23. Hepp! Dagens musiktips

Jag fruktar och föraktar det där stereotypt manliga jävla sättet att lyssna på musik, att lusläsa konvolut och plugga in texter och tävla om vem som har bäst koll på årtal och vilka låtar som är på vilken skiva. Give me a fucking break. Jag tänker inte ge er en specifik artist eller låt.

Mitt bästa tips rent generellt är att i möjligaste mån undvika att konsumera kultur som produceras av och för snubbar. Verk av personer som inte utgör normen är i nio fall av tio mycket intressantare.

Ett dygn i feminismens Saudiarabien

Helt medvetet har jag låtit bli att läsa mediarapporteringen om våldtäktsdomen, eller snarare icke-domen som kom igår och som en gång för alla slog fast att ett nej inte är ett nej samt att alla män är förståndshandikappade. Jag orkar helt enkelt inte för jag vet att det är samma jävla skit varje gång; ett misogynt rättssystem har gjort sin grej och clueless jävla media vrider om kniven ett varv till med sin totala avsaknad av problematisering. Däremot har jag läst utdrag ur själva domen och vad människor jag har förtroende för har twittrat om den. Det räcker så. Tack.

Att domen kom samma dag som Tony jävla Irving använde plattformen han givits i form av ett eget fucking radioprogram att spy ur sig kvinnohat och dra upp det trötta gamla "måste ni amma så jag ser?" (läses med mycket gnällig röst) är för övrigt inte en slump. Det är så här varje dag ser ut. I ett annat avsnitt av Irving i p4 som jag genomled häromsistens bredde han för övrigt ut sig i om sina sexuella preferenser och fetischer. Han hade till och med gäster inbjudna till studion för att myspysbekräfta honom.

Missförstå mig rätt, han får gärna sexa loss på vilket sätt han vill så länge alla inblandade är med på det och jag är inte ute efter att dra några paralleller mellan amning och sex. Det bara råkade vara det det som avsnittet jag lyssnade på handlade om. Mitt fokus här ligger alltså på det faktum att herr Irving har ett program av, om och med sig själv och inte på detaljerna kring hans sexualitet. Är ni med på skillnaden?

Jag förstår inte den här fixeringen vid att vilja kontrollera kvinnors och barns kroppar och livsrum, jag håller inte med och jag är definitivt inte beredd att dö för hans eller någon annan antifeminists rätt att uttrycka sina åsikter men eftersom programmet fortfarande sänds så antar jag att det finns många andra som faktiskt är intresserade av att lyssna på ett radioprogram om Tony Irvings världsbild. Men snälla Tony, hur självcentrerad är det möjligt att bli? Är ett liiite vidare perspektiv verkligen för mycket att be om? Hur kan du ens med dig själv?

"Men det är väl bara att låta bli att lyssna på Tony Irvings program då?" Ja, och om en inte vill se barn ammas så är det bara att låta bli att titta.

Vore det inte för att jag såg ett par riktigt intressanta och inspirerande dokumentärer, Min stulna revolution av Nahid Persson Sarvestani och K Special om Alice Walker senare på kvällen, så hade jag antagligen självantänt till följd av det vitglödgade hat som väller upp inom mig varje gång jag påminns om vad det är för ett sjukt jävla samhälle jag och mitt flickebarn lever i. Särskilt som jag redan morgonen efter gårdagens VM i frustration vaknade upp i uppochnedvända världen till nyheten om att en av våldtäktsmännen från Steubenville är på fri fot efter mindre än tio månader medan hackaren som uppmärksammade världen på vad som hänt riskerar tio års fängelse.

Ps. Bloggutmaningen har utgått ett par dagar pga huvudvärk och trötthet men jag hoppas snart vara på banan igen.

8. Av alla filmer jag sett det här året är det här den bästa

Oj, av alla (typ en handfull) filmer jag sett det här året… vilken ska jag välja?  V i l k e n  s k a  j a g  v ä l j a?! Ska det bli Dumma mej 2 eller kanske Den otroliga vandringen? Jag börjar misstänka att den här bloggutmaningen riktar sig till tonåringar eller andra människor som har tid med sånt där som att se på film och ta kort som de är nöjda med. Mitt liv består mest av att förflytta mig mellan olika platser, laga mat och sova.

