The answer to everything

– Kan du flytta dig så att mamma får ställa in vagnen?
– Näh.

Vinterkräk eller intekräk?

Idag när jag hämtade hemulen på förskolan upptäckte jag att nappen som varit borta sedan dagen innan hon insjuknade i vinterkräksjukan låg i hennes dagispåse. Snälla, säg att de hittat den efter middagsvilan och att hon inte haft den i munnen. Och om hon haft den i munnen, säg att virushelvetet självdör på en vecka så att hon inte kan ha smittat sig själv.
Paranoid? Jag?

Jag vill inte amma ett barn som är stort nog att be om det

När jag går på någon form av tillställning och är den enda i sällskapet som har barn är det några ämnen jag på förhand vet att jag kommer få stöta och blöta. Inte mig emot, jag gillar att få sitta i expertsoffan ibland, men en av grejerna som kommer upp gör mig förbryllad. Det är när någon av kvinnorna berättar att planerar att amma sina eventuella framtida barn, men inte så länge. Ok. Så långt är jag med. Jag lägger mig inte i hur länge eller för den delen om folk väljer att amma. Men sen kommer fortsättningen, och det är den jag inte förstår.
– Jag vill inte amma ett barn som är så medvetet, som är stort nog att be om det.
När inträder den här "medvetna" fasen? Kan någon som själv resonerat så här innan hon fick barn berätta för mig hur det sedan fungerade i praktiken? I'm thrilled. Själv upplevde jag det nämligen som att hemulen förvisso inte var den vassaste kniven i lådan när hon var helt nykläckt, men medveten var hon helt klart och var det något hon kunde så var det just det, att be om att få bli ammad. Inte verbalt naturligtvis, det kan hon ju knappt än idag trots att vi med råge kan sägas ha passerat det något vaga "inte så länge", men hon kunde helt klart göra sig förstådd.

Mammadekadens

Lillördag hos amningshysterikan

Hela familjen har varit kräkfri i 48 timmar. Vi har därmed suttit av vår tid i karantän! Pappan, som egentligen skulle ha mönstrat av sin föräldraledighet redan i måndags, har gjort sin första arbetsdag på över tio månader. Jag och hemulen åkte ner på stan och köpte den enda återstående julklappen (till den hårt arbetande pappan) och sedan dubbelfikade* vi på Glädjebubblan. Vi stannar för säkerhets skull hemma imorgon också, det kanske egentligen inte är så nödvändigt men nu är det de buden vi lämnat till jobbet och förskolan och för sent att göra något åt. Det blir bibblan direkt på morgonen och om den lilla spelar sina kort väl och har riktig tur blir det en sväng förbi öppna förskolan som grädden på moset efter det. Men nu ska vi inte förhasta oss, det är fortfarande idag...
När vi kom hem hade jultomten, eller eventuellt brevbäraren, varit förbi och lämnat en tidig julklapp. På hallgolvet låg nya numret av Amningsnytt. Efter åtta maskiner högrisktvätt och en kvällsamning har jag äntligen intagit soffan och läst Cecilia Kauppis artikel Att inte kunna amma – vad betyder det? Mycket intressant. Köp den och läs den idag säger jag redan innan jag satt tänderna i artiklarna om WHO's viktkurvor, "sanningar", helamning och jobb... And more! Life is good. Och jag är en nörd.

*Dubbelfika = först matfika och sedan gofika

En anhörig! En anhörig! Mitt kungarike för en anhörig!

Torsdag – lördag: barnet kräktes
Söndag: mamman kräktes
Måndag: pappan kräktes

Tröttheten, den tröttheten, säger jag bara. Jag är helt slut som artist. Varför har vi ingen som kan ta hand om vår färdigkräkta unge och aktivera henne när vi är sjuka? Varför bor inte vi i en härlig storfamilj där alla är glada och pigga och tar hand om varandra?
Mitt hjärta blöder när jag ser min lilla skatt vandra fram och tillbaks genom lägenheten, glo på Pippi för trehundrade gången, vandra lite till, gnälla... understimulerad som få, men när man har kräkts och ammat om vartannat och inte sovit ordentligt på flera dygn är det fan inte lätt att vara en bra förälder, förskolan är tacksamma om de slipper ta i barnen med tång innan alla familjemedlemmar varit kräkfria i 48 timmar och inte är man välkommen på några andra organized indoor activities när man är en smitthärd heller. Igår hade det gått så långt att hon pekade mot förskolan och ynkade när jag släpade mig iväg till lekparken för att hon äntligen skulle få lite frisk luft och några minuter dagsljus. Bad mama.

Imorgon: tvätta all hemtextil

(Ja, jag rippade rubriken nästan rakt av från Miss Muffin.)

Små människor får kräkas i små hinkar

Jaha, då har vi testkört vinterkräksjukan också. Jag är övertygad om att den är framställd i ett lab någonstans, så jävla elak kan naturen inte vara. Varför blir man till exempel inte immun efter att man haft den, som man blir med andra virus? Smittskyddsinstitutet säger att återinsjuknanden är ganska vanliga. Jag säger tack men nej tack, det där var inte riktigt vår kopp te. Aldrig mer. Jag är nog fan beredd att ge upp min "karriär" och bli hemmamamma om det är vad som krävs för att slippa få med sig den där förbannelsen hem från förskolan.

