Min egen lilla femminutersmetod

Titt som tätt hör jag föräldrar säga att de läst Anna Wahlgren och "plockat russinen ur kakan". Newsflash for you: nej, det har ni inte. Hela hennes filosofi bygger nämligen på att man antingen kör metoderna fullt ut eller låter bli. Jag rekommenderar att man låter bli.

Angående att "hon har sagt en massa bra saker också": ja, det är klart att hon har sagt bra saker också. Nämn en person som under hela sin livstid aldrig sagt en enda vettig grej liksom. Visste ni förresten att Hitler byggde en massa raka fina breda motorvägar? Konstigt att man så sällan hör folk som tycker att han var en rätt reko kille på grund av det, bara man bortser från den där detaljen med förintelsen.

Vänta nu, jämförde jag just Anna Wahlgren med Hitler? Ja. Är det äldsta tricket i boken? Ja. Tänker jag ta tillbaks det och hitta på en bättre liknelse? Nej.

Men om ni nu ska envisas med att hålla på med "snälla metoder" så ska jag nu dela med mig av vår kvällsrutin. Den tar mellan två och tio minuter:
1. Borsta tänder och kissa.
2. Kryp ner i sängen.
3. Amma.
4. Sov.

Ps. Funkar den inte för er så testa något annat. En bra början är att lyssna på och respektera barnet. Man har igen det tusenfalt längre fram.

Och så håller en visdomstand på och jävlas också

Som några av er kanske redan känner till så bor jag ju i Göteborg, och med det kommer vissa förpliktelser. Idogt ordvitsande till exempel. En av mina favoriter är att jag har samma inställning som min blodgrupp: B+

Fattar ni? B+ som i be positive. Kul.

Problemet är bara att jag har varit sjukt negativ på sistone. Jag vet inte om jag ska skylla på den segdragna förkylningen jag dras med, årstiden eller bara allmän stress. Alltså, jag fattar inte hur det kan vara möjligt att jobba deltid och ändå ständigt känna sig jagad över allt man inte hinner. Och då menar jag inte saker som typ "förverkliga mig själv" eller "börja med fridykning" utan typ diska och läsa ut boken jag började på för typ två veckor sedan.

Jag ba: nag, nag, nag och stör mig på kollegor. Och folk på vagnen. Och grannar. Orkar inte vara en rolig morsa heller. Behöver semester och tid att läsa nya Tivoli för min unge, hänga på museum, gå och fika, kramas... Och så en strimma sol då och då. Annat än in genom fönstret rätt i ögonen när jag är på jobbet.

Dock. Samtliga av förra årets nyårslöften är nu infriade. Mer eller mindre. Något försenat. Men ändå.

Pros and cons

Något som samtidigt är både en fördel och en nackdel med no poo är att man lätt kan skjuta upp en hårtvätt en vecka utan det syns.

I'm a little blogger

Short and stout.

Bara kollar så att det funkar att blogga on the go, så att säga. Den här telefonen är alldeles för smart för mig ibland, men jag har ju tydligen aldrig tid att sitta vid datorn längre. Sjukt busy.

Valfrihet: att slippa välja

Vi hade lite kokt potatis över sedan gårdagen på jobbet. Jättegott att steka och servera till kycklinggrytan, tänkte vi, så behöver vi bara koka halva mängden ris och så får barnen tillfälle att välja det alternativ de föredrar. Fail. Inte på grund av barnen, de förstod konceptet och visste hur de ville ha det, utan på grund av att samtliga pedagoger greps av panik och blev helt oförmögna att tänka utanför lådan.

Ingen tycktes förstå att om man har två tillbehör så behöver man inte plocka åt sig så jävla mycket av varje. Barnen kommer inte plötsligt att äta dubbelt så mycket. (Att de vuxna inte skulle förstå den här ekvationen borde vi väl i och för sig ha anat, de har ju trots allt bara pluggat tre-fyra år på högskolenivå. Jämför gärna med vad händer när man bjuder in människor som inte jobbar i kök till knytkalas: man får ungefär sju ton mat över eftersom alla räknar med att samtliga ska äta en full portion just av deras medhavda rätt.) Tydligen var det också allmänt jättejobbigt att tvingas konversera med kidsen och fråga om de föredrar stekt potatis eller ris. Mycket enklare då att bara ge alla det alternativt man tycker bäst om själv.

