa med fötterna. Bör jag vidta någon åtgärd eller ska jag bara avlägsna mig innan han går till attack?

Linnéplatsen 12:19

Jag ser en kvinna med hundvagn. Alltså en barnvagn för hundar. Trodde det var ganska mycket only in Japan på sånt, men tydligen inte.

Mot mörkare tider

Även om man fortfarande kan plocka jordgubbar och gå i t-shirt om eftermiddagarna så är det ett faktum att overallsäsongen närmar sig med stormsteg. Som den icke-förutseende själ jag är har jag dock inte ens börjat fundera på att införskaffa vintermundering till hemulen, till skillnad från dig som googlat dig hit med sökorden ta på overall.

Jag vet inte exakt vad du undrar över, men om den som ska ikläs overall är ett barn så är mitt svar följande: Det är skitjobbigt. Gäller det en bebis så är det jobbigt eftersom hen inte har någon styrsel i kroppen och gäller det ett större barn så är det jobbigt eftersom styrsel i kroppen medför att hen kan och kommer streta emot och/eller springa och gömma sig. Räkna med tio minuter, en kvart extra någonting varje morgon.

Vatten över huvudet! Yehaa!

Tänkte ge mig på det nätta projektet att skriva några rader ord om varenda bloggjävel jag har i min reader. Deadline: månadsskiftet augusti-september. 2011. Wish me luck!

Barn i bil är definitionen på vansinne

Se så mild hon ser ut. Som en liten ängel. Skenet bedrar dock, kan jag meddela. Att bila i sällskap med Damien vore mer avslappnande.

Gnäll, skrik, tjat, flyktförsök. You name it. Oavbrutet.

Innan jag tog körkort vägrade jag åka på bilutflykter längre än en dryg timme, ungefär så länge som det går att få henne att sova dagtid. Nu är dealen att jag kan tänka mig att åka även längre sträckor, mot att jag kör och gengäld lämnar över ansvaret för allt annat.

Berätta gärna om era bästa och sämsta upplevelser på tema barn i bil. Har ni några tips på hur man kan minimera lidandet för alla inblandade?

Folkfest

Alltså, varför göra något i tid, när man kan göra det i otid?

Har man inte redan sömnproblem så kan man trösta sig med att det aldrig är för sent att skaffa sig det

Ok, om jag går och lägger mig nu så får jag sova sju timmar. Sju timmar är inte fy skam, jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som till att påstå att sju timmar sömn är fullt tillräckligt för mig. Men. Det är mindre än åtta timmar och åtta är det magiska antalet timmar som någon vid något tillfälle hävdad att man ska ha på ett dygn. Följdaktligen sitter jag uppe ett par tre timmar till eftersom det ändå redan är "kört". Logiken? Icke-existerande.

Punked!

Häromsistens när jag lämnat Hemulen på förskolan sprang en för mig helt främmande kvinna ikapp mig i hallen och började jiddra. Kanske var hon vikarie, kanske bara ett förbipasserande psykfall.

– Hrönn hade konstiga strumpor på sig igår.
– Ja, hon hade två olika. Hon ville ha det så.
– De var tunna också. (De är helt vanliga strumpor. Varför konfronterade du inte föräldern som hämtade igår istället för den som är stressad och på väg till jobbet idag?)
– Ok? Men hon har tjockare sockar i sitt fack. (Och vinterstövlar.)
– De är för tjocka.
– Det finns ett par röda stickade som är mittemellan där också. (Why am I having this conversation?)
– De är för tunna.
– Så vad är det för strumpor du vill att jag ska ta hit? (Jag börjar lacka ur rätt rejält nu.)
– Jag säger bara att det är bra om man kollar igenom sitt barns extrakläder ibland. (Kände jag precis något brista i tinningen?)
– Vi är noga med det. Hon har flera ombyten. Men om det är något särskilt du tycker saknas så tar vi såklart hit det. (Snart missar jag spårvagnen, kom till poängen innan jag biter av dig huvudet.)
– Och så har hon bara ett par extra strumpbyxor. (Håll käften! Håll käften! Håll käften!)
– Jag tittade igenom hennes grejer alldeles nyss. Det ligger två par där. (Hallucinerar jag?)
– Det är bra om ni... (Ärligt talat, vad vill du mig?)
– Ja, visst är det, med men-du-har-ju-hela-helgen-på-dig-röst.

