15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen

Människor. Jag har otroligt svårt för andra människor. Det kanske en inte skulle kunna tro med tanke på att jag bosatt mig i Sveriges näst största stad, fem dagar i veckan åker kollektivt till och från ett jobb där jag träffar en massa andra människor (varav majoriteten är dumma i huvudet), tar emot och handleder SFI-praktikanter på min arbetsplats, är engagerad i ett par ideella föreningar och dessutom nog får anses vara en ganska social person. Jag har ju för guds skull tagit initiativ till en bokcirkel också!

Däremot så har jag till exempel alltid haft otroligt svårt för grupparbeten i skolan, har det inte gått att mygla sig till att ändå få jobba själv så har jag brukat vara ganska snabb på att erbjuda mig att göra i princip hela arbetet själv så övriga gruppmedlemmar kunnat ligga hemma och götta sig och bara dyka upp på redovisningen, till vilken jag förberett vem som ska säga vad och i vilken ordning. Undantag: två B-uppsatser jag skrivit tillsammans med andra människor på universitetet.

Eller inte skrivit, eftersom jag varit placerad i samma grupp som personer som funkar exakt likadant som jag i grupparbetssammanhang. På lärarprogrammet mutade jag mina kamrater med middag inkl. dryck på lokal mot att de gjorde jobbet. På journalistutbildningen höll uppsatsskrivningen på att sluta med blodvite. Jävlar vad osams vi var.

Och don't get me started on situationer som innefattar köpcentrum, kuturevenemang, rulltrappor, hissar och/eller köer.

*osäkrar hagelgevär*

Idag har vi förresten på tal om hagelgevär varit och sett Bamse och tjuvstaden på bio. Det hade kunnat vara trevligt om det inte vore för att det var andra människor där. Typ 450 andra människor som lät illa, förflyttade sig för långsamt och stod i vägen på väg in i och ut ur samt konkurrerade om armstöd inne i salongen. Usch.

Ps. Nämnde jag att min pappa en gång prejade en annan bil av vägen på grund av en "ful" (läs: helt normal) omkörning? Jag antar att det är vad jag brås på. Så att. Människor.

Ett dygn i feminismens Saudiarabien

Helt medvetet har jag låtit bli att läsa mediarapporteringen om våldtäktsdomen, eller snarare icke-domen som kom igår och som en gång för alla slog fast att ett nej inte är ett nej samt att alla män är förståndshandikappade. Jag orkar helt enkelt inte för jag vet att det är samma jävla skit varje gång; ett misogynt rättssystem har gjort sin grej och clueless jävla media vrider om kniven ett varv till med sin totala avsaknad av problematisering. Däremot har jag läst utdrag ur själva domen och vad människor jag har förtroende för har twittrat om den. Det räcker så. Tack.

Att domen kom samma dag som Tony jävla Irving använde plattformen han givits i form av ett eget fucking radioprogram att spy ur sig kvinnohat och dra upp det trötta gamla "måste ni amma så jag ser?" (läses med mycket gnällig röst) är för övrigt inte en slump. Det är så här varje dag ser ut. I ett annat avsnitt av Irving i p4 som jag genomled häromsistens bredde han för övrigt ut sig i om sina sexuella preferenser och fetischer. Han hade till och med gäster inbjudna till studion för att myspysbekräfta honom.

Missförstå mig rätt, han får gärna sexa loss på vilket sätt han vill så länge alla inblandade är med på det och jag är inte ute efter att dra några paralleller mellan amning och sex. Det bara råkade vara det det som avsnittet jag lyssnade på handlade om. Mitt fokus här ligger alltså på det faktum att herr Irving har ett program av, om och med sig själv och inte på detaljerna kring hans sexualitet. Är ni med på skillnaden?

Jag förstår inte den här fixeringen vid att vilja kontrollera kvinnors och barns kroppar och livsrum, jag håller inte med och jag är definitivt inte beredd att dö för hans eller någon annan antifeminists rätt att uttrycka sina åsikter men eftersom programmet fortfarande sänds så antar jag att det finns många andra som faktiskt är intresserade av att lyssna på ett radioprogram om Tony Irvings världsbild. Men snälla Tony, hur självcentrerad är det möjligt att bli? Är ett liiite vidare perspektiv verkligen för mycket att be om? Hur kan du ens med dig själv?

