4. Utan tvekan den låt jag lyssnar mest på

Som den teknikvägrare jag är började jag inte använda spotify i någon större utsträckning förrän i somras och annan radio än p1 har jag knappt rattat in alls på den här sidan om millennieskiftet. Det är med andra ord inte mig ni ska bjuda med på musikquiz. Inte om ni vill vinna iallafall.

Nåväl. Några spellistor har jag såklart knåpat ihop och det finns två låtar som återkommer betydligt oftare än andra: Röda Bönor – Sången om sexualmyterna och Dan Berglund – Snälla ögon. Det kan ni för all del dela upp er i smågrupper och diskutera.

Ps. När jag ändå har er på tråden så kan jag passa på att tipsa om tre album för de lite yngre lyssnarna också. Perfekt i bilen eller då en har tappat rösten och inte kan läsa saga eller om en bara sådär i största allmänhet känner för att söva sig själv i barnsängen och vakna tre timmar senare med nackspärr:

Dunderklumpen – Toots Thielemans och Beppe Wolgers
Kåldolmar & Kalsipper – Nationalteatern
Peter Pan – Nationalteatern

Smurfhits, go fuck yourself.

1. En kort recension av den bästa boken jag läst i år

Ett av mina bättre initiativ är helt klart den här kontaktannonsen. Vi blev ett gött gäng till slut, som med ojämna mellanrum träffas och pratar om böcker vi läst eller inte läst och om våra barn och radikalfemism och annat som sätter guldkant på tillvaron. Åtminstone för min del har bokcirkeln haft önskad effekt – jag har kommit igång med läsandet och jag har alltid en bok med mig i handväskan igen.

I kategorin "bästa boken jag läst i år" blir det delad pallplats mellan tre sinsemellan ganska olika böcker – Marit Olanders Amning i vardagen, Patti Smiths Just kids och Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde. Motiveringarna/minirecensionerna lyder (utan inbördes ordning) som följer:

Amning i vardagen är boken jag önskar att någon stuckit i handen på mig när jag väntade barn och jag har själv köpt ett extra exemplar att ha att låna ut till vänner som ska bli föräldrar. (I skrivande stund är den ute på sitt första uppdrag.) Den innehåller varken scheman eller pekpinnar, slår hål på gamla myter och belyser i ödmjuk ton allt från de problem en kan stöta på i början till historiska och kulturella betraktelser och ger dessutom kött på benen och skinn på näsan att bemöta en omgivning som tycker att det ammas för mycket/för lite/för ofta/för sällan/för kort/för länge. Marit Olanders har skrivit en bok för alla som kommer i kontakt med små barn och deras föräldrar, för alla som i någon utsträckning har ammat eller kommer att amma. Inte en sekund för tidigt.

Vem fan var det som föreslog att vi skulle läsa Just kids och varför, undrade jag när det var dags för bokcirkeln att ta sig an den. Jag hade av oklar anledning fått för mig att den skulle vara riktigt jävla värdelös och fick låna om den två gånger innan jag ens kom mig för att öppna den. Sen sträckläste jag den eftersom den visade sig vara sjukt jävla inspirerande. Jag blev skitpeppad att själv sätta igång med kreativa skrivprojekt och grät och gladdes om vartannat åt Pattis och Roberts med- och motgångar. Bonus 1: jag upptäckte Patti Smiths musik. Bonus 2: jag fick en skjuts in i ett lässkov och plöjde flera andra bra böcker av bara farten.

Kanske måste en inte vara antingen barnlös och för att få kalla sig feminist, eller åtminstone lämna bort eventuella barn så tidigt och så mycket som möjligt. Kanske måste en inte spela på patriarkatets planhalva. Kanske måste en inte värdera karriär högre än traditionellt "kvinnliga" och "moderliga" värden. Kanske måste en inte  t j ä n a  på allting hela jävla tiden. Kanske är en annan värld möjlig.

Valår hörni

Minns ni den lilla feelgood-filmen Wealth inequality in America och att vi önskade att att det fanns en svensk motsvarighet? Nu är den här! (Om en med "nu" menar för fyra månader sedan.)

Kvinna, vet din plats!

Nej, det stämmer. Jag har inte bloggat om Du kan amma här/Amning Gangnam Style och mordhoten. Egentligen hade jag inte tänkt göra det heller men uppenbarligen kunde jag inte låta bli. Jag ska åtminstone försöka att inte bli alltför långrandig. Det mesta har väl ändå redan sagts.

