Önskerubrik: Blöjor, pottor å torra barnrumpor

På varje blivande förälders inköpslista skulle jag vilja lägga till ett par tre meter plastad frotté att klippa ut lämpliga bitar av och lägga på känsliga ställen. Det kostar nästan ingenting och möjliggör för rumpluftning från dag ett. (Är också guld värt om/när barnet börjar på förskola och drar på sig magsjuka stup i kvarten.)

Jag tror att jag någon gång nämnt att min främsta lärdom i föräldraskapet är att låta saker bero lite oftare. Det är mitt främsta tips också när det kommer till "potträning". Alltså inte som i att låta ungen gå i blöjor tills hen börjar skolan och ber på sina bara knän om att få slippa, utan som i att skapa tillfällen och möjligheter för barnet att själv välja pottan så tidigt som möjligt. Precis som en efter en tid lär sig tyda andra signaler, får en så småningom ett hum om hur barnet beter sig när det behöver kissa eller bajsa. Vissa barn uttrycker sig tydligare än andra och en del föräldrar går all in och kör blöjfritt från början. Vi valde, som så många andra gånger, medelvägen.

Ute bland folk hade vi blöja på och struntade i att försöka tolka eventuella signaler då hemulen var bebis och vi var på språng. Hemma eller i andra bekväma miljöer fick hon vara bar på underkroppen i stort sett hela tiden och när hon kunde sitta stadigt började jag sätta henne på pottan samtidigt som jag själv gick på toaletten. Ibland kissade eller bajsade hon, ibland inte. Oavsett "resultat" så la vi inga värderingar i det.

När hon lärde sig att gå kunde hon själv uppsöka pottan när hon kände för det. Såg vi att hon var på väg att uträtta sina behov på fel ställe bar vi henne till pottan. Missade vi det fick vi torka. Jobbigt? Det är en definitionsfråga. Personligen tycker jag att det är mindre jobbigt att plocka upp en bajskorv från golvet än att tvätta bort samma bajskorv då den smetats ut jämt över hela den yta av ett barns kropp som blöjan täcker.

Då vi upptäckte att nattblöjan var torr när vi vaknade om morgnarna så tog vi bort den och plockade istället med oss en potta in i sovrummet att sätta henne på direkt när hon vaknade (och la en plastad frotté under lakanet – just in case). Det innebar att vi var färdiga med att ligga och dra oss om morgnarna. Men hallå, en ny blöjfri hägrade ju vid horisonten!

Med tiden blev det fler och fler pott-/toalettbesök och allt färre blöj-/golvkissningar och -bajsningar och en dag hade vi plötsligt en blöjfri unge. No drama. (Det är åtminstone så jag vill minnas det nu i efterhand.)

(Rubriken önskad av motvalls.)

Önskerubrik: Min relation till Malou von Sivers

Är jag verkligen den enda som ser att människan är helt väck på skumpa och stämningshöjande piller?! vill jag skrika varje gång jag fastnar framför Efter tio (vilket tack och lov är ytterst sällan). Jag har såklart inga belägg för att det ligger till så, kanske har hon bara en sjukdom som får henne att framstå som lätt på lyran.

Kanske är det också bara jag som är pryd och tillknäppt, men att hon i två av fem sändningar i veckan dricker tillsammans med studiogästerna gör mig lik förbannat illa till mods. Att det går till så nuförti'n har jag heller inga belägg för, men när jag var föräldraledig för skitlänge sedan så champagnelunchades det både på torsdagar och fredagar.

Ska jag vara helt ärlig kan inte påstå att jag alls har någon relation till Malou von Sivers. Jag vill minnas att jag har tyckt illa om henne, men inte varför, så egentligen tycker jag nog mest bara synd om henne.

(Rubriken önskad av motvalls.)

PPD undrar: Är det sablans twitter som konkurrerar med bloggen?

