Att ha rätt

Min pappa är intelligent, allmänbildad och vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop med och andra som kommit i hans väg.

När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.

På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.

När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.

Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)

Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.

Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.

Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.

Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!

Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.

Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.

"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.

*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!

Önskerubrik: När jag flyttar till StockholmWhen hell freezes over

Motvalls, jag uppskattar ditt sinne för humor, men att jag flyttar till den kungliga huvudstaden är helt enkelt inte något som kommer inträffa. Inte ens om drömjobbet fanns där? Njae, jag vet inte ens vilket mitt drömjobb är, men kom gärna med förslag så får vi väl se.

Jag har vistats i Stockholm en del, även om det var länge sedan nu. Pappa bodde under min uppväxt på olika ställen i och runt stan, men platsen i sig imponerade inte stort på mig. Mest bestående intryck från den tiden gjorde nog den våldsamma smäll jag fick i bakhuvudet vid en halkolycka på Vanadisbadet.

– Det blir ett minne för livet, sa pappa när jag kvicknade till och den enorma bulan började pulsera. Ja, uppenbarligen eftersom jag tar upp det här och nu, drygt tjugo år senare.

Men jag har faktiskt varit i Stockholm en gång i modern tid också. När jag pluggade på JMG vann jag (genom lottdragning) en inbjudan till Aftonbladets 175-årsfirande på Berns. Mycket fancy. Jag hamnade bredvid Staffan Heimerson (han var trevlig) och hade den stora äran att lyssna på ett föredrag av Anna Politkovskaja. Mycket mer än så minns jag dock inte av själva evenemanget.

I övrigt hann jag med att dricka en kopp kaffe (som smakade ungefär likadant som det gör här hemma), gå i några butiker (utan att handla något eftersom jag var fattig student, gift med en annan lika fattig student) och att bli himlad med ögonen åt och avsnäst med motiveringen "vi är ingen turistbyrå" då jag ställde en fråga (minns ej om vad) på Pressbyrån. Känns som erfarenheter jag både kan ha och mista.

Önskeinlägg: Om det jobbigaste

Tristessa säger: Jag tar det jobbigaste ämnet jag vet, våld, misshandel och våldtäkt, dina tankar, erfarenheter, hört om, vet om o.s.v.

– ...men när hon inte gör som jag säger måste jag ju bulta till henne.

Jag frågade inte den gången, eller någon annan gång heller för den delen, om det vore lika självklart ifall det varit jag, hans eget barn, som var "hon". Jag lät honom gå på med sitt mässande. När han kommit igång är det lika bra att låta honom hållas. Inte säga emot och inte uppmuntra för mycket. Rida ut stormen och hoppas att ingen vän av ordning råkar hamna emellan.

Jag tyckte ofta att min styvmamma var osmidig när jag var liten. Om hon bara kunde lära sig att spela med så skulle det gå över mycket fortare, tänkte jag, så att vi kunde hitta på något roligt istället för att de skulle bråka hela tiden. Att mamma inte fick stryk av min styvpappa tyckte jag var underligare än att min styvmamma fick det av pappa. Men det kommer väl, tänkte jag.

Barn är mästare på att känna av stämningar och låter en dem dessutom umgås med missbrukare så blir de jävligt strömlinjeformade. Min uppväxt gjorde mig till en social kameleont. Lite konflikträdd emellanåt kanske, men perfekt som personlig assistent, vårdbiträde och till att jobba natt på grillen. Klippt och skuren för att ta skit, påhopp och sexuella anspelningar med ett leende. Bra egenskaper hos en ung kvinna.

Day 9 – Front door

En av alla mina favoritfeatures med den här lägenheten är att vi har dubbla ytterdörrar. Vi slipper höra vad som händer i trappan och grannarna slipper höra oss tjafsa när vi försöker göra oss i ordning i den minimala hallen (inte en favoritfeature) och ta oss ut alla på samma gång. Dubbelwin.

I förra lägenheten hade vi bara en dörr. Med en fet glipa under. Inte bra för mig som är lagd åt det paranoida hållet. Särskilt eftersom det var omöjligt att låtsas inte vara hemma när min far och annat löst folk hemsökte oss. Usch! Ett hem ska vara en borg.

Uppbrott

17 år tog det innan hon var redo att gå. 17 år av "gått in i en dörr", "spelat fotboll med brorsorna" och "snubblat i källartrappan". 17 år av sakta men säkert krympande livsutrymme. Aldrig få behålla vänner. Aldrig få behålla jobb. Aldrig få behålla något som var henne kärt.