Vansinnet i att uttrycka att barn förtjänar att dö på grund av att deras föräldrar spelat in en plojig youtube-video där bröst som inte är ämnade för Den Manliga Blicken™ kan skymtas talar ju egentligen för sig självt. Eller borde iallafall göra det. Men tydligen har vi alltför länge varit så upptagna med att tala om för varandra vilka som är/inte är riktiga feminister och vad som definierar sådana att vi glömt bort att vi har en kamp att föra.

Under tiden har ett samhällsklimat smugit sig på där amning ses som äckligt och i vägen och ett hot mot jämställdheten, där polisen väljer att inte inleda förundersökning vid hatbrott – eftersom det trots att det med lätthet går att spåra ip-adresserna till de personer som hotat ju "inte med säkerhet går att bevisa vem som suttit vid tangentbordet", ett problem som inte verkar föreligga då det gäller att lagföra personer som fildelat illegalt – och där etikettexpert Magdalena Ribbing med anledning av dödshoten bjuds in att diskutera det (o)lämpliga i att amma offentligt. En rimligare frågeställning tycker jag vore ifall det är lämpligt att mordhota dem som ammar utanför hemmet. (Svar: Nej, det är sjukt jävla ohyfsat.)

Jag står alltså fast vid att amning i allmänhet och rätten att amma var och när som helst är en av vår tids viktiga feministiska frågor och att det är ett allvarligt hot mot jämställdheten att ammande kvinnor förhindras att delta i samhällslivet genom att förpassas till hemmet. Ifall nu någon undrade.

Bara en vecka kvar till lön, kämpa!

Någon mer än jag som är nyfiken på hur svenska inkomster är fördelade? Ligger vi lika långt från "idealet" och gissar vi lika fel som amerikanerna?

Att ha rätt

Min pappa är intelligent, allmänbildad och vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop med och andra som kommit i hans väg.

När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.

På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.

När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.

Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)

Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.

Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.

Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.

Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!

Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.

Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.

"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.

*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!

Indoktrineringen tycks så här långt ha gått enligt plan

Det är med stor stolthet och glädje jag härmed meddelar att det är en socialist jag närt vid min barm:

– Mamma, när jag tömmer min sparelefant ska jag ge lite till dem som har mycket pengar, mycket till dem som inte har några pengar och ingenting alls till dem som har massor av pengar.

Winds of change

Från och med idag ska allt kött vi (och alla andra i offentlig sektor i Göteborgs Stad) köper in vara ekologiskt. Hurra! Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Vilket ni naturligtvis gör.

Men såklart börjar också genast gnällandet. För dyyyrt, det kommer aldrig gå, ylar Torslanda. Well, ni har ju tillräckligt med pengar för att jiddra om att ni vill bli en egen kommun och slippa försörja oss andra socialfall, så ni klarar nog det här också. Testa att äta vegetariskt en dag eller två per vecka så ska ni se att det inte alls blir dyrare.

Och så har jag ju varit på bloggträff också

Kolla här då! Amningsbloggen-Marit, jag, Amma vidare-Kim, Sagogrynet-Lin och Vilda barn-Maria. In a row. Vilken grej! Gissa vad vi pratade om.

(Bilden har jag lånat av Maria.)

Önskeinlägg: Vad jag är mest tacksam över

I lågstadiet hade jag en klasskamrat som var "ordblind". Idag har hen (utöver att ha gjort idrottskarriär) en akademisk examen. Hen behärskar också flera språk och driver tre företag. Men så såg skolan vi gick i också lite annorlunda ut än många av de skolor som finns att välja på idag.

Som några av er kanske vet är lärarprogrammet en av alla utbildningar jag har hoppat av. Jag tappade sugen när jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli en sådan lärare som många av dem som lotsat mig genom mina första år i skolsystemet. Klasserna består heller inte längre av femton elever och det finns definitivt inte längre en heltidsanställd fröken Gerd (a.k.a specialpedagog) som har eoner av tid över att rycka in närhelst hen behövs.

Min unge har ett sjujävla humör och emellanåt tvivlar jag på att trotsåldern självständighetsåldern någonsin kommer gå över, men hon verkar hålla sig inom ramarna för vad som anses "normalt" och dessutom är hon både klipsk och street smart. Det är jag djupt tacksam över, för i det här samhället är det bara de resursstarkas barn som kan räkna med att få det stöd alla borde ha rätt till.