Nja. Innan jag blev med iphone skrev jag förvisso ett och annat blogginlägg på väg till och från jobbet, men det är nog också de enda uppdateringarna som blivit direkt lidande sedan twitter kom in i mitt liv. And while I'm at it: iphone är inget vidare att blogga ifrån. Oavsett om jag skriver inlägget som ett mail eller om jag använder Blogger-appen så blir jag tvungen att gå in och redigera på datorn efteråt, för att det ska se ut som jag tänkt mig. Ibland saknar jag faktiskt gammelnokian.

Det i det närmaste obefintliga bloggandet beror nog snarare på en känsla av att det alltid finns något mer angeläget att göra när jag väl har tillfälle att sitta vid datorn. Hjälpmammemail kommer såklart i första hand och någon gång emellanåt vill jag också hinna läsa ikapp er andras inlägg.

Bring le kid to work day

Min unge är helt freakin' awesome. I torsdags (förra veckan that is, jag har så jävla mycket semester att det tar åtta dagar att plita ner ett kort leffeinlägg) var hon med mig på jobbet och bakade pizza. Ja, ni läste rätt, vi serverar pizza ett par gånger om året. Ring socialen! Hon gjorde naturligtvis succé. Inte nog med att hon var "det vackraste barnet i Göteborg"*, hon visade sig också från sin bästa sida och charmade the hell out of både barn och pedagoger.

Jag är inte förvånad, men jag tror att personalen hade varit det om de vetat att hon inte alls är särskilt "uppfostrad". Vi säger ja så ofta vi kan, hotar inte med saker vi inte tänker verkställa (eller som är helt irrelevanta) och försöker hålla oss ifrån att tjata. Barn gör inte som du säger – barn gör som du gör, you know. Jag måste säga att det är förvånansvärt få vuxna som knäckt den koden, trots mångårig erfarenhet inom barnomsorg.

*Autentiskt citat från en person som jobbar i byggnaden. Inte min favorittyp av komplimang, men en får väl vara glad för vad en får.

"Karriären"

Hur gick det egentligen med jobbsökeriet, undrar PPD. Tja, vad svarar en på det? Spontant: Äh, håll tjeften! (Med Lasse-Kongo-röst.)

Nej, jag sökte aldrig jobbet. Fan vad jag velade fram och tillbaks och ju mer jag funderade på det desto mer opeppad blev jag. Jag har läst att det finns någon psykologisk mekanism hos människan, som får oss att intala oss själva att vi egentligen inte alls ville ha det där jobbet/förhållandet/huset som vi gick miste om och just därför försökte jag tvinga mig själv att skriva en ansökan.

Men det gick som sagt inget vidare. Jag satt där med ett tomt dokument framför mig skitlänge och problemet var inte att jag inte kunde komma på ett bra sätt att formulera mig utan att jag inte visste vad jag ville ha sagt. Jag lyckades inte ens inför mig själv komma upp med en bra anledning till varför jag ville ha det.

En dålig anledning (och också den enda anledningen jag egentligen kunde hitta på) var att det skulle ha låtit fräckt när jag på något käckt cocktail-party fick svara på frågan vad jag jobbar med. Dels för att jag sällan går på käcka cocktail-partyn och dels för att det är en jävligt sorglig anledning att vilja ha något – att en enbart vill att det ska verka fint inför andra.

Nåväl. I morgon ska jag på lönesamtal med min chef. Vi får väl se om jag blir mer motiverad att söka mig vidare efter det.

Önskeinlägg: Vad gör mig glad

Det är mycket gnäll här nuförti'n. Men, tro det eller ej, det finns en massa saker som gör mig glad också. Till att börja med: de "självklara" grejerna, som att jag har världens bästa lilla familj och att vi har en egen bostad där vi känner oss trygga och mat på bordet varje dag. Det är verkligen inte fy skam!

Sen finns ju dessutom allt det där andra. Guldkanten på tillvaron, bara en sån grej som att vi bor i stan men ändå har en egen odlingslott. En rikedom av örtkryddor och rabarber och jordgubbar och vinbär och flera sorters kål och rödbetor och morötter och bönor. Vi kommer inte bli självförsörjande, men vilken livskvalitet att gå dit om kvällarna och rensa lite ogräs och tugga på ett gräslöksstrå.

