Om du bara slutar vara tjock så blir det nog bra

För att göra en lång historia kort: jag har inte varit på topp på ett bra tag, men för att slippa bli långrandig, samt för att bespara er jobbet med att ställa hobbydiagnoser så struntar jag i att berätta om mina symtom. *lång näsa*

För ett antal månader sedan gick jag till vårdcentralen. Utlåtande: "det verkar inte vara något fel på dig, men vi tar lite (läs: mycket) prover" – sänka, blodfetter, blodsocker, blodvärde, ämnesomsättning and so on. Bra resultat på allt. Nytt utlåtande: "det kanske har att göra med att du är en tjockis? Försök motionera lite. Jag skriver en remiss till kuratorn också förresten."

Kuratorn: "Vad är det värsta som skulle kunna hända om du ignorerade symtomen? Gå hem och testa."

Idag släpade jag mig iväg till en sjukgymnast, vad fan, det kan ju inte skada liksom. Efter två minuters klämmande och kännande konstaterade hen att mina besvär antagligen bottnar i en inflammation och skrev ut ett lätt hemmaträningspass som ska öka genomblödningen i området.

En ska ju inte ropa hej och så vidare, jag har bara kört igenom övningarna en första omgång än så länge, men känner mig redan mer high on life än på jävligt länge. Misstänker att jag kommer lista mig på en annan vårdcentral inom kort.

Ps. På grund av hela hälsocirkusen har jag inte brytt mig om att försöka nå målet jag satte upp för mitt springande. När/om motivationen infinner sig tar jag nya tag.

Skam

Så kom den – dagen då mitt barn ljög om något som hänt. Inte för att hon gjort något fel utan för att hon skämdes.

Jag är helt införstådd med att det är en naturlig del i ett människobarns utveckling och de där känslorna är säkert bra att ha till något, men det gnager mig lik förbannat.

Analyze this

Råkade just av misstag trycka på Markera alla som lästa i min reader, så att eh... De senaste två-tre hundra inläggen ni skrivit kommer jag aldrig få veta vad de handlade om. (Nej, jag kommer inte gå in på varje separat blogg och kolla om det finns något nytt att hämta.)

Men det finns väl en mening med allt antar jag. Nu fick jag en liten extra stund över för att möla ost och renkött framför teven.

Ha're.

Havregryn och mjölk

Vi är i mångt och mycket av samma skrot och korn, min man och jag, men emellanåt tittar han på mig som om jag vore ett ufo när jag delar med mig av ett minne från min barndom. Nu menar jag alltså inte såna där uppenbart avvikande grejer som att vi inte hade varesig tv eller bil i början och att min pappa satt i fängelse större delen av min barndom, nej, jag syftar på de små sakerna som jag själv inte ens reflekterat över.

Det kan vara sånt som att jag var i skolåldern första gången (en av de få gångerna) jag åt på McDonalds, att vi aldrig hade pålägg hemma till vardags och att en av mina favoriträtter ur kategorin snabbt och lätt är en rätt jag kort och gott kallar "havregryn och mjölk". Den heter så eftersom det är precis vad det är och eventuellt kan den lyxas till med en klick sylt om det finns hemma. Då heter den fortfarande samma.

Nej, jag är inte uppvuxen i ett amish-samhälle. Inte heller ser jag tillbaka på en barndom kantad av nöd och misär (inte hemma hos mamma iallafall). Men visst, prioriteringarna var kanske lite annorlunda. Mamma var ensamstående och hon jobbade i vården och vi levde inte på något sätt i överflöd, men jag växte upp i hus på landet och hade eget rum (med det inte sagt att jag sov där). Jag fick ta ridlektioner och jag hade hela, rena och funktionella kläder och egen cykel. Och de där havregrynen, de var biodynamiskt odlade.

Skammens trestegsraket

När jag blir hembjuden till folk brukar jag alltid passa på att lite diskret slänga ett öga på vad de har i sina bokhyllor. Och döma dem därefter. Jag tycker i allmänhet att det säger en hel del om personen i fråga. Men lugn, bara lugn, jag är fortfarande vän med, och har respekten kvar för, (minst) en person som förvarar kristall och förgyllda prydnadsföremål på yta som borde vara reserverad för litteratur. (Själv har jag förresten tryckt in både garn och smycken där.)

