Jaha, då har vi testkört vinterkräksjukan också. Jag är övertygad om att den är framställd i ett lab någonstans, så jävla elak kan naturen inte vara. Varför blir man till exempel inte immun efter att man haft den, som man blir med andra virus? Smittskyddsinstitutet säger att återinsjuknanden är ganska vanliga. Jag säger tack men nej tack, det där var inte riktigt vår kopp te. Aldrig mer. Jag är nog fan beredd att ge upp min "karriär" och bli hemmamamma om det är vad som krävs för att slippa få med sig den där förbannelsen hem från förskolan.
Men allting har en ände (utom korven, som har två) och efter två nätter i princip helt utan sömn och med nattliga aktiviteter såsom dusch och byten av sängkläder, har vi natten till idag faktiskt fått oss några timmars medvetslöshet till livs. Det tackar vi för. Jag tackar även min lyckliga stjärna för beslutet att fortsätta amma länge. Om ungen inte hade kunnat snutta sig igenom kräknätterna skulle jag inte blivit förvånad om det slutat med dropp eller åtminstone att vi blivit tvungna att uppsöka ett nattöppet Apotek att bunkra vätskeersättning på.
Hemulen har också börjat äta lite försiktigt – och selektivt – igen. Pizzasallad, pepparkakor, bananplättar med lönnsirap, russinen ur lussekatterna samt banan- och mangosmoothie har hon hittills vågat sig på. I mikroskopiska portioner såklart, att få i sig mer energi än man gör av med är ju överskattat. Det kanske i och för sig är lika bra det, för bortsett från smoothien är väl inget egentligen särskilt lämpligt att trycka i en sargad liten kräkmage, but if that's what makes her happy så varsågod.
Julförberedelserna har vi av förklarliga skäl legat tämligen lågt med, man vill ju inte gärna förbereda en tidsinställd vomeringsbomb att fira midvinterblotet med. Så nu är vi snart i fas med hur vi brukar ha det i december – tusen saker att fixa dagarna innan Kalle och Karl-Bertil. Fan också. Jag som såg framför mig hur vi skulle ha det lugnt och skönt och på sin höjd improvisera lite otvunget julgodis de sista dagarna. Barnaögonen skulle tindra ikapp med de hemstöpta stearinljusen och det skulle till och med komma lite lagom med snö och minusgrader. De två sista kanske är svårt för oss att påverka, men om vi haft tid hade iallafall kunnat göra ett försök.
Det första jag blir sugen på efter en magsjuka är punschrullar, juice och pepparkakor. Why? Bäst att satsa på något som kanske i den bästa av världar smakar gott när det kommer upp? Eller det är bäst att mumsa något onyttigt nu när det ändå inte ska behållas?
SvaraRaderaÅå! Vinterkräkset är min mardröm. Jag hade precis lyckats göra mig av med min värsta mani (den som klistrade sig fast vid varje aspekt av mitt liv eftersom jag inte kunde gå ut genom dörren utan att få panik över att vinterkräksjukan fanns i världen), när vi fick barn. Vi har väl dispens ett år till men sen är det dagis... Jag vill dö redan nu.
SvaraRaderaLillaGrå: En gång när jag var jävulusiskt bakfull på nyårsafton (vi hade dumt nog varit på bartömning på stamkrogen dagen innan, men det hör egentligen inte hit) och till varje pris var tvungen att friskna till innan jag förväntades agera värdinna för den riktiga nyårsfesten testade jag till sist ett riktigt wild card. Läckerol Salvi. Fick kräkset att smaka gott(!) och vips var jag på benen igen. Annars brukar jag inte vara sugen på något annat än verkligt milda saker när magen är i uppror. Den här gången var dock ett undantag. (Ja, jag åkte också dit på vinterkräkisen, strax efter att jag postat förra inlägget.) Redan på förmiddagen dagen efter mitt spymaraton satt jag och mumsade samma makaronilåda som jag mindre än ett dygn tidigare fräst ut genom näsan. Och jag har inte backat för något svårkräkt som man kanske kan förvänta att jag borde gjort efter en sån här pärs. Too much information?
SvaraRaderaSofia: I hear you. Jag har problem med att sitta på samma spårvagn som någon jag får för mig ser ut att må illa, så jag har också fasat för ett hembesök av herr Vinterkräksjuka. Men när det var ens egen unge som låg där och kved tog medkänslan (såklart) överhanden, även om jag visste att jag skulle åka dit jag också.
SvaraRadera