När jag går där med en vattenkanna och lyssnar på svalorna som svirrar omkring förflyttas jag i fantasin till min barndoms somrar, med hölass och barfotafötter och dörrar som stod öppna hos alla grannar. En egen cykel med fem växlar och kvällsdopp i sjön och vuxna som inte hade några iphones att distraheras av.

Allt jag haft och allt jag har, jag är verkligen privilegierad!

(Inlägget önskat av PPD.)

Fortsätter jag i den här takten får mina memoarer refuseras postumt

Kommer ni ihåg när jag sa att jag håller på och skriver en bok? Haha, så jävla lurade! Det gör jag inte alls. Jag sitter och okynnesmyser med Awkward Feminist Moments som jag just hittade via fitt for fight.

Önskeinlägg: Vad jag är mest tacksam över

I lågstadiet hade jag en klasskamrat som var "ordblind". Idag har hen (utöver att ha gjort idrottskarriär) en akademisk examen. Hen behärskar också flera språk och driver tre företag. Men så såg skolan vi gick i också lite annorlunda ut än många av de skolor som finns att välja på idag.

Som några av er kanske vet är lärarprogrammet en av alla utbildningar jag har hoppat av. Jag tappade sugen när jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli en sådan lärare som många av dem som lotsat mig genom mina första år i skolsystemet. Klasserna består heller inte längre av femton elever och det finns definitivt inte längre en heltidsanställd fröken Gerd (a.k.a specialpedagog) som har eoner av tid över att rycka in närhelst hen behövs.

Min unge har ett sjujävla humör och emellanåt tvivlar jag på att trotsåldern självständighetsåldern någonsin kommer gå över, men hon verkar hålla sig inom ramarna för vad som anses "normalt" och dessutom är hon både klipsk och street smart. Det är jag djupt tacksam över, för i det här samhället är det bara de resursstarkas barn som kan räkna med att få det stöd alla borde ha rätt till.

(Inlägget önskat av PPD.)

Ps. Nej, jag sätter inte likhetstecken mellan dyslexi och utagerande beteende. Det är två skilda exempel. Och jag skulle naturligtvis älska min unge precis lika mycket om hon hade en diagnos, av vad slag det än må vara, samt göra allt i min makt och mer därtill om jag märkte att skolan var på väg att ge upp på henne.

Sjätte juni för nybörjare

Vi har aldrig uppmärksammat nationaldagen nämnvärt i min ursprungsfamilj. Jag minns en vacker sommareftermiddag, någon gång i slutet av åttiotalet, då mamma och jag var på väg hem och fick syn på grannens hissade flagga. Vi funderade så det knakade på vad anledningen kunde vara och enades till slut om att det nog hade något med den stundande skolavslutningen att göra, tittade en gång till och körde i diket – rätt in i ovan nämnda grannes cykelkärra. Passagerardörren på mammas guldfärgade Mazda 323 fick en rejäl buckla och gick aldrig mer att öppna.

Hemulen hade ingen aning om varför vi var lediga igår och jag hade egentligen inte tänkt fira mer storstilat än att rensa lite ogräs och putta ner några frön i den nordiska myllan, men ivrigt påhejad av Cherin Awad såg jag plötsligt mig själv deklarera på twitter att jag skulle baka en jordgubbstårta och dekorera den med blågula tandpetarflaggor. Dessvärre hade inte landsförrädar-ica några fanor att sälja till mig, men lugn, bara lugn. Jag kompenserade för det med att skandera Jimmie Åkesson sha-la-la-la-la-la genom större delen av baket.

Hur firade ni? Finns det några riktlinjer?

Önskeinlägg: Vad jag saknar mest

Föga förvånande: min mamma. Tomheten hon lämnat efter sig går inte att beskriva och det verkar inte bli lättare med tiden. Tvärtom. Sorgen blir djupare och djupare allt eftersom chocken släpper.

