onsdag 30 maj 2012

Önskeinlägg: Vad som fick mig att bli hjälpmamma

När hemulen föddes och mina tafatta försök att amma resulterade i katastrof upplevde jag att jag inte hade någon att vända mig till. Jag kände noll förtroende för personalen på BB då deras metod att trycka ihop barn och bröst strider både mot mina principer om hur en bemöter medmänniskor och mot forskning på området. Fast det senare visste jag ju inget om då. BVC vågade jag inte rådfråga av rädsla för att bli utsatt för samma behandling där. Ingen i min närmaste krets hade barn och på det föräldraforum jag hängde verkade det inte vara någon en issue – antingen funkade amningen och då ammade en, eller så funkade den inte och då lät en bli. Men jag ville ju!

I desperation ringde jag en bekant som fött barn något år tidigare och hon berättade att hon också haft ont i början, det hade blivit blåsor och vid något tillfälle ytliga sår. Då hade hon ammat på det andra bröstet ett par gånger tills det ömma kändes bättre, eller varvat med ersättning på flaska. Jag tackade för råden, tittade ner på mina blodiga och variga bröstvårtor (den ena hade en djup skåra rätt över och var i det närmaste kluven) och konstaterade att det där var något som troligtvis inte skulle gå tillbaka över en eftermiddag.

Huden på och runt bröstvårtorna läker visserligen snabbt om inte svamp eller bakterier får fäste, men en måste först och främst ändra på det som orsakar problemen. Väldigt ofta beror såren på att barnet inte får ett tillräckligt stort tag. När en ammar fritt på barnets tidiga signaler, utan att forcera, får det tid på sig att göra sig redo och då dess tunga vilar då mot munbotten och det sedan gapar stort ryms hela bröstvårtan inne i munnen. Fast det visste jag förstås inte då.

Så vi introducerade tröstnapp, för att jag åtminstone skulle få en liten tidsfrist att återhämta mig mentalt mellan drabbningarna. Den där ungen ville nämligen ligga vid bröstet heeela tiden. Eftersom jag inte hade tillräckligt med mjölk fortsatte vi också tillmata med ersättning hela första månaden. (Med "vi" menar jag barnets far eftersom jag inte ens ville se de där skoporna och flaskorna och kopparna som ramlade ut över hela köksgolvet bara jag kom i närheten av diskstället. Jag hatade dem.)

Att hon ville amma jämt jämt jämt berodde såklart på att det är så nyfödda i allmänhet funkar. Det kickstartar och upprätthåller mjölkproduktionen. Men hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag levde i föreställningen att bebisar åt var tredje eller högst varannan timme och att de sov däremellan. Att amningen hade så många andra funktioner hade jag kanske hört, men inte tagit in och att allt mellan 6 och 60 amningar per dygn är normalt hade jag inte en aning om.

Hade jag lärt lite om amning i allmänhet under graviditeten (och nu menar jag utöver att se en filmsnutt om en norsk kvinna som tar en paus och ammar en solig dag i vacker miljö intill skidspåret), och vägledning att själv lära mig att amma efter förlossningen så hade det troligen inte varit förenat med smärta och ångest senare.

Jag spenderade dessutom dygnets alla timmar inom armlängds avstånd från min bebis, så med facit i hand hade jag lika gärna kunnat ha ett bröst som en gummiattrapp i munnen på henne. Då kanske jag hade sluppit stressen att gå och kontrollväga henne på BVC varje morgon också.

Efter en tid vande jag mig vid den våldsamma smärtan som uppstod i början av varje amning, då sårskorporna som hunnit bildas sedan sist slets loss. Min man säger att jag emellanåt var arg och skällde på hemulen för att hon gjorde mig illa när hon ammade. Det har jag förträngt, men jag är övertygad om att det är sant och jag blir djupt sorgsen varje gång jag tänker på vilka spår det kan ha satt i henne.

Så småningom blev det såklart ohållbart. Smärtan strålade upp genom brösten, skar som knivar i bröstbenet och ut i ryggen och tårarna sprutade när jag ammade på högra bröstet. Om jag blev tvungen att amma när jag var ute på vift gjorde jag det bara på vänstra sidan för där var smärtan så pass hanterbar att jag åtminstone kunde spela oberörd. Det var dock ett väldigt smusslande att undvika att någon skulle få syn på mina sargade bröstvårtor och ifrågasätta vad jag höll på med.

Sex månader planerade jag att hålla ut. Med fyra månader kvar till deadline insåg jag att jag behövde ordna upp situationen snarast. Jag klickade mig runt på Amningshjälpens hemsida och fick utifrån informationen där hjälp av min man att felsöka taget och positionen vid amningen. Efter ett par månader flöt amningen på riktigt bra och när det var dags att introducera fast föda kändes det inte alls angeläget att sluta amma längre.

