Instagram goes blogg: vardagsbild 1/5

@lisakristinr och @din_morsa_design har uppmanat mig att dela med mig av fem vardagsbilder på instagram. Det här är första inlägget:

Grus, oöppnad post, väskor som borde packats upp weeks ago, skräp, skräp, skräp och mera grus. Och tidiga morgnar. Om socialen hade gjort en flygande besiktning av det där barnets (jo, det sitter faktiskt ett barn där mitt i allt skräp, kolla riktigt noga så ser ni) hemförhållanden så hade vi blivit fråntagna vårdnaden omedelbart. Med anledning av den jävla stökmisären alltså, inte pga de tidiga morgnarna för de är väl karaktärsdanande eller något antar jag. Jävla arbetslinje.

Fucking jävla kukarbetslinje som tvingar mig att kliva upp tre timmar innan jag ska vara på jobbet för att hinna lämna det där barnet som syns i bild på förskolan. Tänk på det ni som går i tankar att yngla av er.

Det är jag som sköter lämningen nittionio morgnar av hundra i den här familjen (eftersom barnafadern kliver upp ännu tidigare och börjar jobba innan förskolan ens öppnar). Emellanåt får det mig att totalt tappa livsgnistan, maken till sisyfosarbete liksom, att dag ut och dag in, i ur och skur och genom utvecklingssprång och självständighetsfaser göra sitt bästa för och misslyckas med att befinna sig på utsatt tid och plats i sällskap av en person som helt saknar tidsuppfattning.

För att inte snacka om antiklimaxet att belöningen sedan är att få åka och jobba. Varför ställer människan egentligen upp på detta?

Medborgarlön nu!

Är detta allt livet är?

Jävla jobb och gråväder månad ut och månad in. Jag säger upp mig.

Årets sömnkvot är tydligen redan fylld

Barnet som gick och la sig halv elva igår och gick upp vid sju i morse, och som enligt barnafadern inte sovit middag, har tydligen inga planer på att gå och lägga sig idag.

Jag, som sovit cirka två timmar i natt, får svårare och svårare att vara snäll och trevlig.

Jag är inte ljudkänslig, men...

Plötsligt snarkar hela familjen. Inte jag såklart, eftersom jag sov två timmar på förkvällen och sedan gick upp och drack en burk julmust och kvicknade till efter att barnet somnat, men de andra.
Familjefadern kör någon slags growl-variant medan barnet och en av katterna håller sig på en mer normal nivå. Att grannen tycks ha drabbats av tbc underlättar inte heller insomnandet.
Fan vad kul det kommer bli att gå upp om två och en halv timme.

Sovmorgon från den mörka sidan

Istället för att njuta och glädjas över att hela familjen sov gott (här vill stavningskontrollen i telefonen att jag ska skriva gött istället) tillsammans till klockan nio, lyckas jag hitta det negativa i situationen och ta fasta på det.
Hur ska det gå när det är dags att gå och lägga sig i kväll? Och framför allt, hur ska det gå imorgon när vi ska upp i tid till förskolan?

Bristande kvalitetskontroll

Hur trött är man om man inte förrän man är på jobbet upptäcker att ena strumpan är helt perforerad?

Hej vattkoppor i vuxen ålder!

Jag har just varit på infektionskliniken och blivit ordinerad vila och ohemula mängder paracetamol och fått en sjukskrivning. Man blir inte jättekaxig av en vilopuls över hundra och blodtryck som en giraff, fan inte ens när jag var extremt gravid och hade samlat på mig tre kilo vätska under några få dagar kom jag upp i såna värden. Huvudvärk från helvetet i kombination med att hårbotten känns som en gigantisk brännskada underlättar för övrigt inte heller. Nu ska jag ligga i framstupa sidoläge och gnälla och kolla på daytime tv hela veckan och kanske nästa också.

Topp tre tråkiga ställen att ha koppor på:
1. insida av ögonlock
2. hörselgång
3. fitta (tre stycken)

Tidigare var jag kluven till fenomenet pox parties, men efter den här upplevelsen är jag helt övertygad om att man bör ha kopporna avklarade under småbarnsåren. Man blir så jävla mycket sjukare som vuxen!

Jo tack, bara bra, själv då?

Jag är så jääävla trött och det yttrar sig i ett härligt labilt humör. Nyss grät jag till exempel en skvätt när min unge skällde på mig. Nu kollar vi på Pippi och hoppas kunna låta bli att glömma bort maten som står på värmning i ugnen. Ja, i den gamla hederliga ugnen eftersom vi slängde ut micron för några månader sedan, men bli nu inte alldeles till er för vi (eller åtminstone jag) har inte en enda gång ångrat att vi offrade möjligheten att äta Billy's till middag till förmån för några kvadratcentimeter extra bänkyta.