Idag hörde jag på radio att barn och ungdomar som förlorar en förälder löper ökad risk att drabbas av psykisk sjukdom (och det skulle inte förvåna mig om det gäller snart-trettioåringar också). Emellanåt dyker känslor upp som jag inte är helt bekväm med. Jag ska ge er ett exempel:

I samma veva som mamma blev sjuk drabbades en person på min dåvarande arbetsplats också av cancer. Jag kunde inte uppbåda några äkta sympatier what so ever utan blev bara jävligt arg. Inte nog med att jag avskydde mitt jobb. Nej, dessutom var jag tvungen att knipa näbb och låtsas vara nöjd och tillfreds med tillvaron i övrigt, för hur skulle det låta om jag ba: "Jaha, oj, har du cancer? Det har min mamma också! Och jag kan inte vara hos henne eftersom min unge just börjat på förskolan och är en vandrande smitthärd som skulle knäcka hennes nedsatta immunförsvar fullständigt. Pilutta dig!"

Jag slutade sitta tillsammans med mina arbetskamrater på frukostrasten, för jag orkade bara inte lyssna på senaste nytt om kollegans behandling och prognos, och jag gjorde mig ärenden på annat håll när hen kom in och hälsade på på jobbet och mådde skitbra trots strålning och cellgifter. När mamma sen dog och jobbarkompisen tillfrisknade och kom tillbaka, mer high on life än Mia fucking Törnblom, önskade jag innerligt att det varit tvärt om.

Att önska livet ur en person för att... tja... jag vet inte hur jag ska motivera det faktiskt. Inte en helt frisk reaktion kanske.

(Inlägget önskat av PPD.)

Önskeinlägg: Vad som fick mig att bli hjälpmamma

När hemulen föddes och mina tafatta försök att amma resulterade i katastrof upplevde jag att jag inte hade någon att vända mig till. Jag kände noll förtroende för personalen på BB då deras metod att trycka ihop barn och bröst strider både mot mina principer om hur en bemöter medmänniskor och mot forskning på området. Fast det senare visste jag ju inget om då. BVC vågade jag inte rådfråga av rädsla för att bli utsatt för samma behandling där. Ingen i min närmaste krets hade barn och på det föräldraforum jag hängde verkade det inte vara någon en issue – antingen funkade amningen och då ammade en, eller så funkade den inte och då lät en bli. Men jag ville ju!

I desperation ringde jag en bekant som fött barn något år tidigare och hon berättade att hon också haft ont i början, det hade blivit blåsor och vid något tillfälle ytliga sår. Då hade hon ammat på det andra bröstet ett par gånger tills det ömma kändes bättre, eller varvat med ersättning på flaska. Jag tackade för råden, tittade ner på mina blodiga och variga bröstvårtor (den ena hade en djup skåra rätt över och var i det närmaste kluven) och konstaterade att det där var något som troligtvis inte skulle gå tillbaka över en eftermiddag.

Huden på och runt bröstvårtorna läker visserligen snabbt om inte svamp eller bakterier får fäste, men en måste först och främst ändra på det som orsakar problemen. Väldigt ofta beror såren på att barnet inte får ett tillräckligt stort tag. När en ammar fritt på barnets tidiga signaler, utan att forcera, får det tid på sig att göra sig redo och då dess tunga vilar då mot munbotten och det sedan gapar stort ryms hela bröstvårtan inne i munnen. Fast det visste jag förstås inte då.

Så vi introducerade tröstnapp, för att jag åtminstone skulle få en liten tidsfrist att återhämta mig mentalt mellan drabbningarna. Den där ungen ville nämligen ligga vid bröstet heeela tiden. Eftersom jag inte hade tillräckligt med mjölk fortsatte vi också tillmata med ersättning hela första månaden. (Med "vi" menar jag barnets far eftersom jag inte ens ville se de där skoporna och flaskorna och kopparna som ramlade ut över hela köksgolvet bara jag kom i närheten av diskstället. Jag hatade dem.)

Att hon ville amma jämt jämt jämt berodde såklart på att det är så nyfödda i allmänhet funkar. Det kickstartar och upprätthåller mjölkproduktionen. Men hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag levde i föreställningen att bebisar åt var tredje eller högst varannan timme och att de sov däremellan. Att amningen hade så många andra funktioner hade jag kanske hört, men inte tagit in och att allt mellan 6 och 60 amningar per dygn är normalt hade jag inte en aning om.

