Bokslut 2012

Januari

 

I början av året läste jag fortfarande böcker. De här två rekommenderar jag lika varmt nu som då om någon mot förmodan missat dem.

Sen köpte jag en iphone. Den funkar inte alls lika bra att blogga ifrån som min gamla Nokia gjorde, vilket ni kanske märkt.

Jag lanserade även min egen lilla femminutersmetod.


Februari

En bra sak med att ha en blogg är att den funkar lite som ett tidsdokument. Nu vet jag att det är tio månader sedan katten hjälpte mig att frosta av frysen. Inte konstigt att en mindre glaciär hunnit byggas upp i den alltså, och inte en dag för tidigt att göra om det.

I dagarna har Lady Dahmer dragit igång hashtaggen #hälsohets på twitter. Jag står fast vid vad jag skrev på temat redan den 9 februari i fjol och låter mitt nyårslöfte bli att inte banta eller jiddra om min eller andras vikt under 2013, särskilt inte då min dotter hör mig.

För snart ett år sedan jag gick och funderade på om barnet var på väg att sluta amma. Med facit i hand kan jag konstatera att så icke var fallet. Vi ammar fortfarande i stort sett varje dag och det känns bra för samtliga inblandade.


Mars

Det stormade i ett vattenglas då en kvinna i Melodifestival-publiken låtit bli att raka sina armhålor. Jag har så vitt jag vet tack och lov inte fått några hatgrupper tillägnade mig, trots att jag slutade raka mig för länge sedan. Det kan bli nyårslöfte nummer två förresten: att inte börja med det igen.

För övrigt anser jag, när vi ändå är inne på tema päls, att det är på tiden att katthattar blir på modet.

I slutet av mars blev det fint väder. Vi grävde lite på odlingslotten, men odlarglädjen ville inte riktigt infinna sig. Jag är inte anarkist men... jag har lite svårt att anpassa mig till regler som är helt jävla anala. I år säger jag troligtvis upp lotten.


April

Helgen i månadsskiftet mars-april var jag på Amningshjälpens årsmöte och riksträff. Det var min idol Lars H Gustafsson också och det ni, fellow amningshysterikor, var grejer från Lakaträsk det. Har ni inte fått tummen ur och gått med i föreningen än så gör det nu. I år fyller vi 40 år och riksträffen i Stockholm lär bli något alldeles extra.

En mamma hörde av sig och tackade för hjälpen. Det samtalet tänker jag på ofta.

Mot slutet av månaden köpte jag ett par dyra skor och började lufsa omkring i skog och mark.


Maj

Löppeppen fick sig en törn och jag skrev inlägg nr 1000 och tillägnade det Annie Lööf. Hemulen och hennes far gick på fyraårskontroll.


Juni

Som det verklighetens folk vi är firade vi nationaldagen med jordgubbstårta. Förhoppningsvis räcker det för att behålla medborgarskapet åtminstone ett år till.


Juli

Större delen av förra årets få riktiga sommardagar spenderade jag och mitt dåliga lokalsinne i bilen. Jag körde tur och tur till Skåne "bara" för att luncha och fika med det här gänget och har i och med det förbrukat min rätt att någonsin släppa ut koldioxid igen. Men jag ångrar ingenting! Jag är glad att jag passade på för sedan bilden togs har både Kim och Maria flytt landet.


Augusti

I augusti fyllde jag trettio. Det bloggade jag inte om. Istället bjöd jag in er att beskåda och förfasas över innehållet i mitt kylskåp.


September, oktober och november

Nothing to see here. Move along.


December

Potatissoppa, magsjuka och gnäll. Trots att det vore en bedrift att köra den här bloggen mer i botten så vet jag bättre än att lova bättring nästa år. Den som lever får se.


Tidigare bokslut: 2010 och 2011

Med hopp om röd jul 2014 och framåt

Hej politiker och beslutsfattare!

I år låg julafton på en måndag, med följden att många av oss fick lång sammanhängande ledighet utan att slösa alltför mycket med semesterdagarna. Andra jobbar på ungefär som vanligt, så att spårvagnar rullar och barn blir förlösta, om än med tajtare schema och lägre bemanning. Jobbet blir gjort, men kanske finns det inte alltid tid för det där lilla extra.

Som hjälpmamma i Amningshjälpen tar jag på min fritid ideellt emot telefonsamtal och mail från nyblivna föräldrar och andra som behöver råd och stöd i frågor som rör amning. Under sommarsemestern och julledigheten noterar jag ett markant ökat antal hjälpsökande. Häromdagen ringde tre mammor med spädbarn inom loppet av några få timmar.

I allmänhet är det inga stora insatser som krävs, men allt som oftast kan det ändå inte vänta tills det blir vardag och vårdcentraler och amningsmottagningar öppnar igen. BB håller förvisso fortfarande öppet utanför kontorstid, men de har inte resurser att ta emot barn som är äldre än några dagar eller på sin höjd någon vecka.

Lika lite som kyrkans matkassar kan ersätta sjukpenning eller a-kassa kan Amningshjälpen väga upp för bristen på tillgång till kompetent amningsstöd i vården. Så nästa gång det kärvar ekonomiskt, snälla höj då skatten istället för att strama åt ännu mer i offentlig sektor.

Gott nytt år?

Och så har snön regnat bort

På minussidan: Dagen började med att barnet kräktes, sedan rullade det på med inbrottsförsök i bilen och att jag lidit av en enorm trötthet och hjärtklappning hela dagen.

Jag utgick från att det sistnämnda var en bieffekt av min emetofobi och har mest försökt profylaxandas bort det. Nu på kvällen visade det sig dock att jag har 38 grader. Eventuellt hade dagen varit mindre motig med en alvedon innanför västen. Jag antecknar inför morgondagen.

På plussidan: Bara en kräkning. Hittills.

Krämig grön potatissoppa

OMG! OMG! OMG! Stoppa pressarna! Jag fick just i min unge en rätt innehållande både spenat och broccoli! Tyvärr också hönsbuljong, trots att det är måndag, men jag tycker vi kan bortse från det då fågelmängden i en sån tärning ändå är försvinnande liten.

Eftersom rätten var lite av ett kyl-/frysrens har jag inte koll på de exakta mängderna, men ungefär det följande räckte för att mätta två vuxna och ett kräset barn, samt till en lunchlåda:

1 gul lök
500 g potatis
100 g fryst spenat
250 g broccoli
0,5 l buljong
1,5 dl grädde
smör och/eller rapsolja att fräsa i
salt
tabasco

Och så här gick jag tillväga:

Hacka löken och fräs den i en kastrull. Skala och skiva potatisen och broccolistammen och lägg i den i kastrullen. Fortsätt fräsa tills potatisstärkelsen börjar fastna i botten på kastrullen och du drabbas av lätt panik.
Häll på buljongen (med sans och balans, känns det som att en halvliter är för mycket så är det antagligen det också, spara då hellre en slatt till senare och känn efter om soppan behöves späs mer mot slutet). Rör om så att potatisen lossnar från botten av kastrullen, lägg på locket och låt koka i typ en kvart.

Tillsätt spenat och grädde. Koka upp. Vispa eller mixa sönder potatisen.
Soppan bör vid det här laget vara ljusgrön och krämig. Är den inte det så har antingen jag skrivit fel eller du gjort något galet.
Dela resten av broccolin i små buketter och häv ner den i soppan. Koka på rimlig värme tills broccolin har lagom tuggmotstånd.
Smaka av med salt och tabasco.
Servera med (knäcke)bröd, smör och ost.

"Vad önskar du dig i julklapp mamma?"

Min mamma önskade sig alltid "snälla barn" eller "sovmorgon". Boooring! tänkte jag då, men nu har tydligen den dagen kommit då jag har blivit (som) henne. Jag kan inte längre komma på någonting jag verkligen behöver eller vill ha som ryms i en normal budget.

Så, mitt barn, all I want for christmas is tid och energi. Och planekonomi.

The gift of silence

Hej du barnlösa medmänniska,

nästa gång du ser en kollega eller annan bekant som fipplar med telefonen eller bara stirrar ut rätt i tomma intet på rasten eller ombord ett publikt färdmedel, ställ er då följande fråga innan du tar kontakt: har hen småbarn? Är svaret ja, nöj er med ett hej eller en nick i all enkelhet.

Jag kan nästan lova att personen i fråga inte kommer bli stött eller känna sig åsidosatt. Lugn, tystnad och framför allt att slippa svara på frågor är nämligen den finaste gåva du kan ge en småbarnsförälder.

Med vänlig hälsning,
en som just genomlidit ett korsförhör på tema "syns jag under den här filten? Nu då? Nu då? Nu då?".

Skickat från min iPhone

Indoktrineringen tycks så här långt ha gått enligt plan

Det är med stor stolthet och glädje jag härmed meddelar att det är en socialist jag närt vid min barm:

– Mamma, när jag tömmer min sparelefant ska jag ge lite till dem som har mycket pengar, mycket till dem som inte har några pengar och ingenting alls till dem som har massor av pengar.

Glutenfönstret?

Jesus Christ Superstar, som min mormor brukar tralla när någon just sagt något lätt korkat, behöver jag ens nämna att jag hade svårt att hålla käften när smakportioner kom på tal på studiedagen jag var på häromsistens? Det händer för övrigt titt som tätt att jag stöter på personer som inte har någon vidare koll på vilka rekommendationer som gäller för spädbarnsuppfödning, men som ändå känner ett skriande behov av att tala om för andra hur de ska göra.

"Nu säger de att en ska börja med smakportioner redan vid fyra månaders ålder" brukar det heta. Nja. Livsmedelsverkets rekommendation är fortfarande att det är bröstmjölk eller modersmjölksersättning som gäller de första sex månaderna, möjligen med undantag för kryddmåttsstora smakprov, inga portioner alltså.

