"Karriären"

Hur gick det egentligen med jobbsökeriet, undrar PPD. Tja, vad svarar en på det? Spontant: Äh, håll tjeften! (Med Lasse-Kongo-röst.)

Nej, jag sökte aldrig jobbet. Fan vad jag velade fram och tillbaks och ju mer jag funderade på det desto mer opeppad blev jag. Jag har läst att det finns någon psykologisk mekanism hos människan, som får oss att intala oss själva att vi egentligen inte alls ville ha det där jobbet/förhållandet/huset som vi gick miste om och just därför försökte jag tvinga mig själv att skriva en ansökan.

Men det gick som sagt inget vidare. Jag satt där med ett tomt dokument framför mig skitlänge och problemet var inte att jag inte kunde komma på ett bra sätt att formulera mig utan att jag inte visste vad jag ville ha sagt. Jag lyckades inte ens inför mig själv komma upp med en bra anledning till varför jag ville ha det.

En dålig anledning (och också den enda anledningen jag egentligen kunde hitta på) var att det skulle ha låtit fräckt när jag på något käckt cocktail-party fick svara på frågan vad jag jobbar med. Dels för att jag sällan går på käcka cocktail-partyn och dels för att det är en jävligt sorglig anledning att vilja ha något – att en enbart vill att det ska verka fint inför andra.

Nåväl. I morgon ska jag på lönesamtal med min chef. Vi får väl se om jag blir mer motiverad att söka mig vidare efter det.

Önskeinlägg: Vad gör mig glad

Det är mycket gnäll här nuförti'n. Men, tro det eller ej, det finns en massa saker som gör mig glad också. Till att börja med: de "självklara" grejerna, som att jag har världens bästa lilla familj och att vi har en egen bostad där vi känner oss trygga och mat på bordet varje dag. Det är verkligen inte fy skam!

Sen finns ju dessutom allt det där andra. Guldkanten på tillvaron, bara en sån grej som att vi bor i stan men ändå har en egen odlingslott. En rikedom av örtkryddor och rabarber och jordgubbar och vinbär och flera sorters kål och rödbetor och morötter och bönor. Vi kommer inte bli självförsörjande, men vilken livskvalitet att gå dit om kvällarna och rensa lite ogräs och tugga på ett gräslöksstrå.

När jag går där med en vattenkanna och lyssnar på svalorna som svirrar omkring förflyttas jag i fantasin till min barndoms somrar, med hölass och barfotafötter och dörrar som stod öppna hos alla grannar. En egen cykel med fem växlar och kvällsdopp i sjön och vuxna som inte hade några iphones att distraheras av.

Allt jag haft och allt jag har, jag är verkligen privilegierad!

(Inlägget önskat av PPD.)

Fortsätter jag i den här takten får mina memoarer refuseras postumt

Kommer ni ihåg när jag sa att jag håller på och skriver en bok? Haha, så jävla lurade! Det gör jag inte alls. Jag sitter och okynnesmyser med Awkward Feminist Moments som jag just hittade via fitt for fight.

Önskeinlägg: Vad jag är mest tacksam över

I lågstadiet hade jag en klasskamrat som var "ordblind". Idag har hen (utöver att ha gjort idrottskarriär) en akademisk examen. Hen behärskar också flera språk och driver tre företag. Men så såg skolan vi gick i också lite annorlunda ut än många av de skolor som finns att välja på idag.

Som några av er kanske vet är lärarprogrammet en av alla utbildningar jag har hoppat av. Jag tappade sugen när jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli en sådan lärare som många av dem som lotsat mig genom mina första år i skolsystemet. Klasserna består heller inte längre av femton elever och det finns definitivt inte längre en heltidsanställd fröken Gerd (a.k.a specialpedagog) som har eoner av tid över att rycka in närhelst hen behövs.