Sen vände jag bara på klacken och gick ut genom dörren. Och såklart fick jag genast ångest och målade upp detaljerade fantasier om hur räpan skulle ge igen på ungen för min bristande artighet. Så på väg till hållplatsen kände jag mig tvungen att ringa pappan och dra in även honom i dramat, för att få avreagera mig.
Naturligtvis hade den ordinarie personalen ingen aning om vad hon varit ute efter när han pratade med dem vid hämtningen på eftermiddagen. Obehagligt? Ja.

Bifångst

När jag gick från jobbet i eftermiddags kändes picknickmiddag som det nya svart. Så jag slank förbi stan på vägen hem för att tjacka en picknickfilt, ni vet en sån där med vattentät undersida, en sån som man önskar att man hade varit lycklig ägare till varje gång man suttit i en park och obemärkt fått fuktiga bralls.

Hur som helst, nu vet jag varför jag inte köpt en tidigare. De finns ju knappt att få tag på! Först i fjärde affären jag gick in i (femte om man räknar Polarn o Pyret) hade de en och den var anskrämlig. Vore det inte för att jag var desperat efter att få sitta i snålblåsten på baksidan och äta korv och potatissallad så hade jag aldrig gått med på att hosta upp 249 jävla spänn för den. Note to self: Köp en vettig symaskin, sy upp en kollektion snygga picknickfiltar och bli ekonomiskt oberoende.

Egentligen stannar det förresten inte ens vid den nätta summan utan snarare vid en femhundring med tanke på att jag hittade en massa andra saker jag bara var tvungen att köpa i de andra butikerna. En uppsättning krokar till hallen. En mugg. En brödkorg. En vattenkanna. Fan också. Jag som just läst om Alex köpstopp och tänkt hur svårt kan det vara egentligen?

One of those mornings

Psykbryt 1:
– Men jag vill inte att det ska vara morgon.

Psykbryt 2:
– Men du skulle inte slänga det pappret i toaletten. Jag skulle. Nu måste du ta upp det.

Psykbryt 3:
– Men jag vill inte ha de här kläderna. (Hon hade själv valt dem cirka en minut tidigare.)

Psykbryt 4:
– Men jag kan inte klä på mig själv, du måste hjälpa mig. Neeej, du får inte hjälpa mig, jag kan själv.

Samtliga före klockan sju på morgonen. Antal minuter efter tidsplanen vi lämnade hemmet: 35

Morning has broken, fuck you, fuck you, fu-u-uck you...

Melodi: Morning has broken

Radioångest

Miss Muffin och Kulturkoftan läser en lätt ångestladdad radiokurs. Det har jag också gjort en gång. Först trodde/hoppades jag att jag skulle dö, sen kunde jag plötsligt inte få nog. Nu sitter jag chipsdäst och gräsänkig och funderar på ett par grejer:

1. Ifall det är en tjejgrej att tycka det är så jobbigt att höra sin egen röst att man hellre skulle utsätta sig för en brasiliansk vaxning, en cellprovtagning och en rotfyllning. In a row. Jag har nämligen svårt att se framför mig killarna i min klass på JMG sitta och kedjerökta med något tomt i blicken, utan inspelat material, dagen innan person-/miljöbeskrivningen skulle spelas upp för hela gänget, men vad vet jag?

2. Hur jag, efter att jag slutat ängslas och lärt mig älska radio, vågade ta med mig ett gôtt gäng drinkarkamrater till skolan och gå loss i studion. Hur skulle jag ha förklarat vad jag höll på med ifall vi inte hunnit avsluta och evakuera innan larmet gick på vid elva (eller vilken tid det nu var) och mött vaktbolaget på väg ut? Eller valfritt annat möjligt scenario som kunnat uppstå med ett tiotal förfriskade ynglingar i en miljö med dyr teknisk utrustning.