OM en däremot planerar att sluta amma tidigt så kan det finnas en poäng i att börja erbjuda mat, framför allt små mängder gluten, så tidigt som vid fyra månaders ålder – eftersom det finns studier som tyder på sig att risken att barnet ska utveckla glutenintolerans minskar om introduktionen sker under skydd av amning. För barn som inte ammas är rekommendationen att börja med ytterst små mängder gluten och att öka på mängden mycket långsamt.

Rekommendationerna som pekar på att det är bra att ta det lite lugnt med mattillvänjningen, samtidigt som en fortsätter amma som vanligt, tolkas alltså precis tvärt om. Som om det vore bråttom att få barn att "äta som folk" or else I will strike down upon thee with great vengeance and furious allergier. Tänk så tokigt det kan bli!


Marit Olanders har skrivit ett inlägg på samma tema på Amningsbloggen för en tid sedan.

Önskeinlägg: Om klistermärksuppfostran

Kanske minns ni att jag för sisådär ett halvår sedan uppmanade er att komma med rubriker och annan inspiration till blogginlägg. (Jag har inte glömt det, jag är bara inte så snabb i vändningarna alla gånger.) Helena önskade då, med anledning av det här inlägget, att jag skulle skriva några rader angående vad jag tycker om att använda mutor i uppfostringssyfte.

Häromdagen var de där jävla klistermärkena på tapeten igen här hemma:
– Mamma, kan jag få klistermärken om jag lär mig somna ensam?
– Nej. Vill du somna själv så får du gärna göra det. Klistermärken kan du förresten få i vilket fall som helst*. Är det att somna själv eller att få klistermärken som är grejen?
– Klistermärken.

Någon som sett ett avsnitt av Fear Factor eller liknande program? Hand upp! Hur många av de medverkande tror ni hade vadat i ruttnade griskadaver om det inte medförde möjligheten att vinna pengar nog för att köpa loss en bättre begagnad bil eller lägga handpenning på en bostad?

Många av oss är beredda att sträcka oss rätt långt om belöningen är den rätta, det är helt mänskligt, men frågan är om det är särskilt medmänskligt att utnyttja det i syfte att dressera varandra. Visst funkar det, men vad gör det med det lilla barnet inom oss? Svaret psykologen ger mamman i den här frågespalten tycker jag är värt att läsa och reflektera över innan en bestämmer sig för att införa ett belöningssystem i hemmet.

*Hade hon önskat sig något större, låt säga en ponny, hade hon naturligtvis inte fått det och hade vi haft det sämre ställt så hade hon inte fått klistermärken heller. Det är inte huruvida barnet får något eller ej som är grejen här utan om det är kopplat till en prestation.

Winds of change

Från och med idag ska allt kött vi (och alla andra i offentlig sektor i Göteborgs Stad) köper in vara ekologiskt. Hurra! Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Vilket ni naturligtvis gör.

Men såklart börjar också genast gnällandet. För dyyyrt, det kommer aldrig gå, ylar Torslanda. Well, ni har ju tillräckligt med pengar för att jiddra om att ni vill bli en egen kommun och slippa försörja oss andra socialfall, så ni klarar nog det här också. Testa att äta vegetariskt en dag eller två per vecka så ska ni se att det inte alls blir dyrare.

Om du bara slutar vara tjock så blir det nog bra

För att göra en lång historia kort: jag har inte varit på topp på ett bra tag, men för att slippa bli långrandig, samt för att bespara er jobbet med att ställa hobbydiagnoser så struntar jag i att berätta om mina symtom. *lång näsa*

För ett antal månader sedan gick jag till vårdcentralen. Utlåtande: "det verkar inte vara något fel på dig, men vi tar lite (läs: mycket) prover" – sänka, blodfetter, blodsocker, blodvärde, ämnesomsättning and so on. Bra resultat på allt. Nytt utlåtande: "det kanske har att göra med att du är en tjockis? Försök motionera lite. Jag skriver en remiss till kuratorn också förresten."

Kuratorn: "Vad är det värsta som skulle kunna hända om du ignorerade symtomen? Gå hem och testa."

Idag släpade jag mig iväg till en sjukgymnast, vad fan, det kan ju inte skada liksom. Efter två minuters klämmande och kännande konstaterade hen att mina besvär antagligen bottnar i en inflammation och skrev ut ett lätt hemmaträningspass som ska öka genomblödningen i området.

En ska ju inte ropa hej och så vidare, jag har bara kört igenom övningarna en första omgång än så länge, men känner mig redan mer high on life än på jävligt länge. Misstänker att jag kommer lista mig på en annan vårdcentral inom kort.

Ps. På grund av hela hälsocirkusen har jag inte brytt mig om att försöka nå målet jag satte upp för mitt springande. När/om motivationen infinner sig tar jag nya tag.

Skam

Så kom den – dagen då mitt barn ljög om något som hänt. Inte för att hon gjort något fel utan för att hon skämdes.

Jag är helt införstådd med att det är en naturlig del i ett människobarns utveckling och de där känslorna är säkert bra att ha till något, men det gnager mig lik förbannat.

Analyze this

Råkade just av misstag trycka på Markera alla som lästa i min reader, så att eh... De senaste två-tre hundra inläggen ni skrivit kommer jag aldrig få veta vad de handlade om. (Nej, jag kommer inte gå in på varje separat blogg och kolla om det finns något nytt att hämta.)

Men det finns väl en mening med allt antar jag. Nu fick jag en liten extra stund över för att möla ost och renkött framför teven.

Ha're.

Havregryn och mjölk

Vi är i mångt och mycket av samma skrot och korn, min man och jag, men emellanåt tittar han på mig som om jag vore ett ufo när jag delar med mig av ett minne från min barndom. Nu menar jag alltså inte såna där uppenbart avvikande grejer som att vi inte hade varesig tv eller bil i början och att min pappa satt i fängelse större delen av min barndom, nej, jag syftar på de små sakerna som jag själv inte ens reflekterat över.

Det kan vara sånt som att jag var i skolåldern första gången (en av de få gångerna) jag åt på McDonalds, att vi aldrig hade pålägg hemma till vardags och att en av mina favoriträtter ur kategorin snabbt och lätt är en rätt jag kort och gott kallar "havregryn och mjölk". Den heter så eftersom det är precis vad det är och eventuellt kan den lyxas till med en klick sylt om det finns hemma. Då heter den fortfarande samma.

Nej, jag är inte uppvuxen i ett amish-samhälle. Inte heller ser jag tillbaka på en barndom kantad av nöd och misär (inte hemma hos mamma iallafall). Men visst, prioriteringarna var kanske lite annorlunda. Mamma var ensamstående och hon jobbade i vården och vi levde inte på något sätt i överflöd, men jag växte upp i hus på landet och hade eget rum (med det inte sagt att jag sov där). Jag fick ta ridlektioner och jag hade hela, rena och funktionella kläder och egen cykel. Och de där havregrynen, de var biodynamiskt odlade.

Skammens trestegsraket

När jag blir hembjuden till folk brukar jag alltid passa på att lite diskret slänga ett öga på vad de har i sina bokhyllor. Och döma dem därefter. Jag tycker i allmänhet att det säger en hel del om personen i fråga. Men lugn, bara lugn, jag är fortfarande vän med, och har respekten kvar för, (minst) en person som förvarar kristall och förgyllda prydnadsföremål på yta som borde vara reserverad för litteratur. (Själv har jag förresten tryckt in både garn och smycken där.)

Nyligen blev jag utsatt för en liknande granskning, då en fellow instagrammare uppmanade mig att visa upp vad hur det ser ut i vårt kylskåp. [Paus för obekväm stämning.] Men trots att det 1. inte innehöll någon vettig mat, 2. men däremot en bib och 3. dessutom var pinsamt ostädat, så tyckte jag faktiskt att det var en lite skojig utmaning och låter den därför flytta ut från instagram.

Ni är härmed allihopa utmanade. Seså, marsch pannkaka, ut i köket med er och fotografera! Berätta sedan gärna i en kommentar var jag kan beskåda resultatet (så att jag inte råkar missa någon).

Önskerubrik: När jag flyttar till StockholmWhen hell freezes over

Motvalls, jag uppskattar ditt sinne för humor, men att jag flyttar till den kungliga huvudstaden är helt enkelt inte något som kommer inträffa. Inte ens om drömjobbet fanns där? Njae, jag vet inte ens vilket mitt drömjobb är, men kom gärna med förslag så får vi väl se.

Jag har vistats i Stockholm en del, även om det var länge sedan nu. Pappa bodde under min uppväxt på olika ställen i och runt stan, men platsen i sig imponerade inte stort på mig. Mest bestående intryck från den tiden gjorde nog den våldsamma smäll jag fick i bakhuvudet vid en halkolycka på Vanadisbadet.

– Det blir ett minne för livet, sa pappa när jag kvicknade till och den enorma bulan började pulsera. Ja, uppenbarligen eftersom jag tar upp det här och nu, drygt tjugo år senare.

Men jag har faktiskt varit i Stockholm en gång i modern tid också. När jag pluggade på JMG vann jag (genom lottdragning) en inbjudan till Aftonbladets 175-årsfirande på Berns. Mycket fancy. Jag hamnade bredvid Staffan Heimerson (han var trevlig) och hade den stora äran att lyssna på ett föredrag av Anna Politkovskaja. Mycket mer än så minns jag dock inte av själva evenemanget.

I övrigt hann jag med att dricka en kopp kaffe (som smakade ungefär likadant som det gör här hemma), gå i några butiker (utan att handla något eftersom jag var fattig student, gift med en annan lika fattig student) och att bli himlad med ögonen åt och avsnäst med motiveringen "vi är ingen turistbyrå" då jag ställde en fråga (minns ej om vad) på Pressbyrån. Känns som erfarenheter jag både kan ha och mista.

