Man har inte roligare än man gör sig. Har man riktigt tråkigt kan man alltid testa att tappa en kakaoförpackning och sedan, i ett fåfängt försök att fånga den i luften, knäa in den under bänken och så att innehållet lägger sig som en brun hinna över element, lister och golv. Hör gärna av er om ni vill ha fler förslag på hur man förgyller en lördagkväll.
En soffbusrelaterad dansk skalle resulterade i att jag fick ligga på rygg med en papperstuss i näsan en stund innan vi (hela familjen, utan att tjafsa) gick och lagade middag tillsammans. En väldigt kort stund fick jag ligga där. Sen kom den danska skallen tillbaka och drog ut tussen, studerade den noga och utbrast förtjust: – Bajs! – Nej, blod. Kan du säga blod? – Bajs! Ok, vi säger väl så då. Det låter ju faktiskt fullt rimligt när jag tänker efter.
Nog för att jag är fantastiskt trevlig och käck på alla sätt och vis, men kan det verkligen vara den enda förklaringen till att folk prompt ska hålla på och hänga i köket hela tiden? Och med "folk" menar jag mina kvinnliga kollegor. De få män (eller snarare pojkspolingar) som jobbar på min arbetsplats verkar nämligen inte alls känna samma trängande behov av att "hjälpa till" utan flockas hellre i soffgruppen framför TV:n. Så fort en praktikant eller ny medarbetare lämnas utan uppsikt, om så bara för två sekunder, så kan man ge sig fan på att hon dyker upp plockandes i just det jag håller på med för tillfället. Hur många personer kan det krävas för att tömma/fylla/starta en diskmaskin liksom? Det finns alltid tusen andra saker att göra om man känner sig sysslolös. Kan man inte tänka ut något på egen hand så är mitt bästa tips: Umgås med någon av de gamla.
Jag har tydligen ingen vidare koll på vad som händer i matvärlden nuförtiden. Imorse fick jag reda på att min helt fantastiska handledare från en av restaurangerna jag praktiserade på under kockutbildningen tävlar i finalen i Årets Kock, som sänds as i write. Heja Gustav!
Diskmedlet tog slut igår och jag glömde att köpa nytt när jag var och lyxshoppade i eftermiddags. Lika bra det kanske, hade jag kommit ihåg det när jag var i den butiken hade jag väl fått pynta upp med en femhundring till. Oavsett vilken ursäkt jag väljer så är det ganska tacky att nöddiska med tvål.
Annat jag minns från mina ungdomsår och som är ganska white trash: 1. Ingen glödlampa i hallen. Varför alltid i hallen? Gick den oftare sönder där eller tog man den därifrån när en pajade i ett annat rum? 2. Hushållspapper/servetter istället för toapapper. 3. Inget papper alls på toaletten. 4. Att vända på mattan, istället för att boka tid i grovtvättstugan, när man spillt makrill i tomatsås på den.
250 gram plommon för 49.90?! Vad betingar detta pris? Är de späckade med knark? När jag såg vad jag just betalat för de skrynkliga asen var jag bra nära att vända om och tvinga kassörskan att köpa tillbaks dem. Men eftersom klockan var hundra och jag hade en hungrig familj som satt hemma och väntade, plus kanske lite för att jag är en mes, gjorde jag istället en mental notering om att aldrig mer handla på motherfucking dyrjävla-Konsum Avenyn börja kolla priserna lite noggrannare nästa gång jag handlar på Konsum Avenyn. Jävla affär! Sluta vara så inbjudande och trevlig att handla i att man får för sig att det är värt 475,15 kr för några sketna måndagsinköp.
Härliga tider! Nattningen tog en och en halv timme och jag är så arg att jag kan höra min egen puls. Det är nästan så att jag funderar på att skaffa ett barn till iallafall. Bara för att känna att jag lever liksom. Jag tror jag ska gå och väcka pappan (som däckade av pur utmattning någon gång under läggningssessionen) nu på en gång och fråga vad han tycker.
Jag gjorde en djupdykning i frysen på jobbet, och se vad jag hittade! Nog för att julruschen drar igång tidigare för varje år, men när lussekatterna kommer redan i januari är väl ändå gränsen nådd? Och är de stackarna inte lite platta och bleka?