Men allting har en ände (utom korven, som har två) och efter två nätter i princip helt utan sömn och med nattliga aktiviteter såsom dusch och byten av sängkläder, har vi natten till idag faktiskt fått oss några timmars medvetslöshet till livs. Det tackar vi för. Jag tackar även min lyckliga stjärna för beslutet att fortsätta amma länge. Om ungen inte hade kunnat snutta sig igenom kräknätterna skulle jag inte blivit förvånad om det slutat med dropp eller åtminstone att vi blivit tvungna att uppsöka ett nattöppet Apotek att bunkra vätskeersättning på.
Hemulen har också börjat äta lite försiktigt – och selektivt – igen. Pizzasallad, pepparkakor, bananplättar med lönnsirap, russinen ur lussekatterna samt banan- och mangosmoothie har hon hittills vågat sig på. I mikroskopiska portioner såklart, att få i sig mer energi än man gör av med är ju överskattat. Det kanske i och för sig är lika bra det, för bortsett från smoothien är väl inget egentligen särskilt lämpligt att trycka i en sargad liten kräkmage, but if that's what makes her happy så varsågod.

Julförberedelserna har vi av förklarliga skäl legat tämligen lågt med, man vill ju inte gärna förbereda en tidsinställd vomeringsbomb att fira midvinterblotet med. Så nu är vi snart i fas med hur vi brukar ha det i december – tusen saker att fixa dagarna innan Kalle och Karl-Bertil. Fan också. Jag som såg framför mig hur vi skulle ha det lugnt och skönt och på sin höjd improvisera lite otvunget julgodis de sista dagarna. Barnaögonen skulle tindra ikapp med de hemstöpta stearinljusen och det skulle till och med komma lite lagom med snö och minusgrader. De två sista kanske är svårt för oss att påverka, men om vi haft tid hade iallafall kunnat göra ett försök.

VAB

Tisdag lunch:
Jag skryter för mina kollegor om vilken tur vi haft som hittills aldrig behövt byta nerkräkta sängkläder.

Tisdag eftermiddag:
Oliver berättar att det går magsjuka på förskolan.

Idag:
Tur att det fanns en ledig tvättid med så kort varsel.

Nästa gång vi köper bil blir det en Toyota

Man hör vad man vill höra

Jag: Vi får kalops idag.
Farbror: Ja, visst är det tråkigt med gråväder!

Naggad i kanten

Här ser ni en man med ett halvt ansikte. Han är far till det lilla barnet som förvisso har ett helt ansikte, men som i gengäld fick ha hela och fina tänder i blott ett och ett halvt år.
Igår upptäckte vi (vi = fadern, jag är så ouppmärksam och virrig att min föräldralicens borde dras in med omedelbar vekan) att det saknades en flisa i en av hennes framtänder. Ingen av oss har märkt när det hände, inte personalen på förskolan heller för den delen. Ingen trasig läpp, ingen gråt, ingenting.
Hos tandläkaren fick vi lugnande besked och en liten katt som kommer passa perfekt i luftstrupen. Det var bara emaljen som var skadad. Vi ska vara extra noggranna med tandborstningen så ska hon mest troligt inte få några besvär av det framöver. Och så ska vi såklart se till att hindra henne från att utöva all form av fysisk aktivitet så fort hon får permanenta tänder så att det inte går åt pipsvängen med dem också.

Käck!

Julklappar inhandlade och paketerade – check!
Julkort skrivna, frankerade och prydligt istoppade i Postens påse – check!

Sneak preview

Vi testkörde lite julmat igår. Kålrotslådan var med beröm godkänd. Köttbullarna något osalta, eftersom undertecknad – trots provstekning och avsmakning – glömde att strö i det där lilla extra. I övrigt var de förstklassiga. För övrigt äter man så mycket annan salt mat under julen så njurarna kommer tacka mig för den missen.
Receptet på lådan får ni be svärfadern med den vackra handstilen om, men julköttbullebeskrivningen bjuder jag på. Det blir ungefär hundra stycken.

1,5 kg blandfärs
1 dl ströbröd
4 dl gräddmjölk
3 ägg
2 gula lökar
10 mortlade kryddpepparkorn
1 krm kardemumma
salt
rejält med smör att steka i

Blanda ströbrödet och gräddmjölken i väl tilltagen skål. Låt det svälla fem-tio minuter medan du finhackar löken (och eventuellt hittar på något annat att fördriva tiden med, om du är flink med kniven).
Blanda alla ingredienser väl till en trevlig smet.
Rulla valnötsstora bollar (de krymper och blir sådär lagom små och juliga) som du steker på medelvärme tills du är säker på att de är genomstekta (innertemp 72°c). Ingen önskar sig salmonella och trikinos i julklapp.

Tiiittiii!