Vara vit kränkt bambatant

Till stressforskare Dan Hassons försvar ska sägas att det låter som att det klippts en del i materialet, för han tror väl inte på allvar att gemene kvinna/man har möjlighet att följa råd som det här:

"Det man inte ska göra är att bara slänga sig in i arbetet utan att fundera först. Konkret skulle det kanske handla om att i stället för att både rensa mejl och prestera något som man behöver prestera, kanske ägnar sig åt att bara rensa mejlen. Så att man väljer ut ett par tre uppgifter som man ska åstadkomma."

Eller? Kanske borde jag testa nästa år, men vilka arbetsuppgifter ska jag välja? Jag tror bestämt att jag nöjer mig med att glida in och spela ett par omgångar mahjong på datorn göra lite beställningar och sen kompa ut innan lunch. Barnen kan ju alltid beställa en pizza ifall de blir hungriga.

Önskerubrik: Mitt förhållande till kolhydrater

Passionerat och destruktivt. De fyller något slags tomrum i väntan på ett annat liv. Jag tror inte att jag på något sätt hade tagit skada av att äta mindre kolhydrater och hade jag levt ensam hade mina matvanor mest troligt sett betydligt annorlunda ut. Men nu gör jag inte det och jag planerar inte att göra det inom en överskådlig framtid heller.

Jag räknar med att en vacker dag få livnära mig på kål, bladgrönsaker, kallpressade oljor, frön och nötter, en occasional skiva blodigt kött, fet fisk och – icke att förglömma: ost! – men innan hemulen är stor nog att äta som folk får det bli lite som det blir. (Jo, jag trodde också att barn vande sig vid att äta det som serverades. Sen fick jag ett eget och lärde mig att de har en medfödd preferens för skittråkig mat.) Min tid kommer, men tills dess kommer jag fortsätta knarka kolhydrater.

Ps. Igår smakade hon på färsk koriander, så jag ser redan ljuset i slutet av tunneln!

(Rubriken önskad av motvalls.)

Först till kvarn, skynda fynda!

Ätstört är en intressant och angelägen bok som jag borde älska, tjockis som jag är, men som jag har läst på sin höjd hundra sidor ur. Jag har gett den flera försök sedan jag plockade på mig den på bokmässan förra året, men det funkar helt enkelt inte. "Det är inte du boken, det är jag" vill jag säga till den varje gång jag somnar ifrån den eller låter den hamna under något tantsnusk i högen på mitt nattduksbord.

Jag skyller på universitetet. Damn you universitet som fått mig att associera allt som inte är mer eller mindre glättigt hittepå med studier. Och studier = tråkigt, det vet väl alla. Så. Nu skänker jag bort boken till någon av er läsare som har vett att uppskatta den. Försten som claimar den får den. Det är en pocket, så den borde inte gå på många kronor att skicka. Klara, färdiga, gå!

Lilla tacksamhetsboken – del 6

Det här med amning och immunförsvar alltså. Det råder ju delade meningar om hur starkt sambandet är där, men jag ändå inte låta bli att inombords skänka en tacksamhetens tanke till min mamma (som ammade mig i drygt tre år) för de ytterst få sjukdagarna jag hittills tagit ut. Jag förundras också över hur lindrigt förloppet blir och hur snabbt mitt eget ännu ammade barn tillfrisknar då hon åker på något jag redan haft, jämfört med när hon insjuknar i något obekant förskolevirus som jag inte kunnat bjussa henne på antikroppar mot.

Mammas lilla djurrättsaktivist

Vid kvällsmaten konfronterade hemulen oss plötsligt med uppgiften att djur dör när en "tar köttet ifrån dem" och undrade varför vi "inte bara berättat" det för henne. Därom går nu meningarna isär. Jag tycker att jag varit ganska tydlig med hur köttproduktion går till, men för henne var de här "nya" uppgifterna mycket skakande och hon var tvungen att vara ifred en stund efteråt.

Hon jublade inte precis av glädje när hon insåg att de flesta av hennes favoritlivsmedel kräver att någon sätter livet till. Inte heller är hon överförtjust i baljväxter, men vi kom ändå överens om att äta vegetariskt en tid framöver och se hur det känns.

Älskade lilla skatt, må du aldrig sluta bry dig!

Rostad paprikasoppa and more

Motvalls efterlyser mina tre bästa vegorecept – utan ägg, linser och bönor. Jag kontrar med inte mindre än fem utsökta lakto-vegetariska recept. Trogna läsare är kanske redan bekanta med spenat- och gorgonzolalasagnen (byt ut parmesanen mot en ost som inte innehåller lysozym och kasta ett öga på lasagneplattornas innehållsförteckning), bananplättarna, jordärtskockssoppan (byt ut baconströsslet mot några lättsaltade potatis- eller andra rotfruktschips av god kvalitet eller skippa det helt) och den grillade halloumin med sallad på rå blomkål och fänkål, men den rostade paprikasoppan borde vara ny för er allihop. Är ni beredda med papper och penna?

5 röda paprikor
1 rödlök
2 vitlöksklyftor
3 tomater
ca 8 dl grönsaksbuljong
salt och peppar

Halvera paprikorna och lägg dem med skinnsidan uppåt på bakplåtspappersklädd plåt. Rosta på 250°c i övre delen av ugnen tills de är mjuka och skalet går att dra av. Hacka sedan grovt.
Hacka rödlök och vitlök och fräs i olja.
Hacka tomaterna och tillsätt dem och paprikorna. Låt alltsammans koka ihop lite grann.
Tillsätt buljong (hellre för lite än för mycket, det går att späda i efterhand) och sjud tio minuter.
Mixa slätt och smaka av.

Servera med focaccia eller annat trevligt bröd och gärna en röra som du blandar ihop av följande:

150 g naturell färskost
1 dl hackade gröna oliver
2 msk solroskärnor
2 msk klippt krasse (eller annat smakrikt grönt, typ rucola)
salt och peppar

Och så har jag ju varit på bloggträff också

Kolla här då! Amningsbloggen-Marit, jag, Amma vidare-Kim, Sagogrynet-Lin och Vilda barn-Maria. In a row. Vilken grej! Gissa vad vi pratade om.

(Bilden har jag lånat av Maria.)

Önskerubrik: Blöjor, pottor å torra barnrumpor

På varje blivande förälders inköpslista skulle jag vilja lägga till ett par tre meter plastad frotté att klippa ut lämpliga bitar av och lägga på känsliga ställen. Det kostar nästan ingenting och möjliggör för rumpluftning från dag ett. (Är också guld värt om/när barnet börjar på förskola och drar på sig magsjuka stup i kvarten.)

Jag tror att jag någon gång nämnt att min främsta lärdom i föräldraskapet är att låta saker bero lite oftare. Det är mitt främsta tips också när det kommer till "potträning". Alltså inte som i att låta ungen gå i blöjor tills hen börjar skolan och ber på sina bara knän om att få slippa, utan som i att skapa tillfällen och möjligheter för barnet att själv välja pottan så tidigt som möjligt. Precis som en efter en tid lär sig tyda andra signaler, får en så småningom ett hum om hur barnet beter sig när det behöver kissa eller bajsa. Vissa barn uttrycker sig tydligare än andra och en del föräldrar går all in och kör blöjfritt från början. Vi valde, som så många andra gånger, medelvägen.

Ute bland folk hade vi blöja på och struntade i att försöka tolka eventuella signaler då hemulen var bebis och vi var på språng. Hemma eller i andra bekväma miljöer fick hon vara bar på underkroppen i stort sett hela tiden och när hon kunde sitta stadigt började jag sätta henne på pottan samtidigt som jag själv gick på toaletten. Ibland kissade eller bajsade hon, ibland inte. Oavsett "resultat" så la vi inga värderingar i det.

När hon lärde sig att gå kunde hon själv uppsöka pottan när hon kände för det. Såg vi att hon var på väg att uträtta sina behov på fel ställe bar vi henne till pottan. Missade vi det fick vi torka. Jobbigt? Det är en definitionsfråga. Personligen tycker jag att det är mindre jobbigt att plocka upp en bajskorv från golvet än att tvätta bort samma bajskorv då den smetats ut jämt över hela den yta av ett barns kropp som blöjan täcker.

Då vi upptäckte att nattblöjan var torr när vi vaknade om morgnarna så tog vi bort den och plockade istället med oss en potta in i sovrummet att sätta henne på direkt när hon vaknade (och la en plastad frotté under lakanet – just in case). Det innebar att vi var färdiga med att ligga och dra oss om morgnarna. Men hallå, en ny blöjfri hägrade ju vid horisonten!

Med tiden blev det fler och fler pott-/toalettbesök och allt färre blöj-/golvkissningar och -bajsningar och en dag hade vi plötsligt en blöjfri unge. No drama. (Det är åtminstone så jag vill minnas det nu i efterhand.)

(Rubriken önskad av motvalls.)

Önskerubrik: Min relation till Malou von Sivers

Är jag verkligen den enda som ser att människan är helt väck på skumpa och stämningshöjande piller?! vill jag skrika varje gång jag fastnar framför Efter tio (vilket tack och lov är ytterst sällan). Jag har såklart inga belägg för att det ligger till så, kanske har hon bara en sjukdom som får henne att framstå som lätt på lyran.

Kanske är det också bara jag som är pryd och tillknäppt, men att hon i två av fem sändningar i veckan dricker tillsammans med studiogästerna gör mig lik förbannat illa till mods. Att det går till så nuförti'n har jag heller inga belägg för, men när jag var föräldraledig för skitlänge sedan så champagnelunchades det både på torsdagar och fredagar.

Ska jag vara helt ärlig kan inte påstå att jag alls har någon relation till Malou von Sivers. Jag vill minnas att jag har tyckt illa om henne, men inte varför, så egentligen tycker jag nog mest bara synd om henne.

(Rubriken önskad av motvalls.)