Saliga äro de som törsta

Sitter på ettan. Passerar just Systemet på Linnégatan. Det är kö förbi Condeco, alltså ungefär ett halvt kvarter, för att komma in i butiken. Tur att vi är så himla dåliga på att festa till det att vi har en flaska Bollinger kvar som legat på kylning sedan hemulpappans födelsedag i oktober.

#prataomdet

Twitter är inte min grej, men...

Självklart har även jag låtit mig utnyttjas. Inte orkat stå upp för mig själv. Av en massa anledningar. Inte velat såra, inte vågat ta ton och säga rakt ut att jag ångrat mig, inte velat tvinga vänner att välja sida... och så vidare. För folk väljer fel sida rätt konsekvent. Det är bekvämast så. Man vill ju inte råka peka ut någon som våldtäktsman hur som helst. Mycket bättre att heja på det vinnande laget. Jag vet, för jag har själv gjort det. Så jävla illa.

För tio-elva år sedan nånting hade jag hoppat av gymnasiet och flyttat till Varberg med en kille jag inbillade mig att jag hade en framtid med. Vi lyssnade båda på NoFX och hade väl ungefär samma humor och jag kom riktigt bra överens med hans mamma, annars var det nog egentligen inte så mycket vi hade gemensamt. Eller så var vi som ler och långhalm, jag minns faktiskt inte riktigt längre. Men nog om honom för han är varken boven eller hjälten i den här berättelsen. Det var först när vi flyttade isär som den ens tog sin början.

Jag pluggade på folkhögskola under den här perioden, eftersom jag trots min ungdom hade insett att man inte kommer någonstans utan en utbildning – eller åtminstone gymnasiekompetens. Och på folkhögskolan fanns som tur var ett internat att ta sin tillflykt till när hemmafrulivet inte tedde sig så lockande längre. Och på internatet fanns en massa andra omotiverade ungdomar att umgås med och en massa hembränt att dricka och en massa gräs att röka och en massa biljardmatcher att spela och oj, så trevligt man kan ha. Man blir lite som en familj till slut. En dysfunktionell sådan.

En kväll mådde en kille, som jag och mina vapendragarväninnor hängde en hel del med, inte så bra så han frågade en av dem om han fick sova över hos henne. Inga problem, that's what friends are for. Eftersom rummen på det här internatet, och säkert de flesta andra liknande institutioner, var små och laxrosa landstingsceller fanns det inte plats att bädda ut kyska extrasängar utan de sov i samma säng. Med kläderna på och händerna på täcket förstås. Tills min vän vaknar mitt i natten av att nattgästen håller på att ta av henne trosorna. Och det var slutet på deras vänskap.

Det rätta i det här läget hade såklart varit att sätta ner foten. Min vän borde ha anmält och sett till att han åtminstone blev avstängd från skolan, även om det aldrig hade blivit rättssak av det när hon faktiskt låtit honom sova i sin säng, och vi andra skulle såklart ha slutit upp och tagit avstånd från honom och låtit honom förstå att det han gjort inte på långa vägar var ok.

Men man vill ju inte splittra gänget. Jag minns att jag sa till henne att jag hoppades att hon tyckte det var ok att jag ändå umgicks med honom och hans posse, för han hade ju inte gjort mig något som gav mig anledning att dissa honom. Vänta nu. Inte gjort mig någonting?! Det är ju helt en helt befängd grej att säga, eller ens tänka.

Naturligtvis var jag hädanefter på min vakt mot honom och vi umgicks faktiskt inte särskilt mycket efter den här händelsen, och tack och lov har jag min storsinta vän kvar än idag, men det var ju inte där mitt svek egentligen låg. Det som förföljer mig än idag är hur jag helt oreflekterat bara bemötte en vän som berättade om ett övergrepp med att fortsätta umgås med förövaren. Och så undrar folk varför antalet våldtäkter som aldrig anmäls är så högt.