"Men det är väl bara att låta bli att lyssna på Tony Irvings program då?" Ja, och om en inte vill se barn ammas så är det bara att låta bli att titta.

Vore det inte för att jag såg ett par riktigt intressanta och inspirerande dokumentärer, Min stulna revolution av Nahid Persson Sarvestani och K Special om Alice Walker senare på kvällen, så hade jag antagligen självantänt till följd av det vitglödgade hat som väller upp inom mig varje gång jag påminns om vad det är för ett sjukt jävla samhälle jag och mitt flickebarn lever i. Särskilt som jag redan morgonen efter gårdagens VM i frustration vaknade upp i uppochnedvända världen till nyheten om att en av våldtäktsmännen från Steubenville är på fri fot efter mindre än tio månader medan hackaren som uppmärksammade världen på vad som hänt riskerar tio års fängelse.

Ps. Bloggutmaningen har utgått ett par dagar pga huvudvärk och trötthet men jag hoppas snart vara på banan igen.

Tack för en fantastisk lördag!

Så passivt aggressivt jävla jävelsur just nu. Min dag:

Blev väckt strax före sju. Klev upp tillsammans med barnet och lät den andra vuxna personen få sovmorgon.

Åkte en snabb sväng till Frölunda torg med man och barn och köpte en present. Sämsta sättet att umgås.

Kom hem, slog in paket, svepte en kopp kaffe, bytte om och gick med barnet på spökkalas och var social och välanpassad hos ett grannbarn vars morsa plumpt frågade om min "graviditet" när vi sprang på varann häromdagen.

Hem igen, växlade på sin höjd två ord med min äkta hälft (som sen hängde i köket med stängd dörr medan jag och barnet höll till i vardagsrummet) innan han la sig på soffan för en powernap. En powernap som vid det här laget varat i snart fem timmar och relokerats till barnets säng. Medan jag koordinerat kvällsmat och tandborstning, deltagit i en neverending rollek och läst saga.

All plikter and no samliv osv. Jag fullkomligt "älskar" det!

Men de blev ju spröda iallafall, så att…

FUCKING JÄVLA KUKKAKOR! NI KAN BRINNA I HELVETET MEDAN JAG SERVERAR KÖPEKAKOR PÅ KALASET!

Emotrappan/Historien upprepar sig

Hemulen är i någon slags fas då hon blir en jävla martyr lite skör hela tiden emellanåt. Jag vill gärna vara en god mor som bara tröstar och tröstar och aldrig själv lackar ur när ungen låter som ett gammalt gångjärn, men tyvärr är det totalt icke-kompatibelt med mitt tålamod.

För en stund sedan var vi på väg ut ur affären, alla tre med kraschat blodsocker eftersom vi varit och hälsat på barnets gammelfarmor. Ungen är för liten för att dörrens fotoceller ska reagera på hennes uppenbarelse och jag var inte tillräckligt snabbt framme för att ta emot den när den slog igen, så hon fick sig en rejäl knuff och ramlade omkull.

Egentligen gjorde det nog inte så ont, hon blev åtminstone inte skadad, men hon blev skrämd och kanske lite desillusionerad när hon insåg att jag inte är allsmäktig och kan skydda henne från allt ont. Tårögd och förbannad marscherade hon iväg över torget och ville inte på några villkor bli tröstad av sin ouppmärksamma mamma.

Ok, fine. Det var väl delvis mitt fel, så jag uppbådade den lilla energi jag hade kvar och lyckades reda ut situationen och få med henne hemåt. Frid och fröjd, inbillade jag mig, men på väg in genom porten krockade hon sen med sin pappa och av någon anledning fick hon för sig att jag även den här gången borde ha kunnat förutse hela händelseförloppet, så hon bestämde sig för att inte följa med in och jag tappade konceptet.

– Ok, sitt här och var sur då, gormade jag och gick in. (Not my proudest moment.)

Ungefär en halv minut senare gick jag ut och tjatade med henne in (igen: not my proudest moment) och stängde porten för att hon inte skulle få för sig att sticka iväg och bli överkörd eller bortrövad, innan jag klampade vidare upp till lägenheten.

