*letar frenetiskt efter ett sjok tillräckligt stort att gömma den trasiga soffklädseln under*

Nej, det är klart att livet inte bara är jobb och gråväder. Idag är vi t.ex. hemma och har feber jag och min unge (eller eventuellt är det bara jag som har feber och barnet som är sympati-hemma och får sig sjukt mycket skärmtid) och jag kan faktiskt dra mig till minnes att solen tittade fram en stund för en vecka eller två sedan. Jag har även hittat ett sjukt beroendeframkallande iphone-spel att försumma hem och familjeliv för. (Telefonen ligger på laddning, det är enbart därför jag har tid att blogga.)

Sen ska jag ju faktiskt ha bokcirkelträff här hemma på lördag. Så jävla pepp på det, ska bara hitta någon skrubb att stuva undan resten av familjen i under tiden så blir det perfekt. Har även nämnt för dem att Skåne är vackert såhär års och att det var länge sedan vi (läs: de) hälsade på barnets kusiner som bor där. Får se om de nappar på det.

Jag älskar att ha tillställningar hemma! Varför har jag inte det oftare?!

Och på frågan om samband svarar jag nja

Nu har jag dåligt samvete. Det har gått flera veckor sedan Jenny lämnade en kommentar med följande fråga:

"När jag nu ändå kommenterar vilket jag ju aldrig gör så passar jag på att ställa en fråga till dig i egenskap av amningsexpert. Jag ammar min bebis, nu typ fyra månader och undrar lite kring detta med att bada o så. Jag älskar att bada, även att kallbada, men har undvikit det p.g.a rädd för mjölkstockning eller liknande. Ska amma nu i sommar o undrar lite om det är något man ska tänka på vad gäller att bada o så eller är det bara att köra på helt obehindrat utan att tänka på något särskilt?"

Jag borde vid det här laget ha lärt mig att inte läsa kommentarer i farten på mobilen eftersom jag har ungefär världens kortaste attention span. Allt som inte längre är markerat med en ilsket röd ring med siffra i, faller så fort något annat pockar på min uppmärksamhet i glömska och förblir obesvarat. Men nu vill jag nu göra bot och bättring:

Det är en gammal vedertagen "sanning" att kyla i sig orsakar mjölkstockning men det finns faktiskt inget vetenskapligt belägg för det. Medan en del ammande kvinnor upplever att de åker på det bara de öppnar kylskåpet utan att ha kofta på sig, badar andra ammande kvinnor i isvak och bor i kalla dragiga hus utan att någonsin drabbas.

Olika personer reagerar olika på kyla och den som känner att hen går och spänner sig* och upplever att det är obehagligt att bli kall har naturligtvis ingen anledning att utsätta sig för det i onödan, men för dig som tycker om att bada även i kallt vatten tycker jag att det är synd att låta amningen bli ett hinder för det. Vill du ändå undvika att utmana ödet allt för mycket så kan du ta av din kalla och blöta baddräkt eller bikiniöverdel och se till att bli torr och varm igen så snart som möjligt efter badet.

Så här skriver Amningsbloggen och Sagogrynet om mjölkstockning.

*Adrenalinet som utlöses vid t.ex. oro, spänning, smärta och stress kan störa utdrivningsreflexen – vilket i sin tur kan få till följd att mjölk blir stående kvar efter amningen och orsakar mjölkstockning i en eller flera mjölkgångar.

Rapport från en sjukbädd

Om jag kisar ser vätskeersättningen nästan ut som Gin och tonic. Alltså låter jag bli; GT är något av det äckligaste jag vet.

Lilla tacksamhetsboken – del 6

Det här med amning och immunförsvar alltså. Det råder ju delade meningar om hur starkt sambandet är där, men jag ändå inte låta bli att inombords skänka en tacksamhetens tanke till min mamma (som ammade mig i drygt tre år) för de ytterst få sjukdagarna jag hittills tagit ut. Jag förundras också över hur lindrigt förloppet blir och hur snabbt mitt eget ännu ammade barn tillfrisknar då hon åker på något jag redan haft, jämfört med när hon insjuknar i något obekant förskolevirus som jag inte kunnat bjussa henne på antikroppar mot.