Hade jag lärt lite om amning i allmänhet under graviditeten (och nu menar jag utöver att se en filmsnutt om en norsk kvinna som tar en paus och ammar en solig dag i vacker miljö intill skidspåret), och vägledning att själv lära mig att amma efter förlossningen så hade det troligen inte varit förenat med smärta och ångest senare.

Jag spenderade dessutom dygnets alla timmar inom armlängds avstånd från min bebis, så med facit i hand hade jag lika gärna kunnat ha ett bröst som en gummiattrapp i munnen på henne. Då kanske jag hade sluppit stressen att gå och kontrollväga henne på BVC varje morgon också.

Efter en tid vande jag mig vid den våldsamma smärtan som uppstod i början av varje amning, då sårskorporna som hunnit bildas sedan sist slets loss. Min man säger att jag emellanåt var arg och skällde på hemulen för att hon gjorde mig illa när hon ammade. Det har jag förträngt, men jag är övertygad om att det är sant och jag blir djupt sorgsen varje gång jag tänker på vilka spår det kan ha satt i henne.

Så småningom blev det såklart ohållbart. Smärtan strålade upp genom brösten, skar som knivar i bröstbenet och ut i ryggen och tårarna sprutade när jag ammade på högra bröstet. Om jag blev tvungen att amma när jag var ute på vift gjorde jag det bara på vänstra sidan för där var smärtan så pass hanterbar att jag åtminstone kunde spela oberörd. Det var dock ett väldigt smusslande att undvika att någon skulle få syn på mina sargade bröstvårtor och ifrågasätta vad jag höll på med.

Sex månader planerade jag att hålla ut. Med fyra månader kvar till deadline insåg jag att jag behövde ordna upp situationen snarast. Jag klickade mig runt på Amningshjälpens hemsida och fick utifrån informationen där hjälp av min man att felsöka taget och positionen vid amningen. Efter ett par månader flöt amningen på riktigt bra och när det var dags att introducera fast föda kändes det inte alls angeläget att sluta amma längre.

Amningen har för mig och hemulen varit guld värd, och är det fortfarande. Den hjälper oss att ta oss tiden att varva ner tillsammans efter en dag på förskola och jobb, är ett sätt att mötas när vi varit osams, har gett vätska och näring när hon varit sjuk och inte kunnat eller orkat få i sig annan mat och dryck, får oss snabbt och lätt att somna om de gånger hon vaknar på natten, ger smärtlindring och tröst när hon slagit sig och mycket mycket mer.

Jag vill att alla som har en önskan att amma ska få det stöd de behöver för att få det att fungera. Som hjälpmamma bidrar jag till att fler får den möjligheten.

(Inlägget önskat av PPD.)

Ändamålen helgar medlen?

Två gånger under senaste veckan har jag lämnat hemulen gråtande. Visserligen har hon varit med sin far vid båda tillfällena, men jag har ändå känt mig som en rövhatt. Särskilt eftersom anledningen att jag smitit iväg varit att shoppa. Symboliken i att välja konsumtion framför sin avkomma liksom.

Jag antar att de flesta barn mår bäst av lite framförhållning (även om de själva, motsägelsefullt nog, är jävligt impulsstyrda) och det är väl där skon klämt i vårt fall. Plötsligt har jag bara stått i hallen med skor på mig, ropat hejdå och vägrat låta henne följa med.

Varför?

Vid det ena tillfället var mitt ärende att köpa frukt, som hon med anledning av sin födelsedag skulle ha med sig och bjuda på på förskolan. Hon kunde inte följa med eftersom hon precis var på väg att gå och lägga sig och jag kunde inte stanna hemma, för då hade det inte blivit någon frukt köpt och hon hade blivit ledsen och missnöjd dagen därpå istället.

Andra sammanbrottet kom då vi tio minuter innan stängning upptäckte att vi inte hade kattmat hemma. Inte mycket tid att förklara läget.