I den trappan har hon suttit/legat och varit på dåligt humör ett antal gånger. Det känns liksom relativt safe att låta henne stanna där och avreagera sig (även om jag spontant kunnat tänka mig att låta henne stanna på förskolan/torget/spårvagnen) medan jag själv går in och gör samma sak och plötsligt inser jag att jag har blivit min egen mamma och att min unge, åtminstone till humöret, är en kopia av mig. Jag satt också på trappen utanför och mullrade inombords en stund när vi blivit osams på vägen hem när jag var barn.

Fffff

Ibland känner jag mig extra nöjd med mig själv, mitt föräldraskap och min förmåga att hantera världsalltet. Idag är inte en sån dag.

Jag har just låtit en obetald skitfaktura på 69 spänn med förfallodatum mitt i månaden, för en nyckelbricka som försvunnit för länge sedan, riva upp himmel och jord. Jag har snäst av min unge, skrikit åt en katt som jag råkade snubbla över när jag for runt och letade efter nyckelbrickan och slutligen lyckats projicera över min korta ton på mannen i huset. Fan va' gött.

And while I'm at it. Jag  h a t a r  de där företagen som automatiskt och årsvis förlänger abonnemang på prylar man egentligen aldrig ville ha men som ingick när man köpte något och som var gratis första året och som sedan kostar någonstans mellan en femtiolapp och en hundring om året i all evighet, amen. Finns det någon som kommer ihåg när det gått elva månader sedan man senast betalade och alltså är dags att säga upp abonnemanget innan det börjar om igen? Hoppas att deras ägare sover gott om natten och skrattar hela vägen till banken så att åtminstone någon är nöjd.

Nu har jag iallafall betalat fakturajävlen och samtidigt sagt upp tjänsten. Det ska bli kul att se vad de tar till för tvångsmetoder när jag inte kan returnera den försvunna brickan enligt avtalet, det framgår nämligen inte i det finstilta vad straffet blir. Låt mig gissa, jag blir tvungen att betala någon form av avgift?

Käften Sys!

Allt jag begär är att någon ska visa mig hur man stickar ett par benvärmare i resårstickning, men Sys ba: bakom, under, provlapp. All work and no play.
Fuck you Sys, säger jag, du är en jävla glädjedödare. Jag ska aldrig mer sticka. Inte förrän tidigast ikväll åtminstone.

Enough!

På tal om att lägga sig i så röt jag åt en man i affären idag. Han hade lackat ur på Faktum-försäljaren och en annan kille, som brukar stå utanför och spela dragspel, och när det blev gubbtjyvens tur att betala för sig lutade han sig fram mot tjejen som satt i kassan och erbjöd sig att läxa upp de där tiggarna. Kassörskan ville (fick?) inte ta ställning, vilket mannen tolkade som att det var fritt fram att ta med sig en extra plastpåse att trä över huvudet på packet.

I samma sekund som han med kassen i högsta hugg stegade fram till tidningskillen var jag också där, på ren instinkt, och samtidigt som jag med yviga gester och min djupaste stämma morrade något om att han skulle ge sig av illa kvickt hann jag ifatt mig själv och jag tänkte att det här kommer jag få fan för, tur att jag inte har hemulen med mig. Men till min stora förvåning lyckades jag skrämma bort stora karln.

Behöver jag nämna att jag var alldeles hög på adrenalin och skakis en lång stund efteråt?

Hej, jag är dum i huvudet och min väska är så stor att jag löst egen platsbiljett för den

Alltså, det här med att vägra hoppa in ett snäpp till fönsterplatsen. I rusningstrafik. När bussen är så full att det knappt går att stänga dörrarna. Vad var straffet på det nu igen?

Barn i bil är definitionen på vansinne

Se så mild hon ser ut. Som en liten ängel. Skenet bedrar dock, kan jag meddela. Att bila i sällskap med Damien vore mer avslappnande.

Gnäll, skrik, tjat, flyktförsök. You name it. Oavbrutet.

Innan jag tog körkort vägrade jag åka på bilutflykter längre än en dryg timme, ungefär så länge som det går att få henne att sova dagtid. Nu är dealen att jag kan tänka mig att åka även längre sträckor, mot att jag kör och gengäld lämnar över ansvaret för allt annat.

Berätta gärna om era bästa och sämsta upplevelser på tema barn i bil. Har ni några tips på hur man kan minimera lidandet för alla inblandade?

Försoning – del 3: Amningen

Det har varit en spännande resa. Nu är jag ju förvisso inte "i mål" än, kanske ammar jag i flera år till, men det känns som att de stora omvälvningarnas tid är förbi på den fronten. Det rullar på.

