Jag är gammeln, jag har redan länge gått vid din sida

Sömnbristens ansikte. Igår morse. Fem timmar sömn efter NOFX-konsert och sedan okynnesuppesittande vid hemkomst. (När ska jag lära mig att jag inte är 20 längre?) Och värst av allt; att vara tvungen att klä sig anständigt innan morgonens toalettbesök. I en jävla vagn på gården. (Sext: jag sköter min personliga hygien i köket. Med en tvättlapp.) När det här stambytet är över ska jag flytta in i vårt nya badrum och aldrig ha kläder på mig mer.

Men det blev en bra dag av gårdagen ändå. Först insöp vi finkultur på Torpa stenhus (guidad tur med spökhistorier och hele baletten) med min gamla parhäst och vapendragare Frida och hennes familj – som ÄNTLIGEN flyttat hem från Norge – och sedan vägde vi upp med taco- och mellofulkultursmys i samma goda sällskap på kvällen.

Barnen såg förstås inte överdrivet mycket av showen eftersom de hade fullt upp med att bråka om vem som skulle sitta i saccosäcken – för ja, det var såklart omöjligt att sitta tillsammans, vad fan trodde vi?! – samt att hetsäta snacks som om de vore uppfostrade av en vargflock. Ensambarm ftw! Men vi vuxna fick iallafall tillfälle att dricka ett glas vin och diskutera personliga pronomen.

The worrying kind

"Men hur ska jag klara mig med bara två kastruller?" "Vilka ska jag välja?" "Och om jag vill laga något mer avancerat då?" Mm, stor risk.

Jag håller på och röjer ut några köksskåp inför stambytet som sätter igång imorgon och jag upptäcker hela tiden nya personlighetsdrag hos mig själv. Till exempel att jag är dum i huvudet och tror att jag kommer laga någon form av gourmetkost när jag ska vara ensam hemma i två veckor, utan tillgång till rinnande vatten, i ett hem som är under nedrivning och förhoppningsvis så småningom uppbyggnad.

Ha, vi vet alla att det enda jag kommer inmundiga är chips direkt ur påsen samt sånt som serveras på soliga uteserveringar.

Instagram goes blogg: vardagsbild 5/5

Att åka kollektivt är ju så himla deluxe, jag förstår inte alls er som bilpendlar trots andra alternativ och jag älskar de gamla tjeckiska* spårvagnarna. Fatta att de varit i trafik i femtio år och ändå håller bättre kvalli än de nya.

Folk är jag däremot inte lika förtjust i. Synd att de liksom kommer på köpet.

*

Instagram goes blogg: vardagsbild 4/5

Ett scenario som utspelar sig inte helt sällan:
Random person: "Åh, din tzatziki/linssoppa/korv stroganoff är alltid så god! Hur gör du?"
Jag: *börjar förklara*
Random person: "Va?! Måste det vara mynta/lök/creme fraiche i? Jag tycker inte om det, kan jag byta ut det mot becel/tacokrydda/torktumlarludd?"

Alltså, du frågade just hur jag gör och du hävdade faktiskt att du tyckte det var gott men för all del, go ahead, byt ut alla ingredienser mot något du tror är godare. Eller väx upp och sluta inbilla dig att allt som smakar något och/eller inte är hårt processat är äckligt. Sjukt ocharmigt beteende.

*tömmer karmasparkontot*

Igår kväll gick jag och la mig så tidigt (21:40) att jag vaknade först av alla i morse. Utsövd! OMG OMG OMG! Bara tanken på att jag dessutom har veckans sovmorgon att casha in imorgon gör att jag blir alldeles till mig!

Men det tar inte slut där, denna kvinnodag bjuder på underbar vårsol och Universeum-träff med Ania och hennes barn och ikväll vankas det finöl och veganburgare på Rover med Superfifi, Hermanssonskan och Alex. Tjoho tjoho tjoho! Superpepp!

Instagram goes blogg: vardagsbild 3/5

Det här parkourandet minns jag från min egen barndom. Hela världen var en hinderbana och att promenera några hundra meter hem från skolbussen kunde ta timmar. Men så hade vi ju förstås inga surfplattor och barnkanaler som väntade på oss där hemma.

Hemulbarnet är nu för övrigt bara ett par månader yngre än jag var när jag började åka skolbuss. Det får mig att fundera över hur mycket jag egentligen curlar henne. Skulle hon klara av att gå ett par hundra meter hemifrån och vänta på anvisad plats tills bussen kom utan vuxet överinseende? Troligtvis. Skulle hon klara av att gå hemifrån i tid utan att någon talade om för henne när det var dags? Inte en chans. Vi måste fixa en analog klocka.

