söndag 13 oktober 2013

Och vad tar en till då?

Att ha en femåring är många gånger ungefär som att ha en listig tvååring med språkbegåvning. Utgångsläget är liksom att vad du än vill så vill hen det motsatta och sen går det i ungefär hälften av fallen att diskutera sig fram till en kompromiss som funkar för båda parter. Resten av gångerna blir det bråk.

I morse föreslog jag att vi skulle gå och kolla på utställningen om Hammarkullen. Det mottogs med svalt intresse. Du kan gå dit och ta några bilder, tyckte barnet. Utan att titta upp från ipaden. Jag låtsades vara obrydd men såg till att hon överhörde när jag nämnde för barnafadern att "det hade varit trevligt att gå dit och sen ta en fika efteråt, men det var ju synd att inte Hrönn ville" och vips – innan jag ens behövt spela ut lekplatskortet var hon plötsligt med på tåget. Win!

Ni som har äldre barn, vid ungefär vilken ålder slutar omvänd psykologi funka?

lördag 5 oktober 2013

Valår hörni

Minns ni den lilla feelgood-filmen Wealth inequality in America och att vi önskade att att det fanns en svensk motsvarighet? Nu är den här! (Om en med "nu" menar för fyra månader sedan.)

fredag 4 oktober 2013

Men jag knarkar i allafall inte

Det känns "sådär" att min unge ipaddade sig själv till sömns i soffan innan jag hann fixa kvällsmat. Till middag åt hon ett par tre grönsaksstavar och dessförinnan en bulle. Det är ju tur att svenska barn får mat i förskola och skola. Synd bara att de inte får tänderna borstade där också.

Jag veeet att det här är en jävla petitess egentligen, alla barn somnar väl från tandborstning och kvällsmat någon gång ibland, men när jag sätter igång och ångestar över mitt kassa föräldraskap så rullar det liksom bara på och plötsligt känns det som att jag inte är ett dugg bättre än far min som kallade en burk oliver och en skål godis för middag och lät mig somna i haschdimmorna i skinnsoffan framför tv:n varje kväll när jag var där.