Instagram goes blogg: vardagsbild 2/5

Så länge det bara handlade om ett par–tre timmar en dag i veckan tyckte jag det var rätt gött att glida in på kontoret, stänga dörren om mig och lyssna på podcasts och lägga beställningar, men i takt med att större och större del av min arbetsdag består av kontorsarbete känns det istället alltmer som ett stressmoment. På samma tid som vi tidigare hade för att sköta inköp är det nu meningen att vi också ska hinna med att kontera beställningar, kontrollera leveransaviseringar och orderbekräftelser samt kvittera leveranserna digitalt.

Det är väl för all del bra att ha lite koll så det inte blir alldeles för mycket göteborgsanda i finanserna men ibland känns det som att vi silar mygg och sväljer kameler. Och det går såklart inte alls på ett ut tidsmässigt så istället får vi prioritera bort annat. Det första som ryker är det som tidigare satte lite guldkant på vardagen, typ hembakat bröd och annat mellanmål än smörgås och mjölk. (Även om jag faktiskt hunnit med bägge delar just den här veckan.)

Och på frågan om samband svarar jag nja

Nu har jag dåligt samvete. Det har gått flera veckor sedan Jenny lämnade en kommentar med följande fråga:

"När jag nu ändå kommenterar vilket jag ju aldrig gör så passar jag på att ställa en fråga till dig i egenskap av amningsexpert. Jag ammar min bebis, nu typ fyra månader och undrar lite kring detta med att bada o så. Jag älskar att bada, även att kallbada, men har undvikit det p.g.a rädd för mjölkstockning eller liknande. Ska amma nu i sommar o undrar lite om det är något man ska tänka på vad gäller att bada o så eller är det bara att köra på helt obehindrat utan att tänka på något särskilt?"

Jag borde vid det här laget ha lärt mig att inte läsa kommentarer i farten på mobilen eftersom jag har ungefär världens kortaste attention span. Allt som inte längre är markerat med en ilsket röd ring med siffra i, faller så fort något annat pockar på min uppmärksamhet i glömska och förblir obesvarat. Men nu vill jag nu göra bot och bättring:

Det är en gammal vedertagen "sanning" att kyla i sig orsakar mjölkstockning men det finns faktiskt inget vetenskapligt belägg för det. Medan en del ammande kvinnor upplever att de åker på det bara de öppnar kylskåpet utan att ha kofta på sig, badar andra ammande kvinnor i isvak och bor i kalla dragiga hus utan att någonsin drabbas.

Olika personer reagerar olika på kyla och den som känner att hen går och spänner sig* och upplever att det är obehagligt att bli kall har naturligtvis ingen anledning att utsätta sig för det i onödan, men för dig som tycker om att bada även i kallt vatten tycker jag att det är synd att låta amningen bli ett hinder för det. Vill du ändå undvika att utmana ödet allt för mycket så kan du ta av din kalla och blöta baddräkt eller bikiniöverdel och se till att bli torr och varm igen så snart som möjligt efter badet.

Så här skriver Amningsbloggen och Sagogrynet om mjölkstockning.

*Adrenalinet som utlöses vid t.ex. oro, spänning, smärta och stress kan störa utdrivningsreflexen – vilket i sin tur kan få till följd att mjölk blir stående kvar efter amningen och orsakar mjölkstockning i en eller flera mjölkgångar.

Hej Bullen,

jag är en sprallig tjej, på snart 30 härliga jordsnurr, som har ett litet problem. Så här är det: varje gång jag har något viktigt att göra blir jag helt apatisk. Inte nog med att jag ideligen skjuter upp det viktiga, jag kan inte heller göra något mindre viktigt eftersom jag då får dåligt samvete över att jag inte prioriterar det viktigaste. Just nu har jag till exempel tänkt söka ett jättevuxet jobb, som jag eventuellt är kvalificerad för, men absolut inte har någon erfarenhet av. Sista ansökningsdag är dock inte förrän på fredag, så innan dess kan ingen räkna med att jag börjar blogga om något väsentligt igen. Eller diskar. Eller viker tvätt. Eller läser alla hundratals säkert jättespännande blogginlägg ni skrivit sedan 31 januari, då jag fick nys om den utannonserade tjänsten.
Hjälp, det här är verkligen ett jättestort problem för mig.
Med vänlig hälsning
OCD-tjej_82

Somliga borde inte få köra bil

I någon intervju berättade Mia Skäringer om när hon slutade "sitta som en framåtlutad sjuttioåring" vid bilkörning. Jag blev inspirerad och faktiskt så var jag lite mer relaxad än vanligt när jag satte av mot Borås i morse. Dock varade det inte särskilt länge.

