Well, jag kan ju inte vara sämre än er andra, så...

Från och med ikväll eller imorgon:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

De där Styrsöfärjorna är inte att lita på nuförtiden

Nej, nu får det vara nog! Nu lägger inte båtjäveln till vid busshållplatsen, flera hundra meter från havet, heller. Vad har vi att vänta härnäst?

Och innanför den dörren ytterligare en dörr...

Waste of time

Så jävla meningslöst att stå och vänta nio minuter på bussen var och varannan morgon. Nio minuter vi hade kunnat känna på snön eller klä på oss utan hets. Men att tro att det är så enkelt som att man kan planera sin tid bättre är naivt, ty i Göteborg är tiderna i tabellerna ungefärliga. Vad är grejen med det liksom? Jag brukar missa bussen med en hårsmån någon gång mellan 07:25 och 07:31.
I-landsproblem, ja. Men lika störande ändå.

Söndag: Bakfylleångesten ringer upp

Trots att det var fars dag fick mor välbehövlig sovmorgon, när man är morsa till en mammig tvåochetthalvtåring räknas uppstigning klockan 08:23 som det, och som grädde på moset dessutom ryggmassage. Mina "nya" arbetsskor tar livet av mig.

Nåväl. Just som jag höll på att masa mig ur sängen ringde min telefon. Dolt nummer. Jätte-otippat, eftersom den enda som normalt spontanringer mig anonymt stod i köket och kokade te. Men jag tänkte att det kanske var ett nytt och spännande sätt att tala om att frukosten var serverad. Så jag svarade in a glättig tone of voice:

– Jonna.
– Hej.
– Hej?
– Vad gör du?
– Eh, jag klev nyss upp.
– Aha, jag ligger kvar i sängen. Jag var ute igår så jag är jävligt seg.
– Ok?
– Hör du vem det är?
– Nej.
– Gissa.
– Va?
– Gissa.
– Äh, lägg av. Tala bara om vem du är.
– Det är Jonas.
– Jonas?
– Ja, Jonas Larsson.
– Jag känner ingen som heter så.
– Menar du att du inte känner igen mig?
– Ja.
– Fy fan så lågt! Förlåt så jävla mycket att jag ringde då.
– Visst, hejdå.
– Äh, kom igen nu.
– Hejdå. *klick*

Det här har gnagt mig hela dagen. Att han var så säker på att han ringt rätt. Känner jag kanske faktiskt någon som heter Jonas Larsson? Jag har gått igenom listan med Jonasar jag någonsin känt, gång på gång, men jag kan verkligen inte placera den här människan. Egentligen borde jag väl inte bry mig men jag kan inte släppa det.

So fucking huslig

Amningshysteri goes julhysteri. Jag och min unge har redan slängt på en tomteröd vaxduk, provbakat en plåt pepparkakor (recept här) och tillsammans med pappan har vi smakat av dem och premiärknäckt en flaska glögg. Jag har dessutom köpt årets första julklapp. Och så fyllde bloggen ett år igår. Hipp hipp hurra!

Slut på veckan, slut på tillsatsmys

Våga vägra taco-kryddmix på påse.

1 tsk salt
1½ tsk chilipulver
1½ tsk paprikapulver
1 tsk spiskummin
1 krm cayennepeppar

Svårare än så är det inte. Trevlig helg!

Tredje gången gillt?

Jag har tydligen otur när det kommer till skor. Mina fotriktiga sexhundrakronorstofflor har knappt hunnit surna, där de ligger i en fruktpåse och väntar på att jag ska göra ett sista fåfängt försök att få dem rena, innan jag går och besudlar ett par till. En stor pöl gubbpiss precis innanför dörren på avdelningen. Den här gången förvisso bara ett par plastiga tvättstugesandaler, eftersom jag tack och lov inte haft motivation nog att go shoe shopping, men ändå. Ska det fortsätta så här så får nästa uppsättning arbetsskor bli ett par gummistövlar.

Flaflaflaflafla

Alltid är det är det något som ska jävlas så att man blir sen. I morse bjöd Murphy och hans lag på ett platt däck på barnvagnen. Så var det igår också, men då gick det åtminstone att temporärpumpa. Det funkade alltså inte nu längre, så jag fick köra på fälgen. Så jävla frustrerande att jag blev tvungen att ringa och bråka med min man i ren förtvivlan. Det hjälpte inte.

Man kanske inte ska fundera så mycket

Om man låtsas att det här inte är en reklamskylt så skulle man kunna tänka sig att avsändaren är någon som kör Skoda och tycker att det är en jävla bra bil. Någon som tänker att det här känns rätt, det här borde alla unna sig. Inte kontroversiellt alls. Nästan lite gulligt. Omtänksamt liksom.