Nyligen blev jag utsatt för en liknande granskning, då en fellow instagrammare uppmanade mig att visa upp vad hur det ser ut i vårt kylskåp. [Paus för obekväm stämning.] Men trots att det 1. inte innehöll någon vettig mat, 2. men däremot en bib och 3. dessutom var pinsamt ostädat, så tyckte jag faktiskt att det var en lite skojig utmaning och låter den därför flytta ut från instagram.

Ni är härmed allihopa utmanade. Seså, marsch pannkaka, ut i köket med er och fotografera! Berätta sedan gärna i en kommentar var jag kan beskåda resultatet (så att jag inte råkar missa någon).

Önskerubrik: När jag flyttar till StockholmWhen hell freezes over

Motvalls, jag uppskattar ditt sinne för humor, men att jag flyttar till den kungliga huvudstaden är helt enkelt inte något som kommer inträffa. Inte ens om drömjobbet fanns där? Njae, jag vet inte ens vilket mitt drömjobb är, men kom gärna med förslag så får vi väl se.

Jag har vistats i Stockholm en del, även om det var länge sedan nu. Pappa bodde under min uppväxt på olika ställen i och runt stan, men platsen i sig imponerade inte stort på mig. Mest bestående intryck från den tiden gjorde nog den våldsamma smäll jag fick i bakhuvudet vid en halkolycka på Vanadisbadet.

– Det blir ett minne för livet, sa pappa när jag kvicknade till och den enorma bulan började pulsera. Ja, uppenbarligen eftersom jag tar upp det här och nu, drygt tjugo år senare.

Men jag har faktiskt varit i Stockholm en gång i modern tid också. När jag pluggade på JMG vann jag (genom lottdragning) en inbjudan till Aftonbladets 175-årsfirande på Berns. Mycket fancy. Jag hamnade bredvid Staffan Heimerson (han var trevlig) och hade den stora äran att lyssna på ett föredrag av Anna Politkovskaja. Mycket mer än så minns jag dock inte av själva evenemanget.

I övrigt hann jag med att dricka en kopp kaffe (som smakade ungefär likadant som det gör här hemma), gå i några butiker (utan att handla något eftersom jag var fattig student, gift med en annan lika fattig student) och att bli himlad med ögonen åt och avsnäst med motiveringen "vi är ingen turistbyrå" då jag ställde en fråga (minns ej om vad) på Pressbyrån. Känns som erfarenheter jag både kan ha och mista.

Vara vit kränkt bambatant

Till stressforskare Dan Hassons försvar ska sägas att det låter som att det klippts en del i materialet, för han tror väl inte på allvar att gemene kvinna/man har möjlighet att följa råd som det här:

"Det man inte ska göra är att bara slänga sig in i arbetet utan att fundera först. Konkret skulle det kanske handla om att i stället för att både rensa mejl och prestera något som man behöver prestera, kanske ägnar sig åt att bara rensa mejlen. Så att man väljer ut ett par tre uppgifter som man ska åstadkomma."

Eller? Kanske borde jag testa nästa år, men vilka arbetsuppgifter ska jag välja? Jag tror bestämt att jag nöjer mig med att glida in och spela ett par omgångar mahjong på datorn göra lite beställningar och sen kompa ut innan lunch. Barnen kan ju alltid beställa en pizza ifall de blir hungriga.

Önskerubrik: Mitt förhållande till kolhydrater

Passionerat och destruktivt. De fyller något slags tomrum i väntan på ett annat liv. Jag tror inte att jag på något sätt hade tagit skada av att äta mindre kolhydrater och hade jag levt ensam hade mina matvanor mest troligt sett betydligt annorlunda ut. Men nu gör jag inte det och jag planerar inte att göra det inom en överskådlig framtid heller.

Jag räknar med att en vacker dag få livnära mig på kål, bladgrönsaker, kallpressade oljor, frön och nötter, en occasional skiva blodigt kött, fet fisk och – icke att förglömma: ost! – men innan hemulen är stor nog att äta som folk får det bli lite som det blir. (Jo, jag trodde också att barn vande sig vid att äta det som serverades. Sen fick jag ett eget och lärde mig att de har en medfödd preferens för skittråkig mat.) Min tid kommer, men tills dess kommer jag fortsätta knarka kolhydrater.

Ps. Igår smakade hon på färsk koriander, så jag ser redan ljuset i slutet av tunneln!

(Rubriken önskad av motvalls.)

Först till kvarn, skynda fynda!