Sedan när såg förresten receptet på lussekatter ut så här: vetemjöl, vatten, russin, socker, margarin (vegetabilisk olja, vatten vegatablisk härdad olja, salt, emulgeringsmedel (mono- och diglycerider av fettsyror E 471), arom, färgämne (betakaroten), ) saffran, jäst, salt vetegluten, stabiliseringsmedel (guarkärnmjöl), mjölbehandlingsmedel askorbinsyra, enzym, emulgeringsmedel (rapslecitin), modifierad stärkelse (E1451), stärkelsesirap, maltodextrin, druvsocker, surhetsreglerande medel, arom? Nej, nu har nog mormor Jenny gått och blivit alldeles senil.
Kliv ombord på en knökad spårvagn, runt middagstid, med en påse thai i handen. Lyssna. – Åh, vad sugen jag blev på kinamat helt plötsligt! – Du, har du testat thairestaurangen där och där? – Pappa, jag är hungrig! – Kan vi inte köpa take away-mat idag? Och så vidare. Mycket underhållande.
En gång när jag var liten hittade jag en gigantisk råtta som katten hade släpat in hemma hos min mormor och morfar. Den slängde vi in i kaminen och bara minuter senare åkte grannen och köpte middag på grillen. Sammanträffande?
Frukost: 3/4 skiva vitt bröd med Bregott, två skivor enrisrökt korv, 10 ml apelsin- och morotsjuice, 10 ml te med mjölk och honung.
Lunch: En skiva vitt bröd med Bregott och kaviar, 10 ml apelsin- och morotsjuice.
Middag: Två skivor vitt bröd, ett nachochips en försumbar mängd chili con carne, guacamole och gräddfil, 5 ml citronvatten.
Funkar skitbra. Vid tjugo månaders ålder väger barnet uppskattningsvis bara 10,5 kg (10,3 kg vid 18 månaders-kontrollen). Den här metoden ska jag påminna henne om när hon är tonåring och beklagar sig över inbillad fetma.
Jag skrev två lååånga kommentarer på Miss Muffins inlägg om tyckande. Ingen av dem gick att posta och så försvann allt jag hade skrivit. Två gånger alltså. Men jag sa något om att jag skulle försöka igen, så snart jag samlat tankarna och familjen återhämtat sig från vinterkräksjukan. Och så blev det jul. Och nyår. Och så hade vi en massa film att se och tvätt att vika och disk att diska. Men nu. Nu är ursäkterna slut.
Jag blev provocerad när jag någon månad före Tintins födelse förstod fick för mig att J bestämt sig för att inte amma. Varför? Varför ville hon inte amma? Men framför allt, varför blev jag provocerad? Jag som själv är något av en kärring mot strömmen i amningsfrågan borde veta bättre än så.
När jag läste om Kanaliseras jämställdhetskontrakt var min första tanke ha, vänta bara! På vad då, kan man undra. Vår lilla familj har ju lyckats ganska bra med den däringa jämställdheten hittills. Vad har jag då att vara bitter över egentligen?
En av mina kollegor är ungefär halvvägs genom sin första graviditet och jag önskar henne all lycka, men ändå får jag bita mig i tungan för att inte vara där och tycka till. Varför ska det vara så svårt att hålla sig på mattan? Att låta det stanna vid att svara på frågor om hur det (inte) funkar med alla papper som ska in till försäkringskassan och bara visa normal omtanke om en kamrat som är lite tröttare och otympligare än vanligt. Hur kommer det sig att jag nästan inte klarade av att vara tyst när hon berättade om den goda förrätten hon åt på nyår och som innehöll parmaskinka? Man kanske får äta det när man är med barn nuförtiden. Vad vet jag?
Jag skulle kunna fortsätta baktala mig själv hela kvällen, och då anser jag mig ändå vara ganska medveten (i den här frågan). Det tycker jag säger en del om vad blivande, nyblivna och kanske även rutinerade föräldrar får stå ut med.
Så det kanske inte är så dumt att ha tänkt igenom hur man vill ha det innan familjelivet är ett faktum. Det blir ju liksom inte lättare om man väntar tills man redan irrar blint i den lilla världens hormondimmor och inte kan se skogen för alla BVC-sköterskor, släktingar och andra messerschmitts och till följd av det gör ett ickeval istället. Ett ickeval som man om det vill sig illa kanske går och grämer sig över hela livet sedan.