Andra saker jag har ångest över idag är att familjefadern är på Liseberg och förlustar sig med sina kollegor – helt irrationellt, jag vet, men psykoströttheten gör att jag inte förstår hur jag ska orka leva tills klockan blir åtta, eller med lite tur sju, så att vi får gå och lägga oss – samt att mitt Kosterresesällskap har hoppat av med följden att jag får åka med en massa främmande människor. Orka lära känna någon liksom. Orka packa. Orka vara på Centralstationen 8:45 i morgon bitti.

Men allt blir säkert bättre bara jag kommer iväg, sova kan jag ju göra på bussen eller tåget eller vad vi nu reser med. Jag har inte orkat kolla upp det. Inte heller har jag orkat ladda Västtrafikkortet. Frågan är om jag orkar lära mig något nytt eller om jag hemfaller åt att hålla mig i bakgrunden och tramsa hela helgen.

Allt jag önskar mig är lugn och ro. Familjehelg utan kalas eller sovrumsrenovering eller Ikea-besök. Hurra för långhelgen (onsdag-torsdag-fredag-lördag-söndag-måndag!) nästa vecka!

Regler är till för att följas

1. Max fyra alkoholhaltiga beverages. Det kan gå bra med fler också, men det finns tydligen inga garantier för det.
2. Varannan vatten. Om en man och en hund bestämmer sig för att besudla det medhavda så får man helt enkelt a) köpa nytt vatten eller b) inte dricka mer vin heller.
3. Inte glömma bort att äta. Mat alltså. Chips räknas inte.
4. Hemgång senast tolv. Det händer sällan något kul senare än så ändå. Och så börjar det kosta pengar att åka spårvagn.

Igår var jag bakfull för första gången sedan jag blev morsa. Inte så att tågen stannade och klockorna började gå baklänges, men tillräckligt. Eftersom livet numera inte tillåter att man ligger i soffan med nerdragna persienner och kollar på dålig tv en hel dag så får det också bli sista gången på ett bra tag.

Orättvist

Varför innebär mina sovmornar så ofta att jag ligger i sängen och osover med en unge som pockar på uppmärksamhet en gång i sekunden medan pappan som "klivit upp" ligger i soffan och drar timmerstockar helt ostört?

Åh, en omotiverad bakfylla! Till mig? Nej, det är allt för mycket.

Ok, schysst att jag som stannade hemma och åt godis och vakade över det plötsligt väldigt febriga barnet, och alltså rimligtvis borde ligga på plus på karmakontot, är den som känner mig bakfull idag, när det var den andra föräldern som var ute på galej igår.
Kanske det faktum att han fick sova ostört från halv två till sju, medan jag fick rodda med bubbelvatten, tiss, banan, tröst i största allmänhet... ungefär en gång i halvtimmen hela natten, spelar en viss roll i sammanhanget. Men bara kanske.
Men det finns rättvisa i världen, för det är jag och bara jag som ska gå på matmässa och småäta och unna mig och gôtta mig hela dagen idag. Egentligen skulle jag flankerats av Ulrika, men hon fick plötsligt för sig att föda barn istället. Ett skäl så gott som något att stå över.

Jaså, här var det tydligen upptaget

Varsågod mitt barn, här får du ett brett ordförråd av mamma

Jag kan i en eruption av övertrötthet (både egen och barnets) ha väst håll käften och knutit näven (samt knäböjt och bitit i ett täcke som låg på golvet) för ungefär tjugofem minuter sedan. Det var egentligen inte riktat mot hemulen utan mot världen, livet, mörkret, vintern... Men hon hörde det och blev inte direkt gladare. Jag hoppas att det var första – och sista (who am I kidding?) – gången någon uttalade de orden så att det kunde uppfattas som adresserat till henne. Sen gick vi och la oss på sängen och tog tiss och blev vänner. Men ändå. Det skaver i mig.

Vi har åkt på en släng av totalt jävla mörker

Kul att jag är gift med en man som drabbats av narkolepsi. Han somnar överallt hela tiden. Idag: först sittade helt upprätt i soffan före 19:00, en timme senare på sängen (kanske inte så orginellt i och för sig) medan jag nattade hemulen och när jag sjasade iväg honom för att han var i vägen där inne gick han och satte sig på en pinnstol vid skrivbordet och somnade om. Är det här normalt beteende? Kommer det gå över när vi går mot ljusare tider eller kommer jag vara tvungen att vänja mig vid ett liv som någon slags pseudoänka?