Så, på måndag återgår allt till det normala. Vi lovar att inte överraska med en massa oönskad valfrihet fler gånger.

Fläsk

Alltså, hur kommer det sig att jag allt oftare hör människor säga saker i stil med "jag skulle aldrig bli serverad bacon i Mellanöstern, så..." som ett argument för att det inte ska erbjudas fläskfri kost i förskola och skola? Är det muslimhatet som blivit rumsrent eller har folk bara blivit mer dumma i huvudet rent allmänt?

Jag har hittills aldrig stött på någon som ställt till en scen för att det inte funnits ett fullgott grisfritt lunchalternativ. Hur kan det vara ett problem att en person väljer bort viss mat, för någon annan än den som får gå hungrig förstås? Däremot kan det vara väldigt jobbigt för "allätare" att behöva tugga i sig kycklingpytt eller kikärtsgryta.

Jag undrar om de här personerna tar med sig egen mat då de går på middag hos vänner som äter någon form av specialkost, eller de kanske helt enkelt bara har vänner som är lika inskränkta som de själva så att kostfrågan aldrig blir ett problem privat.

På förskolan där jag jobbar har en familj valt att låta sitt barn äta "vanlig" kost trots att övriga familjemedlemmar inte äter fläsk. Det var ett tufft beslut för föräldrarna, det märktes. Vi har förklarat att deras barn här rätt till specialkost och att vi redan lagar både fläskfri och vegetarisk kost till flera andra personer. Men nej, de vill helt enkelt inte att deras barn ska behöva vara en av dem som är annorlunda.

Vem är det egentligen som har svårt att anpassa sig?

Och till våren köper vi matchande träningsoveraller

Vi har ätit fiskpinnar för första gången sedan vi blev barnfamilj. Skitnödigt skitduktigt att hålla sig så länge kan tyckas, men det handlar egentligen inte om ifall rätten i sig är skräpmat eller inte – nix pix, för i det här hushållet äts det både korv och pannkaka och pizza – utan om symboliken. Att fastna i fiskpinneträsket, hur hemskt låter inte det liksom? Nej, tacka vet jag Sorgmodets träsk i Den oändliga historien. Om man nu prompt ska hålla på och gå i gyttja och sörja.

Men det var gott och vi blev mätta och det kommer säkert ske igen.

Jag ska försöka låta bli att göra om det

Nej men, ska vi ta och säga att vi är överens om att den där sex-/relationssutmaningen inte var så rolig som jag trodde vid första anblicken? Kanske att det hade blivit intressant om man är genusvetare eller på annat sätt engagerad för en bättre värld eller så, men för en vanlig tramsa som mig: nja.

Men. Jag slutförde den iallafall. Plikten framför allt, som vi brukar säga.

Den magiska bänken

Vi har en magisk bänk i köket. Där kan man ställa grejer som man inte orkar plocka in i skåpen och vips så förflyttas de medelst trolleri till sina rätta platser. Tur är väl det, för annars hade ju jag varit tvungen att röja av den där bänkjävlen hundra gånger om dagen och det hade jag ju aldrig orkat. Kanske hade jag rent av flippat och skällt ut den som ställt prylar där, eller åtminstone fällt spydiga kommentarer (eller bloggat) om det.

Uppbrott

17 år tog det innan hon var redo att gå. 17 år av "gått in i en dörr", "spelat fotboll med brorsorna" och "snubblat i källartrappan". 17 år av sakta men säkert krympande livsutrymme. Aldrig få behålla vänner. Aldrig få behålla jobb. Aldrig få behålla något som var henne kärt.

– Om jag lämnade din pappa, skulle du fortfarande vara min vän då?
– Ja. Gör det.

Utanför rättegångssalen fick han syn på mig och slet sig loss från poliserna som ledsagade honom. Kramade om mig länge och hårt. Trodde att jag var där för att rädda honom. Pang! Sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det sveket får jag betala för. Om och om igen.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar
Del 9 – När kärlek blir vänskap

Hej bloggen!

Du har helt rätt. Jag negligerar dig. Om det är till någon tröst så vill jag dock påpeka att jag har dåligt samvete över det. Lite åtminstone. Men jag kommer tillbaka så fort nyhetens behag lagt sig på iphone-fronten. Promise.