(Inlägget önskat av PPD.)

Ps. Nej, jag sätter inte likhetstecken mellan dyslexi och utagerande beteende. Det är två skilda exempel. Och jag skulle naturligtvis älska min unge precis lika mycket om hon hade en diagnos, av vad slag det än må vara, samt göra allt i min makt och mer därtill om jag märkte att skolan var på väg att ge upp på henne.

Trumpeter och fanfarer

Mitt tusende inlägg tillägnar jag Annie Lööf och jag vill säga följande:

H Å L L  K Ä F T E N !

Det är fan inte konstigt att folk är emot kvotering när den enda kvinnan representing är så jävla inkompetent.

Ps. Jimmie Åkesson, du är en foliehatt.

Ps2. Alliansen, avgå allihopa!

Ps3. Nej, det är möjligt att jag inte hade gjort det bättre själv. Men så är jag inte ledare för ett riksdagsparti heller. Hade jag varit det så hade jag tagit mig i kragen.

Önskeinlägg: Det bästa med att ha ett barn och inte fler

Det händer att jag vacklar. Mer på sista tiden än förut. Jag är inte gjord av sten, visst tycker jag också att en helt nykläckt unge är alldeles ljuvlig och jag tyckte faktiskt att det var helt ok att vara hemma och kolla på daytime tv varvat med en och annan lattefika. Emellanåt får jag också för mig att de som säger att jag är självisk och att mitt barn behöööver syskon kanske ändå har rätt. Eventuellt skulle jag också få mer tid över att sitta och swipa med iphonen om jag hade två barn som kunde underhålla varandra.

Haha. Who am I kidding? Om jag hade två barn skulle de inte alls leka fint med varandra. De skulle bråka från morgon till kväll. Att kolla på McLeods döttrar och fika skulle för övrigt inte heller vara samma sak i sällskap av en uttråkad fyraåring.

Nej, precis som vissa kan ta en bit godis ur skålen och sen vara nöjda – även om de andra ser jättegoda ut – så är jag nöjd med att ha bara ett barn. Jag kan inte förstå dem som inte känner ett tvångsmässigt behov av att hetsäta tills alla karameller är slut och jag begär inte att ni som har flera barn ska förstå att det kan räcka med en unge. Vi tycker olika. Punkt.

Ofta ofta tänker jag på hur bra det är att bara ha ett barn. Hade vi haft fler hade vi varit "tvungna" att flytta till en större lägenhet, byta till en större bil och jobba mer för att få ekorrhjulet att gå runt. Precis tvärt emot hur vi vill ha det. Målet är att ingen av oss ska behöva jobba heltid, åtminstone inte innan kravet på sex timmars arbetsdag gått igenom, och att vi ska slippa ha barnomsorg under sommarlovsveckorna.

Helst skulle jag förstås inte vilja lämna bort min unge till "främmande" människor alls och jag när en dröm om att leva i ett större sammanhang, it takes a village to raise a child och allt det där. De flesta av mina drömmar förutsätter att jag vinner precis lagom mycket pengar – alla vet att en inte blir rik på arbete och att trisslotter är den enda vägen ut ur ghettot – så även denna: att köpa loss en trevlig fastighet och leva i ett semi-kollektiv med bland andra Amma vidare-Kim, One-way communication-Hannah och Superficial Ragdoll-Elin. Plus partners och barn. Kanske på Gotland eller Österlen eller något annat bördigt ställe där jag skulle kunna lalla runt i festliga huvudbonader och odla mina egna grönsaker.

I en sådan miljö skulle jag kanske också kunna tänka mig att skaffa fler barn. Ja, ni läste rätt. Det är inte avlandet av fler barn i sig jag är fientligt inställd till utan att det samhälle jag lever i idag inte är särskilt barnvänligt. För övrigt är jag ju inte lastgammal än, så jag har ju tio eller kanske till och med femton år på mig att skapa bättre förutsättningar.

Sammanfattningvis: Det bästa med att ha ett barn och inte fler är (för mig) att det är så mina förutsättningar ser ut.

(På uppmaning av PPD och Alex.)

Måste bara reblogga följande:

Imorgon är det jag som laddar med febernedsättande och smiter ner på bokmässan en stund (läs: hela dagen). Bilden hittade jag hos Sofia.

