Nu är det väl ändå revolution på gång

En ska inte ropa hej osv. men det verkar nästan som att den lelle är på väg ut ur prinsessfasen. De nya feministiska förebilderna idolerna är nu istället Nour El Refai och Ylva Hällen. Lyckas jag bara introducera Kakan Hermansson, som jag själv upptäckt alldeles för sent i livet och nu har en väldig crush på, på ett bra sätt för henne så ska jag nog kunna slappna av en aning sen.

Förresten, speaking of disney-prinsessor så tycker jag att ni ska ta och lyssna på det här gamla avsnittet av Stil som bland annat handlar om Hedy Lamarr (1913–2000), inte bara verklighetens förlaga till Disneys tecknade Snövit och den första att simulera orgasm på film utan även uppfinnaren bakom frekvenshoppning som är den teknik som ligger till grund för vår nutida trådlösa kommunikation.

(Alltså, jag tycker egentligen att ni ska lyssna på alla avsnitt av Stil men ni kan ju börja med ovanstående.)

Ett dygn i feminismens Saudiarabien

Helt medvetet har jag låtit bli att läsa mediarapporteringen om våldtäktsdomen, eller snarare icke-domen som kom igår och som en gång för alla slog fast att ett nej inte är ett nej samt att alla män är förståndshandikappade. Jag orkar helt enkelt inte för jag vet att det är samma jävla skit varje gång; ett misogynt rättssystem har gjort sin grej och clueless jävla media vrider om kniven ett varv till med sin totala avsaknad av problematisering. Däremot har jag läst utdrag ur själva domen och vad människor jag har förtroende för har twittrat om den. Det räcker så. Tack.

Att domen kom samma dag som Tony jävla Irving använde plattformen han givits i form av ett eget fucking radioprogram att spy ur sig kvinnohat och dra upp det trötta gamla "måste ni amma så jag ser?" (läses med mycket gnällig röst) är för övrigt inte en slump. Det är så här varje dag ser ut. I ett annat avsnitt av Irving i p4 som jag genomled häromsistens bredde han för övrigt ut sig i om sina sexuella preferenser och fetischer. Han hade till och med gäster inbjudna till studion för att myspysbekräfta honom.

Missförstå mig rätt, han får gärna sexa loss på vilket sätt han vill så länge alla inblandade är med på det och jag är inte ute efter att dra några paralleller mellan amning och sex. Det bara råkade vara det det som avsnittet jag lyssnade på handlade om. Mitt fokus här ligger alltså på det faktum att herr Irving har ett program av, om och med sig själv och inte på detaljerna kring hans sexualitet. Är ni med på skillnaden?

Jag förstår inte den här fixeringen vid att vilja kontrollera kvinnors och barns kroppar och livsrum, jag håller inte med och jag är definitivt inte beredd att dö för hans eller någon annan antifeminists rätt att uttrycka sina åsikter men eftersom programmet fortfarande sänds så antar jag att det finns många andra som faktiskt är intresserade av att lyssna på ett radioprogram om Tony Irvings världsbild. Men snälla Tony, hur självcentrerad är det möjligt att bli? Är ett liiite vidare perspektiv verkligen för mycket att be om? Hur kan du ens med dig själv?

"Men det är väl bara att låta bli att lyssna på Tony Irvings program då?" Ja, och om en inte vill se barn ammas så är det bara att låta bli att titta.

Vore det inte för att jag såg ett par riktigt intressanta och inspirerande dokumentärer, Min stulna revolution av Nahid Persson Sarvestani och K Special om Alice Walker senare på kvällen, så hade jag antagligen självantänt till följd av det vitglödgade hat som väller upp inom mig varje gång jag påminns om vad det är för ett sjukt jävla samhälle jag och mitt flickebarn lever i. Särskilt som jag redan morgonen efter gårdagens VM i frustration vaknade upp i uppochnedvända världen till nyheten om att en av våldtäktsmännen från Steubenville är på fri fot efter mindre än tio månader medan hackaren som uppmärksammade världen på vad som hänt riskerar tio års fängelse.

Ps. Bloggutmaningen har utgått ett par dagar pga huvudvärk och trötthet men jag hoppas snart vara på banan igen.

1. En kort recension av den bästa boken jag läst i år

Ett av mina bättre initiativ är helt klart den här kontaktannonsen. Vi blev ett gött gäng till slut, som med ojämna mellanrum träffas och pratar om böcker vi läst eller inte läst och om våra barn och radikalfemism och annat som sätter guldkant på tillvaron. Åtminstone för min del har bokcirkeln haft önskad effekt – jag har kommit igång med läsandet och jag har alltid en bok med mig i handväskan igen.

I kategorin "bästa boken jag läst i år" blir det delad pallplats mellan tre sinsemellan ganska olika böcker – Marit Olanders Amning i vardagen, Patti Smiths Just kids och Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde. Motiveringarna/minirecensionerna lyder (utan inbördes ordning) som följer:

Amning i vardagen är boken jag önskar att någon stuckit i handen på mig när jag väntade barn och jag har själv köpt ett extra exemplar att ha att låna ut till vänner som ska bli föräldrar. (I skrivande stund är den ute på sitt första uppdrag.) Den innehåller varken scheman eller pekpinnar, slår hål på gamla myter och belyser i ödmjuk ton allt från de problem en kan stöta på i början till historiska och kulturella betraktelser och ger dessutom kött på benen och skinn på näsan att bemöta en omgivning som tycker att det ammas för mycket/för lite/för ofta/för sällan/för kort/för länge. Marit Olanders har skrivit en bok för alla som kommer i kontakt med små barn och deras föräldrar, för alla som i någon utsträckning har ammat eller kommer att amma. Inte en sekund för tidigt.