Men vad händer om vi låtsas att det står Alla borde amma på skylten? Att avsändaren är någon som ammar och tycker att det är himla praktiskt och bra och som tänker att det här känns rätt, det här borde alla unna sig. Då blir det aja baja. Överförmynderi. Inte gulligt och omtänksamt.

Varför är det så? Varför tolkar man inte Alla borde köra Skoda som Det är fel att köra Volvo, låt oss kasta paj på varandra!?

6x4

Miss Muffin bjöd på en liten utmaning som jag i min enfald trodde skulle vara snabbt och lätt avklarad och generera en massa beundran från min lilla men trogna läsarskara, men ack så jag bedrog mig. Den var till och med svårare att krysta fram än den förra, jag tenderar av någon anledning att vilja försköna verkligheten så fort jag inte vaktar på mig själv – låtsas att jag kollar på finkultur-tv och är en närvarande och härlig morsa liksom. Fy på mig. Nåväl:

4 tv-program jag ser (eller som hade sett ifall de gick nuförtiden eller ifall jag inte missade dem hela tiden):
True Blood
Morden i Midsomer
Weeds
Nyheter i olika former

4 saker jag gjort idag (eller som jag gjorde den dagen då jag började skriva på det här inlägget och som känns mycket duktigare än de två saker jag gjort i dag: 1) jobbat och 2) varit allmänt lam):
Tittat till min odlingslott
Matat grisar
Dammsugit
Byggt koja

4 saker som jag längtar efter:
Julledighet
Mer tid med min unge
Våren
Struktur

4 saker på önskelistan:
Symaskin
Diskmaskin
Rutigt köksgolv
Extreme bedroom makeover

4 saker jag avskyr:
Härskartekniker
Konflikträdsla
Käll-o-kritik
Oviss jobbsituation

4 jag utmanar:
Bettan
Icka
Kusin Martina
Rookie Mom

Blodad tand

I ett anfall av måndagsångest sökte jag fyra jobb igår kväll. Efter mindre än tolv timmar har jag fått samtal från ett av dem. Pepp!

Studiedag: Naturhistoriska

Förskolan överraskade* genom att hålla stängt idag så jag unnade mig att ta ut en av semesterdagarna jag egentligen hade tänkt använda som in case of emergency-a-kassa. Museibesök första vardagen på novemberlovet är ju för all del genomförbart, men kanske inte att rekommendera. Det kokade av ungjävlar och deras lika ohängda föräldrar som fått för sig att göra en insats och vara "närvarande". Mycket iPhones och lite uppsikt skulle man kunna sammanfatta resultatet. Jag fick tillrättavisa inte mindre än tre främmande och till synes föräldralösa kids.

Hemulen var dock nöjd och glad ändå. Förundrades över de uppstoppade däggdjuren. Äcklades av stanken av dåligt konserverad blåval. Sprang kvittrande genom fiskavdelningen så snabbt att hon inte ens uppfattade att det fanns hajar där.

Men bäst av allt var ändå "klätterväggen" i cafeterian. Allt som inte är förbjudet är liksom obligatoriskt, och bortsett från lätt panikångest var det en win även för mig som fick sitta ner och dricka en hel kopp kaffe medan min avkomma gjorde sitt bästa för att inte ramla ner och krossa bakhuvudet.

När vi sen drog oss tillbaka för en mikroamning dök det naturligtvis upp ett par snipiga morsor från ingenstans. Märkligt hur mycket ärenden folk har bakom skärmar och på fel sida av montrar.
– Det var ju inte precis vad jag kom hit för att se.
– Nej, eller hur?!
Märkligt också att man inte har en toleransnivå hög nog att klara av att skymta ett bröst med vidhängande tvåochetthalvtåring i ett sammanhang där man just betalat inträde för att få beskåda tvehövdade kalvar och fullgångna siamesiska tvillingar i formalin. Eller kanske var det tvärtom så att freak-faktorn inte var tillräcklig, att de efter att ha pungat ut med 40 riksdaler förväntade sig att jag skulle sitta fullt synlig och även hala fram den vänstra.

*överraska = skicka ut en lapp veckan efter semestern och påminna i onsdags.