Obs! Det är bara ungen som har vattkoppor, jag har en helt vanlig mansförkylning, jag har alltså inte planerat att ta Lars Vilks av daga med bältros.

Hanna från Arlöv, hej!

Måste bara inflika, sådär helt apropå, att min kockkollega är så jävla bra. Förutom att hon är käck och trevlig och lagar god mat så finns det knappast någonting hon inte kan svara på som gäller rättigheter och skyldigheter på jobbet, och skulle det ändå vara något som är oklart så tar hon reda på det. Bara sådär hejsan hoppsan åtog hon sig att bli fackligt ombud för alla kommunalare på arbetsplatsen – alltså även barnskötarna och städerskorna (på min arbetsplats heter det faktiskt just så och inte hygientekniker eller trivselkonsulent eller något annat) – och även skyddsombud. Hon drar sig inte för ta en fight, att stå upp för alla, även de som inte kan, vill eller vågar sätta ner foten själva. Heja henne!

Komplettering på tema generaliseringar som gör mig upprörd

De två senaste dagarnas sjukledighet har gett mig gott om tid att lyssna på radio. Jag har hittills lyckats ducka för Ring p1, men däremot råkade jag höra något annat som fick tinningarna pulsera lite lätt när igår när jag stod och diskade. Barbro Hedvall är bisittare i Özz Nujens program och den senaste vändan med publiceringar på Wikileaks kommer på tal:

Ö: Vad tycker du om Wikileaks?
B: Illa.
Ö: Varför det? Det är väl jättebra att... att sanningen kommer fram?
B: Jag tycker de verkar anarkister. Jag tycker inte om sådana.

Vänta nu. Barbro får gärna tycka illa om anarkister (och våldtäktsmän och Wikileaks), men materialet publiceras väl som det är, utan att bearbetas, hur kan det då spela någon roll vem som tryckt på knappen? Eller är jag ute och cyklar nu? Hoppas inte det, för det är jävligt dåligt väglag här i stan.

Och självklart har jag tagit Barbros uttalande ur sitt sammanhang, jag orkade liksom inte sitta och transkribera hela programmet, men man kan lyssna på programmet och bilda sig en egen uppfattning här, ungefär 34 minuter och 20 sekunder in i programmet kommer det.

Day 09 – Your beliefs

När det gäller barn och barnomsorg, offentlig sektor och skattepengar hemfaller jag allt som oftast åt kommunismen. Jag går till och med på ett eller annat möte och lyssnar på gamla kamrater som brandtalar på ljuv varvsarbetargöteborgska, om tid och plats passar mina syften. Men jag är inte medlem, för rätt som det är får jag för mig att jag är anarkist eller miljöpartist istället. I valet till Europaparlamentet överraskade jag mig själv med att rösta på piraterna och i senaste riksdagsvalet kryssade jag såklart Gudrun. Inte vidare lojal mot någon med andra ord.

Jag tror på allas lika värde. På ett samhälleligt plan. Som person är jag bara människa.

Vissa har meriter, andra har ett oväntat namn

SD-effekten

Mitt i en härlig tvåtimmarsnattning fick tankarna fritt spelrum och jag insåg att i den här familjen har vi ätit rejäl svensk husmanskost tre av tre dagar hittills sedan brunskjortorna gjorde entré. Rotmos och fläsklägg. Makaronipudding. Raggmunk och stekfläsk. Och imorgon står fiskbilen på torget, så rätt vad det är sitter vi väl och mumsar strömmingsflundra eller kokt (krokfångad) torsk med ägg- and/or persiljesås imorgon. Det är så Jimmy Åkesson hade fått något fuktigt i blicken om han bara visste hur vi unga svenska familjer av idag, verklighetens folk om man så vill, faktiskt tar ansvar och håller det svenska kulturarvet levande.

Four more years

Men skyll inte på mig. Jag röstade Fi, V och V. Sen gick jag och skrattade och grät åt Mia Skäringer i Konserthuset och tog en drink på Locatelli och levde i förnekelse ett par timmar till innan jag kröp upp i tv-soffan och fick bekräftat vad jag egentligen redan visste, att "vi" släppt in nazisterna i finrummet.

Tredje viktigast då?

Vänta lite nu. Är alltså avsaknaden av ett köpcentrum vid Axel Dahlströms torg det största problemet vi har i Göteborg idag? Hur kan en spårvagnsresa på sex minuter till Frölunda torg (med 200 butiker) kännas orimlig i sammanhanget?