PPD undrar: Är det sablans twitter som konkurrerar med bloggen?

Nja. Innan jag blev med iphone skrev jag förvisso ett och annat blogginlägg på väg till och från jobbet, men det är nog också de enda uppdateringarna som blivit direkt lidande sedan twitter kom in i mitt liv. And while I'm at it: iphone är inget vidare att blogga ifrån. Oavsett om jag skriver inlägget som ett mail eller om jag använder Blogger-appen så blir jag tvungen att gå in och redigera på datorn efteråt, för att det ska se ut som jag tänkt mig. Ibland saknar jag faktiskt gammelnokian.

Det i det närmaste obefintliga bloggandet beror nog snarare på en känsla av att det alltid finns något mer angeläget att göra när jag väl har tillfälle att sitta vid datorn. Hjälpmammemail kommer såklart i första hand och någon gång emellanåt vill jag också hinna läsa ikapp er andras inlägg.

Bring le kid to work day

Min unge är helt freakin' awesome. I torsdags (förra veckan that is, jag har så jävla mycket semester att det tar åtta dagar att plita ner ett kort leffeinlägg) var hon med mig på jobbet och bakade pizza. Ja, ni läste rätt, vi serverar pizza ett par gånger om året. Ring socialen! Hon gjorde naturligtvis succé. Inte nog med att hon var "det vackraste barnet i Göteborg"*, hon visade sig också från sin bästa sida och charmade the hell out of både barn och pedagoger.

Jag är inte förvånad, men jag tror att personalen hade varit det om de vetat att hon inte alls är särskilt "uppfostrad". Vi säger ja så ofta vi kan, hotar inte med saker vi inte tänker verkställa (eller som är helt irrelevanta) och försöker hålla oss ifrån att tjata. Barn gör inte som du säger – barn gör som du gör, you know. Jag måste säga att det är förvånansvärt få vuxna som knäckt den koden, trots mångårig erfarenhet inom barnomsorg.

*Autentiskt citat från en person som jobbar i byggnaden. Inte min favorittyp av komplimang, men en får väl vara glad för vad en får.

"Karriären"

Hur gick det egentligen med jobbsökeriet, undrar PPD. Tja, vad svarar en på det? Spontant: Äh, håll tjeften! (Med Lasse-Kongo-röst.)

Nej, jag sökte aldrig jobbet. Fan vad jag velade fram och tillbaks och ju mer jag funderade på det desto mer opeppad blev jag. Jag har läst att det finns någon psykologisk mekanism hos människan, som får oss att intala oss själva att vi egentligen inte alls ville ha det där jobbet/förhållandet/huset som vi gick miste om och just därför försökte jag tvinga mig själv att skriva en ansökan.

Men det gick som sagt inget vidare. Jag satt där med ett tomt dokument framför mig skitlänge och problemet var inte att jag inte kunde komma på ett bra sätt att formulera mig utan att jag inte visste vad jag ville ha sagt. Jag lyckades inte ens inför mig själv komma upp med en bra anledning till varför jag ville ha det.

En dålig anledning (och också den enda anledningen jag egentligen kunde hitta på) var att det skulle ha låtit fräckt när jag på något käckt cocktail-party fick svara på frågan vad jag jobbar med. Dels för att jag sällan går på käcka cocktail-partyn och dels för att det är en jävligt sorglig anledning att vilja ha något – att en enbart vill att det ska verka fint inför andra.

Nåväl. I morgon ska jag på lönesamtal med min chef. Vi får väl se om jag blir mer motiverad att söka mig vidare efter det.

Önskeinlägg: Vad gör mig glad

Det är mycket gnäll här nuförti'n. Men, tro det eller ej, det finns en massa saker som gör mig glad också. Till att börja med: de "självklara" grejerna, som att jag har världens bästa lilla familj och att vi har en egen bostad där vi känner oss trygga och mat på bordet varje dag. Det är verkligen inte fy skam!

Sen finns ju dessutom allt det där andra. Guldkanten på tillvaron, bara en sån grej som att vi bor i stan men ändå har en egen odlingslott. En rikedom av örtkryddor och rabarber och jordgubbar och vinbär och flera sorters kål och rödbetor och morötter och bönor. Vi kommer inte bli självförsörjande, men vilken livskvalitet att gå dit om kvällarna och rensa lite ogräs och tugga på ett gräslöksstrå.

När jag går där med en vattenkanna och lyssnar på svalorna som svirrar omkring förflyttas jag i fantasin till min barndoms somrar, med hölass och barfotafötter och dörrar som stod öppna hos alla grannar. En egen cykel med fem växlar och kvällsdopp i sjön och vuxna som inte hade några iphones att distraheras av.

Allt jag haft och allt jag har, jag är verkligen privilegierad!

(Inlägget önskat av PPD.)

Fortsätter jag i den här takten får mina memoarer refuseras postumt

Kommer ni ihåg när jag sa att jag håller på och skriver en bok? Haha, så jävla lurade! Det gör jag inte alls. Jag sitter och okynnesmyser med Awkward Feminist Moments som jag just hittade via fitt for fight.

Önskeinlägg: Vad jag är mest tacksam över

I lågstadiet hade jag en klasskamrat som var "ordblind". Idag har hen (utöver att ha gjort idrottskarriär) en akademisk examen. Hen behärskar också flera språk och driver tre företag. Men så såg skolan vi gick i också lite annorlunda ut än många av de skolor som finns att välja på idag.

Som några av er kanske vet är lärarprogrammet en av alla utbildningar jag har hoppat av. Jag tappade sugen när jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli en sådan lärare som många av dem som lotsat mig genom mina första år i skolsystemet. Klasserna består heller inte längre av femton elever och det finns definitivt inte längre en heltidsanställd fröken Gerd (a.k.a specialpedagog) som har eoner av tid över att rycka in närhelst hen behövs.

Min unge har ett sjujävla humör och emellanåt tvivlar jag på att trotsåldern självständighetsåldern någonsin kommer gå över, men hon verkar hålla sig inom ramarna för vad som anses "normalt" och dessutom är hon både klipsk och street smart. Det är jag djupt tacksam över, för i det här samhället är det bara de resursstarkas barn som kan räkna med att få det stöd alla borde ha rätt till.

(Inlägget önskat av PPD.)

Ps. Nej, jag sätter inte likhetstecken mellan dyslexi och utagerande beteende. Det är två skilda exempel. Och jag skulle naturligtvis älska min unge precis lika mycket om hon hade en diagnos, av vad slag det än må vara, samt göra allt i min makt och mer därtill om jag märkte att skolan var på väg att ge upp på henne.

Sjätte juni för nybörjare

Vi har aldrig uppmärksammat nationaldagen nämnvärt i min ursprungsfamilj. Jag minns en vacker sommareftermiddag, någon gång i slutet av åttiotalet, då mamma och jag var på väg hem och fick syn på grannens hissade flagga. Vi funderade så det knakade på vad anledningen kunde vara och enades till slut om att det nog hade något med den stundande skolavslutningen att göra, tittade en gång till och körde i diket – rätt in i ovan nämnda grannes cykelkärra. Passagerardörren på mammas guldfärgade Mazda 323 fick en rejäl buckla och gick aldrig mer att öppna.

Hemulen hade ingen aning om varför vi var lediga igår och jag hade egentligen inte tänkt fira mer storstilat än att rensa lite ogräs och putta ner några frön i den nordiska myllan, men ivrigt påhejad av Cherin Awad såg jag plötsligt mig själv deklarera på twitter att jag skulle baka en jordgubbstårta och dekorera den med blågula tandpetarflaggor. Dessvärre hade inte landsförrädar-ica några fanor att sälja till mig, men lugn, bara lugn. Jag kompenserade för det med att skandera Jimmie Åkesson sha-la-la-la-la-la genom större delen av baket.

Hur firade ni? Finns det några riktlinjer?

Önskeinlägg: Vad jag saknar mest

Föga förvånande: min mamma. Tomheten hon lämnat efter sig går inte att beskriva och det verkar inte bli lättare med tiden. Tvärtom. Sorgen blir djupare och djupare allt eftersom chocken släpper.

Idag hörde jag på radio att barn och ungdomar som förlorar en förälder löper ökad risk att drabbas av psykisk sjukdom (och det skulle inte förvåna mig om det gäller snart-trettioåringar också). Emellanåt dyker känslor upp som jag inte är helt bekväm med. Jag ska ge er ett exempel:

I samma veva som mamma blev sjuk drabbades en person på min dåvarande arbetsplats också av cancer. Jag kunde inte uppbåda några äkta sympatier what so ever utan blev bara jävligt arg. Inte nog med att jag avskydde mitt jobb. Nej, dessutom var jag tvungen att knipa näbb och låtsas vara nöjd och tillfreds med tillvaron i övrigt, för hur skulle det låta om jag ba: "Jaha, oj, har du cancer? Det har min mamma också! Och jag kan inte vara hos henne eftersom min unge just börjat på förskolan och är en vandrande smitthärd som skulle knäcka hennes nedsatta immunförsvar fullständigt. Pilutta dig!"

Jag slutade sitta tillsammans med mina arbetskamrater på frukostrasten, för jag orkade bara inte lyssna på senaste nytt om kollegans behandling och prognos, och jag gjorde mig ärenden på annat håll när hen kom in och hälsade på på jobbet och mådde skitbra trots strålning och cellgifter. När mamma sen dog och jobbarkompisen tillfrisknade och kom tillbaka, mer high on life än Mia fucking Törnblom, önskade jag innerligt att det varit tvärt om.

Att önska livet ur en person för att... tja... jag vet inte hur jag ska motivera det faktiskt. Inte en helt frisk reaktion kanske.

(Inlägget önskat av PPD.)