37,7°c

Bröstcancermånaden

Jag köper inget rosa band i år. Troligtvis ingen rosa bogserlina eller rattmuff heller. Hur fyndigt det än må vara. Inte för att jag på något vis är fientligt inställd till bröst eller kvinnor eller bröstcancerpatienter utan för att jag tycker att det är oschysst av Cancerfonden att medvetet undanhålla informationen om den skyddande effekt faktiskt amning har. På deras hemsida kan man under rubriken Orsaker till bröstcancer – Hormonella faktorer läsa följande:

Risken för bröstcancer ökar med antalet menstruationscykler under livet. Risken är alltså högre för kvinnor som får sin första menstruation tidigt och för kvinnor vars menstruationer upphör vid hög ålder. På motsvarande sätt anses fullgångna graviditeter ha en skyddande effekt. Risken för bröstcancer är lägre för kvinnor som tidigt fått barn och för kvinnor som fött många barn.

Amning fördröjer ägglossningen efter en graviditet och är därmed också ett sätt att reducera det totala antalet menstruationscykler (och nu snackar jag statistik och populationsnivå, inte det enskilda fallet hundvaktens grannes mamma som helammade och ändå fick mens två veckor efter förlossningen och veckan efter det bröstcancer). Att amma i sammanlagt två år ger 28 procents lägre risk att drabbas*. Varför tar det emot så mycket att upplysa om det?

Nej, vänta nu. Jag söker på Cancerfondens sajt och hittar faktiskt information om amningens skyddande effekt. Längst ner på en sida med en artikel rubriksatt Mindre rött kött rekommenderas, under övriga rekommendationer som håll dig så smal som möjligt, avstå all alkohol och undvik salta livsmedel står det så här:

Att uteslutande amma sitt barn i sex månader förhindrar att bröstcancer uppkommer hos mamman och motverkar övervikt och fetma hos barnet.

Då är väl allt frid och fröjd? Let's vira in mig i rosa snören från topp till tå! Nja, om det inte vore för den lilla detaljen att WHO-kodsöverträdaren Philips Avent råkar vara med på ett hörn. De har tagit fram en käck kontraproduktiv rosa nappflaska för Rosa Bandet-kampanjen. Smaklöst tycker jag.

Ps. Som vanligt syftar inte mitt inlägg till att skuldbelägga den som valt bort amning eller inte kunnat amma, det har jag inget att invända emot. Jag har själv valt att inte föda mer än ett barn trots att jag vet att fler graviditeter minskar risken för mig att drabbas av äggstockscancer. Det betyder inte att jag är ointresserad av informationen, hade jag tillhört en riskgrupp hade jag kanske använt den till att göra ett annat val.

*Källa: Kylberg E, Westlund AM, Zwedberg S. (2009) Amning idag. Gothia Förlag, Stockholm.

Hej vattkoppor i vuxen ålder!

Jag har just varit på infektionskliniken och blivit ordinerad vila och ohemula mängder paracetamol och fått en sjukskrivning. Man blir inte jättekaxig av en vilopuls över hundra och blodtryck som en giraff, fan inte ens när jag var extremt gravid och hade samlat på mig tre kilo vätska under några få dagar kom jag upp i såna värden. Huvudvärk från helvetet i kombination med att hårbotten känns som en gigantisk brännskada underlättar för övrigt inte heller. Nu ska jag ligga i framstupa sidoläge och gnälla och kolla på daytime tv hela veckan och kanske nästa också.

Topp tre tråkiga ställen att ha koppor på:
1. insida av ögonlock
2. hörselgång
3. fitta (tre stycken)

Tidigare var jag kluven till fenomenet pox parties, men efter den här upplevelsen är jag helt övertygad om att man bör ha kopporna avklarade under småbarnsåren. Man blir så jävla mycket sjukare som vuxen!

Hobbydoktorer, se hit!

