Grattis Icka!

Tack för den enorma uppslutningen. Och de fantasifulla förslagen. Dagens återvinningsmiddag blev dillstuvad potatis och halstrad gravad lax. Det sistnämnda en chansning som för att uttrycka det snällt inte gick hem riktigt till 100%.
– För salt, sa den ena, men åt ändå snällt upp sin portion.
Den andra spottade bara ut fiskjäveln och lämnade bordet.
– Jag vägrar ta åt mig, det är inte jag som har gravat den, sa kocken.
Nåväl. Potatisen var iallafall god och det blev Icka som kammade hem bokpaketet.

Tuesday, bloody tuesday

Hm, varför är jag så fet och svullen? Vad är det här för konstiga finnar? Och hur kan det komma sig att jag är så sjukt sugen på choklad hela tiden? Aha.

Ordning och reda, bemärkelsedag på freda'

Som ni alla säkert redan vet fyller jag 10.000 dagar 1/1-2010. Jag kommer att vara bortrest, så presenterna kan ni bara hänga på ytterdörren så tar jag hand om dem när jag kommer hem. Jag önskar mig en snygg och tilltalande adressbok, svarta skinn-converse samt handgjorda chokladpraliner och tryfflar. Tack på förhand.

Roots

Mina damer och herrar, let me introduce Ulricehamn, västsveriges gubbigaste kommun. Orten där jag växte upp och lärde mig hur en slipsten ska dras.

Tävling!

Vad kan jag hitta på med – på en höft – 300 gram gravad lax som blivit över från julbordet? Senast klockan 12:00 imorgon (29/12) vill jag ha ditt bästa tips. Jalla jalla. Vinnaren får ett hemligt pris, straight outta familjen Dignelius bokhylla.

Jag shoppar, alltså är jag

Idag har jag spenderat fem timmar och 3200 kronor i Nordstan. Jag mår lite illa när jag tänker på vad jag har gjort. Fast det känns genast lite bättre igen när jag tänker på alla mina nya fina kläder. Och på att det inte var två veckor och 50 papp i Ullared.

Tjat om mat

Heja Marit!

En timme och två minuter

Så lång tid tog det att natta barnet som i dagarna tre haft fri tillgång till jumborussin och som idag sovit middag två timmar senare och en timme längre än vanligt. När hon för andra gången klev upp ur sängen, öppnade sovrumsdörren och gick för att leka med sitt nya Duplo kändes det som att något brast i tinningen. Ge mig styrka, tålamod, lagom kall julmust och många Mozartkulor så lovar jag att fortsätta försöka vara en bra mamma.

So be good for goodness sake

Varför är det alltid de sämsta låtarna som det ska hållas på och göras hundra nya versioner på? Skit kommer liksom fortfarande vara skit även om man förgyller den och försöker få den att likna något annat. Jag hatar den jävla låtjävlajäveln så innerligt att... ja, jag vet inte vad. Den står fan för allt som är dåligt med julen och ska ses som en påminnelse om att det är dags att skippa hela tomtegrejen, vilket vi tack och lov bestämt oss för redan innan hemulen föddes. (Ja, vi är lite bättre föräldrar än er andra, trots att vi låter vår unge leka med eld och ramla från höga höjder.)
Finns det inte nog elände nog i den här världen, som kan traumatisera ungarna, utan att vi behöver lura i dem att en skäggig man spanar på dem när de sover och att det är fult att visa känslor? Är det inte Gud så är det tomten. Och är det inte tomten så är det självutnämnda barnpsykologer. Aldrig får man vara i fred.

Dan före dan, när jag kämpade med ett gråtande barn och en barnvagn tung som ett mindre arméfordon, mötte vi en ur den sistnämnda kategorin, en kvinna ungefär i min mammas ålder, som tydligen såg det som sitt kall att ingjuta lite disciplin i den veka åttiotalistgenerationens avkommor. Hon stövlade helt sonika fram till barnet, tog tag i hennes haka, skapade ögonkontakt och sa "vänligt" och bestämt:
– Tänk på att tomten ser dig. Om du inte slutar gråta nu så får du inga julklappar. Och så mycket sötare du skulle vara utan de där tårarna i ansiktet.
Barnet jag nyss varit sugen på att sälja till högstbjudande hade nu plötsligt min fulla sympati. Mjölksyran i armarna var som bortblåst. Jag tog upp min unge, vände på klacken och gick därifrån utan ett ord. Vad är det för fasoner?! Vad var det som fick den lismande ödlan att tro att jag har något som helst intresse av att främmande människor ska ge sig på min unge och läxa upp henne ute på stan?

Samma dag hörde jag för övrigt ett inslag i P1:s Mitt i musiken som handlade om (jul)musik som ska få oss mer köpsugna. Let med put it this way: den butik jag tar på bar gärning med att spela Santa Claus is coming to town, vilken version det än må vara, kommer jag aldrig mer spendera en enda krona i. Då var det sagt också. God fortsättning på er gott folk.

Köpe och köpe, jag hör aldrig annat

Om det skulle råka bli jul en gång till i år så önskar jag mig den här T-shirten.