Amningen har för mig och hemulen varit guld värd, och är det fortfarande. Den hjälper oss att ta oss tiden att varva ner tillsammans efter en dag på förskola och jobb, är ett sätt att mötas när vi varit osams, har gett vätska och näring när hon varit sjuk och inte kunnat eller orkat få i sig annan mat och dryck, får oss snabbt och lätt att somna om de gånger hon vaknar på natten, ger smärtlindring och tröst när hon slagit sig och mycket mycket mer.

Jag vill att alla som har en önskan att amma ska få det stöd de behöver för att få det att fungera. Som hjälpmamma bidrar jag till att fler får den möjligheten.

(Inlägget önskat av PPD.)

tisdag 22 maj 2012

Ändamålen helgar medlen?

Två gånger under senaste veckan har jag lämnat hemulen gråtande. Visserligen har hon varit med sin far vid båda tillfällena, men jag har ändå känt mig som en rövhatt. Särskilt eftersom anledningen att jag smitit iväg varit att shoppa. Symboliken i att välja konsumtion framför sin avkomma liksom.

Jag antar att de flesta barn mår bäst av lite framförhållning (även om de själva, motsägelsefullt nog, är jävligt impulsstyrda) och det är väl där skon klämt i vårt fall. Plötsligt har jag bara stått i hallen med skor på mig, ropat hejdå och vägrat låta henne följa med.

Varför?

Vid det ena tillfället var mitt ärende att köpa frukt, som hon med anledning av sin födelsedag skulle ha med sig och bjuda på på förskolan. Hon kunde inte följa med eftersom hon precis var på väg att gå och lägga sig och jag kunde inte stanna hemma, för då hade det inte blivit någon frukt köpt och hon hade blivit ledsen och missnöjd dagen därpå istället.

Andra sammanbrottet kom då vi tio minuter innan stängning upptäckte att vi inte hade kattmat hemma. Inte mycket tid att förklara läget.

I dagar har jag gått och ältat det här för mig själv. Om jag bara planerat bättre hade jag kanske kunnat undvika båda situationerna. Eller är hon så stor nu att det kanske bara är nyttigt för henne att råka på lite mothugg, att inte låta henne få sin vilja igenom jämt? Nej, det får hon inte ändå, det finns gränser även i det här hushållet. Men ni vet grejen att göra henne upprörd och sen inte finnas där för att hjälpa henne att reda ut det.

fredag 18 maj 2012

Önskeinlägg: Om jag fick möjlighet att helt fritt utforma mitt liv – då skulle min vardag se ut så här

Jag är väl som "alla andra", tänker jag. Jag ser något stenhus i södra Europa framför mig, om vintrarna åtminstone. På somrarna åker vi nog till vårt andra hus i Västerbotten. Det viktigaste, har jag kommit på idag, är att jag kan klä mig mer eller mindre uteslutande i tight trikå året runt. Jag har en barbamamakropp och den tycker inte om hårda linningar och vinterjackor som begränsar rörelsefriheten. Dessutom stryker piratleggings och någon form av linne som täcker röven mitt ego medhårs.

Nåväl. Trikåkläder har väl typ vem som helst råd med. Stenhus och sommarstugor är det värre med. Samt att kunna försörja man och barn. Alltså måste jag skriva en bästsäljare. (Vilket boken jag för tillfället håller på med, eller snarare gör allt för att slippa hålla på med, tyvärr inte kommer bli. Den är lite eländig i sin framtoning.)

I mina hus kommer jag mest ägna mig åt skrivande, matlagning och lite odling. Kanske får vi eoner av tid över när barnet blir lite större och då skaffar vi några getter och börjar tillverka ost som är to die for. Och så kommer jag dricka en del vin. Billigt och gott lantvin som inte har så hög alkoholhalt. Jag tycker inte om att bli full. Och så kommer det att fladdra i någon tunn vit gardin medan jag tar en paus och blickar ut över mina ägor.

Kort och gott: No lönearbete for me, please.

(Inlägget önskat av PPD.)

torsdag 17 maj 2012

Varsågod, handhavandemanualen för din fyraåring

Hemulen har varit på BVC på fyraårsbesiktning. Hon gick igenom utan anmärkning. Såklart. Frågan är dock om jag och fadern fått godkänt betyg ifall de känt till våra kvälls- och nattliga rutiner. I den lilla pamfletten Fyra år tillsammans (Gothia förlag) som de fick med sig därifrån framgår det nämligen tydligt att vi är helt ute och cyklar som fortfarande hämtar in henne till vår säng de gånger hon vaknar till om natten.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att göra som det står i texten. Däremot är står jag fast vid att barn är individer, precis som vuxna. Hos oss funkar det bäst att ligga bredvid barnet när hon ska somna och ingen av oss har ännu känt ett behov att hon ska kunna somna om "utan hjälp".

tisdag 8 maj 2012

Önskerubrik: Jag ser fram emot...

...sommaren. Pinsamt förutsägbart, javisst, men den här tiden på året är ju faktiskt helt underbar. Precis innan det drar igång. Det gröna är så intensivt grönt och allt ligger framför en.