Om ens ena geniknöl (ja, jag utgår från att det är det vetenskapliga och korrekta namnet) plötsligt, inom loppet av typ en halvtimme, blivit dubbelt så stor som den andra och gör rätt ont. Inte så att det känns som att jag ska dö precis i den här sekunden, men ändå så att jag besväras av det oavbrutet, betyder det då a) att jag kommer kamma hem ett Nobelpris, b) att jag har en elakartad hjärntumör, eller c) något helt annat? Vänligen utveckla ditt svar i kommentarsfältet.

Pionjärer

För första gången i världshistorien har en familj (that's us) fått för sig att be om läkarintyg för vattkoppor. Eftersom Försäkringskassan kräver det för att man ska få vabba mer än fem dagar.

Telefonsamtal mellan hemulpappan och vårdcentralen:
HP: Hej, jag behöver ett läkarintyg på att min dotter har vattkoppor. Hur gör jag då? Kan jag boka en tid så att jag slipper ha henne i väntrummet och smitta ner andra eller kan vi ordna det över telefon?
VC: Du kan ju låta henne vänta i bilen och när det blir er tur kan läkaren följa med dig ut.
HP: Vi har ingen bil (i och för sig en lögn, så man förstår faktiskt ju varför alla ser oss som potentiella fuskare) och om vi hade haft en så hade jag inte lämnat min treåring ensam i den ändå.
VC: Ni kanske kan gå till BVC då?
Ridå.

Om inte jag är helt fel ute så går man med friska barn, bebisar, pyttesmå nyfödda bebisar, för tidigt födda bebisar med typ inget immunförsvar till BVC för att mäta och väga och vaccinera och sånt. Inte för att få läkarintyg på smittsamma sjukdomar. För övrigt så har de inga läkare där annat än på särskilda dagar och då för bokade rutinbesök. Men annars var det ju en fin tanke.

Dagen efter telefonsamtalet packade han med sig ungen i cykelkärran (som är relativt tättslutande) och rullade in i vårdcentralens reception i ungefär samma sekund som de öppnade.
HP: Hej, jag har ett barn med vattkoppor här i vagnen. Vi behöver ett läkarintyg på det. Hur löser vi det på smidigaste sätt?
VC: Ja, det syns att det är vattkoppor. Det krävs ingen läkare för att se det.
HP: Men det krävs väl en läkare för att skriva ett läkarintyg?

Jo, till slut fick de faktiskt sitt intyg och kunde gå hem. Men. Alltså. Kan det verkligen vara första gången vårdcentralen kommer i kontakt med den här typen av ärende?

Mental notering: byt vårdcentral.

Hjärtligt välkommen på koppfest!

Vi är hemma och klättrar på väggarna tills vidare, jag och hemulen. Hon är lite prickig och jag är lite förkyld. Båda lider också av en släng lappsjuka. Så. Om någon som redan haft, eller är sugen på att få, vattkoppor råkar vara dagledig imorgon så är ni mer än välkomna över på en kopp fika/koppfika. Jag lovar att svänga ihop något sött och fettbildande. Kanske städar jag också. Komsi komsi.

Hej hypokondri!

Tips: Bildgoogla svinkoppor. Det gjorde jag just och nu är jag ganska säker på att jag inte har det. Samtidigt som jag är helt säker på att jag har det. Ja, alltså, egentligen vet jag att den där vattniga grejen i vecket mellan högra handens lång- och ringfinger är ett myggbett som jag gått loss på, men man kan ju aldrig vara helt säker. Än så länge har jag åtminstone inte fått stora variga sår i ansiktet. Inte heller ser jag ut som Amy Winehouse, som av någon anledning dyker upp på flera av bilderna.

Förtutom det (svinkoppor alltså, inte Amy Winehouse-utseende) går också kusin vattkoppa både på mitt jobb och hemulens förskola. Eftersom jag var ensambarn ganska länge och föddes i en tid då barngrupperna var små så har jag inte haft någon form av koppor, så det ska bli spännande. Jag har hur som helst redan börjat skissa på planer för långledigheten. Kanske skriver jag en roman. Kanske hasar jag omkring insmord i potatismjöl och gråter blod. Den som lever får se.