Önskeinlägg: Vad som fick mig att bli hjälpmamma

När hemulen föddes och mina tafatta försök att amma resulterade i katastrof upplevde jag att jag inte hade någon att vända mig till. Jag kände noll förtroende för personalen på BB då deras metod att trycka ihop barn och bröst strider både mot mina principer om hur en bemöter medmänniskor och mot forskning på området. Fast det senare visste jag ju inget om då. BVC vågade jag inte rådfråga av rädsla för att bli utsatt för samma behandling där. Ingen i min närmaste krets hade barn och på det föräldraforum jag hängde verkade det inte vara någon en issue – antingen funkade amningen och då ammade en, eller så funkade den inte och då lät en bli. Men jag ville ju!

I desperation ringde jag en bekant som fött barn något år tidigare och hon berättade att hon också haft ont i början, det hade blivit blåsor och vid något tillfälle ytliga sår. Då hade hon ammat på det andra bröstet ett par gånger tills det ömma kändes bättre, eller varvat med ersättning på flaska. Jag tackade för råden, tittade ner på mina blodiga och variga bröstvårtor (den ena hade en djup skåra rätt över och var i det närmaste kluven) och konstaterade att det där var något som troligtvis inte skulle gå tillbaka över en eftermiddag.

Huden på och runt bröstvårtorna läker visserligen snabbt om inte svamp eller bakterier får fäste, men en måste först och främst ändra på det som orsakar problemen. Väldigt ofta beror såren på att barnet inte får ett tillräckligt stort tag. När en ammar fritt på barnets tidiga signaler, utan att forcera, får det tid på sig att göra sig redo och då dess tunga vilar då mot munbotten och det sedan gapar stort ryms hela bröstvårtan inne i munnen. Fast det visste jag förstås inte då.

Så vi introducerade tröstnapp, för att jag åtminstone skulle få en liten tidsfrist att återhämta mig mentalt mellan drabbningarna. Den där ungen ville nämligen ligga vid bröstet heeela tiden. Eftersom jag inte hade tillräckligt med mjölk fortsatte vi också tillmata med ersättning hela första månaden. (Med "vi" menar jag barnets far eftersom jag inte ens ville se de där skoporna och flaskorna och kopparna som ramlade ut över hela köksgolvet bara jag kom i närheten av diskstället. Jag hatade dem.)

Att hon ville amma jämt jämt jämt berodde såklart på att det är så nyfödda i allmänhet funkar. Det kickstartar och upprätthåller mjölkproduktionen. Men hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag levde i föreställningen att bebisar åt var tredje eller högst varannan timme och att de sov däremellan. Att amningen hade så många andra funktioner hade jag kanske hört, men inte tagit in och att allt mellan 6 och 60 amningar per dygn är normalt hade jag inte en aning om.

Hade jag lärt lite om amning i allmänhet under graviditeten (och nu menar jag utöver att se en filmsnutt om en norsk kvinna som tar en paus och ammar en solig dag i vacker miljö intill skidspåret), och vägledning att själv lära mig att amma efter förlossningen så hade det troligen inte varit förenat med smärta och ångest senare.

Jag spenderade dessutom dygnets alla timmar inom armlängds avstånd från min bebis, så med facit i hand hade jag lika gärna kunnat ha ett bröst som en gummiattrapp i munnen på henne. Då kanske jag hade sluppit stressen att gå och kontrollväga henne på BVC varje morgon också.

Efter en tid vande jag mig vid den våldsamma smärtan som uppstod i början av varje amning, då sårskorporna som hunnit bildas sedan sist slets loss. Min man säger att jag emellanåt var arg och skällde på hemulen för att hon gjorde mig illa när hon ammade. Det har jag förträngt, men jag är övertygad om att det är sant och jag blir djupt sorgsen varje gång jag tänker på vilka spår det kan ha satt i henne.

Så småningom blev det såklart ohållbart. Smärtan strålade upp genom brösten, skar som knivar i bröstbenet och ut i ryggen och tårarna sprutade när jag ammade på högra bröstet. Om jag blev tvungen att amma när jag var ute på vift gjorde jag det bara på vänstra sidan för där var smärtan så pass hanterbar att jag åtminstone kunde spela oberörd. Det var dock ett väldigt smusslande att undvika att någon skulle få syn på mina sargade bröstvårtor och ifrågasätta vad jag höll på med.

Sex månader planerade jag att hålla ut. Med fyra månader kvar till deadline insåg jag att jag behövde ordna upp situationen snarast. Jag klickade mig runt på Amningshjälpens hemsida och fick utifrån informationen där hjälp av min man att felsöka taget och positionen vid amningen. Efter ett par månader flöt amningen på riktigt bra och när det var dags att introducera fast föda kändes det inte alls angeläget att sluta amma längre.

Amningen har för mig och hemulen varit guld värd, och är det fortfarande. Den hjälper oss att ta oss tiden att varva ner tillsammans efter en dag på förskola och jobb, är ett sätt att mötas när vi varit osams, har gett vätska och näring när hon varit sjuk och inte kunnat eller orkat få i sig annan mat och dryck, får oss snabbt och lätt att somna om de gånger hon vaknar på natten, ger smärtlindring och tröst när hon slagit sig och mycket mycket mer.

Jag vill att alla som har en önskan att amma ska få det stöd de behöver för att få det att fungera. Som hjälpmamma bidrar jag till att fler får den möjligheten.

(Inlägget önskat av PPD.)

Ändamålen helgar medlen?

Två gånger under senaste veckan har jag lämnat hemulen gråtande. Visserligen har hon varit med sin far vid båda tillfällena, men jag har ändå känt mig som en rövhatt. Särskilt eftersom anledningen att jag smitit iväg varit att shoppa. Symboliken i att välja konsumtion framför sin avkomma liksom.

Jag antar att de flesta barn mår bäst av lite framförhållning (även om de själva, motsägelsefullt nog, är jävligt impulsstyrda) och det är väl där skon klämt i vårt fall. Plötsligt har jag bara stått i hallen med skor på mig, ropat hejdå och vägrat låta henne följa med.

Varför?

Vid det ena tillfället var mitt ärende att köpa frukt, som hon med anledning av sin födelsedag skulle ha med sig och bjuda på på förskolan. Hon kunde inte följa med eftersom hon precis var på väg att gå och lägga sig och jag kunde inte stanna hemma, för då hade det inte blivit någon frukt köpt och hon hade blivit ledsen och missnöjd dagen därpå istället.

Andra sammanbrottet kom då vi tio minuter innan stängning upptäckte att vi inte hade kattmat hemma. Inte mycket tid att förklara läget.

I dagar har jag gått och ältat det här för mig själv. Om jag bara planerat bättre hade jag kanske kunnat undvika båda situationerna. Eller är hon så stor nu att det kanske bara är nyttigt för henne att råka på lite mothugg, att inte låta henne få sin vilja igenom jämt? Nej, det får hon inte ändå, det finns gränser även i det här hushållet. Men ni vet grejen att göra henne upprörd och sen inte finnas där för att hjälpa henne att reda ut det.

Önskeinlägg: Om jag fick möjlighet att helt fritt utforma mitt liv – då skulle min vardag se ut så här

Jag är väl som "alla andra", tänker jag. Jag ser något stenhus i södra Europa framför mig, om vintrarna åtminstone. På somrarna åker vi nog till vårt andra hus i Västerbotten. Det viktigaste, har jag kommit på idag, är att jag kan klä mig mer eller mindre uteslutande i tight trikå året runt. Jag har en barbamamakropp och den tycker inte om hårda linningar och vinterjackor som begränsar rörelsefriheten. Dessutom stryker piratleggings och någon form av linne som täcker röven mitt ego medhårs.

Nåväl. Trikåkläder har väl typ vem som helst råd med. Stenhus och sommarstugor är det värre med. Samt att kunna försörja man och barn. Alltså måste jag skriva en bästsäljare. (Vilket boken jag för tillfället håller på med, eller snarare gör allt för att slippa hålla på med, tyvärr inte kommer bli. Den är lite eländig i sin framtoning.)

I mina hus kommer jag mest ägna mig åt skrivande, matlagning och lite odling. Kanske får vi eoner av tid över när barnet blir lite större och då skaffar vi några getter och börjar tillverka ost som är to die for. Och så kommer jag dricka en del vin. Billigt och gott lantvin som inte har så hög alkoholhalt. Jag tycker inte om att bli full. Och så kommer det att fladdra i någon tunn vit gardin medan jag tar en paus och blickar ut över mina ägor.

Kort och gott: No lönearbete for me, please.

(Inlägget önskat av PPD.)

Varsågod, handhavandemanualen för din fyraåring

Hemulen har varit på BVC på fyraårsbesiktning. Hon gick igenom utan anmärkning. Såklart. Frågan är dock om jag och fadern fått godkänt betyg ifall de känt till våra kvälls- och nattliga rutiner. I den lilla pamfletten Fyra år tillsammans (Gothia förlag) som de fick med sig därifrån framgår det nämligen tydligt att vi är helt ute och cyklar som fortfarande hämtar in henne till vår säng de gånger hon vaknar till om natten.

Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel att göra som det står i texten. Däremot är står jag fast vid att barn är individer, precis som vuxna. Hos oss funkar det bäst att ligga bredvid barnet när hon ska somna och ingen av oss har ännu känt ett behov att hon ska kunna somna om "utan hjälp".

Önskerubrik: Jag ser fram emot...

...sommaren. Pinsamt förutsägbart, javisst, men den här tiden på året är ju faktiskt helt underbar. Precis innan det drar igång. Det gröna är så intensivt grönt och allt ligger framför en.

I sommar skulle jag kunna skaffa den där perfekta solbrännan, skaffa kondis nog att springa 2,5 km utan att pausa för att hämta andan, eller, som @Vaskinton_ tipsade om, pollinera en hel äng genom att springa över den med fantastiskt håriga ben. Om jag vill alltså, det kan också hända att jag skiter i det och gör något helt annat. There's no end to the possibilities!