I dagar har jag gått och ältat det här för mig själv. Om jag bara planerat bättre hade jag kanske kunnat undvika båda situationerna. Eller är hon så stor nu att det kanske bara är nyttigt för henne att råka på lite mothugg, att inte låta henne få sin vilja igenom jämt? Nej, det får hon inte ändå, det finns gränser även i det här hushållet. Men ni vet grejen att göra henne upprörd och sen inte finnas där för att hjälpa henne att reda ut det.

Önskeinlägg: Om jag fick möjlighet att helt fritt utforma mitt liv – då skulle min vardag se ut så här

Jag är väl som "alla andra", tänker jag. Jag ser något stenhus i södra Europa framför mig, om vintrarna åtminstone. På somrarna åker vi nog till vårt andra hus i Västerbotten. Det viktigaste, har jag kommit på idag, är att jag kan klä mig mer eller mindre uteslutande i tight trikå året runt. Jag har en barbamamakropp och den tycker inte om hårda linningar och vinterjackor som begränsar rörelsefriheten. Dessutom stryker piratleggings och någon form av linne som täcker röven mitt ego medhårs.

Nåväl. Trikåkläder har väl typ vem som helst råd med. Stenhus och sommarstugor är det värre med. Samt att kunna försörja man och barn. Alltså måste jag skriva en bästsäljare. (Vilket boken jag för tillfället håller på med, eller snarare gör allt för att slippa hålla på med, tyvärr inte kommer bli. Den är lite eländig i sin framtoning.)

I mina hus kommer jag mest ägna mig åt skrivande, matlagning och lite odling. Kanske får vi eoner av tid över när barnet blir lite större och då skaffar vi några getter och börjar tillverka ost som är to die for. Och så kommer jag dricka en del vin. Billigt och gott lantvin som inte har så hög alkoholhalt. Jag tycker inte om att bli full. Och så kommer det att fladdra i någon tunn vit gardin medan jag tar en paus och blickar ut över mina ägor.

Kort och gott: No lönearbete for me, please.

(Inlägget önskat av PPD.)

Varsågod, handhavandemanualen för din fyraåring

Hemulen har varit på BVC på fyraårsbesiktning. Hon gick igenom utan anmärkning. Såklart. Frågan är dock om jag och fadern fått godkänt betyg ifall de känt till våra kvälls- och nattliga rutiner. I den lilla pamfletten Fyra år tillsammans (Gothia förlag) som de fick med sig därifrån framgår det nämligen tydligt att vi är helt ute och cyklar som fortfarande hämtar in henne till vår säng de gånger hon vaknar till om natten.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att göra som det står i texten. Däremot är står jag fast vid att barn är individer, precis som vuxna. Hos oss funkar det bäst att ligga bredvid barnet när hon ska somna och ingen av oss har ännu känt ett behov att hon ska kunna somna om "utan hjälp".

Önskerubrik: Jag ser fram emot...

...sommaren. Pinsamt förutsägbart, javisst, men den här tiden på året är ju faktiskt helt underbar. Precis innan det drar igång. Det gröna är så intensivt grönt och allt ligger framför en.

I sommar skulle jag kunna skaffa den där perfekta solbrännan, skaffa kondis nog att springa 2,5 km utan att pausa för att hämta andan, eller, som @Vaskinton_ tipsade om, pollinera en hel äng genom att springa över den med fantastiskt håriga ben. Om jag vill alltså, det kan också hända att jag skiter i det och gör något helt annat. There's no end to the possibilities!

(Rubriken önskad av PPD.)

Önskerubrik: En bokupplevelse jag minns och som påverkat mig

Det är kanske inte den "bästa" eller "mest gripande" bok jag läst, men troligtvis den som haft störst påverkan på mitt sätt att tänka och se på världen. Jag kommer inte ihåg hur eller var jag fick tag på den, den som stack till mig den står jag i evig tacksamhetsskuld till, men jag vill minnas att det var i sjuan eller åttan – precis i rättan tid.

