Att banta en katt

Jag äter. Katten blänger fördömande på mig.

Jag bajsar. Katten blänger fördömande på mig.

Jag tar en dusch. Katten blänger fördömande på mig.

Jag tar igen mig på soffan. Katten blänger fördömande på mig.

Jag går i riktning mot köket. Katten skrikjamar och springer i sicksack framför mina fötter så att jag ramlar över honom. Blänger sedan fördömande på mig.

"Men det är ju ohälsosamt att vara tjock!"

Det här likhetstecknet mellan smal och sund. Vem är PR-konsulten bakom det? Hur kan människor på allvar inbilla sig att det är nyttigare att leva på låtsasmat som ger 400 artificiella kalorier om dagen än att dra runt på fem, tio eller till och med tjugo trivselkilon?

Ja, det är att misshandla sig själv att lägga på sig så mycket och röra sig så lite att en vanlig trappa eller en promenad till busshållplatsen känns som ett oöverstigligt hinder. Det kan jag hålla med om. Däremot finns det tusentals och åter tusentals överviktiga människor som är i utmärkt kondition och har exemplariska värden, precis som det finns mängder av människor som "har tur" och håller sig smala och "snygga" trots att de lever på wienerbröd och cigaretter. Hur kommer det sig förresten att så många av dessa måltidsersättningar tillverkas i form av något som är tänkt att efterlikna milkshakes och chokladbitar?

Äh, säg som det är istället. Du bantar för att är normskadad och med det följer att du ser tjocka människor som vägrar anpassa sig efter den normen som ett hot. För om du är beredd att frysa, tappa hår och tänder och drabbas av förstoppning, diarré och leversjukdom i jakten på den perfekta kroppen™ så faller liksom ditt hälsoargument på sin egen orimlighet. Ta dina åsikter om vad jag borde äta och inte och stoppa upp dem någonstans där jag slipper se och höra dem. Låt din "sparrissoppa" tysta mun så håller jag mig här borta på min kant med min jättekonstiga mat som jag lagat av såna där oberäkneliga ingredienser utan kaloritabell på baksidan.

Vi kan väl höras av om femton år och se vem som mår bäst då. Hej!

Ps. Jag vet att det finns mindre osunda, eller rent av sunda, anledningar och tillvägagångssätt att gå ner i vikt, samt personer som klarar av att kombinera en sådan livsstil med ett vettigt sätt att bemöta sin omgivning. Är du en sådan person så är inte det här inlägget riktat till dig.

Du skulle bara våga vara nöjd med dig själv!

Att som kvinna vägra låta sitt liv kretsa kring att behaga andra är tydligen oerhört provocerande ännu en god bit in på 2000-talet. Kolla till exempel hur det ser ut i kommentarsfältet när Lady Dahmer konstaterar att hon inte slutade vara tjock 2011 heller. Genast känner en rad personer att de bara måste påpeka att hon borde sluta äta this and that, att det är ohälsosamt att vara överviktig och att det syns att LCHF inte funkar.

Om vi för en stund låtsas att belackarna har rätt i sak så undrar jag ändå hur de tänker när de väljer att lägga tid och energi på att författa sina utfall. Det är inte som att de har något nytt att komma med, jag är helt säker på att Lady Dahmer hört alla deras argument förr, och vad är det för övrigt de argumenterar mot, eller för?

Hej, här är jag. Jag är tjock. Punkt. Om hon postat ett inlägg om att hon inte slutade vara långhårig 2011 heller, hade då hennes läsare känt ett behov om att bitcha om det också?

Kvällskalorierna är de bästa kalorierna

Socialt experiment

Bikinisäsongen närmar sig tydligen med stormsteg och var och varannan kollega "går på pulver". Personligen associerar jag det med något helt än fröknarna på mitt jobb verkar göra, eller så kör de bara med humor över min nivå, men hur som helst så upptar samtalsämnet vikt enorma mängder tid där i personalrummet. Så jag testade något nytt häromdagen.
– Är det verkligen den värsta egenskapen en person kan ha, att vara fet?
Det var roligt. Testa på era arbetsplatser också vetja!

Helan och Halvan

Jaja, jag är 172 cm lång och väger över 80 kg, goddamnit! Now, fuck off!

Jag beställde lite nya arbetskläder i fredags. Tydligen har stadsdelen jag nu jobbar i bättre ekonomi än den förra, något jag misstänkte redan då de utan allt för mycket köpslående gav mig tusen pix mer i (heltids)lön, så det var bara att välja och vraka. Jag gick följdaktligen all in och satsade på rosa och röda kockrockar. Jävligt nöjd.