(Rubriken önskad av PPD.)

Önskerubrik: En bokupplevelse jag minns och som påverkat mig

Det är kanske inte den "bästa" eller "mest gripande" bok jag läst, men troligtvis den som haft störst påverkan på mitt sätt att tänka och se på världen. Jag kommer inte ihåg hur eller var jag fick tag på den, den som stack till mig den står jag i evig tacksamhetsskuld till, men jag vill minnas att det var i sjuan eller åttan – precis i rättan tid.

Egalias döttrar är lika aktuell idag som den var både på nittiotalet, då jag var tonåring, och 1977 då den gavs ut för första gången. Förhoppningsvis har jag inte glömt hur mycket den närde mitt spirande kritiska tänkande, den dag jag letar karaktärsdanande bokpresenter att indoktrinera vänners (och mitt eget) tonårsbarn med.

(Rubriken önskad av PPD.)

Trumpeter och fanfarer

Mitt tusende inlägg tillägnar jag Annie Lööf och jag vill säga följande:

H Å L L  K Ä F T E N !

Det är fan inte konstigt att folk är emot kvotering när den enda kvinnan representing är så jävla inkompetent.

Ps. Jimmie Åkesson, du är en foliehatt.

Ps2. Alliansen, avgå allihopa!

Ps3. Nej, det är möjligt att jag inte hade gjort det bättre själv. Men så är jag inte ledare för ett riksdagsparti heller. Hade jag varit det så hade jag tagit mig i kragen.

Akut brist på bröstmjölk i Västra Götalandsregionen

Just nu har NU-sjukvårdens neonatalavdelning akut brist på bröstmjölk. Vi söker därför ammande kvinnor som kan tänka sig att donera bröstmjölk mot ersättning.

Vill du hjälpa oss med bröstmjölk, hör av dig till oss på tel 0520-913 46, så berättar vi mer om hur det fungerar.

Fakta: För dem som föds för tidigt är det mycket viktigt att få bröstmjölk. När barnets egen mamma inte har mjölk, eller inte tillräckligt, kan en annan mammas donerade mjölk ges i stället. Innan mjölken ges till spädbarnen tas prover både på mamman som donerar och på mjölken. Mjölken pastöriseras också för att säkerställa att den inte innehåller några bakterier.

Mer om bröstmjölksdonation på neonatalavdelning vid barnkliniken på NÄL finns att läsa här.

(Via Sagogrynet.)

Små människor, stora personligheter

Amen kolla det här gänget då! Jag älskar att jag har en unge som är i åldern då de börjar umgås på riktigt. De småpratar, berättar saker för varandra och gör tillsammans upp lekens regler. Och fast de är ganska precis lika gamla och i samma fas i livet och precis likadana så är de ändå så olika. Underbara!

Bilden är tagen av min man på Gustavs fyraårskalas, hemma hos familjen Olicka.

Det här är ingen träningsblogg, men... – del 2

Tack alla ni som engagerat er i min "löpning"! (Citationstecknen eftersom jag inte riktigt kan med att kalla det löpning ännu, halvmaratonmannen jag är gift med tog sig runt "min" slinga nästan tio minuter snabbare.)

Vanligtvis brukar jag inte outta mina små infall innan de är ordentligt förankrade i verkligheten och det borde jag kanske inte gjort den här gången heller. Sedan jag skrev förra inlägget har jag inte sprungit mer än till spårvagnen vid två tillfällen. Båda gångerna i Converseskor och båda gångerna med protesterande benhinnor.

De där jävla hinnorna har för övrigt alltid varit min akilleshäl. Även på den gamla goda tiden då jag var i riktigt god form. Jo, det är sant. Den här gamla tantkroppen har sprungit och hoppat och hästsportat och till och med spelat lite basket. Fast på den tiden var den förstås ingen tantkropp. Min taktik då var att helt enkelt ignorera smärtan, även om det titt som tätt ledde till att benen fick nog och vek sig under mig.

Nu har jag hur som helst kittat upp med tigerbalsam*. Jag vet inte om det haft någon effekt, kanske borde jag bara smörjt in ena benet och gjort en empirisk studie, men jag inbillar mig att jag snart är på banan igen. Med lite tur hinner jag promenera/tjyvjogga rundan redan ikväll. Annars tänker jag låtsas att lojt arbete på odlingslotten är minst lika effektivt för konditionen som löpning.

*Jag skyndade mig att slänga bipacksedeln innan jag hann läsa att det inte rekommenderas för ammande kvinnor, eftersom jag dels ammar ett barn som inte är ett spädbarn och dels ammar väldigt sparsamt, men det ska naturligtvis inte tolkas som att jag uppviglar andra att göra samma sak.

Det här är ingen träningsblogg, men...

För lite drygt en vecka sedan fick jag ett ryck och gick och köpte ett par löparpjucks för över tusen spänn på väg hem från jobbet. Ba sådär, får jag lust att säga, men så var det givetvis inte.

Det har legat och pyrt ett tag. Jag har varit sugen på att komma i form, men varit tvungen att vänta in motivationen, vilken varit svår att uppbåda eftersom träning för de flesta verkar handla om att bli smal. Punkt. Samtalen kring träning blir också därefter. Personligen skiter jag i hur många kalorier jag förbränner, jag vill bara kunna springa efter spårvagnen utan att hosta blod när jag väl är ombord.

Nåväl. Cred till Lady Dahmer, som började träna för ett tag sedan av ungefär samma anledning som jag. Kan jag så kan fan vem som helst, sa hon och jag tror henne. I samma veva fick en vikarie på min arbetsplats reda på att hen inte tagit sig in på en utbildning hen gärna ville gå och reagerade på beskedet med att ge sig ut och springa av sig raseriet i en timme. Dit vill jag komma.

Hur har det gått då? Jag har varit ute och lufsat sex av nio dagar sedan jag bestämde mig och det ger jag mig själv godkänt betyg för. Rundan är på knappt fyra kilometer, varav mitt första delmål är att kunna springa de två och en halv som inte är asfalterade i ett svep. Innan jag fyller trettio i augusti. Det tror jag att jag ror iland med.

Jag märker skillnad från dag till dag. Framför allt är jag piggare. Uppförsbackarna känns också kortare och kortare och återhämtningen går snabbare för varje gång jag är ute, men igår kom första opeppen då benhinnorna kändes ömma när jag sprang. Av rädsla för att förvärra situationen lät jag bli att ge mig ut idag, vilket jag redan ångrar. Imorgon tänker jag trotsa eventuell smärta och köra iallafall. Må det bära eller brista.

Önskeinlägg: Det bästa med att ha ett barn och inte fler

Det händer att jag vacklar. Mer på sista tiden än förut. Jag är inte gjord av sten, visst tycker jag också att en helt nykläckt unge är alldeles ljuvlig och jag tyckte faktiskt att det var helt ok att vara hemma och kolla på daytime tv varvat med en och annan lattefika. Emellanåt får jag också för mig att de som säger att jag är självisk och att mitt barn behöööver syskon kanske ändå har rätt. Eventuellt skulle jag också få mer tid över att sitta och swipa med iphonen om jag hade två barn som kunde underhålla varandra.

Haha. Who am I kidding? Om jag hade två barn skulle de inte alls leka fint med varandra. De skulle bråka från morgon till kväll. Att kolla på McLeods döttrar och fika skulle för övrigt inte heller vara samma sak i sällskap av en uttråkad fyraåring.

Nej, precis som vissa kan ta en bit godis ur skålen och sen vara nöjda – även om de andra ser jättegoda ut – så är jag nöjd med att ha bara ett barn. Jag kan inte förstå dem som inte känner ett tvångsmässigt behov av att hetsäta tills alla karameller är slut och jag begär inte att ni som har flera barn ska förstå att det kan räcka med en unge. Vi tycker olika. Punkt.

Ofta ofta tänker jag på hur bra det är att bara ha ett barn. Hade vi haft fler hade vi varit "tvungna" att flytta till en större lägenhet, byta till en större bil och jobba mer för att få ekorrhjulet att gå runt. Precis tvärt emot hur vi vill ha det. Målet är att ingen av oss ska behöva jobba heltid, åtminstone inte innan kravet på sex timmars arbetsdag gått igenom, och att vi ska slippa ha barnomsorg under sommarlovsveckorna.

Helst skulle jag förstås inte vilja lämna bort min unge till "främmande" människor alls och jag när en dröm om att leva i ett större sammanhang, it takes a village to raise a child och allt det där. De flesta av mina drömmar förutsätter att jag vinner precis lagom mycket pengar – alla vet att en inte blir rik på arbete och att trisslotter är den enda vägen ut ur ghettot – så även denna: att köpa loss en trevlig fastighet och leva i ett semi-kollektiv med bland andra Amma vidare-Kim, One-way communication-Hannah och Superficial Ragdoll-Elin. Plus partners och barn. Kanske på Gotland eller Österlen eller något annat bördigt ställe där jag skulle kunna lalla runt i festliga huvudbonader och odla mina egna grönsaker.

I en sådan miljö skulle jag kanske också kunna tänka mig att skaffa fler barn. Ja, ni läste rätt. Det är inte avlandet av fler barn i sig jag är fientligt inställd till utan att det samhälle jag lever i idag inte är särskilt barnvänligt. För övrigt är jag ju inte lastgammal än, så jag har ju tio eller kanske till och med femton år på mig att skapa bättre förutsättningar.

Sammanfattningvis: Det bästa med att ha ett barn och inte fler är (för mig) att det är så mina förutsättningar ser ut.

(På uppmaning av PPD och Alex.)

Önskeinlägg: Delamning

medbebisibagis säger: Jag skulle gärna läsa om delamning. Om du har några tips på hur man får det att funka bäst, hur man kan göra för att amningen inte ska "rinna ut i sanden".