Ätstört är en intressant och angelägen bok som jag borde älska, tjockis som jag är, men som jag har läst på sin höjd hundra sidor ur. Jag har gett den flera försök sedan jag plockade på mig den på bokmässan förra året, men det funkar helt enkelt inte. "Det är inte du boken, det är jag" vill jag säga till den varje gång jag somnar ifrån den eller låter den hamna under något tantsnusk i högen på mitt nattduksbord.

Jag skyller på universitetet. Damn you universitet som fått mig att associera allt som inte är mer eller mindre glättigt hittepå med studier. Och studier = tråkigt, det vet väl alla. Så. Nu skänker jag bort boken till någon av er läsare som har vett att uppskatta den. Försten som claimar den får den. Det är en pocket, så den borde inte gå på många kronor att skicka. Klara, färdiga, gå!

Lilla tacksamhetsboken – del 6

Det här med amning och immunförsvar alltså. Det råder ju delade meningar om hur starkt sambandet är där, men jag ändå inte låta bli att inombords skänka en tacksamhetens tanke till min mamma (som ammade mig i drygt tre år) för de ytterst få sjukdagarna jag hittills tagit ut. Jag förundras också över hur lindrigt förloppet blir och hur snabbt mitt eget ännu ammade barn tillfrisknar då hon åker på något jag redan haft, jämfört med när hon insjuknar i något obekant förskolevirus som jag inte kunnat bjussa henne på antikroppar mot.

Mammas lilla djurrättsaktivist

Vid kvällsmaten konfronterade hemulen oss plötsligt med uppgiften att djur dör när en "tar köttet ifrån dem" och undrade varför vi "inte bara berättat" det för henne. Därom går nu meningarna isär. Jag tycker att jag varit ganska tydlig med hur köttproduktion går till, men för henne var de här "nya" uppgifterna mycket skakande och hon var tvungen att vara ifred en stund efteråt.

Hon jublade inte precis av glädje när hon insåg att de flesta av hennes favoritlivsmedel kräver att någon sätter livet till. Inte heller är hon överförtjust i baljväxter, men vi kom ändå överens om att äta vegetariskt en tid framöver och se hur det känns.

Älskade lilla skatt, må du aldrig sluta bry dig!

Rostad paprikasoppa and more

Motvalls efterlyser mina tre bästa vegorecept – utan ägg, linser och bönor. Jag kontrar med inte mindre än fem utsökta lakto-vegetariska recept. Trogna läsare är kanske redan bekanta med spenat- och gorgonzolalasagnen (byt ut parmesanen mot en ost som inte innehåller lysozym och kasta ett öga på lasagneplattornas innehållsförteckning), bananplättarna, jordärtskockssoppan (byt ut baconströsslet mot några lättsaltade potatis- eller andra rotfruktschips av god kvalitet eller skippa det helt) och den grillade halloumin med sallad på rå blomkål och fänkål, men den rostade paprikasoppan borde vara ny för er allihop. Är ni beredda med papper och penna?

5 röda paprikor
1 rödlök
2 vitlöksklyftor
3 tomater
ca 8 dl grönsaksbuljong
salt och peppar

Halvera paprikorna och lägg dem med skinnsidan uppåt på bakplåtspappersklädd plåt. Rosta på 250°c i övre delen av ugnen tills de är mjuka och skalet går att dra av. Hacka sedan grovt.
Hacka rödlök och vitlök och fräs i olja.
Hacka tomaterna och tillsätt dem och paprikorna. Låt alltsammans koka ihop lite grann.
Tillsätt buljong (hellre för lite än för mycket, det går att späda i efterhand) och sjud tio minuter.
Mixa slätt och smaka av.

Servera med focaccia eller annat trevligt bröd och gärna en röra som du blandar ihop av följande:

150 g naturell färskost
1 dl hackade gröna oliver
2 msk solroskärnor
2 msk klippt krasse (eller annat smakrikt grönt, typ rucola)
salt och peppar

Och så har jag ju varit på bloggträff också

Kolla här då! Amningsbloggen-Marit, jag, Amma vidare-Kim, Sagogrynet-Lin och Vilda barn-Maria. In a row. Vilken grej! Gissa vad vi pratade om.

(Bilden har jag lånat av Maria.)

