Bajssurprise

Föga anar man...


...att det är under köksmattan vi förvarar våra kylskåpsmagneter, varför vet endast hemulbarnet. Faktum är att de ligger så väl dolda att jag bara idag har gjort två eller tre snubblingar a'la Grevinnan och betjänten och det är väl bara en tidsfråga innan jag brakar rätt in i köksbänken och slår ut alla framtänder.

Lustigt och osökt att jag nämner betjänter förresten, för det är ungefär så jag känner mig just nu. Eller kanske snarare som en vandrande mjölkbar. För tillfället är det tydligen det enda jag duger till, det och att gnällas på. Sedan iväg till pappa för att hitta på någonting kul. Gnäll, gnäll, gnäll, snutt, snutt, snutt, gnäll, gnäll, gnäll, hejdå. Typ. Man kan få magsår för mindre. Oj, hoppsan, var det precis vad som hände?

Jo, just det, jag har ju haft ont i magen i ett par veckor också. Inte tillräckligt mycket för att ringa runt till släkt och vänner och gnälla över det, men ändå såpass att jag insett att det inte är hållbart. Men så i helgen slog det till på allvar, med feber, illamående och noll matlust. Det måste vara Juleskummet som tagit knäcken på mig, tänkte jag, men det sa jag såklart inte till den trevlige läkaren på den fantastiska vårdcentralen jag listat mig på på måfå. Rule number one: Erkänn aldrig ett missbruk du inte tänkt göra dig av med. (Nej, jag misshandlar inte magen med det förbannade skummet just nu, men det är mycket möjligt att jag kommer göra det igen så fort jag mår lite bättre.)

Hur som helst blev jag helt otippat sjukskriven i två veckor på en gång. Jag hade liksom förväntat mig att farbror doktorn skulle klämma lite på buken och skicka hem mig med förhållningsorder om att inte dricka så mycket sprit och espresso, låta bli att kedjeröka och hoppa över eventuella planerade orgier i friterad mat. Men det var ju för all del skönt att få frisedel, jag vet bara inte riktigt vad jag ska ta mig för, jag har ju aldrig varit sjukskriven tidigare och jag känner ingen annan som är dagledig och kan leda mig i fördärvet. Kanske kan jag försöka få den där köksväggen målad en gång för alla.

Det tråkiga i kråksången var ju bara att jag fick med mig tre provrör och en CSI-tops hem. Tur att jag fött barn och därmed gjort mig av med alla kroppsfunktionsrelaterade hämningar, för gudarna ska veta att jag hade lätt att hålla mig för skratt när jag satt och att bajsade i en plastmugg, grävde över en lagom dos i de små behållarna, körde upp topsen där solen aldrig skiner, la hela skiten (håhåjaja) – ja, inte plastmuggen förstås – i ett kuvert och vandrade iväg till labbet.

Så nu är det bara till att sitta hemma och uggla och hålla hårt i slantarna, låta bli att gå loss på Juleskummet och inte påminna mig själv för mycket om varför det inte är jag som är föräldraledig (bortsett från det där gamla jämställdhetstramset) tills provsvaren kommer om ett par veckor. Tänk så förvånad jag skulle bli om de visade på amöbadysenteri eller mask och inte alls ett gammalt hederligt stressrelaterat magsår. Wish me luck.