Tills dess tre mycket läsvärda inlägg av personer som troligtvis inte hänger på twitter/wordfeud dagarna i ända:

Amningsbloggen – Är barnstyrd avvänjning möjlig
Vilda barn – Att få känna
Sagogrynet – Felicia försvann och skrikmetoderna

Och för er som inte är intresserade av anknytning och dylikt trams (säkert jättemånga av er sort som hänger här), lite lättsmält pausunderhållning:

När kärlek blir vänskap

En kompis berättade för ett tag sedan att han och hans käraste skaffat tv i sovrummet och i nästa andetag att han läst att det drar ner sexfrekvensen något kopiöst. Sen skrattade vi lite och en tid senare gick de skilda vägar. Såklart inte på grund av tv:n och/eller att de eventuellt slutat ligga (or...?), utan för att de tyckte att de kommit till ett stadie i förhållandet där de mer var vänner än partners. Det har jag hakat upp mig på och funderat mycket över.

Jag menar, blir det inte så för alla förr eller senare? Lever man så nära varandra år ut och år in så är det väl oundvikligt att man antingen börjar hata varandra eller att vänskapen blir så djup att den liksom tar överhanden när den där första förälskelsen lägger sig. Måste det vara fel? Det kallas väl inte livskamrat för intet? Och det ena utesluter väl inte det andra? Eller?

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar

Hello to my little friend

Nipple slip

@jonnadignelius

Ok, nu finns jag alltså på twitter. Men håll i eventuella ponnyhästar en stund till, det kommer säkert vara mycket verkstad och lite snack ett tag tills jag fattar vad jag håller på med.

Ps. Nej, telefonen har inte kommit. Jag sitter vid datorn. Så 2011.

Årets komplimang

– Mamma, vilka goda tissar du har idag! De är godare än när du precis har duschat!

Amma vidare-bloggen efterlyser

"För några veckor sedan efterlyste vi era erfarenheter av möten med vården*, där amning och/eller amningslängd kommit upp. Vi har fått in en hel del svar med tar gärna emot fler, så om du inte hunnit skriva ihop dina erfarenheter så har du fortfarande chansen. Ju fler svar vi får in, desto vettigare sammanfattning kan vi göra så vi är tacksamma för alla svar. Sprid gärna vidare så att vi får in så många svar som möjligt. Här kommer instruktionerna igen:

Om du vill bidra till vår undersökning så kan du skriva ner den eller de gånger som amningen kommit upp under dina/era möten med vården. Skriv med dina egna ord och använd gärna frågelistan här nedanför som stöd. Du behöver inte svara på alla frågor eller skriva i samma ordning som frågorna står här, se dem bara som ett stöd. Om du skriver kort eller långt spelar ingen roll, men vi blir förstås tacksamma för alla svar eftersom de bidrar till att vi kan göra en bättre insats i den här frågan. Skicka ditt svar, gärna som wordfil, till amma.vidare (at) gmail.com Hör av dig om det är något du undrar över, vi ser mycket fram emot att ta del av era erfarenheter.

Frågelista

Har amningslängd kommit upp vid något tillfälle i ditt eller barnets möte med vården? Berätta vad som hände! Vad var syftet med besöket? Vem var den vårdsökande? Var det något amningsrelaterat?

Hade vårdgivaren någon tydlig inställning till er amning, positiv, negativ eller neutral?

Fick du/ni råd, tips eller information som gällde amningen? Var det i så fall något ni bett om? Hur motiverades dessa råd och tips?

Hur upplevde du/ni det bemötande ni fick? Hur tänkte och kände du/ni efter mötet? Hade du önskat att det var på något annat sätt och i så fall hur?

Ps. Sprid gärna det här uppropet så att så många som möjligt får möjlighet att delta med sina erfarenheter.

*Vården kan vara läkare, sköterskor, BVC, MVC, sjukvårdsupplysningen, rehabilitering etc. Den här gången utesluter vi tandvården, eftersom vi har planer på en separat undersökning om möten med just tandvården längre fram om den här första faller väl ut."

Migrän?

Jag vet inte hur vanligt det är med migrän, men jag gissar på att åtminstone någon eller några av er som brukar titta in här har erfarenhet av det. Till er har jag ett par frågor:

1. Hur vet man att det är migrän man har? Alltså, vad är skillnaden mellan det och återkommande fullkomligt lamslående "vanlig" huvudvärk, där alla former av ljud, ljus och lukter blir helt outhärdliga, till den grad att synen och balanssinnet blir påverkat?