Challenger

På den tiden kedjebrev kom i kuvert tyckte jag att de var the shit. Det tyckte jag väl i och för sig, och tycker för den delen fortfarande, om all post som är fysisk men inte innebär att jag ska betala för någonting. Men nuförtiden är det ont om den varan. Nu är det bara dunkadunkamusik och e-brev för hela slanten och när man inte måste köpa frimärken och gå flera kilometer i ösregn och vemod för sköta sin korrespondens går det, i mitt tycke, lite väl snabbt och lätt ibland.
Som med alla dessa kolla på den här filmen som visar levande rävar som får sitt skinn avslitet utan bedövning för att bli pälskragar på bratsens jackor, och skriv sedan under här, annars är du en bajskorv. Jag raderar dem på en gång. Inte för att päls är min grej, utan snarare som en tyst knyta-näven-i-fickan-protest mot att människor jag inte pratat med på flera år och som aldrig skulle komma på tanken att slänga iväg ett vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig-mail tar för givet att jag, bara för att de "ber" mig, ska läsa på och ta ställning för en organisation som, förutom just engagemanget för pälsdjuren, kan ha vilka vansinniga åsikter som helst som jag inte vill bli förknippad med. Nej, det orkar jag bara inte. Nästa person som gör så blockar jag.
Med blogg-awards är det förstås en helt annat sak. De smeker mitt ego medhårs och slinker utan problem genom alla betänklighetsfilter.
Så här går det till:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du fått den.


Check!

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

Jag vet inte ens vad människan heter. Men jag gillar hennes avslappnade förhållningssätt till föräldraskapet och hänger därför på hennes blogg och lämnar en och annan kommentar trots att vi inte känner varann och antagligen inte har särskilt mycket gemensamt in real life, som vi säger på nätet. Tack Rookie Mom!

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

Det är nu det börjar bli svårt. Jag läser förvisso en himlans massa bloggar, alldeles för många om jag ska vara ärlig, men de flesta av dem är antingen jättestora och/eller internationella (och läser i sin tur alltså inte den här lilleputtbloggen, så då blir jag tvungen lämna en pinig kommentar där jag kliver ut ur kedjebrevsavsändargarderoben) eller så har de redan fått utmärkelsen. Jag är så att säga sist på bollen. Vill spontant slå ifrån mig alltihop med motiveringen ingen nämnd ingen glömd, men jag ska göra ett försök. Utan inbördes ordning:

Alex. Jag hörde någonstans att bloggar ska ha ett fast tema. Vardagsbloggar om allt och ingenting får man inte digga hur som helst. Det skiter jag i. Jag gillar att hålla mig uppdaterad på ämnen som små barns eventuella tv-vanor, saccosäckar som ser ut som päron och deodoranter som innehåller alkohol men inte aluminium. Bildserier på gullungar som äter vietnamesiska vårrullar är också ett av mina specialintressen.

Burriburr. Freak-varning, på det bra sättet. Mother of two som analyserar Bengt Alsterlinds garderob, uppmanar sina medsystrar att separera och inte räds att utmana normerna kring intimhygien (det sista kan jag ha hittat på själv, men jag vill bestämt minnas att hon kört en kampanj mot att tvätta underlivet med tvål). Dessutom utnämnd till årets mama-bloggare 2009.

Frida. En till vardagsblogg, ännu i sin linda, skriven av min gamla gymnasieklasskompis och vapendragare. Jag vill med den här nomineringen uppmana till skärpning på uppdateringsfronten.

J. Eventuellt är upphovskvinnan till den här (vardags)bloggen en av mina alternativa personligheter. Det av mina jag som har koll på Odd Molly, som har tålamod med bulldegar och mormorsrutor och som gör sitt eget smör. Åtminstone någon gång ibland.

Jennie. Väntade sin Ebbe samtidigt som jag var med hemul. Då ensamstående i studentkorridor – nu o så vuxen med bostadsrätt, sambo och ett litet syskon på jäsning. Älskar hur hon skriver i affekt och önskar att jag vore lika ung och eldig.

Nixa. Lillasyster. Låg uppdateringsfrekvens och mycket kortfattade inlägg. Det om sekunden innan vansinnet är nog ett av mina favoriter. Alla kategorier. Någonsin. Helt briljant.

Oliver. Mannen jag varit gift med i snart sju år. Plockar russinen ur kakan och återvinningsbloggar dem så jag slipper hålla mig uppdaterad med vad som är roligt nuförtiden. Jag ser fram emot att se om och hur den här nomineringen tolkas.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.
Hej Jante. Eller... Nog har även lilla jag intressanta saker att berätta emellanåt, om mig själv till och med, men det är liksom så svårt att veta var man ska lägga ribban. Som en gång då vi skulle skriva ett special interest work i skolan. Om precis vad vi ville. *ångest* Jag höll på och velade fram och tillbaks i flera veckor för att hitta något lagom slätstruket. Oengagerat intressant. När det började dra ihop sig för redovisning bestämde jag mig i panik för att fördjupa mig i The Cranberries. Som jag inte ens lyssnade på, bortsett från den där zombie-slagdängan som var så jävla inne och låg på tracks-listan under typ hela nittiotalet. Sen fick jag panik en gång till, skrotade det första arbetet, och hetsade ihop ett nytt om olika inriktningar inom feminismen, kammade hem ett MVG och blev dissad av mina "manliga" klasskamrater i flera veckor. Det var det värt.
Nåväl, en salig blandning mer eller mindre smickrande fakta om moi:

# Jag tycker det är intressant att så många är så intresserade av hur jag sover om nätterna sedan jag blev mamma. Jo tack, allt som oftast riktigt gott. Amma kan man göra i sömnen.