Jag vet iallafall att den sämsta filmen jag sett i år är 127 timmar. Herregudrun, vilken stereotyp och förutsägbar jävla dynga. Som tur är var den inte lika lång som titeln antyder. Den klockade in på 94 minuter och det räckte gott och väl för att jag skulle börja fundera på att skära av mig öronen och gröpa ut ögonen för att slippa ta in mer av skiten. Enda anledningen att jag inte stängde av var att jag närde ett hopp om att få se huvudkaraktären dö.

Tack för en fantastisk lördag!

Så passivt aggressivt jävla jävelsur just nu. Min dag:

Blev väckt strax före sju. Klev upp tillsammans med barnet och lät den andra vuxna personen få sovmorgon.

Åkte en snabb sväng till Frölunda torg med man och barn och köpte en present. Sämsta sättet att umgås.

Kom hem, slog in paket, svepte en kopp kaffe, bytte om och gick med barnet på spökkalas och var social och välanpassad hos ett grannbarn vars morsa plumpt frågade om min "graviditet" när vi sprang på varann häromdagen.

Hem igen, växlade på sin höjd två ord med min äkta hälft (som sen hängde i köket med stängd dörr medan jag och barnet höll till i vardagsrummet) innan han la sig på soffan för en powernap. En powernap som vid det här laget varat i snart fem timmar och relokerats till barnets säng. Medan jag koordinerat kvällsmat och tandborstning, deltagit i en neverending rollek och läst saga.

All plikter and no samliv osv. Jag fullkomligt "älskar" det!

Att ha rätt

Min pappa är intelligent, allmänbildad och vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop med och andra som kommit i hans väg.

När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.

På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.

När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.

Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)

Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.

Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.

Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.

Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!

Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.

Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.

"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.

*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!

Önskeinlägg: Om det jobbigaste

Tristessa säger: Jag tar det jobbigaste ämnet jag vet, våld, misshandel och våldtäkt, dina tankar, erfarenheter, hört om, vet om o.s.v.

– ...men när hon inte gör som jag säger måste jag ju bulta till henne.

Jag frågade inte den gången, eller någon annan gång heller för den delen, om det vore lika självklart ifall det varit jag, hans eget barn, som var "hon". Jag lät honom gå på med sitt mässande. När han kommit igång är det lika bra att låta honom hållas. Inte säga emot och inte uppmuntra för mycket. Rida ut stormen och hoppas att ingen vän av ordning råkar hamna emellan.

Jag tyckte ofta att min styvmamma var osmidig när jag var liten. Om hon bara kunde lära sig att spela med så skulle det gå över mycket fortare, tänkte jag, så att vi kunde hitta på något roligt istället för att de skulle bråka hela tiden. Att mamma inte fick stryk av min styvpappa tyckte jag var underligare än att min styvmamma fick det av pappa. Men det kommer väl, tänkte jag.

Barn är mästare på att känna av stämningar och låter en dem dessutom umgås med missbrukare så blir de jävligt strömlinjeformade. Min uppväxt gjorde mig till en social kameleont. Lite konflikträdd emellanåt kanske, men perfekt som personlig assistent, vårdbiträde och till att jobba natt på grillen. Klippt och skuren för att ta skit, påhopp och sexuella anspelningar med ett leende. Bra egenskaper hos en ung kvinna.

Gubben

Jag har skaffat en ny gubbe. Det är inte alls så kontroversiellt som det låter, eftersom jag är av åsikten att en inte kallar mannen en är gift med för gubben, så ta och lugna ner er ett par hekto. Gubben jag snackar om här är bara en random farbror som jag har börjat morsa på när vi springer på varann här i området. Och det gör vi, tro mig.

Gubben och jag brukar helt oavsiktligt synka våra besök i fiskbilen och livsmedelsbutiken och således få anledning att slänga lite käft. Jag vet inte vad han heter eller var han bor, men vi ses nästan varje dag och jag gillar honom och hans neverending kvickheter. Vad skulle jag göra om han plötsligt försvann? Hur länge måste jag vänta innan jag anmäler honom försvunnen? Han är rätt till åren kommen, så han kan ju teoretiskt sett ligga någonstans kvidande med bruten lårbenshals om han inte syns till på en dag eller två.

Otrohet

Min mamma var en berättare av rang och hon älskade att hålla långa föredrag, varesig man ville höra dem eller inte. Sånt vi ville lyssna på avhandlade hon gärna vid köksbordet över en långsittning med te och ostar och sånt vi gärna ville slippa tog hon i bilen då ingen kunde komma undan.