En del av planen är att jag insjuknar i slutet av november och min avkomma i mitten på december och sen när vi är friska igen så är det jullov, vilket skulle innebära att vi får chansen att isolera oss i hemmet halva vinterkräksjukesäsongen. Perfekt!

Inbillningssjuk

Igår: en bit mat och två mellanöl med några av fröknarna. Hemma före tio.
Idag: känner mig en smula bakfull.

Inte konstigt att man är trind och fryntlig

Man vet att man har ett sunt förhållande till mat när man blir sugen på bubbelvatten, reser sig ur soffan, går och hämtar en glass, äter glassen, inser att man fortfarande är sugen på bubbelvatten, reser sig ur soffan, går ut i köket, står och stirrar rakt ut i tomma intet en stund innan man kommer ihåg sitt ärende och hämtar det fördömda vattnet. Hej tomma kalorier.

Varför är man inte sjuk lite oftare?

Jag är hemma från jobbet med feber och stora tröttman. Eftersom det går vinterkräk på Hemulens förskola får hon också passa på att vara hemma och bli understimulerad. För bortsett från att disken har förflyttats från bänken till diskstället och ett par-tre laggar bananplättar har stekts och ätits har det inte hänt n å g o n t i n g här idag.

Gissa vad vi gör!

Förutom det uppenbara, att vi vabbar, alltså.

Hur kul får man ha?

Om ens unge skrällhostar, snörvlar och har feber, men i övrigt är käck och trevlig, vilka aktiviteter är då ok? Måste man hålla sig hemma på pin kiv för att inte smitta ner hela omgivningen, eller får man hitta på något kul?

Lilla tacksamhetsboken – del 2

Plastad frotté. Har du någonsin undrat vad resultatet skulle bli om en galonbyxa och ett badlakan bestämde sig för att skaffa barn så är plastad frotté svaret. Fantastisk uppfinning som skänker emetofobiska föräldrar (falsk?) trygghet.

Att jag ännu inte kommit mig för att sluta amma. Vad skulle jag annars erbjuda när all annan mat och dryck är helt ointressant. Dropp?

Äntligen vab!

Vätskeersättning

1 l ljummet vatten (värm i vattenkokare eller på spisen, varmvatten från kranen är aldrig nyttigt)
½ tsk salt
6 tsk socker

Blanda och avnjut i måttligt tempo så att kroppen hinner med i svängarna. Ungefär två deciliter krävs för att ersätta den vätska kroppen förlorar på en omgång vattentunn diarré (eller en kräkning, om man är lagd åt det hållet).

Annars då? Jo tack, bortsett från en mycket mystisk matförgiftning, som tack och lov bara drabbade mig, så har helgen hittills varit fin och bra på alla sätt och vis.

Vi har åkt på en släng av totalt jävla mörker

Kul att jag är gift med en man som drabbats av narkolepsi. Han somnar överallt hela tiden. Idag: först sittade helt upprätt i soffan före 19:00, en timme senare på sängen (kanske inte så orginellt i och för sig) medan jag nattade hemulen och när jag sjasade iväg honom för att han var i vägen där inne gick han och satte sig på en pinnstol vid skrivbordet och somnade om. Är det här normalt beteende? Kommer det gå över när vi går mot ljusare tider eller kommer jag vara tvungen att vänja mig vid ett liv som någon slags pseudoänka?

För övrigt har jag varit sjuk skitlänge, sedan sedan slutet av november visar det sig när jag undersöker saken närmare. Det är en spännande liten förkylning jag har dragit på mig, som liksom ändrar karaktär varje gång man tror att den håller på att släppa. För tillfället är symtomen känslan av att ha svalt rakblad kombinerat med ett illrött skavöga, pulserande huvudvärk och bihålor fulla med något trögflytande och grågrönt. Sista arbetsdagen imorgon. Yey!