– Om jag lämnade din pappa, skulle du fortfarande vara min vän då?
– Ja. Gör det.

Utanför rättegångssalen fick han syn på mig och slet sig loss från poliserna som ledsagade honom. Kramade om mig länge och hårt. Trodde att jag var där för att rädda honom. Pang! Sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det sveket får jag betala för. Om och om igen.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar
Del 9 – När kärlek blir vänskap

Kärnfamiljen

What can I say? Jag lever i ett monogamt förhållande med den biologiska fadern till mitt barn. Det är vi som är verklighetens folk™.

Mellan åtta månaders och sex-sju års ålder provade jag dock på att vara barn till en ensamstående mamma. Det var inget jag tog någon större skada av, om jag får säga det själv. Tvärtom. Jag tror att få barn får uppleva den odelade kärlek och uppmärksamhet jag fick under de åren.

Men framför av allt slapp jag otryggheten i att växa upp med en förälder med ett aktivt missbruk. (Utom under skolloven då jag hade den livsviktiga "rätten till" min pappa.)

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap

Day 21 – Another moment

Varför?
Tack och God Jul. Du valde bort mig. Glöm bort din äckliga pappa. Hoppas du trivs med X istället.
Alla jag älskat har svikit mig, att du också som jag älskar allra mest gjorde samma sak trodde jag aldrig. Nu vet jag att jag inte kan lita på någon.
Ha det så bra med dina älskade vänner.

Julen 2001 firade pappa i häktet. Senare genomgick han en utvärdering och låstes in på en psykiatrisk avdelning.

Jag glömmer aldrig hur han sken upp när han såg att jag satt och väntade utanför rättegångssalen i Hovrätten. Han slet sig loss från poliserna och sprang fram och gav mig en kram. Då trodde han fortfarande att jag var där för att rädda honom.

Day 03 – Your parents

När min mamma dog i våras fick jag ett tag för mig att jag var föräldralös. Lite underligt eftersom jag faktiskt har en pappa, även om vi inte haft så bra kontakt de senaste tio-femton åren. Den här gången har vi inte pratat med varandra sedan i april.

Den kvällen mina föräldrar träffades hade pappa på sig velouroverall och var Kalix snyggaste kille. Mamma hade bott flera år i Göteborg och var lite exotisk. Det ena ledde till det andra och efter några år av dekadens insåg mamma att hon väntade barn. Hon bestämde sig för att klara biffen på egen hand, men pappa var av en annan åsikt.

De höll ihop till en vårdag 1983. Jag var åtta månader och mamma satt med mig i famnen och ammade då nationella insatsstyrkan stormade vår lägenhet. Mina föräldrar hamnade i häkte och jag placerades i akuthem tills mamma friats från misstankar.

Mina första minnen av pappa är egentligen inte av personen pappa utan av de brev han skickade från fängelset. Särskilt ett där han hade ritat savannens alla djur på ett helt ark och textat noga med bara stora bokstäver, eftersom det var de enda mitt fyraåriga jag kunde läsa själv.

Mina första minnen av mamma är samma som de sista. Hennes mjuka hud och hennes doft. Det sista jag sa till henne var att hon luktade gott i håret. Det sista hon frågade var om jag minns hur det var när hon ammade mig. Det gör jag.

Det sociala arvet

Jag förstår dig mycket väl vad du känner för att ha med mig att göra.Lika lite som jag ville ha med min far att göra när han var full och äcklig vill du ha med mig att göra när jag är påtänd äcklig och pladdrig.Jag har ransakat mig själv och insett hur mycket fel jag har gjort under årens lopp.DET ÄR ENORMT MYCKET MISSTAG JAG GJORT TACK VARE MITT MISSBRUK.JAG ÖNSKAR ATT VI KAN ÖPPNA VÅRA RELATIONER IGEN OCH JAG LOVAR DU SKALL INTE BLI BESVIKEN .många kramar och tankar från mig till Dig.pappa

Det är ju så hjärtat blöder, om det inte vore för att jag visste att avsändaren är en man som aldrig gör något för någon annans vinning än sin egen. Då är en dotter bra att ha. En lintott är fan the shit man behöver någon som bär väskan genom tullen eller en hyrestrea betald av socialen. Men liten blir stor och inser att blodsband inte är synonymt med tacksamhetsskuld.