Jag minns särskilt ett tillfälle, på väg hem från ridhuset, då hon predikade för mig och en av mina vapendragare om vikten av att välja en schysst partner från början, eftersom möjligheten att påverka någon annan än sig själv är ytterst begränsad:

– Ett bra sätt att kolla om man hittat en vettig pojkvän är att vara otrogen mot honom och se hur han hanterar det, kläckte hon illmarigt ur sig, varpå både jag och min väninna dampade ur. Ingen av oss var jättesugen på att bli utsatta för detsamma.

Jag minns inte hur samtalet utvecklade sig därefter, mest troligt ville hon bara se vår reaktion, men jag vet att min kompis idag lever i någon form av on and off-förhållande med en notoriskt otrogen man. Faktiskt lyckades han lagom klichéartat göra en annan kvinna gravid samtidigt som hon väntade deras son.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet

Nörderi när det är som bäst

Alltså, jag kan inte sluta titta. Det blir liksom lite bättre för varje gång.
Tipstack till gubbhumorn i mitt liv.

Why are you having this conversation?

Far och son har nu i runda slängar lagt en halvtimme på att diskutera internetuppkopplingar. Den ena talar i våglängd, den andra i megabit. Båda gör sitt bästa för att vara så nedlåtande som möjligt mot den andre och skam den som ger sig. Tänk partiledardebatt. "Så kan man ju inte räkna, du vet inte vad du pratar om!" "Nej, du vet inte vad du pratar om!" "Nej, du vet inte vad du pratar om!" och så vidare. Under tiden håller jag på att jobba upp en go huvudvärksrelaterad halvsidesförlamning. Oh the joy of familjesammankomster.

Viskningar och rop

Jag har bestämt för mig att det funnit en tid då det var kutym att vara tyst på bibliotek, men antingen spelar mitt minne mig ett spratt eller så har spelreglerna ändrats. Idag sitter jag på närahemmabibblan och här är det ett jäkla hålligång. Min plan var att plugga lite, och ja, lite var väl ordet för vad som blivit gjort här. På fyra timmar har jag fått ungefär lika många tusen tecken skrivna. Ett A4 eller så.

Annars brukar jag uppleva det här som en trevlig plats, men jag är ju sällan här på dagtid i vanliga fall. Kanske är det något med daglediga människor och respekt som inte går hand i hand. Kanske är det just därför de inte har några jobb att gå till.

Vid bordet till vänster om mig sitter en kille som har vikit upp sin laptop så långt det bara är fysiskt möjligt, vilket medför att han måste hänga med hela överkroppen över den för att se vad han jobbar med. Skön stil kan man tycka. Ännu skönare hade det varit om han inte kände sig tvungen att hacka in varje bokstav som om tangentbordet var en runsten.

Bakom mig sitter en mormor och spelar brädspel(!) med sina barnbarn. Herregud, ni är på ett bibliotek, gå till barnavdelningen och läs någonting. Spela kan ni väl göra hemma, eller på öppna förskolan som ligger en våning ner. Varje gång tärningen landar på träbordet känns det som att någon kastat den hårt hårt i tinningen på mig. Och deras viskningar, oh my, vad är grejen med människor som tror att det är själva gesten att viska som är grejen och att det alltså är helt ok att göra det i 140 dB, för det är ju så mycket mer hänsynsfullt än att prata i normal samtalston.

Och don't get me started on pensonärerna. Ok, hörselnedsättning, som jag antar att de flesta av dem lider av, är väl egentligen ett giltigt skäl att få väsnas lite, men är det för mycket begärt att de ska ha någon som helst sjukdomsinsikt (funktionsnedsättningsinsikt?). Att lyckas dämma upp ett så massivt jidderbehov hade för mig tagit femton år ensam på en öde ö. Som om det inte fanns en morgondag. Vilket det i och för sig kanske inte finns för många av dem. Inget är för litet eller för stort att avhandlas. Vem har vilken dagstidning? Kan jag ta den efter dig? Är du klar med någon av delarna så att jag kan börja läsa? Nu då? Nähä. Nu då? När i livet vänder det? När blir man på nytt tre år, fullständigt egocentrerad och helt befriad från tålamod?