Önskerubrik: Blöjor, pottor å torra barnrumpor

På varje blivande förälders inköpslista skulle jag vilja lägga till ett par tre meter plastad frotté att klippa ut lämpliga bitar av och lägga på känsliga ställen. Det kostar nästan ingenting och möjliggör för rumpluftning från dag ett. (Är också guld värt om/när barnet börjar på förskola och drar på sig magsjuka stup i kvarten.)

Jag tror att jag någon gång nämnt att min främsta lärdom i föräldraskapet är att låta saker bero lite oftare. Det är mitt främsta tips också när det kommer till "potträning". Alltså inte som i att låta ungen gå i blöjor tills hen börjar skolan och ber på sina bara knän om att få slippa, utan som i att skapa tillfällen och möjligheter för barnet att själv välja pottan så tidigt som möjligt. Precis som en efter en tid lär sig tyda andra signaler, får en så småningom ett hum om hur barnet beter sig när det behöver kissa eller bajsa. Vissa barn uttrycker sig tydligare än andra och en del föräldrar går all in och kör blöjfritt från början. Vi valde, som så många andra gånger, medelvägen.

Ute bland folk hade vi blöja på och struntade i att försöka tolka eventuella signaler då hemulen var bebis och vi var på språng. Hemma eller i andra bekväma miljöer fick hon vara bar på underkroppen i stort sett hela tiden och när hon kunde sitta stadigt började jag sätta henne på pottan samtidigt som jag själv gick på toaletten. Ibland kissade eller bajsade hon, ibland inte. Oavsett "resultat" så la vi inga värderingar i det.

När hon lärde sig att gå kunde hon själv uppsöka pottan när hon kände för det. Såg vi att hon var på väg att uträtta sina behov på fel ställe bar vi henne till pottan. Missade vi det fick vi torka. Jobbigt? Det är en definitionsfråga. Personligen tycker jag att det är mindre jobbigt att plocka upp en bajskorv från golvet än att tvätta bort samma bajskorv då den smetats ut jämt över hela den yta av ett barns kropp som blöjan täcker.

Då vi upptäckte att nattblöjan var torr när vi vaknade om morgnarna så tog vi bort den och plockade istället med oss en potta in i sovrummet att sätta henne på direkt när hon vaknade (och la en plastad frotté under lakanet – just in case). Det innebar att vi var färdiga med att ligga och dra oss om morgnarna. Men hallå, en ny blöjfri hägrade ju vid horisonten!

Med tiden blev det fler och fler pott-/toalettbesök och allt färre blöj-/golvkissningar och -bajsningar och en dag hade vi plötsligt en blöjfri unge. No drama. (Det är åtminstone så jag vill minnas det nu i efterhand.)

(Rubriken önskad av motvalls.)

Önskerubrik: Min relation till Malou von Sivers

Är jag verkligen den enda som ser att människan är helt väck på skumpa och stämningshöjande piller?! vill jag skrika varje gång jag fastnar framför Efter tio (vilket tack och lov är ytterst sällan). Jag har såklart inga belägg för att det ligger till så, kanske har hon bara en sjukdom som får henne att framstå som lätt på lyran.

Kanske är det också bara jag som är pryd och tillknäppt, men att hon i två av fem sändningar i veckan dricker tillsammans med studiogästerna gör mig lik förbannat illa till mods. Att det går till så nuförti'n har jag heller inga belägg för, men när jag var föräldraledig för skitlänge sedan så champagnelunchades det både på torsdagar och fredagar.

Ska jag vara helt ärlig kan inte påstå att jag alls har någon relation till Malou von Sivers. Jag vill minnas att jag har tyckt illa om henne, men inte varför, så egentligen tycker jag nog mest bara synd om henne.

(Rubriken önskad av motvalls.)

PPD undrar: Är det sablans twitter som konkurrerar med bloggen?

Nja. Innan jag blev med iphone skrev jag förvisso ett och annat blogginlägg på väg till och från jobbet, men det är nog också de enda uppdateringarna som blivit direkt lidande sedan twitter kom in i mitt liv. And while I'm at it: iphone är inget vidare att blogga ifrån. Oavsett om jag skriver inlägget som ett mail eller om jag använder Blogger-appen så blir jag tvungen att gå in och redigera på datorn efteråt, för att det ska se ut som jag tänkt mig. Ibland saknar jag faktiskt gammelnokian.