Egalias döttrar är lika aktuell idag som den var både på nittiotalet, då jag var tonåring, och 1977 då den gavs ut för första gången. Förhoppningsvis har jag inte glömt hur mycket den närde mitt spirande kritiska tänkande, den dag jag letar karaktärsdanande bokpresenter att indoktrinera vänners (och mitt eget) tonårsbarn med.

(Rubriken önskad av PPD.)

Trumpeter och fanfarer

Mitt tusende inlägg tillägnar jag Annie Lööf och jag vill säga följande:

H Å L L  K Ä F T E N !

Det är fan inte konstigt att folk är emot kvotering när den enda kvinnan representing är så jävla inkompetent.

Ps. Jimmie Åkesson, du är en foliehatt.

Ps2. Alliansen, avgå allihopa!

Ps3. Nej, det är möjligt att jag inte hade gjort det bättre själv. Men så är jag inte ledare för ett riksdagsparti heller. Hade jag varit det så hade jag tagit mig i kragen.

Akut brist på bröstmjölk i Västra Götalandsregionen

Just nu har NU-sjukvårdens neonatalavdelning akut brist på bröstmjölk. Vi söker därför ammande kvinnor som kan tänka sig att donera bröstmjölk mot ersättning.

Vill du hjälpa oss med bröstmjölk, hör av dig till oss på tel 0520-913 46, så berättar vi mer om hur det fungerar.

Fakta: För dem som föds för tidigt är det mycket viktigt att få bröstmjölk. När barnets egen mamma inte har mjölk, eller inte tillräckligt, kan en annan mammas donerade mjölk ges i stället. Innan mjölken ges till spädbarnen tas prover både på mamman som donerar och på mjölken. Mjölken pastöriseras också för att säkerställa att den inte innehåller några bakterier.

Mer om bröstmjölksdonation på neonatalavdelning vid barnkliniken på NÄL finns att läsa här.

(Via Sagogrynet.)

Små människor, stora personligheter

Amen kolla det här gänget då! Jag älskar att jag har en unge som är i åldern då de börjar umgås på riktigt. De småpratar, berättar saker för varandra och gör tillsammans upp lekens regler. Och fast de är ganska precis lika gamla och i samma fas i livet och precis likadana så är de ändå så olika. Underbara!

Bilden är tagen av min man på Gustavs fyraårskalas, hemma hos familjen Olicka.

Det här är ingen träningsblogg, men... – del 2

Tack alla ni som engagerat er i min "löpning"! (Citationstecknen eftersom jag inte riktigt kan med att kalla det löpning ännu, halvmaratonmannen jag är gift med tog sig runt "min" slinga nästan tio minuter snabbare.)

Vanligtvis brukar jag inte outta mina små infall innan de är ordentligt förankrade i verkligheten och det borde jag kanske inte gjort den här gången heller. Sedan jag skrev förra inlägget har jag inte sprungit mer än till spårvagnen vid två tillfällen. Båda gångerna i Converseskor och båda gångerna med protesterande benhinnor.

De där jävla hinnorna har för övrigt alltid varit min akilleshäl. Även på den gamla goda tiden då jag var i riktigt god form. Jo, det är sant. Den här gamla tantkroppen har sprungit och hoppat och hästsportat och till och med spelat lite basket. Fast på den tiden var den förstås ingen tantkropp. Min taktik då var att helt enkelt ignorera smärtan, även om det titt som tätt ledde till att benen fick nog och vek sig under mig.

Nu har jag hur som helst kittat upp med tigerbalsam*. Jag vet inte om det haft någon effekt, kanske borde jag bara smörjt in ena benet och gjort en empirisk studie, men jag inbillar mig att jag snart är på banan igen. Med lite tur hinner jag promenera/tjyvjogga rundan redan ikväll. Annars tänker jag låtsas att lojt arbete på odlingslotten är minst lika effektivt för konditionen som löpning.

*Jag skyndade mig att slänga bipacksedeln innan jag hann läsa att det inte rekommenderas för ammande kvinnor, eftersom jag dels ammar ett barn som inte är ett spädbarn och dels ammar väldigt sparsamt, men det ska naturligtvis inte tolkas som att jag uppviglar andra att göra samma sak.