Från den plats där jag sitter kan jag räkna till totalt tre (3) personer som inte aktivt för oljud. Mig själv inräknad. Lägg till en skopa PMS och jag börjar fantisera i Falling Down-termer.

Nej, jag kräver inte total tystnad, i så fall hade jag bokat in mig i Chalmers ekofria rum, jag tycker det är helt ok och till och med lite trivsamt med folk omkring mig som småpratar, att lyssna lite halvhjärtat på vad bibliotekarien ger för tips till mannen som söker "en bok som utspelar sig i Göteborg på sjuttiotalet" eller damen som "ska utomlands om en månad och behöver fräscha upp engelskan med en spännade roman".

Ps. Mannen till vänster ropade just Nej! och började knäppa med fingrarna och stampa med fötterna. Bör jag vidta någon åtgärd eller ska jag bara avlägsna mig innan han går till attack?

Enough!

På tal om att lägga sig i så röt jag åt en man i affären idag. Han hade lackat ur på Faktum-försäljaren och en annan kille, som brukar stå utanför och spela dragspel, och när det blev gubbtjyvens tur att betala för sig lutade han sig fram mot tjejen som satt i kassan och erbjöd sig att läxa upp de där tiggarna. Kassörskan ville (fick?) inte ta ställning, vilket mannen tolkade som att det var fritt fram att ta med sig en extra plastpåse att trä över huvudet på packet.

I samma sekund som han med kassen i högsta hugg stegade fram till tidningskillen var jag också där, på ren instinkt, och samtidigt som jag med yviga gester och min djupaste stämma morrade något om att han skulle ge sig av illa kvickt hann jag ifatt mig själv och jag tänkte att det här kommer jag få fan för, tur att jag inte har hemulen med mig. Men till min stora förvåning lyckades jag skrämma bort stora karln.

Behöver jag nämna att jag var alldeles hög på adrenalin och skakis en lång stund efteråt?

Smeagol

Efter att ha lackat ur på något som pappan sa/gjorde – jag minns inte vad, på den nivån är det – och att ungen bara är intresserad av att "titta på Barnadalen" och "spela på iPetten" (disclaimer: hon sover nu och vi var inte på något vis ovänner när hon gick och la sig) har jag dragit mig tillbaka till västra flygeln sovrummet där jag sittligger i en sjukt oergonomisk ställning och hetsläser bloggar. Som enda sällskap har jag en kattskalle som far runt efter något slags nattfly.

Jag orkar inte gå och duscha och jag håller på att jobba upp en go huvudvärk till följd av mörkerrelaterad kisning. Han verkar inte förstå vinken heller, han har åtminstone inte visat att han fattat genom att erbjuda mig godis, vin och/eller te, trots att jag försmäktat här inne i säkert två timmar. Dålig stil, precis som mina högstadie-/gymnasielärare som inte fattade vinken när jag straffade dem genom att skolka från deras lektioner för att de var så dumma i huvudet.

Stackars stackars mig.

Sist på bollen

Jag lyssnar på Ulf Brunnbergs sommarprat. O M G. Hittills har jag gått och trott att lågvattenmärket var avsnittet om manskanalen, men hela jävla programmet håller ju samma låga nivå. Att låta bli stänga av är sannerligen en utmaning.

Förslag till SR inför nästa säsong: Släng in valfri okänd rättshavererande halvalkad bondrasist i listan. Det finns gott om dem i stugorna runt om i landet. Det kan bli spännande. Bättre. Mer "uppfriskande".

Upprättelse!

Kära herr Nöt,

du kanske inte minns mig. Det är egentligen inte så noga, men jag ska iallafall ge dig en chans att friska upp minnet. Jag heter Jonna och vi träffades på en gruppintervju i höstas. Du körde en klassisk härskarteknikfuling. Ringer det några klockor? Inte? Ok, det är som sagt inte så noga. Vad jag ville säga var bara följande:

Vänligen
Jonna Dignelius

Ps. Jag hade rätt, du hade fel, in your face!

Hej kliché

Strumpor på sovrumsgolvet. Mmm. Sexy!

Real men wear babies

På väg hem från jobbet klev två helt vanliga män på bussen, de pratade om ditt och datt, verkade daglediga och var till synes på väg på utflykt. Inget man direkt ramlar av stolen över, om det inte vore för att de också hade varsin bebis i sele på ryggen.

