Lilla tacksamhetsboken – del 5

Ibland är jag extra glad att vi har amningen kvar. Som nu, när vi har magsjuka i huset. Bröstmjölk är minst lika bra som köpt eller hemmagjord vätskeersättning och det känns tryggt att veta att hemulen får i sig vätska och energi även då ingen annan mat eller dryck är intressant.

Det där enda som alla småbarnsföräldrar snackar om + det onämnbara

Tidigare idag outade barnet att hon hade "jätteont i hela magen" och jag ba: Hello mr. Vinterkräksjuka, så kul att du tar dig tid att komma på besök blott tre dagar innan jul.

Men det var såklart inget att oroa sig över. En kort stund senare slank hon iväg och la en kabel som var ungefär en halvmeter lång och vips var allt frid och fröjd igen. (Eftersom vår avkomma ännu inte har varesig kompetensen eller räckvidden att torka sig själv efter toabesök har vi den stora äran att beskåda varje stolgång.) Jag upprepar: en halvmeter. Vet ni hur liten en treochetthalvtårings torso är? Den måste ju ha varit sprängfylld med skit!

Ps. Självklart ropar jag inte hej ännu. Vi har ju två hela dagar på oss att bli kontaminerade. Hemulen ska till förskolan en sista sväng imorgon och jag ska jobba två dagar till. I förskolemiljö. Dessutom toppar jag med att åka kollektivt både dit och hem. Och ni minns väl vad jag råkade ut för på spårvagnen dan före dan före dan förra året?

Julens sjukdom är hypokondri

Det blir en lågpresterande jul. Inga gäster och få förberedelser. Fadern i familjen har jobbat och jobbat in i det sista och jag har mest glidit runt här hemma håglös och emetofobisk de senaste fyrtioåtta timmarna. De som känner mig vet att jag väljer helvetets alla kretsar och samtliga barnsjukdomar, in a row, framför vinterkräksjukan. Och vad händer dan före dan före dan före dan? Jo, ungefär en millisekund innan jag ska kliva av spårvagnen hör jag ungen (som jag dittills tyckt varit rätt gullig) som sitter mitt emot mig kvida fram ett "Mamma, jag har ont i magen och mår illa" innan han, för den rätta vattenspridareffekten,  sätter händerna för munnen och högtryckskräks så det snöar bambamat över folk och fä. Oh, the terror.

Som genom ett mirakel lyckades jag undgå att träffas. Ångesten var dock redan ett faktum och trots en lång het dusch i fosterställning har jag inte riktigt varit mig själv sedan dess. Varje kroppsfunktion har jag tolkat som ett tecken på kontaminering och såklart har jag googlat symtom och inkubationstid på kräket. Först vid sextiden i eftermiddags kunde jag blåsa faran över. Nu är jag istället säker på att att jag lider av panikångest, råkade kolla upp det när jag ändå var igång och jag kunde bocka av varenda punkt på listan.

Men nu så. Jag har vandrat i dödsskuggans dal och jag har tagit mig helskinnad ut på andra sidan. Allt jag önskar mig i julklapp är att jag och mina nära och kära ska få slippa kräkas.

Speak of the Devil

Emetofob som jag är svalde jag just tio vitpepparkorn och låtsades att de var någon form av stämningshöjande piller. Om en halvtimme räknar jag med att placeboeffekten ska kicka in. Hemulen ligger utslagen på en filt på vardagsrumsgolvet. Den lilla hinken står redo. Hon har dock inte kräkts. Än.

Veckans cocktail

Det går vinterkräksjuka, halsfluss och scharlakansfeber på förskolan. Här kommer alla sjukdomar på en och samma gå-hå-hå-ng. Vilken får vi först? Kommer vi åka på allihop? Intrigen tätnar. Paranoian eskalerar.

Vinterkräk eller intekräk?