Vem fan var det som föreslog att vi skulle läsa Just kids och varför, undrade jag när det var dags för bokcirkeln att ta sig an den. Jag hade av oklar anledning fått för mig att den skulle vara riktigt jävla värdelös och fick låna om den två gånger innan jag ens kom mig för att öppna den. Sen sträckläste jag den eftersom den visade sig vara sjukt jävla inspirerande. Jag blev skitpeppad att själv sätta igång med kreativa skrivprojekt och grät och gladdes om vartannat åt Pattis och Roberts med- och motgångar. Bonus 1: jag upptäckte Patti Smiths musik. Bonus 2: jag fick en skjuts in i ett lässkov och plöjde flera andra bra böcker av bara farten.

Kanske måste en inte vara antingen barnlös och för att få kalla sig feminist, eller åtminstone lämna bort eventuella barn så tidigt och så mycket som möjligt. Kanske måste en inte spela på patriarkatets planhalva. Kanske måste en inte värdera karriär högre än traditionellt "kvinnliga" och "moderliga" värden. Kanske måste en inte  t j ä n a  på allting hela jävla tiden. Kanske är en annan värld möjlig.

BB off topic

Den stora grejen senaste dagarna i sociala medier har ju varit "hermafroditomklädningsrummet" (läs: det könsneutrala omklädningsrummet) på Södra Latin. Jag vill förstås inte missa ett tillfälle att näthata men orkar inte ta hen-debatten just nu. Däremot har jag lite funderingar kring Blondinbellas krönika i Hem & Hyra som jag läste medan jag morgonbajsade samma dag som omklädningsrumsdebaclet drog igång.

6000 i hyra för två gymnasiestudenter? Tre lax var. Barn-/studiebidrag = 1050 kronor i månaden. Det innebär att Isabella och hennes vän var tvungna att extraknäcka ihop tvåtusen var. Och då täcker det alltså ändå bara hyran. Övriga räkningar? Mat? Hygien? Kläder? Fickpengar?

Det står visserligen inte uttryckligen i texten att de inte fick hjälp av sina föräldrar eller någon annan med finansieringen av det här lilla flytta hemifrån-äventyret men det råder ingen tvekan om att det är andemeningen, att hon stått på egna ben hela tiden.

Jag är skeptisk. Men vad vet jag? Det är ju inte jag som är i färd med att ge ut en bok med ekonomitips riktade till ungdomar. Jag är ju bara en vuxen människa som får panik av blotta tanken på en hyra på sex tusen spänn.

Önskerubrik: När jag flyttar till StockholmWhen hell freezes over

Motvalls, jag uppskattar ditt sinne för humor, men att jag flyttar till den kungliga huvudstaden är helt enkelt inte något som kommer inträffa. Inte ens om drömjobbet fanns där? Njae, jag vet inte ens vilket mitt drömjobb är, men kom gärna med förslag så får vi väl se.

Jag har vistats i Stockholm en del, även om det var länge sedan nu. Pappa bodde under min uppväxt på olika ställen i och runt stan, men platsen i sig imponerade inte stort på mig. Mest bestående intryck från den tiden gjorde nog den våldsamma smäll jag fick i bakhuvudet vid en halkolycka på Vanadisbadet.

– Det blir ett minne för livet, sa pappa när jag kvicknade till och den enorma bulan började pulsera. Ja, uppenbarligen eftersom jag tar upp det här och nu, drygt tjugo år senare.

Men jag har faktiskt varit i Stockholm en gång i modern tid också. När jag pluggade på JMG vann jag (genom lottdragning) en inbjudan till Aftonbladets 175-årsfirande på Berns. Mycket fancy. Jag hamnade bredvid Staffan Heimerson (han var trevlig) och hade den stora äran att lyssna på ett föredrag av Anna Politkovskaja. Mycket mer än så minns jag dock inte av själva evenemanget.

I övrigt hann jag med att dricka en kopp kaffe (som smakade ungefär likadant som det gör här hemma), gå i några butiker (utan att handla något eftersom jag var fattig student, gift med en annan lika fattig student) och att bli himlad med ögonen åt och avsnäst med motiveringen "vi är ingen turistbyrå" då jag ställde en fråga (minns ej om vad) på Pressbyrån. Känns som erfarenheter jag både kan ha och mista.

Önskerubrik: Min relation till Malou von Sivers

Är jag verkligen den enda som ser att människan är helt väck på skumpa och stämningshöjande piller?! vill jag skrika varje gång jag fastnar framför Efter tio (vilket tack och lov är ytterst sällan). Jag har såklart inga belägg för att det ligger till så, kanske har hon bara en sjukdom som får henne att framstå som lätt på lyran.

Kanske är det också bara jag som är pryd och tillknäppt, men att hon i två av fem sändningar i veckan dricker tillsammans med studiogästerna gör mig lik förbannat illa till mods. Att det går till så nuförti'n har jag heller inga belägg för, men när jag var föräldraledig för skitlänge sedan så champagnelunchades det både på torsdagar och fredagar.

Ska jag vara helt ärlig kan inte påstå att jag alls har någon relation till Malou von Sivers. Jag vill minnas att jag har tyckt illa om henne, men inte varför, så egentligen tycker jag nog mest bara synd om henne.

(Rubriken önskad av motvalls.)

A witch!

Trehandsjobb?

Ps.

Jag misstänker att Kulturkoftan kan vara strandsatt på samma spårvagn. Göteborg är inte en jättestor stad.