# Strax innan min farfar dog ringde han, troligen för att försonas, men jag lät bli att svara. Han hade inget tal kvar så det enda som hördes på telefonsvararen var hans ansträngda andhämtning och i bakgrunden en irriterad vårdpersonal som sa något i stil med det är bara en telefonsvarare fattar du väl och sedan ett klick. Jag funderar ibland över om jag inte borde ha lite dåligt samvete, men jag lyckas inte frambringa något sådant.

# Jag kommer ofta på mig själv med att sänka mig till en lägre nivå i samtal med kollegor. Undviker svåra ord och komplexa sammanhang. Refererar inte till sånt jag sett eller hört i lite "seriösare" media än jag vet att de konsumerar. Jag har blivit särskilt uppmärksam på det sedan i somras då jag märkte att sommarvikarierna i sin tur gjorde på samma sätt mot mig.

# Jag är allergisk mot margarin. Inte bokstavligt. Men jag tycker att det är en vidrig produkt och skulle aldrig komma på tanken att köpa hem det eller använda det på jobbet. (Att trycka i mig hektovis med härdat fett i form av fredagsmys har jag däremot inga större problem med.)

# Jag när en hemmamammadröm (inte hemmafrudröm, big difference). När hemulen var bebis och livet var ständig motvind och grått väder kändes det som ett straff att vara stationerad på hemmaplan. (Det betyder inte att jag inte älskar mitt barn och yada yada yada, bara att det inte är min grej att hänga med folk som inte kan förflytta sig och/eller kommunicera på ett vettigt sätt. Typ.) Nu däremot är det på gränsen att jag skulle kunna offra en kroppsdel för att ha möjlighet att vara morsa på heltid. Jag avskyr att lämna bort min unge till andra vuxna med andra ideal för att kunna gå till ett jobb jag inte precis trivs så bra med att jag hjular dit om morgnarna.

# Igår köpte jag ett schampo för över tvåhundra kronor. Det har jag inte ett dugg dåligt samvete över, inte för att jag tjänar vansinnigt mycket pengar utan för att jag vet att det är värt det (vollevallebjän). Men när jag unnar mig en klädtrasa för inte många fler kronor har jag ekonomisk ångest i flera dagar efteråt. Logiken i det?

# När jag var en obstinat tonårssnärta, för en sisådär tio-femton år sedan, var min styvpappa aldrig sen att påpeka att de tv-program jag tittade på var fördummande samt att det var den som körde bilen som bestämde vilken radiokanal det skulle lyssnas på – alltid p1. Då fanns det inga gränser för hur mycket det störde mig, idag anser jag att han hade helt rätt. Alltid p1.

La luggo

Surprise! Här kommer jag med en käck liten lugg. Misstänker att jag inom kort mest kommer vara förbannad på den så jag passar på att njuta medan den ännu bär spår av frisörens kärleksfulla omvårdnad, även om de ljuva västkustvindarna, samt det faktum att det här är premiären för självporträtt by mobilkamera, bidragit med en lätt sinnesslö look.

Därför älskar jag Språktidningen

Det kommer dröja innan jag äter remoulad igen

Först svart ilska, i nästa skede besvikelse och sorg. Ungefär så kändes det när jag öppnade kylen och möttes av 25 portioner remouladsås. Med curry. Som tippade rakt ut över mina fötter.
Spontant fick jag lust att dräpa någon, men lyckades stå över den impulsen och klev istället bara ur tofflorna och gick och duschade av fötterna och nedersta decimetern ben och byxor.
Självklart hade jag inget ombyte med mig och självklart hände detta idag då jag ska iväg och förlusta mig direkt efter jobbet. Så här sitter jag nu och väntar på Alingsåspendeln och drömmer om varma och torra benvärmare och en värld fri från majonnäsbaserade såser.
Baaajskooorv!

Min äkta hälft kan sedan igår stolt(?) titulera sig trettioplussare

Kaffe på maten och hembakade småkakor: 5 stofilpoäng.

Åttiotalet ringde och ville gå tillbaka sitt frisyrknep

Jag rostar müsli i varmluftsugn och när jag öppnar luckan för att röra om får jag till det perfekta musikvideohårblåset. Varför är ingen här och ser mig?

Snäppet värre än när ett träd faller och inga buddistmunkar är där och lyssnar.

Tack, men nej tack, jag nöjer mig med ett barn