2. Måste man gå via en läkare eller finns det vettig receptfri hjälp att få (ibuprofen och paracetamol har noll effekt, naproxen lindrar något)? Alltså oavsett om det är migrän eller "vanlig" huvudvärk man lider av.

3. Något annat jag bör känna till?

Sexuella läggningar

Förr brukade jag hävda att jag var bisexuell, men ju äldre jag blir desto mer hetero känner jag mig. Eller, identifierar jag mig som, kanske jag ska säga. Men man vet ju aldrig. Jag kanske skaffar mig en röd sportbil och rymmer med en blond 25-årig (kvinnlig) modell när jag 40-årskrisar som värst. Den som lever får se.

Äh, egentligen tror jag väl mest på det gamla djungelordspråket att man blir kär i individer, inte kön. Och så väljer jag att inte problematisera det mer än så. Omgivningens förväntningar? Lalalalala bingo! Next question!

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal

Kärlek eller ideal

Kärlek.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet

Otrohet

Min mamma var en berättare av rang och hon älskade att hålla långa föredrag, varesig man ville höra dem eller inte. Sånt vi ville lyssna på avhandlade hon gärna vid köksbordet över en långsittning med te och ostar och sånt vi gärna ville slippa tog hon i bilen då ingen kunde komma undan.

Jag minns särskilt ett tillfälle, på väg hem från ridhuset, då hon predikade för mig och en av mina vapendragare om vikten av att välja en schysst partner från början, eftersom möjligheten att påverka någon annan än sig själv är ytterst begränsad:

– Ett bra sätt att kolla om man hittat en vettig pojkvän är att vara otrogen mot honom och se hur han hanterar det, kläckte hon illmarigt ur sig, varpå både jag och min väninna dampade ur. Ingen av oss var jättesugen på att bli utsatta för detsamma.

Jag minns inte hur samtalet utvecklade sig därefter, mest troligt ville hon bara se vår reaktion, men jag vet att min kompis idag lever i någon form av on and off-förhållande med en notoriskt otrogen man. Faktiskt lyckades han lagom klichéartat göra en annan kvinna gravid samtidigt som hon väntade deras son.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet

Sexuell exklusivitet

Jag kan inte dra mig till minnes att jag i något av mina tidigare förhållanden kommit överens om några ground rules gällande ifall, och i så fall under vilka omständigheter, det skulle vara ok att ha sex med andra. Nu när jag tänker på det så hade det hade varit intressant att se en sliding doors på hur mitt liv sett ut om jag haft vett att ta den diskussionen någon gång emellanåt.

Kanske har flera av mina tidigare partners egentligen inte haft svårt att hålla sig innanför skaklarna. Kanske har de bara spelat efter andra regler. Det kommer vi aldrig få veta. Synd.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen

Igår vid Plikta: Fifi-spotting

Jag ser på avstånd en person som jag misstänker kan vara Fifi. Funderar på hur många som är över meddellängd, har rosa halvlångt hår och hänger på vår sida av stan, men får inte ihop det med den blå barnvagnen (oklart varför). Konsulterar hemulpappan. Han är bombsäker på att det är Fifi.

Hur kan han vara så säker, undrar ni förstås. Jo, det ska jag tala om för er, han känner igen mönstret på hennes leggings från Instagram. När, o när, ska jag få min nya telefon, undrar jag.

Förtydligande angående förra inlägget

Det är inte frågan om någon time-out eller annan form av bestraffning. Hon är fullt kapabel att gå upp för trapporna och in i lägenheten för egen maskin, när hon själv väljer att göra det.  Och jag skulle inte låta henne stanna där ute om hon var ledsen.

Emotrappan/Historien upprepar sig

Hemulen är i någon slags fas då hon blir en jävla martyr lite skör hela tiden emellanåt. Jag vill gärna vara en god mor som bara tröstar och tröstar och aldrig själv lackar ur när ungen låter som ett gammalt gångjärn, men tyvärr är det totalt icke-kompatibelt med mitt tålamod.

För en stund sedan var vi på väg ut ur affären, alla tre med kraschat blodsocker eftersom vi varit och hälsat på barnets gammelfarmor. Ungen är för liten för att dörrens fotoceller ska reagera på hennes uppenbarelse och jag var inte tillräckligt snabbt framme för att ta emot den när den slog igen, så hon fick sig en rejäl knuff och ramlade omkull.