I sommar skulle jag kunna skaffa den där perfekta solbrännan, skaffa kondis nog att springa 2,5 km utan att pausa för att hämta andan, eller, som @Vaskinton_ tipsade om, pollinera en hel äng genom att springa över den med fantastiskt håriga ben. Om jag vill alltså, det kan också hända att jag skiter i det och gör något helt annat. There's no end to the possibilities!

(Rubriken önskad av PPD.)

måndag 7 maj 2012

Önskerubrik: En bokupplevelse jag minns och som påverkat mig

Det är kanske inte den "bästa" eller "mest gripande" bok jag läst, men troligtvis den som haft störst påverkan på mitt sätt att tänka och se på världen. Jag kommer inte ihåg hur eller var jag fick tag på den, den som stack till mig den står jag i evig tacksamhetsskuld till, men jag vill minnas att det var i sjuan eller åttan – precis i rättan tid.

Egalias döttrar är lika aktuell idag som den var både på nittiotalet, då jag var tonåring, och 1977 då den gavs ut för första gången. Förhoppningsvis har jag inte glömt hur mycket den närde mitt spirande kritiska tänkande, den dag jag letar karaktärsdanande bokpresenter att indoktrinera vänners (och mitt eget) tonårsbarn med.

(Rubriken önskad av PPD.)

söndag 6 maj 2012

Trumpeter och fanfarer

Mitt tusende inlägg tillägnar jag Annie Lööf och jag vill säga följande:

H Å L L  K Ä F T E N !

Det är fan inte konstigt att folk är emot kvotering när den enda kvinnan representing är så jävla inkompetent.

Ps. Jimmie Åkesson, du är en foliehatt.

Ps2. Alliansen, avgå allihopa!

Ps3. Nej, det är möjligt att jag inte hade gjort det bättre själv. Men så är jag inte ledare för ett riksdagsparti heller. Hade jag varit det så hade jag tagit mig i kragen.

lördag 5 maj 2012

Akut brist på bröstmjölk i Västra Götalandsregionen

Just nu har NU-sjukvårdens neonatalavdelning akut brist på bröstmjölk. Vi söker därför ammande kvinnor som kan tänka sig att donera bröstmjölk mot ersättning.

Vill du hjälpa oss med bröstmjölk, hör av dig till oss på tel 0520-913 46, så berättar vi mer om hur det fungerar.

Fakta: För dem som föds för tidigt är det mycket viktigt att få bröstmjölk. När barnets egen mamma inte har mjölk, eller inte tillräckligt, kan en annan mammas donerade mjölk ges i stället. Innan mjölken ges till spädbarnen tas prover både på mamman som donerar och på mjölken. Mjölken pastöriseras också för att säkerställa att den inte innehåller några bakterier.

Mer om bröstmjölksdonation på neonatalavdelning vid barnkliniken på NÄL finns att läsa här.

(Via Sagogrynet.)

onsdag 2 maj 2012

Små människor, stora personligheter

Amen kolla det här gänget då! Jag älskar att jag har en unge som är i åldern då de börjar umgås på riktigt. De småpratar, berättar saker för varandra och gör tillsammans upp lekens regler. Och fast de är ganska precis lika gamla och i samma fas i livet och precis likadana så är de ändå så olika. Underbara!

Bilden är tagen av min man på Gustavs fyraårskalas, hemma hos familjen Olicka.

Det här är ingen träningsblogg, men... – del 2

Tack alla ni som engagerat er i min "löpning"! (Citationstecknen eftersom jag inte riktigt kan med att kalla det löpning ännu, halvmaratonmannen jag är gift med tog sig runt "min" slinga nästan tio minuter snabbare.)

Vanligtvis brukar jag inte outta mina små infall innan de är ordentligt förankrade i verkligheten och det borde jag kanske inte gjort den här gången heller. Sedan jag skrev förra inlägget har jag inte sprungit mer än till spårvagnen vid två tillfällen. Båda gångerna i Converseskor och båda gångerna med protesterande benhinnor.

De där jävla hinnorna har för övrigt alltid varit min akilleshäl. Även på den gamla goda tiden då jag var i riktigt god form. Jo, det är sant. Den här gamla tantkroppen har sprungit och hoppat och hästsportat och till och med spelat lite basket. Fast på den tiden var den förstås ingen tantkropp. Min taktik då var att helt enkelt ignorera smärtan, även om det titt som tätt ledde till att benen fick nog och vek sig under mig.

Nu har jag hur som helst kittat upp med tigerbalsam*. Jag vet inte om det haft någon effekt, kanske borde jag bara smörjt in ena benet och gjort en empirisk studie, men jag inbillar mig att jag snart är på banan igen. Med lite tur hinner jag promenera/tjyvjogga rundan redan ikväll. Annars tänker jag låtsas att lojt arbete på odlingslotten är minst lika effektivt för konditionen som löpning.

*Jag skyndade mig att slänga bipacksedeln innan jag hann läsa att det inte rekommenderas för ammande kvinnor, eftersom jag dels ammar ett barn som inte är ett spädbarn och dels ammar väldigt sparsamt, men det ska naturligtvis inte tolkas som att jag uppviglar andra att göra samma sak.