När jag väntade barn var amningen en icke-fråga, iallafall till en början och så till vida att jag tänkte att när barnet är fött så ammar man och sen är det inte mer med det. Jag är uppvuxen på landet och har sett djuren föda och dia sina ungar. Det har oftast funkat bra. En viktig skillnad mellan oss och djuren är dock att djuren inte har arbetskamrater, BB-personal, BVC-sköterskor och släktingar som kommer med oombedda råd, baserade på "fakta" som i nio fall av tio är tagen ur luften.

Det var först när jag slutade lyssna på alla självutnämnda experter som amningen började funka och det slutade göra ont. Då var hemulen fyra månader. Dittills hade det mest handlat om att härda ut, jag såg att min unge ville och så fick det bli. Men jag har full förståelse för och respekterar dem – 25 000 om året enligt en uträkning i Amningsnytt – som lägger ner amningen tidigare än de önskat.

Jag tycker att det är fruktansvärt att berörd personal inte få den fortbildning de hade behövt för att kunna hjälpa mammor att få till en fungerande amning. Att det är slumpen som avgör om man får träffa en barnmorska eller BVC-sköterska som har ett personligt intresse av amning och därmed är påläst nog att ge adekvata råd. Att omsorg om blivande och nyblivna mödrar och deras barn är så lågt värderad att personal tillåts ge råd som redan för tio, tjugo, trettio år sedan visat sig vara felaktiga och rent kontraproduktiva.

Det var ironiskt nog först i samband med att jag fick det att flyta (oavsiktig ordvits) som jag kom i kontakt med Amningshjälpen, som är en ideell förening och inte att förväxla med amningsmottagningar eller liknande, och blev medlem. Från början var jag väldigt peppad att bli hjälpmamma, men i och med att det kräver en hel del pluggande har det liksom varit så lätt att skjuta framför sig och inte blivit av. Än. Däremot har jag lärt mig massor om amning och bröst och nära föräldraskap och anknytning och träffat en massa fantastiska människor. Vi har fått vara bland likar. Min unge har fått träffa andra småbarn som ammas.

Länge var jag bitter över att jag inte fick chansen att helamma från början och att det tog så lång tid innan det slutade krångla. Jag var arg på personalen på BB. Jag har fortfarande inget förtroende för vår BVC – dock inte bara av amningsrelaterade orsaker – och går aldrig dit själv utan låter pappan sköta den delen av föräldraskapet på egen hand. Men jag tror inte längre att de gör det för att jävlas, jag har fattat att det handlar om okunskap. Okunskap som kommer att påverka nyblivna familjer negativt tills vi bestämmer att små barn och deras föräldrar är viktiga och att det måste få kosta pengar.

Det personliga är politiskt.

Del 1 – Förlossningen
Del 2 – BB-vistelsen

Ps. Jag tycker inte att alla måste eller ska amma. No bitching about amningshets, tack.

Vatten på min enbarnskvarn

Tynneredsbröderna, Brödraskapet Wolfpack, Muslimska brödraskapet... Ok, medlemmarna i de två senare kanske inte är biologiska syskon, men ni fattar principen. Mer än ett barn kan inte leda till något gott.

Tema: spy galla på förskolan

Jag har ju glömt att berätta om föräldrarådet jag var på förra veckan! Under övriga frågor bad jag att få ta upp ett par genusrelaterade grejer jag tänkt på. Tre minuter innan mötestidens slut och lokalen skulle låsas och larmas fick jag ordet. Nu var jag alltså inte bara den jobbiga feministmorsan utan också hon som sinkade alla som ville hem och äta kvällsmat med sina familjer.

Jag: Jag tycker att det har varit väldigt mycket prat om att vara jätteduktig flicka och jättefin flicka på sista tiden och jag har också fått signaler om att pojkarnas kommer hem och är jättetuffa och jättestarka. Hur tänker ni kring det här?

Rektorn: 2006 gick alla mina pedagoger en kurs och vi jobbade aktivt med de frågorna, men det har kommit lite i skymundan sista tiden med alla omorganiseringar. Vi försöker såklart bemöta alla barn lika, men det ryms inte riktigt i vår budget och vi har inte heller jobbat ihop oss i nya arbetslaget. Men till hösten ska vi ta nya friska tag med genusarbetet.