Jag önskar att jag inte hade blivit så exalterad, men tyvärr var det en alltför extraordinär upplevelse för att jag skulle kunna klara av att inte tjuvkika och -lyssna på dem hela vägen. Kommer jag få uppleva den dag då pappalediga som umgås i grupp inte är mer uppseendeväckande än mammalediga dito? Hoppas det.

Som utlovat: Stolpskottet och hans avkomma

Som ni har längtat! Och som era förväntningar kommer att komma på skam!

Nåväl. Vi hängde runt lite på botaniska i onsdags och när vi hade som trevligast (läs: när ungen lekte som mest repetitivt och jag frös som värst) vid trädinosaurierna dök en dagledig pappa upp med sina två små döttrar. En bedårande typ niomånaders och en fyraåring som jag inte hade önskat min värsta fiende.

Den lite större upplagan krävde konstant uppmärksamhet av inte bara sin far utan även av mig och min unge. Ett beteende som jag har jäkligt svårt för. Det är helt ok att andras ungar ställer lite frågor och visar en pryl eller två, men sen får det vara bra. Det är ingen barnpassningsverksamhet jag bedriver.

Fadersfiguren, som visade sig helt sakna simultankapacitet, ditchade snabbt bebisen och la istället krutet på att curla Damienette. Ett annat beteende jag inte är helt bekväm med. När jag såg den gurglande lilla sötungen proppa munnen full med barr funderade jag såklart på att ingripa men då mumsandet inte verkade innebära någon direkt fara för liv och hälsa lät jag suget att låta tölpen lära sig en läxa ta överhanden. Dock höll jag, på eget initiativ, ett öga på henne och lyfte till och med ner henne från en hal trädstam när resten av hennes familj plötsligt försvunnit utom synhåll(!) för att kissa och kolla på en bäck.

– Kom Linnéa, Maria klarar sig nog själv en stund.

Ibland är jag nästan beredd att hålla med folk som ropar efter föräldrakörkort. Och ibland är det nästan så att jag njuter lite av att se fyraåringar ramla och slå sig för att deras vårdnadshavare är så jävla lama att de inte fattar när en situation håller på att gå över styr.

Bonus: Ungefär en sekund efter att vi anlänt på lekplatsen deklarerade le kid att hon behövde bajsa nu. Inget drömläge för min del, man jag bet ihop och lät henne uträtta sina behov i en någorlunda skymd slänt och tackade sedan de högre makterna för att min enda medhavda servett räckte för saneringsjobbet. Den osande lilla högen lyfte jag medelst en barkbit och en kraftig pinne till en närbelägen soptunna. Det var roligt att se alla blöjbarnsföräldrar upprepade gånger luktchecka sina telningars brallor när de befann sig nedvinds från brottsplatsen.

Pälskant på tillvaron

Det är sent och jag varken hinner eller orkar blogga engagerat om kvinnor, semlor eller kvinnosemlor (oh lala). Däremot vill jag gärna berätta att i morse när jag klev ur duschen kom genast en vinterpälsfällande (kastrerad) hankatt och strök sig mot mina blöta ben. Inte jätteangenämt. Typiskt män.

Husmorstips

Ibland kommer det hantverkare och hälsar på. På jobbet eller hemma. Ofta är de män och ofta tror de att alla andra, som inte är män och/eller verksamma inom samma skrå som de själva, är i tur och ordning födda i farstun och därefter tappade bakom en vagn. Det medför att de kan få för sig att det räcker att låtsas göra sitt jobb en stund, för att sen ta helg och aldrig mer dyka upp. Istället för att låta det gå så långt, bli tvungen att ta en konflikt och till sist bli svartlistad, är mina tre bästa tips följande:

1. Visa lite lagom intresse för vad de gör, utan att varken framstå som besserwisser eller bimbo, typ "jaså, 60 watt säger du...", "finns det någon standard för såna?" eller "hur ofta skulle man byta det filtret sa du?".
2. Prata dialekt, helst den lokala eller samma som hantverkaren i fråga.
3. Bjud på kaffe och dopp. Finns det någon statistik på diabetesfrekvensen hos elektriker/rörläggare/snickare jämfört med befolkningen i stort?

Hittills har det inte slagit fel, servicen blir utan undantag snabbare och jobbet bättre utfört. Även när man har med erkänt vresiga gubbar att göra.