Det i det närmaste obefintliga bloggandet beror nog snarare på en känsla av att det alltid finns något mer angeläget att göra när jag väl har tillfälle att sitta vid datorn. Hjälpmammemail kommer såklart i första hand och någon gång emellanåt vill jag också hinna läsa ikapp er andras inlägg.

Bring le kid to work day

Min unge är helt freakin' awesome. I torsdags (förra veckan that is, jag har så jävla mycket semester att det tar åtta dagar att plita ner ett kort leffeinlägg) var hon med mig på jobbet och bakade pizza. Ja, ni läste rätt, vi serverar pizza ett par gånger om året. Ring socialen! Hon gjorde naturligtvis succé. Inte nog med att hon var "det vackraste barnet i Göteborg"*, hon visade sig också från sin bästa sida och charmade the hell out of både barn och pedagoger.

Jag är inte förvånad, men jag tror att personalen hade varit det om de vetat att hon inte alls är särskilt "uppfostrad". Vi säger ja så ofta vi kan, hotar inte med saker vi inte tänker verkställa (eller som är helt irrelevanta) och försöker hålla oss ifrån att tjata. Barn gör inte som du säger – barn gör som du gör, you know. Jag måste säga att det är förvånansvärt få vuxna som knäckt den koden, trots mångårig erfarenhet inom barnomsorg.

*Autentiskt citat från en person som jobbar i byggnaden. Inte min favorittyp av komplimang, men en får väl vara glad för vad en får.

"Karriären"

Hur gick det egentligen med jobbsökeriet, undrar PPD. Tja, vad svarar en på det? Spontant: Äh, håll tjeften! (Med Lasse-Kongo-röst.)

Nej, jag sökte aldrig jobbet. Fan vad jag velade fram och tillbaks och ju mer jag funderade på det desto mer opeppad blev jag. Jag har läst att det finns någon psykologisk mekanism hos människan, som får oss att intala oss själva att vi egentligen inte alls ville ha det där jobbet/förhållandet/huset som vi gick miste om och just därför försökte jag tvinga mig själv att skriva en ansökan.

Men det gick som sagt inget vidare. Jag satt där med ett tomt dokument framför mig skitlänge och problemet var inte att jag inte kunde komma på ett bra sätt att formulera mig utan att jag inte visste vad jag ville ha sagt. Jag lyckades inte ens inför mig själv komma upp med en bra anledning till varför jag ville ha det.

En dålig anledning (och också den enda anledningen jag egentligen kunde hitta på) var att det skulle ha låtit fräckt när jag på något käckt cocktail-party fick svara på frågan vad jag jobbar med. Dels för att jag sällan går på käcka cocktail-partyn och dels för att det är en jävligt sorglig anledning att vilja ha något – att en enbart vill att det ska verka fint inför andra.

Nåväl. I morgon ska jag på lönesamtal med min chef. Vi får väl se om jag blir mer motiverad att söka mig vidare efter det.

Önskeinlägg: Vad gör mig glad

Det är mycket gnäll här nuförti'n. Men, tro det eller ej, det finns en massa saker som gör mig glad också. Till att börja med: de "självklara" grejerna, som att jag har världens bästa lilla familj och att vi har en egen bostad där vi känner oss trygga och mat på bordet varje dag. Det är verkligen inte fy skam!

Sen finns ju dessutom allt det där andra. Guldkanten på tillvaron, bara en sån grej som att vi bor i stan men ändå har en egen odlingslott. En rikedom av örtkryddor och rabarber och jordgubbar och vinbär och flera sorters kål och rödbetor och morötter och bönor. Vi kommer inte bli självförsörjande, men vilken livskvalitet att gå dit om kvällarna och rensa lite ogräs och tugga på ett gräslöksstrå.

När jag går där med en vattenkanna och lyssnar på svalorna som svirrar omkring förflyttas jag i fantasin till min barndoms somrar, med hölass och barfotafötter och dörrar som stod öppna hos alla grannar. En egen cykel med fem växlar och kvällsdopp i sjön och vuxna som inte hade några iphones att distraheras av.

Allt jag haft och allt jag har, jag är verkligen privilegierad!

(Inlägget önskat av PPD.)

Fortsätter jag i den här takten får mina memoarer refuseras postumt

Kommer ni ihåg när jag sa att jag håller på och skriver en bok? Haha, så jävla lurade! Det gör jag inte alls. Jag sitter och okynnesmyser med Awkward Feminist Moments som jag just hittade via fitt for fight.