Jag: 2006 var mitt barn inte ens fött, förskolan hade inte öppnat och det är inte samma personal nu som då. Till hösten är det för övrigt ett halvår. Det är en ganska stor del av ens livstid när man är tre år. Man hinner formas ganska mycket. Och på vilket sätt kan bemötande vara en fråga om budget?

Annan mamma: Men det är ju i den här åldern de upptäcker att de är pojkar och flickor.

Jag: Det är inte det jag opponerar mig mot. Jag är bara så trött på det här fin- och duktigsnacket att det står mig upp i halsen. För min del föredrar jag att hon kommer hem och svär framför det här fokuset på att vara fin och duktig hela tiden.

Rektor: Jag förstår att du är frustrerad och att du vill ha en förändring nu, men i dagsläget ryms det inte i budgeten.

Och så vidare. Just nu är jag av flera anledningar jävligt sugen på att ta mitt barn ur förskolan. Tyvärr är det inte ett realistiskt alternativ. Och så finns det ju saker som är bra där också. Även om de sakerna blir färre och färre med varje sparbeting och förtätning.

Mera tjejkväll

Nu firar vi att det äntligen är helg med lite skrikfest.

One of those mornings

Psykbryt 1:
– Men jag vill inte att det ska vara morgon.

Psykbryt 2:
– Men du skulle inte slänga det pappret i toaletten. Jag skulle. Nu måste du ta upp det.

Psykbryt 3:
– Men jag vill inte ha de här kläderna. (Hon hade själv valt dem cirka en minut tidigare.)

Psykbryt 4:
– Men jag kan inte klä på mig själv, du måste hjälpa mig. Neeej, du får inte hjälpa mig, jag kan själv.

Samtliga före klockan sju på morgonen. Antal minuter efter tidsplanen vi lämnade hemmet: 35

Morning has broken, fuck you, fuck you, fu-u-uck you...

Melodi: Morning has broken

Det är jättejättejobbigt att vara nästan tre år

Flaflaflaflafla

Alltid är det är det något som ska jävlas så att man blir sen. I morse bjöd Murphy och hans lag på ett platt däck på barnvagnen. Så var det igår också, men då gick det åtminstone att temporärpumpa. Det funkade alltså inte nu längre, så jag fick köra på fälgen. Så jävla frustrerande att jag blev tvungen att ringa och bråka med min man i ren förtvivlan. Det hjälpte inte.

Det kommer dröja innan jag äter remoulad igen

Först svart ilska, i nästa skede besvikelse och sorg. Ungefär så kändes det när jag öppnade kylen och möttes av 25 portioner remouladsås. Med curry. Som tippade rakt ut över mina fötter.
Spontant fick jag lust att dräpa någon, men lyckades stå över den impulsen och klev istället bara ur tofflorna och gick och duschade av fötterna och nedersta decimetern ben och byxor.
Självklart hade jag inget ombyte med mig och självklart hände detta idag då jag ska iväg och förlusta mig direkt efter jobbet. Så här sitter jag nu och väntar på Alingsåspendeln och drömmer om varma och torra benvärmare och en värld fri från majonnäsbaserade såser.
Baaajskooorv!

Tålamod är för töntar

En vän bodde en gång i sin tur ihop med en vän som var gravid. Som jag har fått det berättat för mig funkade det inte helt friktionsfritt och min favoritpassage i historien är när den hormonrubbade lägenhetsinnehaverskan får ett bryt på min vän för att hon tar sig friheten att rosta ett par skivor bröd. Den pregnanta står nämligen inte ut med stanken som sprider sig från köket, via hallen, genom den stängda dörren in till honmonstrets håla i det mörklagda sovrummet.
Inte helt olikt terrorn min familj lever under. Med skillnad för några detaljer. Att jag inte är gravid till exempel och att mitt tillstånd alltså inte uppvisar några tendenser att vara övergående.
Tidigare idag låg jag på sängen, rödglödgat rasande över en kladdig pajdeg, och störde mig så att det gjorde fysiskt ont på att fadern i familjen envisades med att hantera en prasslig jävla påse med kattfoder. Två rum bort. Det är han eller jag, tänkte jag. Slutar han inte nu kommer a) mina tinningar explodera eller b) jag gå ut i köket och nacka honom.
Sunt.

(Vi lever båda ännu.)