Min unge har ett sjujävla humör och emellanåt tvivlar jag på att trotsåldern självständighetsåldern någonsin kommer gå över, men hon verkar hålla sig inom ramarna för vad som anses "normalt" och dessutom är hon både klipsk och street smart. Det är jag djupt tacksam över, för i det här samhället är det bara de resursstarkas barn som kan räkna med att få det stöd alla borde ha rätt till.

(Inlägget önskat av PPD.)

Ps. Nej, jag sätter inte likhetstecken mellan dyslexi och utagerande beteende. Det är två skilda exempel. Och jag skulle naturligtvis älska min unge precis lika mycket om hon hade en diagnos, av vad slag det än må vara, samt göra allt i min makt och mer därtill om jag märkte att skolan var på väg att ge upp på henne.

Sjätte juni för nybörjare

Vi har aldrig uppmärksammat nationaldagen nämnvärt i min ursprungsfamilj. Jag minns en vacker sommareftermiddag, någon gång i slutet av åttiotalet, då mamma och jag var på väg hem och fick syn på grannens hissade flagga. Vi funderade så det knakade på vad anledningen kunde vara och enades till slut om att det nog hade något med den stundande skolavslutningen att göra, tittade en gång till och körde i diket – rätt in i ovan nämnda grannes cykelkärra. Passagerardörren på mammas guldfärgade Mazda 323 fick en rejäl buckla och gick aldrig mer att öppna.

Hemulen hade ingen aning om varför vi var lediga igår och jag hade egentligen inte tänkt fira mer storstilat än att rensa lite ogräs och putta ner några frön i den nordiska myllan, men ivrigt påhejad av Cherin Awad såg jag plötsligt mig själv deklarera på twitter att jag skulle baka en jordgubbstårta och dekorera den med blågula tandpetarflaggor. Dessvärre hade inte landsförrädar-ica några fanor att sälja till mig, men lugn, bara lugn. Jag kompenserade för det med att skandera Jimmie Åkesson sha-la-la-la-la-la genom större delen av baket.

Hur firade ni? Finns det några riktlinjer?

Önskeinlägg: Vad jag saknar mest

Föga förvånande: min mamma. Tomheten hon lämnat efter sig går inte att beskriva och det verkar inte bli lättare med tiden. Tvärtom. Sorgen blir djupare och djupare allt eftersom chocken släpper.

Idag hörde jag på radio att barn och ungdomar som förlorar en förälder löper ökad risk att drabbas av psykisk sjukdom (och det skulle inte förvåna mig om det gäller snart-trettioåringar också). Emellanåt dyker känslor upp som jag inte är helt bekväm med. Jag ska ge er ett exempel:

I samma veva som mamma blev sjuk drabbades en person på min dåvarande arbetsplats också av cancer. Jag kunde inte uppbåda några äkta sympatier what so ever utan blev bara jävligt arg. Inte nog med att jag avskydde mitt jobb. Nej, dessutom var jag tvungen att knipa näbb och låtsas vara nöjd och tillfreds med tillvaron i övrigt, för hur skulle det låta om jag ba: "Jaha, oj, har du cancer? Det har min mamma också! Och jag kan inte vara hos henne eftersom min unge just börjat på förskolan och är en vandrande smitthärd som skulle knäcka hennes nedsatta immunförsvar fullständigt. Pilutta dig!"

Jag slutade sitta tillsammans med mina arbetskamrater på frukostrasten, för jag orkade bara inte lyssna på senaste nytt om kollegans behandling och prognos, och jag gjorde mig ärenden på annat håll när hen kom in och hälsade på på jobbet och mådde skitbra trots strålning och cellgifter. När mamma sen dog och jobbarkompisen tillfrisknade och kom tillbaka, mer high on life än Mia fucking Törnblom, önskade jag innerligt att det varit tvärt om.

Att önska livet ur en person för att... tja... jag vet inte hur jag ska motivera det faktiskt. Inte en helt frisk reaktion kanske.

(Inlägget önskat av PPD.)