Men så var det det ju det där med storlekar. Anarki är på många sätt trevligt och bra, men när det kommer till klädstorlekar vill jag ha ordning och reda. Det ska inte skilja fyra nummer mellan olika plagg som sitter lika bra (eller dåligt). Som tur var fanns det ett par byxor i huset, i samma modell och storlek som min kollega å det bestämdaste hävdade att jag absolut skulle komma i, som jag kunde prova. De fastnade såklart halvvägs mellan knäna och höfterna. Det kändes sådär. Men jag tog det ändå med ro, jag börjar bli van, så är det nämligen var och varannan gång jag provar kläder.

I civila sammanhang köper jag oftast mina kläder som man gjorde förr, i butik, och alltid är det någon käck säljare som ba "det räcker nog om du tar en 31:a på de där jeansen" och fast jag vet att jag måste ha 32 eller 33 så gör jag som jag blir tillsagd och blir sen tvungen att be det aset hämta ett större par. Och varje gång funderar jag på om det ska föreställa en komplimang, typ "oj, det syns verkligen inte hur fet du är, du klär dig verkligen smickrande för din figur" eller om det handlar om att sätta mig på plats, typ "just rubbin' it in".

Värst var nog inför bröllopet. Vi hade redan bestämt att köra budget rakt igenom, men i ett svagt ögonblick gled jag ändå in på någon slags designhörna på NK och kikade på en bedårande liten skapelse i glansigt rött tyg. Den skulle gå på plenty money men den var syndigt snygg, så jag kunde inte motstå frestelsen att prova den.

När den slinkiga lilla kreationen befann sig ungefär i axelhöjd fick jag den inte längre varesig uppåt eller nedåt. Jag såg rött, bokstavligt talat, men det var också allt. Och eftersom det inte fanns fler potentiella kunder inom synhåll hade expediten alltså inget bättre för sig än att kretsa omkring utanför provrummet och vara plågsamt service minded.

– Hur går det där inne? Ska jag hämta en annan storlek? undrade hon efter en professionellt lagom lång stund.
Ja, vad svarar man på det? Det började kännas som ett fall för doktorn i Mariannelund att få loss mig utan att bli ersättningsskyldig för klänningen. Och som jag svettades.
– Bara bra tack, kvittrade jag tillbaka och bad till alla eventuella högre makter att hon inte skulle kika in.
Det gjorde hon inte och på något vänster lyckades jag till slut orma mig ur den röda lilla tuben, få på mig mina egna kläder, mumla något om att den inte var riktigt min färg och slinka ut ur boutiquen med svansen mellan benen.

Kan vi nu en gång för alla enas om att inte tvinga på varandra för små kläder, det gör ingen glad, ok?

How did the cat get so fat?

Innan ni speed dialar djurskyddsmyndigheten: Det är mest päls som är the issue här. Han behöver inte ha en liten vagn under magen för att ta sig fram. Än.
Bortse också från att det är misäriskt ostädat. Koncentrera er på kattstackaren.

I'm the bigger person

Härförleden då vi var och äventyrsbadade upptäckte jag att bäst före-datumet hade passerat på min bikini. När jag drog på mig trosan lät det oroväckande krispigt. Inte längre någon resår i midjan. Men barnet stod redan med sin badbyxa i handen och hoppade otåligt så det fanns liksom ingen tid att tveka. Och det funkade faktiskt, den lilla stuns som fanns kvar i själva tyget i kombination med vissa försiktighetsåtgärder (gå försiktigt upp för stegen – inte häva sig upp på bassängkanten) gjorde att jag klarade hela dagen utan att nakenchocka min omgivning.
När hemulen så åter började tjata om att åka till "hus" var det bara att bita i det sura äpplet och dra iväg till Frölunda torg, hänga på låset och hetsköpa något nytt att skyla sig med. Först tänkte jag mig något i stil med tankini och boxertrosa, men ju mer badhusets öppningstid nalkades desto kompromissvilligare blev jag. Vårigt blekfet och pärlande ångestsvettig framför spegeln i ett osmickrande belyst omklädningsrum fattade jag ett avgörande beslut. Nu köper jag den här härligt snedpolkarandiga åttiotalsbikinin och bjuder på valkar och oansade bikinilinjer.
Jag var riktigt nöjd nästan hela dagen. Tills jag föll för frestelsen att väga mig på badhusvågen. Egentligen visste jag redan på ett ungefär vad den skulle stanna på och det var inte det som var problemet. Stimmet med tonårspojkar som släntrade förbi och blängde på displayen däremot, dem skulle jag kunnat nacka där och då, inte för gluttandet men för skratten och pekningarna som följde. För vad är egentligen grejen med att bete sig så? Vad får man ut av det? Jag blev ledsen såklart, men inte ens jämförbart mot vad den femtonåriga upplagan av mig själv (eller i stort sett vilken annan tonårssnärta som helst) hade blivit. Stryk skulle de ha och stryk kommer de få som gör så mot min unge när hon blivit stor nog att börja bry sig om utseende, vikt och annat crap. Stryk.