När jag väntade hemulen lät jag, tills det var uppenbart att det inte var gammal hederlig trivselfetma jag lagt mig till med, bli att outta att jag befann mig i det välsignade tillståndet. På så vis kunde jag ganska länge, utan att få onda ögat, bryta hej vilt mot de mer eller mindre godtyckliga reglerna man i egenskap av preggo har att rätta sig efter.
Jag åt blodig biff och mögelost. Jag lyfte tungt. Jag bar tajta jeans. Och jag hade dåligt samvete. För tänk om man summerade alla de där (nästan) alkoholfria, yet tillåtna, ölen. 0,5% här och 0,3% där, en och annan provsmak från Olivers vinglas och så det där glaset med 0,7-procentig Herrljungacider som jag unnade mig en gång i försommarhettan. Att inte ungen såg ut som en hammarhaj när hon anlände var bara ren tur. Iallafall om man skulle tro på allt man läste på föräldraforumet där jag hängde i brist på polare med knodderfarenhet.
Och jag ba svalde en massa skitsnack med hull och hår. Flyttade till och med över till nästa hangout, som man förväntades göra för att kunna fortsätta utbyta välmenande och oombedda råd efter nedkomsten. Där fick jag bland annat lära mig att min unge mest troligt skulle komma att få hjärnskador eftersom jag inte tvingade henne att sova mer och oftare än hon ville, att om man äter jordgubbar, choklad, skaldjur, mjölkprodukter... att om man äter överhuvudtaget när man ammar så kommer det sluta med ond bråd död eller åtminstone kolik och allergier och att om man inte sexat loss igen inom två veckor efter förlossningen så är man en frigid kossa och ens man kommer lämna en för första bästa sjuttonåring som är fast i hullet och beredd att släppa till.
Är det någon slags hämndbegär som får en att hålla på sådär? Typ, om jag inte fick lukta på vinet när jag var på tjocken ska hon fan inte ens få äta vindruvor med gott samvete. – För du vet väl att det inte finns någon annan frukt som är så full av bekämpningsmedel?
Att kiddot överlevt det här första ett och ett halva året är med andra ord ett mirakel. När hon somnar på mage låter jag bli att vända på henne, vi äter inte middag vid exakt samma klockslag varje dag (samma sak vad gäller läggdags) och jag ammar henne fast hon är stor nog att be om det och trots att hon är ganska lätt i förhållande till sin längd. Till råga på allt även på natten. Ja, ni ser. Det är ingen ordning.
And while I'm at it: Sorry, men det blir inga småsyskon. Vi är nöjda med ett barn. Man får vara det. Hur jävla crazy det än må låta. Vi vill bo kvar i vår lilla trea, köpa en mindre bil och slippa lägga all vaken tid på att skjutsa och hämta på träningar och discon och födelsedagskalas om några år. Det kommer bli folk av henne ändå. Var så säkra.
Jag sparade några kritiska minuter i morse genom att låta bli att byta tröjan jag dreglat tandkräm på. Jag byter ju ändå om direkt när jag kommer till jobbet. Det är faktiskt ingen som ska kolla vad jag har på mig, tänkte jag och krängde på mig en kofta som skar sig mot den fläckiga tröjan. Vid lunch sprang jag på min chef, som bad mig att slinka in på hennes kontor och skriva på ett papper på vägen hem. Tur att jag redan har mitt på det torra där. Ungefär som att jag nio dagar av tio glider runt här hemma i skabbig T-shirt och noppiga leggings. Inte jätteupphetsande, men heller inget man begär skilsmässa på grund av.
Vi var nästan lika sena som vanligt till förskolan i morse, men då hade jag heller varken hetsat eller hotat oss dit. Och. De senaste dagarnas ledsna miner var ett minne blott. På eget initiativ vinkade hemulen glatt hejdå, tog fröken med sig och gick in. Win!
Ibland känner jag mig som en riktigt jävla bra morsa. Som när jag använder ord som bråttom och annars femtioelva gånger innan klockan sju på morgonen. Nu ska jag äta hallongrottor och dricka te. Imorgon ska jag bli en bättre mamma och bloggerska.