Genom eld och vatten med münchausen by proxy-morsan

Klockan halv tio i förmiddags hade hemulbarnet redan hunnit stoppa en brinnande tändsticka i munnen och inte fått schampot ursköljt ur håret efter badet. Jag upptäckte när hon redan var torr och halvt påklädd att håret såg underligt stripigt ut. Och vad eldtricket anbelangar så fick hon inga bestående men. Ni kan ta fingret från speed dialen till socialen.
Sen gick det utför. Halv elva var vi på väg ner på stan för att tjacka marsipan och marmeladkulor samt arrangera en födelsedagspresent till moster Annixa som envisas med att fylla år innan tomten knappt hunnit ut genom dörren. Klockan ett var vi hemma utan att ha uträttat något av ärendena. Att den lilla vägrade sitta i vagnen alternativt gå själv och att den stora hade för mycket mjölksyra i armarna för att orka både bära barn och köra barnvagn i en decimeter kramsnö var en bidragande orsak. Att godiset jag var ute efter inte verkade existera längre likaså. Och den lilla detaljen att det till följd av två urspårningar rådde lätt kaosartad stämning i kollektivtrafiken satte inte heller precis guldkant på dagen.

Om Afrika är ett land så varför inte liksom?

På mitt internet var iallafall ingen annan online

Jag undrade just varför ingen har varit online på MSN/ICQ/Adium på flera dagar. Kan det verkligen vara så att alla är så upptagna med julstöket? Eller kan det vara så att jag hade råkat klicka på en list så att inga kontakter syntes?

Finsk stämning i köket

Kavla, kavla, kavla. Skära, skära, skära. På med plommonmarmelad, klicka, klicka, klicka. Vika, vika, vika. Ut på balkongen och stelna till. Pensla, pensla, pensla. Och skjuts in i ugnen! Rinse and repeat. Tre timmar senare har vi nu ungefär en triljard julstjärnor. Högt och lågt. Vem ska äta allt det här kan man fråga sig? Själv har jag pressat i mig de fula och trasiga stjärnorna allt eftersom, så jag är nöjd, thank you very much.

Och hör sen!

The answer to everything

– Kan du flytta dig så att mamma får ställa in vagnen?
– Näh.

Vinterkräk eller intekräk?

Idag när jag hämtade hemulen på förskolan upptäckte jag att nappen som varit borta sedan dagen innan hon insjuknade i vinterkräksjukan låg i hennes dagispåse. Snälla, säg att de hittat den efter middagsvilan och att hon inte haft den i munnen. Och om hon haft den i munnen, säg att virushelvetet självdör på en vecka så att hon inte kan ha smittat sig själv.
Paranoid? Jag?

Jag vill inte amma ett barn som är stort nog att be om det

När jag går på någon form av tillställning och är den enda i sällskapet som har barn är det några ämnen jag på förhand vet att jag kommer få stöta och blöta. Inte mig emot, jag gillar att få sitta i expertsoffan ibland, men en av grejerna som kommer upp gör mig förbryllad. Det är när någon av kvinnorna berättar att planerar att amma sina eventuella framtida barn, men inte så länge. Ok. Så långt är jag med. Jag lägger mig inte i hur länge eller för den delen om folk väljer att amma. Men sen kommer fortsättningen, och det är den jag inte förstår.
– Jag vill inte amma ett barn som är så medvetet, som är stort nog att be om det.
När inträder den här "medvetna" fasen? Kan någon som själv resonerat så här innan hon fick barn berätta för mig hur det sedan fungerade i praktiken? I'm thrilled. Själv upplevde jag det nämligen som att hemulen förvisso inte var den vassaste kniven i lådan när hon var helt nykläckt, men medveten var hon helt klart och var det något hon kunde så var det just det, att be om att få bli ammad. Inte verbalt naturligtvis, det kan hon ju knappt än idag trots att vi med råge kan sägas ha passerat det något vaga "inte så länge", men hon kunde helt klart göra sig förstådd.

Mammadekadens

Lillördag hos amningshysterikan

Hela familjen har varit kräkfri i 48 timmar. Vi har därmed suttit av vår tid i karantän! Pappan, som egentligen skulle ha mönstrat av sin föräldraledighet redan i måndags, har gjort sin första arbetsdag på över tio månader. Jag och hemulen åkte ner på stan och köpte den enda återstående julklappen (till den hårt arbetande pappan) och sedan dubbelfikade* vi på Glädjebubblan. Vi stannar för säkerhets skull hemma imorgon också, det kanske egentligen inte är så nödvändigt men nu är det de buden vi lämnat till jobbet och förskolan och för sent att göra något åt. Det blir bibblan direkt på morgonen och om den lilla spelar sina kort väl och har riktig tur blir det en sväng förbi öppna förskolan som grädden på moset efter det. Men nu ska vi inte förhasta oss, det är fortfarande idag...
När vi kom hem hade jultomten, eller eventuellt brevbäraren, varit förbi och lämnat en tidig julklapp. På hallgolvet låg nya numret av Amningsnytt. Efter åtta maskiner högrisktvätt och en kvällsamning har jag äntligen intagit soffan och läst Cecilia Kauppis artikel Att inte kunna amma – vad betyder det? Mycket intressant. Köp den och läs den idag säger jag redan innan jag satt tänderna i artiklarna om WHO's viktkurvor, "sanningar", helamning och jobb... And more! Life is good. Och jag är en nörd.

*Dubbelfika = först matfika och sedan gofika