Att ha en femåring är många gånger ungefär som att ha en listig tvååring med språkbegåvning. Utgångsläget är liksom att vad du än vill så vill hen det motsatta och sen går det i ungefär hälften av fallen att diskutera sig fram till en kompromiss som funkar för båda parter. Resten av gångerna blir det bråk.
I morse föreslog jag att vi skulle gå och kolla på utställningen om Hammarkullen. Det mottogs med svalt intresse. Du kan gå dit och ta några bilder, tyckte barnet. Utan att titta upp från ipaden. Jag låtsades vara obrydd men såg till att hon överhörde när jag nämnde för barnafadern att "det hade varit trevligt att gå dit och sen ta en fika efteråt, men det var ju synd att inte Hrönn ville" och vips – innan jag ens behövt spela ut lekplatskortet var hon plötsligt med på tåget. Win!
Ni som har äldre barn, vid ungefär vilken ålder slutar omvänd psykologi funka?
Med rätt teknik funkar det fortfarande på Stella och hon är 9. Så ett bra tag till. Man får bara vara lite extra listig ibland.
SvaraRaderaLåter lovande!
RaderaMinns att du bloggade att du kunnat vara föräldraledig med en treåring hellre än bebis eftersom treåringar är så kul. Nu börjar min E närma sig tre. Å jag fattar inte...Tycker mest det är ständiga förhandlingar, en epok av gnäll å sammanbrott. Kanske för tidigt att dra slutsatser eftersom det är ett par månader kvar till tre dock :-)
SvaraRaderaDet stämmer väl det där om "små barn, små bekymmer…" men även om större barn är "jobbigare" så gillar jag det där att min unge ju äldre hon blir också blir mer och mer en "riktig människa" – en sån som kommunicerar verbalt, har åsikter, humor… osv.
Radera