Då det börjar bli dags för matintroduktion kan det börja dyka upp informationsmaterial i brevlådan eller i olika sammanhang där små barn och deras föräldrar hänger. Kolla då gärna upp vem som är avsändare och fundera igenom vad hens syfte kan tänkas vara. (Bröstmjölk är gratis och genererar ingen vinst till barnmatsföretagen.)

Det går alldeles utmärkt att fortsätta amma fritt parallellt med den fasta föda barnet äter, en behöver inte tänka på att "byta ut mål" utan kan istället se det som att en lägger till annan mat och låter barnet fortsätta styra över amningen. Bröstmjölk kan utgöra stommen i barnets kost åtminstone hela första året och är dessutom en finfin måltidsdryck. Komjölk kan en gott vänta ett tag med.

Att låta barnet äta själv redan från början har mest fördelar. Köket kommer visserligen se ut som en krigszon, men barnet får chansen att själv bestämma hur mycket, i vilken takt och vad det vill äta, samtidigt som det utvecklar sin motorik (dessutom förväntas barn kunna äta själva om/när de börjar på förskola). Måltiden blir också trevligare om alla som sitter vid bordet har möjlighet att äta samtidigt.

Mänskligheten står och faller inte med mellanmål. Tar en själv en frukt i väntan på middagen kan en såklart erbjuda barnet en bit också, men att försöka pressa in sex måltider under en dag bara för sakens skull är att stressa upp sig i onödan. Blir barnet hungrigt när det inte står mat på bordet så går det minst lika bra att plocka fram ett bröst som att ställa sig och mixa en smoothie.

Gröt och välling har inga näringsmässiga fördelar gentemot bröstmjölk eller annan mat, men särskilt välling kan lätt konkurrera med amningen. Livsmedelsverket rekommenderar att små mängder gluten introduceras under skydd av amningen, för att undvika glutenintolerans, men för det ändamålet kan en lika gärna servera barnet små smörgåsbitar eller pasta som det själv kan peta i sig.

Eventuella nappar och nappflaskor kan det också vara bra att ta bort och istället låta barnet få hela sitt sugbehov tillfredsställt vid bröstet.

Ibland kan en träffa på personer som tycker att ens barn är för kort/långt/smalt/knubbigt för sin ålder, då kan det vara skönt att ha WHO:s kurvor att luta sig mot i en eventuell diskussion. Dem hittar en här.

Länkar till två artiklar ur Amningsnytt nr. 1 2008, som hade temat Börja med annan mat:
Myten om smakfönstret
Varför slutar så många amma vid 6-12 månader?

Önskerubrik: Sanningen bakom min oerhörda framgång

Elin säger: Åh! Det är som i På Minuten! Här får du en rubrik av mig: "Sanningen bakom min oerhörda framgång".

Jag ser det som en oerhörd framgång att jag från en strulig amningsstart med tillmatning lyckades vända skutan och helamma några månader, samt att jag därefter fått förmånen att fortsätta delamma så här länge. Hemligheten: En nypa tur, ett uns jävlar anamma och framför allt en stor skopa amningsvänligt inställd barnafader.

Det fanns stunder då jag undrade vad fan jag höll på med och varför (facit: jag lärde mig att amma – för att det var så jag ville ge vårt barn kärlek och näring). Om han stämt in i "men ge henne flaska då om det nu är så jävla jobbigt att amma"-kören så hade jag troligtvis gått med på det, men istället satt han bredvid och hjälpte mig att hitta ett tag som fungerade och peppade mig att fortsätta försöka när det kändes som tyngst.

Han antydde aldrig att amningen stängde honom ute från bebisbubblan, istället hittade han andra sätt att vara förälder och han lärde sig tidigt tyda sitt barns signaler så att han kunde lämna över henne till mig när hon ville amma. Inte heller har han haft några invändningar mot att vi valt att fortsätta amma längre än vad som är norm i vår kultur.

Tack Oliver!

(Ps. Det här inlägget är, precis som vanligt på den här bloggen, inte avsett som kritik mot den som inte kunnat eller velat amma. Att jag ser amningen som en framgång för mig personligen innebär inte att jag anser att det måste så för alla andra.)

Två punkter angående gårdagens inlägg:

1. Jag anser inte att Apotek Hjärtat är ondskan själva. Jag gillar bara inte en reklamgrej de körde för ett tag sedan, som jag anser inte var helt i linje med WHO-koden.

2. Jag tycker inte att ni som hakat på kampanjen och lagt upp den på era bloggar har gjort något fel.

Hej, jag heter Jonna och jag vägrar vara med och hjälpa till att vaccinera barn

Jaha, nu ska en tydligen blogga enligt en liten mall och därmed vaccinera 95 barn, för att slippa framstå som en dålig människa. Men ok, då är jag väl ond då. Jag är nämligen tveksamt inställd till Apotek Hjärtat, som är de som betalar för kalaset, och därför vill jag inte göra reklam för dem på min blogg.

Däremot skänker jag pengar till Läkare utan gränser månadsvis via autogiro, sms:ar en gåva till Stadsmissionen ungefär en gång i månaden, ger mina småslantar till de där tiggarna som påstås vara en vidrig liga och köper majblommor. Med mera. Samt tar som bekant emot samtal och mail för Amningshjälpen. Det får räcka för mig.

Så nu vet ni varför den där posten aldrig dyker upp här.

Jag gör skillnad

Igår kväll ringde en sprudlande glad mamma och tackade för råden hon fått för en tid sedan. Krånglet var nu ett minne blott och även hennes BVC-sköterska hade lärt sig något nytt. Flera gånger idag har jag tänkt på hennes vänliga ord och blivit alldeles varm inombords. Gissa om jag är stolt!

Amningshjälpens hjälpmammor tog emot drygt femtusen samtal förra året. Om en ser det i förhållande att det varje år föds runt hundratusen barn i Sverige är det alltså statistiskt sett fem procent av alla nyblivna familjer som hör av sig till oss. Vi behövs!

Håhåhå, kedjebrev!

Audhumble har förärat mig en utmaning och som ni väl vet vid det här laget så är jag inte den som är den.

Så här går det till:
– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.

Audhumblans frågor och mina svar:

1. Om du vore ett djur vilket skulle du vara då (baserat på din personlighet) och om du istället fick välja fritt vilket skulle du välja?
Något jag uppskattar mycket är att halvligga på olika platser i hemmet och sova, så om jag fick bestämma skulle jag nog vara en katt (även om jag är måttligt sugen på att tvätta mig med tungan som enda hjälpmedel och/eller kräkas upp bollar av päls), fast egentligen är jag nog mer lik en skata. Jag tycker om saker som glittrar och min humor är oklanderlig.

2. Hur många bultar finns det egentligen i Ölandsbron?
Därom tvistar de lärde.

3. Vad vill du bli när du blir stor?
Om jag inte får bli katt så satsar jag på författare. Tyvärr har jag bara en bok på gång, så även om jag fick den utgiven skulle karriären bli rätt kort. Med andra ord kommer jag nog fortsätta laga mat ett tag till.

4. Nämn tre tv-serier du tycker att alla borde se.
Mad men, The Walking Dead och True Blood. Förutsatt att alla hade samma smak som jag alltså.

5. Om du var tvungen att byta förnamn, vad skulle du byta till?
Mamma. Eftersom minst en person redan kallar mig det till vardags så skulle nog inte omställningen bli så svår.

6. Har du någon tatuering?
Nej, men jag har en hemskt fyndig idé. En slags ordvits. Fast utan ord.

7. Vilken fördom skäms du mest över att du har?
Min värsta är en som tyvärr också bekräftas gång på gång: att "alla" män av en viss nationalitet dras till mig som flugor till koskit, och att de gör det enbart i syfte att inleda ett förhållande och därigenom förbättra sina chanser att få uppehållstillstånd. (De brukar efter en kortare stunds samtal framföra förslaget och därefter bli upprörda över att jag slösat bort deras tid.) Jag kommer bli tvungen att begå harakiri den dag jag misstar mig och i förebyggande syfte avspisar någon som bara försöker artighetskonversera.

8. Vilken fiktiv karaktär skulle du vilja vara?
Muminmamman. Hon är tjock, hon är nöjd och hon sover bort hela vintern utan att skämmas för sig.

9. Och vilken fiktiv karaktär skulle du vilja få ihop det med?
De enda två crusher av det slaget jag kan minnas är den unge John Connor i Terminator 2 och Mark Renton i Trainspotting. Det har gått över nu och jag är glad att jag inte alltid fick min vilja igenom i tonåren.

10. Stor fisk i liten damm eller liten fisk i stor damm?
Det senare. Jag tänker på karparna i Botaniskas växthus. De verkar ha det skittråkigt.

11. Vilket väljer du? Att för resten av ditt liv bara få lyssna på barnlåtar som är inspelade av riktigt bra band/artister eller få lyssna på vilka låtar du vill fast alla är Weird Al Yankovicversioner?
Weird Al!

Mina frågor lyder som följer:
1. Vilket är ditt första minne?
2. Vilka föreningar är du, eller har du varit, medlem i?
3. Vad samlar du på?
4. Vilket gymnasieprogram gick du och vilket borde du egentligen ha gått?
5. Vilket var ditt favoritprogram på tv när du var liten?
6. Om du bara fick äta en sak resten av livet, vad skulle du välja?
7. Vilken ministerpost skulle passa dig bäst?
8. Hur ser din drömsemester ut?
9. Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
10. Vilken är din värsta ovana?
11. Pest eller kolera?

Och sist men inte minst taggar jag det här goa gänget: Fifi, J, Jennie, Jenny, Johanna, Josefine, Linda, Martina, Motvalls, Rookiemom och Sofia.