Egentligen gjorde det nog inte så ont, hon blev åtminstone inte skadad, men hon blev skrämd och kanske lite desillusionerad när hon insåg att jag inte är allsmäktig och kan skydda henne från allt ont. Tårögd och förbannad marscherade hon iväg över torget och ville inte på några villkor bli tröstad av sin ouppmärksamma mamma.

Ok, fine. Det var väl delvis mitt fel, så jag uppbådade den lilla energi jag hade kvar och lyckades reda ut situationen och få med henne hemåt. Frid och fröjd, inbillade jag mig, men på väg in genom porten krockade hon sen med sin pappa och av någon anledning fick hon för sig att jag även den här gången borde ha kunnat förutse hela händelseförloppet, så hon bestämde sig för att inte följa med in och jag tappade konceptet.

– Ok, sitt här och var sur då, gormade jag och gick in. (Not my proudest moment.)

Ungefär en halv minut senare gick jag ut och tjatade med henne in (igen: not my proudest moment) och stängde porten för att hon inte skulle få för sig att sticka iväg och bli överkörd eller bortrövad, innan jag klampade vidare upp till lägenheten.

I den trappan har hon suttit/legat och varit på dåligt humör ett antal gånger. Det känns liksom relativt safe att låta henne stanna där och avreagera sig (även om jag spontant kunnat tänka mig att låta henne stanna på förskolan/torget/spårvagnen) medan jag själv går in och gör samma sak och plötsligt inser jag att jag har blivit min egen mamma och att min unge, åtminstone till humöret, är en kopia av mig. Jag satt också på trappen utanför och mullrade inombords en stund när vi blivit osams på vägen hem när jag var barn.

Kärnfamiljen

What can I say? Jag lever i ett monogamt förhållande med den biologiska fadern till mitt barn. Det är vi som är verklighetens folk™.

Mellan åtta månaders och sex-sju års ålder provade jag dock på att vara barn till en ensamstående mamma. Det var inget jag tog någon större skada av, om jag får säga det själv. Tvärtom. Jag tror att få barn får uppleva den odelade kärlek och uppmärksamhet jag fick under de åren.

Men framför av allt slapp jag otryggheten i att växa upp med en förälder med ett aktivt missbruk. (Utom under skolloven då jag hade den livsviktiga "rätten till" min pappa.)

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap

Äktenskap

Jag klär inte i vitt, har aldrig lidit av någon gräddbakelsefetisch och konceptet att älska varandra tills döden skiljer en åt har jag haft ett odramatiskt icke-förhållande till. Däremot har jag alltid varit ett stort fan av brakfester.

När vi gifte oss var jag 21 och han 23 år. Vi hade varit tillsammans i knappt ett år och jag antar att man kan säga att det var rätt spontant påkommet. Det kändes som en bra idé då och det känns som en bra idé idag, åtta år och ett barn senare. Nuförtiden känns det nog till och med lite bättre eftersom få höjer på ögonbrynen när de får reda på att en 29-årig småbarnsmorsa är lagvigd.

De första åren vågade jag knappt referera till min man som just "min man" eftersom det drog igång en jevvla massa spekulationer kring huruvida jag a) levde tillsammans med en "utländsk" kvinnoförtryckare, b) var uppvuxen i en sekt och på ett eller annat sätt blivit tvingad in äktenskapets boja, c) led av någon slags psykisk ohälsa och var helt oförmögen att kontrollera impulser av typen "nämen, om man skulle ta och skaffa sig sms-lån/tribaltatuering/kamphund/äkta make", eller d) en kombination av ovanstående. Slutsats: Det måste på ett eller annat sätt vara synd om mig.

Det här var nämligen på tiden före bridezilla-programmens intåg i tv-tablån. Nuförtiden verkar det, på gott och ont, vara socialt accepterat både att drömma om bröllop och att ingå äktenskap lite hipp som happ.

Ps. Jag har naturligtvis inga som helst fördomar mot 21-åringar som lever som om varje dag var den sista.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami

Amningshysteri goes bokhysteri

Nu är den äntligen här! Boken om att växa upp som barn till världens bästa uppfostrare. Skynda skynda, innan den tar slut!

h4x0r

Det var inte ni kära läsare som svikit mig, bara jag själv som glömt att klistra in spårningskoden när jag bytte utseende här på bloggen. Vi kan alla andas ut, det är ordnat och från och med imorgon bör jag kunna knarka korrekt statistik igen.