Medelklassutmaning: köttfri mars

På sista tiden har det slentrianätits på tok för mycket kött här hemma, vi har till och med slarvat med de köttfria måndagarna, så när en uppmaning om att äta vegetariskt under mars månad for förbi i mitt twitterflöde valde jag att se det som ett tecken. Jag vet inte vem eller vilka som tagit initiativet och om det fått någon större spridning, upplys mig gärna den som vet. Övriga familjemedlemmar var hur som helst med på noterna helt utan föregående övertalningskampanj, så nu kör vi.

Hemulbarnet kommer få äta kött som vanligt på förskolan eftersom det rör sig om såpass kort tid (jag jobbar ju som bekant själv i kök och vet hur populärt det är med dietnycker) och det kan hända att jag och/eller pappan trycker i oss någon kötthaltig lunchlåda från frysen om det står mellan det och att köpa lunchmat men vi kommer inte att köpa och/eller laga någon icke-vegetarisk mat under den kommande månaden.

Jag hoppas en köttfri månad ska leda till vi på längre sikt blir bättre på att variera vår kost och framför allt att le kid hittar fler vegetariska favoriter och lär sig uppskatta baljväxter. Idag mjukstartade vi med frysdiskfalafel, grekiskinspirerad pastasallad med fetaost och tzatziki men framöver är planen att laga det mesta från grunden och bara köra mer eller mindre dyra (och tyvärr ofta icke-ekologiska) halvfabrikat på typ simskole- och tvättdagar.

Wish us luck!

Instagram goes blogg: vardagsbild 2/5

Så länge det bara handlade om ett par–tre timmar en dag i veckan tyckte jag det var rätt gött att glida in på kontoret, stänga dörren om mig och lyssna på podcasts och lägga beställningar, men i takt med att större och större del av min arbetsdag består av kontorsarbete känns det istället alltmer som ett stressmoment. På samma tid som vi tidigare hade för att sköta inköp är det nu meningen att vi också ska hinna med att kontera beställningar, kontrollera leveransaviseringar och orderbekräftelser samt kvittera leveranserna digitalt.

Det är väl för all del bra att ha lite koll så det inte blir alldeles för mycket göteborgsanda i finanserna men ibland känns det som att vi silar mygg och sväljer kameler. Och det går såklart inte alls på ett ut tidsmässigt så istället får vi prioritera bort annat. Det första som ryker är det som tidigare satte lite guldkant på vardagen, typ hembakat bröd och annat mellanmål än smörgås och mjölk. (Även om jag faktiskt hunnit med bägge delar just den här veckan.)

Instagram goes blogg: vardagsbild 1/5

@lisakristinr och @din_morsa_design har uppmanat mig att dela med mig av fem vardagsbilder på instagram. Det här är första inlägget:

Grus, oöppnad post, väskor som borde packats upp weeks ago, skräp, skräp, skräp och mera grus. Och tidiga morgnar. Om socialen hade gjort en flygande besiktning av det där barnets (jo, det sitter faktiskt ett barn där mitt i allt skräp, kolla riktigt noga så ser ni) hemförhållanden så hade vi blivit fråntagna vårdnaden omedelbart. Med anledning av den jävla stökmisären alltså, inte pga de tidiga morgnarna för de är väl karaktärsdanande eller något antar jag. Jävla arbetslinje.

Fucking jävla kukarbetslinje som tvingar mig att kliva upp tre timmar innan jag ska vara på jobbet för att hinna lämna det där barnet som syns i bild på förskolan. Tänk på det ni som går i tankar att yngla av er.

Det är jag som sköter lämningen nittionio morgnar av hundra i den här familjen (eftersom barnafadern kliver upp ännu tidigare och börjar jobba innan förskolan ens öppnar). Emellanåt får det mig att totalt tappa livsgnistan, maken till sisyfosarbete liksom, att dag ut och dag in, i ur och skur och genom utvecklingssprång och självständighetsfaser göra sitt bästa för och misslyckas med att befinna sig på utsatt tid och plats i sällskap av en person som helt saknar tidsuppfattning.

För att inte snacka om antiklimaxet att belöningen sedan är att få åka och jobba. Varför ställer människan egentligen upp på detta?

Medborgarlön nu!