Livsmedelsverket bjuder på filmkväll

Önskerubrik: Jag önskar att jag var mer engagerad

Svårt. För egentligen önskar jag att jag snarare kunde vara lite mer oengagerad och efter lite pepp, i form av Gunilla Bergenstens Familjens projektledare säger upp sig, tror jag att jag är på god väg. Nu är kanske inte familjelivet mitt största problem eftersom jag är gift med en man som har lägre toleranströskel för oreda än jag (undantag: i köket) och som dessutom är en god organisatör, men helt i hamn är jag såklart inte. Dessutom går det som tas upp i boken även att applicera på jobbrelationer och i situationer som kan uppstå om en som av jag okynneshäver ur sig fraser som "Det kan jag göra!" när någon form av ansvar ska fördelas och det varit tyst i rummet lite för länge.

Våga vägra vara duktig! Viva la revolución!

(Rubriken önskad av Caroline.)

Efterlysning

Till ett reportage i tidningen Amningsnytt söker redaktionen en stockholmsfamilj som har inrett sitt hem amningsvänligt. Hör av dig till chefredaktör Elisabeth Ubbe på red@amningsnytt.se om du eller någon du känner har anpassat hemmet till amning på något sätt.

Önskerubrik: Fy!

Lars H Gustafsson är en av mina främsta förebilder när det gäller att leva med och "uppfostra" barn. I helgen hade jag den stora äran att se och höra honom live and direct på Amningshjälpens årsträff. En av de saker han tog upp i sin föreläsning och som jag funderat mest på efteråt är vad förbudet mot barnaga egentligen innebär. Utöver att en inte får slå barn alltså.

I föräldrabalken 6 kap. 1 § står fast att:
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Fundera över det en stund och försök sedan att få det att gå ihop med de metoder som är på modet idag. De flesta föräldrar har inga större problem med att låta bli att plocka fram livremmen när barnen varit riktigt jävla jobbiga att ha att göra med, men hur är det med inte utsättas för [...] annan kränkande behandling? Hur rimmar det med att till exempel stoppa ner ett barn i dess säng, gå ut, stänga dörren och låta det skrika sig till sömns?

(Rubriken önskad av Jenny.)

Önskerubrik: Heja!

Ett rungande heja! till Anouk Jolin, Marit Olanders, Mats Berggren, Lars H Gustafsson, Kim Hazelius och Gunilla Kristiansson som föreläste på Amningshjälpens riksträff. Och förstås också till Skånegruppen som anordnade. Efter en intensiv helg är jag utmattad, men inspirerad. Tack allihop!

(Rubriken önskad av Jenny.)

Önskeinlägg: Vad som helst om amning

Fifi säger: Jag vill gärna läsa om er amning, tex hur ofta ni ammar och så. Eller jag vill egentligen läsa vad som helst som handlar om amning, det är mitt favoritämne för tillfället!

För inte jättelänge sedan skrev jag ett par rader om vår amning, så för att inte plåga er med upprepningar kör jag en annan vinkel idag: ohämmat tyckande.

Tvärtemot vad många tycks vilja tro när de hör att jag ammat i snart fyra år och/eller att jag är medlem i Amningshjälpen*, har jag inga problem med att någon annan väljer att amma en kortare tid eller inte alls. Däremot blir jag provocerad och ledsen när amning utanför den mycket snäva normen (minst fyra månader men högst ett år och absolut inte nattetid efter halvåret) framställs som fel, fult, äckligt, onaturligt, ojämställt, incestuöst, and so on och jag är övertygad om att det finns en särskild plats i helvetet för dem som medvetet försöker styra och ställa över hur andra väljer att ge mat och knyta an till sina barn. (Undantag: Jag tycker såklart att en bör sätta ner foten om någon förhåller sig till sitt barn på ett sätt som är skadligt.)

Innan jag själv fick barn och kort därefter hade jag en snävare syn på saken, det ska erkännas, men tack och lov hade jag för det mesta vett att knipa näbb om det och med tiden har jag fått ett mer avslappnat förhållningssätt. Fortfarande tycker jag att det är tråkigt att amningsfrekvensen i Sverige sjunker, men det innebär varken att jag tycker att alla måste amma eller att de som gör det ska fortsätta år ut och år in. Amning har många fördelar på populationsnivå, men det betyder inte att det alltid är det bästa alternativet för varje enskild familj och individ.

Det var väl inte direkt några nyheter för er som hängt här ett tag, men för nytillkomna läsare kan det kanske vara intressant. Med jämna mellanrum känner jag att det kan vara på sin plats att understryka att jag inte är någon amningstaliban, namnet på bloggen till trots, så att vi inte råkar ut för några missförstånd.

*att amma länge är inte på något sätt ett villkor för att få gå med i föreningen. Många medlemmar har slutat amma tidigt eller valt att del- eller hobbyamma.

Önskeinlägg: Vardag

Lisa säger: Jag gillar vardagsinlägg om vad du och H gör t ex när ni är lediga.

Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.

Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:

För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."

Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?

– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.

And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.

Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.

Keep moving, nothing to see here!

Du som hamnat här efter att ha googlat "naken flicka", kom inte tillbaka fler gånger. Tack.

Varför envisas vi med att värdera allt barn säger och gör?

Häromdagen kom ett barn på mitt jobb in i köket för att visa en Barbie-väska hen tagit med sig hemifrån. Min första impuls var att säga att det var en fin väska, inte för att jag tyckte den var fin (eller ful) utan för att jag har lärt mig att det är så en pratar med barn, men jag lyckades hejda mig och frågade istället vad som får plats i den. Och vet ni vad, ungen blev precis lika glad (om inte gladare) för det svaret.

Jag tror inte att barn tar skada av att höra att de är fina, eller att deras kläder och leksaker är det. Så länge det bara är en av alla aspekter, men tyvärr ligger väldigt mycket fokus på fint och tufft och duktigt. Det är så lätt att bara auto-svara "å, så fint" varje gång en unge kommer mer en teckning/ny tröja/håruppsättning, men vad gör det egentligen med dem i förlängningen?

Önskeinlägg: Katter och odlingslott

Hilda säger: Eller hur, hur mår katterna i bloggtorkan? Och.. har det inte varit väldigt fint väder ett par dagar nu? Vad händer på odlingslotten? :)

Låt oss börja med katterna: De ligger allt som oftast i någon kartong eller solstrimma och vilar sig i form. Jag lovar att återkomma ifall något spännande inträffar.

Och odlingslotten? Jodå, när som helst händer det. Att jag beställer frön. Inspiration och lust har börjat återvända efter förra årets tabbe att tacka ja till en plats i odlarföreningens styrelse. Ett tag kunde jag knappt gå till ica utan att någon konfronterade mig om redskapsbodens kärvande lås eller vem som slängt vad i komposterna.

Förra veckan var vi och röjde lite på lotten, jag vände jord och drack kaffe i solen och njöt av att inte vara ansvarig för något annat än mina egna kvadratmetrar. Hemulen fångade maskar och lagade soppa på gammelvatten som samlats i vecken på på en presenning.

Jag tar det i min egen takt. Någon dag när jag har osedvanligt mycket tid och ork tar jag en sväng förbi pegmatitbrottet och hämtar lite snyggsten (jodå Lisa, det finns en bergart som heter så) att lägga i gångarna. Vad gäller grödorna så har jag ändå tänkt så det mesta direkt på friland, så det är egentligen ingen större brådska med de där fröna, och rabarber och jordgubbar smultron och vinbär och örtkryddor och fan och hans moster kommer vare sig en vill eller inte. Perenner är den lata odlarens bästa vän.

Älskade lilla barn, måste du bli stor?

Någon gång emellanåt fattar jag varför vissa skaffar mer än ett barn. I eftermiddags hade jag ett sådant moment, när jag satt och kollade igenom lite grejer jag skulle lämna bort till försäljning.

Jag fick lite svårt att andas när jag packade ner babygymmet med den prassliga fjärilen, vars trådantenner hemulen tog sitt första pincettgrepp på. Min lilla fjuniga bebis är ingen bebis mer och tiden då jag formade hennes värld är över. Nu är det femåringarnas värderingar som gäller. Screw könsneutrala plyschkläder och drippdropp-sången.

Önskeinlägg: Katthatt(ar)!

Helena säger: Katthattar! :-)

Ventil

Jevvlar vad jag längtar tills ett visst barn på hemulens förskola börjar i förskoleklass i höst. Ville bara säga det.

Skickat från min iPhone

Önskeinlägg: Om det jobbigaste

Tristessa säger: Jag tar det jobbigaste ämnet jag vet, våld, misshandel och våldtäkt, dina tankar, erfarenheter, hört om, vet om o.s.v.

– ...men när hon inte gör som jag säger måste jag ju bulta till henne.

Jag frågade inte den gången, eller någon annan gång heller för den delen, om det vore lika självklart ifall det varit jag, hans eget barn, som var "hon". Jag lät honom gå på med sitt mässande. När han kommit igång är det lika bra att låta honom hållas. Inte säga emot och inte uppmuntra för mycket. Rida ut stormen och hoppas att ingen vän av ordning råkar hamna emellan.

Jag tyckte ofta att min styvmamma var osmidig när jag var liten. Om hon bara kunde lära sig att spela med så skulle det gå över mycket fortare, tänkte jag, så att vi kunde hitta på något roligt istället för att de skulle bråka hela tiden. Att mamma inte fick stryk av min styvpappa tyckte jag var underligare än att min styvmamma fick det av pappa. Men det kommer väl, tänkte jag.

Barn är mästare på att känna av stämningar och låter en dem dessutom umgås med missbrukare så blir de jävligt strömlinjeformade. Min uppväxt gjorde mig till en social kameleont. Lite konflikträdd emellanåt kanske, men perfekt som personlig assistent, vårdbiträde och till att jobba natt på grillen. Klippt och skuren för att ta skit, påhopp och sexuella anspelningar med ett leende. Bra egenskaper hos en ung kvinna.