Idag när jag hämtade hemulen på förskolan upptäckte jag att nappen som varit borta sedan dagen innan hon insjuknade i vinterkräksjukan låg i hennes dagispåse. Snälla, säg att de hittat den efter middagsvilan och att hon inte haft den i munnen. Och om hon haft den i munnen, säg att virushelvetet självdör på en vecka så att hon inte kan ha smittat sig själv.
Paranoid? Jag?

En anhörig! En anhörig! Mitt kungarike för en anhörig!

Torsdag – lördag: barnet kräktes
Söndag: mamman kräktes
Måndag: pappan kräktes

Tröttheten, den tröttheten, säger jag bara. Jag är helt slut som artist. Varför har vi ingen som kan ta hand om vår färdigkräkta unge och aktivera henne när vi är sjuka? Varför bor inte vi i en härlig storfamilj där alla är glada och pigga och tar hand om varandra?
Mitt hjärta blöder när jag ser min lilla skatt vandra fram och tillbaks genom lägenheten, glo på Pippi för trehundrade gången, vandra lite till, gnälla... understimulerad som få, men när man har kräkts och ammat om vartannat och inte sovit ordentligt på flera dygn är det fan inte lätt att vara en bra förälder, förskolan är tacksamma om de slipper ta i barnen med tång innan alla familjemedlemmar varit kräkfria i 48 timmar och inte är man välkommen på några andra organized indoor activities när man är en smitthärd heller. Igår hade det gått så långt att hon pekade mot förskolan och ynkade när jag släpade mig iväg till lekparken för att hon äntligen skulle få lite frisk luft och några minuter dagsljus. Bad mama.

Imorgon: tvätta all hemtextil

(Ja, jag rippade rubriken nästan rakt av från Miss Muffin.)

Små människor får kräkas i små hinkar

Jaha, då har vi testkört vinterkräksjukan också. Jag är övertygad om att den är framställd i ett lab någonstans, så jävla elak kan naturen inte vara. Varför blir man till exempel inte immun efter att man haft den, som man blir med andra virus? Smittskyddsinstitutet säger att återinsjuknanden är ganska vanliga. Jag säger tack men nej tack, det där var inte riktigt vår kopp te. Aldrig mer. Jag är nog fan beredd att ge upp min "karriär" och bli hemmamamma om det är vad som krävs för att slippa få med sig den där förbannelsen hem från förskolan.

Men allting har en ände (utom korven, som har två) och efter två nätter i princip helt utan sömn och med nattliga aktiviteter såsom dusch och byten av sängkläder, har vi natten till idag faktiskt fått oss några timmars medvetslöshet till livs. Det tackar vi för. Jag tackar även min lyckliga stjärna för beslutet att fortsätta amma länge. Om ungen inte hade kunnat snutta sig igenom kräknätterna skulle jag inte blivit förvånad om det slutat med dropp eller åtminstone att vi blivit tvungna att uppsöka ett nattöppet Apotek att bunkra vätskeersättning på.
Hemulen har också börjat äta lite försiktigt – och selektivt – igen. Pizzasallad, pepparkakor, bananplättar med lönnsirap, russinen ur lussekatterna samt banan- och mangosmoothie har hon hittills vågat sig på. I mikroskopiska portioner såklart, att få i sig mer energi än man gör av med är ju överskattat. Det kanske i och för sig är lika bra det, för bortsett från smoothien är väl inget egentligen särskilt lämpligt att trycka i en sargad liten kräkmage, but if that's what makes her happy så varsågod.

Julförberedelserna har vi av förklarliga skäl legat tämligen lågt med, man vill ju inte gärna förbereda en tidsinställd vomeringsbomb att fira midvinterblotet med. Så nu är vi snart i fas med hur vi brukar ha det i december – tusen saker att fixa dagarna innan Kalle och Karl-Bertil. Fan också. Jag som såg framför mig hur vi skulle ha det lugnt och skönt och på sin höjd improvisera lite otvunget julgodis de sista dagarna. Barnaögonen skulle tindra ikapp med de hemstöpta stearinljusen och det skulle till och med komma lite lagom med snö och minusgrader. De två sista kanske är svårt för oss att påverka, men om vi haft tid hade iallafall kunnat göra ett försök.