Prövning nummer ett: Jag måste tanka innan jag sticker. Kommer helt otippat ihåg att tanklocket sitter på höger sida men blir inte kvitt tvångstanken att jag ska få drivmedelstourettes och plötsligt tanka diesel. Klarar dock att motstå impulsen och kommer iväg utan att motorn skär ihop.

Prövning nummer två: Nästan direkt när jag kommer ut på motorvägen upptäcker jag att spolarvätskan är slut. Är redan sen på grund av dålig planering och kaffedrickande i sista sekund innan avfärd så jag tänker att jag får härda ut och fixa det på vägen hem. I höjd med Bollebygd blir dock läget ohållbart och jag tvingas stanna på macken med namnet Gud glömde. "Smakfullt". Fy fan.

Prövning nummer tre: Ännu en gång vaknar min inre OCD-person. Dubbel-, trippel- och kvadruppelkollar att det verkligen är pumpen med spolarvätska jag stannat vid, samt att jag lokaliserat rätt behållare under motorhuven. Jodå, det är en liten fönsterliknande symbol på locket. Fyller på. Har ångest. Borde vara i Borås om femton minuter.

Prövning nummer fyra: Inne i butiken finns såklart bara en anställd som ensam ska sköta korvgrillning, videouthyrning och kassa. En person före i kön. En person som i perfekt enlighet med Murphys lag ska ha grillad med bröd. Min tur. Då rycks dörren upp och in rusar en man med munstycke och slang tillhörande den där jävla tryckluftsmojängen som brukar stå i samma skåp som hinken med det sorgligt grusiga vattnet man kan använda för att blästra vindrutan med. Han är upprörd och han är universums medelpunkt. Jag funderar på att ta springnota på mina två komma fyra liter spolarvätska men går istället in i mig själv och innan jag vet ordet av har jag betalat och sitter i bilen igen.

Prövning nummer fem: Vid det här laget har jag stressat mig till tunnelseende och kopplat på autopiloten. Ungefär 0,1 sekund efter att jag rullat ut på påfarten inser jag att jag är på väg tillbaka mot Göteborg. Slår bort tankarna på att lägga i backen alternativt köra mot färdriktningen. Profylaxandas i två kilometer innan avfarten mot Hindås äntligen uppenbarar sig. Stannar till på rastplats och ringer för att meddela att jag är dum i huvudet och kommer bli sen. Ingen svarar. But of course. Skickar sms istället. Kommer iväg i rätt riktning och passar på att hytta med näven mot mackjäveln när jag passerar den för andra gången.

Prövning nummer sex: Parkera i P-hus. Trots behändigt sneda rutor lyckas jag krångla till det och blir tvungen att göra om och göra rätt. Skakar så att jag knappt prickar myntinkastet i automaten men får till sist ut en biljett.

Prövning nummer sju: Springer in på sjukhuset, där jag borde ha suttit i möte redan tjugo minuter tidigare. Klarar inte av att tillgodogöra mig vad som står på infopelaren i entrén. Irrar planlöst runt en stund samt åker trasig hiss och hamnar i källare innan jag får tag på en barnmorska som guidar mig till rätt lokal. Pust!

Hur gick det sen?

Strax efter mig kliver en vansinnigt stressad man med två stora resväskor ombord på spårvagnen och frågar föraren om han kan trycka plattan i mattan. Tydligen har han beställt en taxi som inte dykt upp och nu är han på väg att missa sitt tåg. Föraren lovar att göra sitt bästa (i Göteborg har vi ungefärliga tider i kollektivtrafiken, på riktigt alltså).

Båda talar lite halvknagglig svenska men nästan direkt visar det sig att de har ett annat gemensamt språk (inget stort typ engelska eller arabiska utan något jag aldrig hört talas om, vad är oddsen?) och konversationen går med ens i en rasande fart, precis som spårvagnen.
Plötsligt skickar föraren över sin privata mobil till den stressade mannen. Han har lyckats få någon taxikontakt på tråden och när vi kommer en bit ner på Linnégatan står en taxichaufför med öppen baklucka och väntar.

Mannen tackar föraren för hjälpen, kastar sig ur vagnen, hystar in sina väskor i bagaget på taxin och slänger sig in i framsätet. Taxin gör en rivstart.

Och jag som trodde jag skulle ha svårt att hålla mig vaken på väg till jobbet.

Doftöverkänslig? Jag?

Vi passerade just Halmstad och stannade till då på Max. Det är rätt glest mellan deras restauranger här i södra Sverige, så det gäller att passa på. Ok, de finns både vid Ullevi och i Allum, men dit har vi ju ärenden ännu mer sällan än vi åker till Skåne.

Hur som helst, maten var god och de av oss som inte prioriterade lekhörna före förtäring blev både mätta och belåtna. Men när jag skulle slänga skräpet klev jag rakt in i någon slags mellanvärld. Visuellt befann jag mig fortfarande på hamburgerrestaurangen men av lukten att döma måste jag ha teleporterats till ett festivalområde. Ni vet det där solvarma sötsura potpurrit av fekalier, friterad mat och lera.