För sju och ett halvt år sedan fick jag efter år av kringflackande mitt första hett efterlängtade förstahandskontrakt. En tvåa på 64,5 kvadrat som svalde betydligt mer prylar än den möblerade 18 m² lilla andrahandsettan jag lämnade. Några vändor på Ebbes Hörna senare – problem solved. Den skabbiga sammetsklädseln på köksstolarna behövdes förstås bytas, men det gör man ju på ett kick. Jo, hejsan. Det visade sig vara lättare gjort att skaffa man, barn och ny lägenhet än att få tummen ur och tjacka tyg och häftpistol till det där lilla heminredningsprojektet. Men plötsligt händer det. Till mellanmålet i eftermiddags provsatts "mammas nya stolar" under andakt.
Tilldragelsen krävde naturligtvis att jag bakade en omgång hallongrottor att fira med. Det vore ju hemskt om man skulle råka rasa i vikt över helgen.
Jag jobbar med kost och nutrition på ett äldreboende här i staden. Tanken med att lägga en sjujäkla massa pengar på min och fem andra rejäla fruntimmers tjänster så här mitt i finanskrisen är att det ska betala sig i andra änden. Hur stor blir besparingen om man lyckas anpassa kosten och skapa lugn och ro kring måltiderna, så att man i gengäld kan dra ner på mängden näringsdryck (64-108 kr/300 ml)? Går det åt mindre inkontinenshjälpmedel om vårdpersonalen får mer tid över att se och hjälpa de gamla när de slipper ta hand om kök och matsal? Blir svinnet mindre om det är en person som lagar och serverar frukost och mellanmål istället för fyra som springer och hattar med en smörgås hit och en tallrik youghurt dit? Ungefär så är det tänkt. Men ibland undrar jag vad jag egentligen gör där. Och om det jag gör där faktiskt gör någon skillnad. Varför ska jag anstränga mig med att duka upp en dignande frukostbuffé och bjuda på nybakt till elvakaffet, när det uppenbarligen duger lika gott med en plain virkad duk doppad i apelsinjuice? Liksom.
Varför lever fyra av kvinnorna bakom de bloggar jag besöker frekvent tillsammans med en man som heter Björn? Är Björn ett väldigt vanligt namn i vår generation? Är det rentav samma Björn i alla fyra fall?
Nej, bilderna kommer inte från En Ding Ding Värld. Det är bara jag som försöker uträtta mina behov i lugn och ro. Och ett barn som upptäckt hur roligt det kan vara att öppna toalettdörren, klampa in och krypa ner i sin mammas byxor. Ska det vara såhär i arton år nu?
Akrylos-katalogen damp ner i brevlådan häromdagen. Trots att jag redan mellandagsshoppat upp en summa motsvarande ett litet lands BNP eller tv-möbeln jag drömmer våta drömmar om kunde jag inte låta bli att kolla vad de hade att erbjuda och naturligtvis hittade jag en förtjusande liten bikini. Med betoning på liten. Den fanns i hemulens storlek. Som jag längtar efter att få trä på henne den på stranden i sommar. Inte. Jag är säker på att hon tids nog helt på egen hand kommer upptäcka att flickor förväntas se ut och bete sig på ett visst sätt. Utan min hjälp. Tills dess får hon bada naken.
Man vet att man är hemma hos en barnfamilj när golvet är täckt av allsköns bråte. Duplo, lektunnel, mjukdjur, blöja, japansk razorsaw...
För sju och ett halvt år sedan fick jag efter år av kringflackande mitt första hett efterlängtade förstahandskontrakt. En tvåa på 64,5 kvadrat som svalde betydligt mer prylar än den möblerade 18 m² lilla andrahandsettan jag lämnade. Några vändor på Ebbes Hörna senare – problem solved. Den skabbiga sammetsklädseln på köksstolarna behövdes förstås bytas, men det gör man ju på ett kick. Jo, hejsan. Det visade sig vara lättare gjort att skaffa man, barn och ny lägenhet än att få tummen ur och tjacka tyg och häftpistol till det där lilla heminredningsprojektet. Men plötsligt händer det. Till mellanmålet i eftermiddags provsatts "mammas nya stolar" under andakt.
Tilldragelsen krävde naturligtvis att jag bakade en omgång hallongrottor att fira med. Det vore ju hemskt om man skulle råka rasa i vikt över helgen.