Filmsnutten har i skrivande stund visats 879 380 gånger. Jag gissar att det är vi som står för i runda slängar 879 300 av gångerna. Den lilla har gått in i någon slags psykos.
Från morgon till kväll ska det läsas i Pippiboken (som tack och lov snart ska tillbaka till biblioteket), dansas till sången pappa har på mobilen och tittas på klippet. Helst alltihop samtidigt.
Det har gått så långt att vi numera kommunicerar genom att sjunga det vi vill ha sagt till den förnicklade melodin och på den plats i hjärnan där jag tidigare lagrade information som vad jag heter och vad jag har för personnummer är det nuförtiden bara Pippi, Pippi och dårpippi för hela slanten. I resten av hjärnan också för den delen.
Men jag får väl försöka se det från den ljusa sidan. Det är ju inte Karlsson på taket iallafall. Jag hatar Karlsson-jäveln. Den dagen hon går in i Karlsson-psykosen tar jag livet av mig.

Jäst hos haggan

Jag blir alltid aningen otrevlig när jag bakar med jäst. Det ska jäsas och knådas och penslas och has sig hit och dit. Och det ska göras enligt schema, inte någon gång under eftermiddagen efter att vi läst Pippi-boken (för femtioelfte gången) och ätit middag, men innan vi dragit fram vattenfärgerna och till sist hoppat i badkaret. Mycket enerverande. Men nu är det gjort, hela familjen är åter sams, och om jag får säga det själv så har jag inte ätit många saftigare och godare lussekatter i mina dagar.
Nytt för i år var att häva i ett ägg i degen. Ingen kesella eller annat trams, bara ett helt vanligt hönsägg. Do it!

Och förresten, det ska vara ordentligt med saffran i degen. Nog för att jag gillar Göteborg och göteborgare i de flesta hänseenden men det här lokala oskicket att baka "lussekatter" utan saffran är inte något jag vill bli förknippad med. Sluta upp med det!

Avenyn by afternoon

Vems unge följde med sin mamma på after work igår och skötte sig som ett mönster genom hela middagen? Min, min, min!
Lite cred ska förstås personalen på Joe Farellli's ha för upplägget där rittavla och heliumballong ingick, men mest cred ska jag ha för att ha fött världens duktigaste unge.

All I want for christmas is...

Snygg svans pappsen

Vad menar du? Jag lämnar väl aldrig mina kläder i drivor på skrivbordsstolen? En BH säger du? Nej, det måste vara någon annans.

Dr von Oben

Läkaren som kändes så sympatisk för ett par veckor sedan var inte alls lika skojig igår. Förutom att han förväxlade mig med en annan patient visade han också prov på allmän taktlöshet och nonchalans.

– Jag skriver ut en stark antibiotika som blablabla... Något du undrar över?
– Kan jag äta det när jag ammar?
– Nej. Hur gammalt är barnet?
– Hon är ett och ett halvt år.
– Då tycker jag att du ska överväga om det inte är dags att sluta amma.
– Jasså, tycker du det? Ja, i så fall får jag nog ta och flytta hemifrån, hon sover nämligen med oss och ammas på natten.
– Du behöver knappast mer än en månad för att avvänja henne, sen kan du äta kuren.
– Vad sa du?
– Ok, jag ska kolla FASS.
– Tack
– Där hade du tur. Det står här att det är fritt fram att amma.

På Apoteket frågade de om jag ville hämta ut båda recepten. Det visade sig att han hade skrivit ut en annan medicin förra gången jag var där. Synd att han inte sa det till mig bara.

Husmorsgymnastik

– Nu kan ni slänga ut den gamle piraten, sa Stubo-mannen när han lämnade ut den helt lagliga dekodern. What?! Hur mycket vet han och varför? tänkte vi och tittade på honom som om vi inte förstod vad han pratade om.

Nu för tiden finns det väl antagligen inte ens något som heter dekoder att slänga ut, så jag föreslår jag att ni gör er av med era gamla Ab-Sliders och bakar en sats pepparkakor istället. Att kavla ut degen till trehundra granar, tomtar och elefanter ger nämligen precis lika skönt-att-känna-att-man-lever-träningsvärk i magen (och ryggen). Just idag fyller förresten receptets upphovskvinna 75 bast.

Gammelmormor Möllas pepparkakor

300 g smör
1,5 dl mörk sirap
4 dl socker
1 msk malda nejlikor
1 msk ingefära
1 msk kanel
1,5 dl kallt vatten
1,25 msk bikarbonat
1,5 l vetemjöl

Smält smöret i en stooor kastrull som du har ett lock till.
Rör i sirap, socker och kryddor och ta av kastrullen från plattan.
Tillsätt vattnet under omrörning.
Blanda mjöl och bikarbonat, tillsätt det och rör ihop till en slät deg.
Låt svalna, sätt på locket och ställ kastrullen på balkongen (eller något annat ställe där det är svalt, men inte minusgrader) över natten.
Kavla tunt, stansa ut och grädda 5-8 minuter på 175°c, tills de svällt upp, sjukit ihop och fått fin färg.