För övrigt har jag varit sjuk skitlänge, sedan sedan slutet av november visar det sig när jag undersöker saken närmare. Det är en spännande liten förkylning jag har dragit på mig, som liksom ändrar karaktär varje gång man tror att den håller på att släppa. För tillfället är symtomen känslan av att ha svalt rakblad kombinerat med ett illrött skavöga, pulserande huvudvärk och bihålor fulla med något trögflytande och grågrönt. Sista arbetsdagen imorgon. Yey!

03:43 a.m.

– Mamma, ja höver kissa.
– Tyst. Det är natt. Kissa i blöjan.
– Kom så går vi och kissar. *glättigt tonfall*

Livet på en kräkmacka

Jaha, här har jag ett par tre olika konspirationsteorier. Håll till godo:

1. Varje gång vi köper riktigt jävla dyr mat straffas hemulen (och därefter utan undantag även vi) med magsjuka. För ett par veckor sedan: ekologisk lövbiff á 239 kr/kg – pow! magsjuka. Idag: färska räkor á 169 kr/kg – pow! magsjuka. Oh, the terror, att sitta där och ångestmumsa medan ungen håglöst vandrar runt grön i ansiktet och matvägrar. För snåla för att slänga, för traumatiserade för att njuta. Lösning: Bara äta linser, bönor, pinnar och stickor hädanefter.

2. Varje gång vi är lediga tillsammans samma visa. Och är det inte kräkhelg så är det snökaoshelg. Dömda att sitta inne i karantän och uggla. Och aldrig får man vila ut och njuta av ledigheten. Nej nej, sanera och vaka och "sova" i stand by-läge redo att kasta sig undan eventuella kaskader. Ska bli spännande att se om semestern kommer bestå av ett fem veckor långt spymaraton. Lösning: Börja livspussla och jobba oregelbundna tider. Om äktenskapet går åt skogen? Fine with me, bara jag slipper ropa upp fler måltider i den vita jättetelefonen.

3. Förskolan. Det mest troliga. Punkt. Lösning: Jag har seriöst börjat fundera på om det skulle vara ekonomiskt försvarbart att bli hemmafru. Lönen blir ju fan ändå knappt femsiffrig när jag ska hålla på och vabba och vara sjukledig med allt vad det innebär av karensdagar och fan och hans moster.

Som sju svåra år

Häromdagen träffade jag blev jag verbalt antastad av en man med någon form av socialt handikapp. Han frågade mig bland annat om min ålder.

– 36? 37?
– Jag är 27.
– Va?! Är det sant? Du ser mycket äldre ut.

Om det beror på att antalet hela nätter jag sovit sedan 2008 kan räknas på ena handens fingrar eller att jag och hemulfadern hängt ihop i på dagen sju år ska jag låta vara osagt.

Hur mår du?

Jag vet inte riktigt vad folk är ute och fiskar efter. Eller jo, jag vet exakt, men det tänker jag inte bjuda på. Så jag brukar, eller snarare brukade, dra till med ett "Bra, själv?". Fel svar. Leder till en massa ovälkomna följdfrågor. På senare tid har jag därför istället börjat köra med några alternativa metoder: svara undvikande, byta ämne eller förekomma den andra parten genom att ställa ett batteri av frågor om helgen/kvällskursen/barnen. Funkar mycket bättre.
För det kan väl inte vara så att folk förväntar att jag ska rulla fram den röda schäslongen och leverera ett ärligt svar? Typ "Jag mår skit. Man skulle nästan kunna säga att jag går igenom en slags kris, att livet står mig upp i halsen, trots att jag har ett lojt deltidsjobb som en apa hade kunnat klara av, ett relativt jämställt äktenskap och bara ett barn – som dessutom är i en härlig och ganska harmonisk ålder. Jag är alltså på det klara med att majoriteten av jordens befolkning har det jobbigare än jag. Men jag skulle ändå behöva ta semester från livet och gå och lägga mig i ett tyst och mörkt rum i ett par tre veckor. För jag känner att jag förväntas ta ansvar för en massa saker som är utom min kontroll. Och så var det ju den där lilla detaljen – att en av de personer som betyder allra mest för mig i hela världen ligger och tynar bort och dör as i write.
Relevanta följdfrågor på det?"

Sammanfattningsvis

Snökaos, bröllopsdag, magsjuka och migrän. Allt i en härlig blandning. Ungefär så har det sett ut här de senaste dagarna. Jag lever alltså, and I will be back.

Ett barn till har väl ingen dött av?

Härliga tider! Nattningen tog en och en halv timme och jag är så arg att jag kan höra min egen puls. Det är nästan så att jag funderar på att skaffa ett barn till iallafall. Bara för att känna att jag lever liksom. Jag tror jag ska gå och väcka pappan (som däckade av pur utmattning någon gång under läggningssessionen) nu på en gång och fråga vad han tycker.