Jag blev inte jättestressad sådär på en gång eftersom jag tog för givet att stanken kom från hålet där man lägger "övrigt", jag tog till och med i godan ro en kaffe på maten och hängde lite med min äkta make medan barnet underhöll sig själv/gnällde varje gång hon "behövde" hjälp ner, men efter en stund insåg jag att det luktade där också. Säkert femton meter från där jag först kände det.

Aha, det måste ha kommit med vinddraget när dörren öppnades nyss, försökte jag intala mig själv samtidigt som kallsvetten började bryta fram. Too late, paranoiacentrat hade vid det här laget redan tagit över och stängt av all övrig hjärnaktivitet som inte hanterar livsuppehållande funktioner.

I skrivade stund är vi i höjd med Varberg. Jag sitter fortfarande på helspänn, men har inte känt av odören sedan vi brände förbi Falkenberg. Det kommer dock inte att hindra mig från att, när vi kommer hem, nosa igenom i tur och ordning skor, ytterkläder, packning och övriga familjemedlemmar. Sen ska jag ta en varm dusch sittande i fosterställning. Jag kommer inte få någon ro innan jag rett ut vad källan är.

Får det lov att vara lite trafikdöd?

Jag vet inte hur det var förr, men nuförtiden får man lära sig på körkortsteorin att man inte ska hålla på och vinka fram och hetsa fotgängare att gå över gatan eftersom det gör dem stressade och ouppmärksamma, vilket såklart ökar risken för olyckor.

När jag lämnat hemulen om morgnarna korsar jag en tungt trafikerad gata. Säkert ser jag rätt jagad ut när jag står och väntar på att det ska bli grönt så jag kan kasta mig över till hållplatsen som hägrar på andra sidan, men snälla rara bilister, för guds skull ignorera mig bara. Alltså, det är en fin tanke att stanna för att släppa fram mig, men så länge ni inte besitter telepatiska förmågor så vågar jag inte ta tillfället i akt. För hur ska dina medtrafikanter som kommer farande i 70 km/h i de andra fyra filerna annars förstå vad som är på gång?

Mot mörkare tider

Även om man fortfarande kan plocka jordgubbar och gå i t-shirt om eftermiddagarna så är det ett faktum att overallsäsongen närmar sig med stormsteg. Som den icke-förutseende själ jag är har jag dock inte ens börjat fundera på att införskaffa vintermundering till hemulen, till skillnad från dig som googlat dig hit med sökorden ta på overall.

Jag vet inte exakt vad du undrar över, men om den som ska ikläs overall är ett barn så är mitt svar följande: Det är skitjobbigt. Gäller det en bebis så är det jobbigt eftersom hen inte har någon styrsel i kroppen och gäller det ett större barn så är det jobbigt eftersom styrsel i kroppen medför att hen kan och kommer streta emot och/eller springa och gömma sig. Räkna med tio minuter, en kvart extra någonting varje morgon.

För att jag gillar att gå genom livet med blodsmak i munnen

Jag och hemulen sticker iväg på gerillaträff över helgen. Vi bör lämna hemmet klockan 10 imorgon förmiddag för att hinna i tid till centralen och den fem timmar och två byten långa tåg- och bussresan. På söndag slipper vi buss men måste istället byta tåg tre gånger. Wish me luck.

Kan man inte säga något snällt så kan man lika gärna knipa näbb

Killen i affären ba: Det blir tiotusenåttiofem kronor. Betalar du handpenning eller hela beloppet idag?
Och jag ba: Hela beloppet. *ångest* *stressreaktion*
...
Hemulpappan ba: Hur ska du få in den genom dörren?
Och jag ba: Vad menar du? Jag rullar väl in den.
Och han ba: Den är rätt bred.
Och jag ba: Ok, jag kanske inte tänkte på det, men då får jag väl göra som alla andra i det här huset och ha den i barnvagnsförrådet då. Om den går in genom den dörren. Fan också! I värsta fall får jag väl ha den under trappan i svalen.
Och han ba: Köpte du något lås då?
Och jag ba: *blir fjorton år och ställer till en scen* Jag får väl köpa det på torsdag när jag hämtar ut den då.

Jag tycker det är skitjobbigt att unna mig dyra grejer och tål ingen som helst kritik när jag väl gör det. Idag har jag köpt en cykel och en kärra som jag kan ha barn och matkassar och annat skrymmande i. För det vill jag ha stående ovationer, beröm för min goda smak och handlingskraft samt stöttning när det visar sig att jag, trots att jag gått och filat på det här köpet i månader, har missat vissa rätt viktiga detaljer. Ok?