Du skulle bara våga vara nöjd med dig själv!

Att som kvinna vägra låta sitt liv kretsa kring att behaga andra är tydligen oerhört provocerande ännu en god bit in på 2000-talet. Kolla till exempel hur det ser ut i kommentarsfältet när Lady Dahmer konstaterar att hon inte slutade vara tjock 2011 heller. Genast känner en rad personer att de bara måste påpeka att hon borde sluta äta this and that, att det är ohälsosamt att vara överviktig och att det syns att LCHF inte funkar.

Om vi för en stund låtsas att belackarna har rätt i sak så undrar jag ändå hur de tänker när de väljer att lägga tid och energi på att författa sina utfall. Det är inte som att de har något nytt att komma med, jag är helt säker på att Lady Dahmer hört alla deras argument förr, och vad är det för övrigt de argumenterar mot, eller för?

Hej, här är jag. Jag är tjock. Punkt. Om hon postat ett inlägg om att hon inte slutade vara långhårig 2011 heller, hade då hennes läsare känt ett behov om att bitcha om det också?

Monoamori/monogami

Ofta tycker jag att normerna är så snäva att jag inte ens bryr mig om att försöka passa in. Jag har nattammat (länge), ammar fortfarande till husbehov och vi samsover oftast alla tre. Jag accepterar att det växer hår lite varstans på min kropp, en kropp som jag för övrigt trivs i trots att den inte har samma proportioner som när jag var tonåring. Jag har inte använt schampo på ett halvår, sminkar mig sällan och känner inget behov av konsumera mensskydd som bara används en gång för att sedan kastas bort. Jag försöker inte göra sken av att jag inte har några kroppsfunktioner, uppskattar barnfri tid och föredrar husman och öl framför sallad och vitt vin när jag hänger med mina vänner.

Just när det kommer till tvåsamhetsnormen har jag dock aldrig haft några större större problem att passa in. Jag har sett och lyssnat på dokumentärer, både mer och mindre seriösa, om människor som väljer att leva i andra former av förhållanden och familjekonstellationer och jag tänker att visst, var och en får väl göra som de vill. Men fan vad jobbigt det verkar. Ett program handlade till exempel om en familj bestående av ett barn och dess två biologiska föräldrar, plus tre andra vuxna. Jag blir matt bara av att tänka på det. Vi har svårt nog att pussla ihop tillvaron trots att vi bara är tre personer i den här familjen.

Eller är jag helt fel ute nu? Någon som har erfarenhet av förhållanden med lite vidare ramar? Vad har jag missat?

Del 1 – Kärlek

Bojkott?

Igår hade jag en (1) besökare, enligt Google Analytics.

Läs!

Kärlek

Den uppmärksamma kanske har noterat att jag flaggade för en bloggutmaning för ett bra tag sedan. Jag har inte glömt, jag lovar. Det har bara kommit lite grejer emellan. Typ livet och så. Men nu kör vi:

När jag var tonåring hade jag rätt lätt för att bli kär, fast så kanske det är för "alla" i den åldern, han som kom att bli min första pojkvän hade jag aldrig pratat med eller ens sneglat på innan jag fick höra att han hade ett gott öga till mig. Jag lät såklart inte det hindra mig utan gick hem och kikade i skolkatalogen och konstaterade att han kanske kunde vara värd en chans. Sen tog jag kontakt med honom i skolan och ett tu tre så var vi ihop.

Han var en bra kille. Så här i efterhand kan jag nog konstatera att han var en av de bättre. Vi var ihop i två månader och gjorde slut helt odramatiskt. Han fick mig aldrig att känna mig dum eller konstig eller otillräcklig. Tvärt om. Han lyfte mig. Och så var han en jävel på att hångla.

Några år senare träffade jag honom ute på lokal. Då var han tillsammans med en tjej som hade ganska allvarliga ätstörningar. Han var väldigt oroad över hennes hälsa och även om han väl tekniskt sett "lämnade ut" henne minns jag det som att han pratade om henne med stor värme och respekt.

Senare har jag vid ett par tillfällen gett killar en chans efter att jag på omvägar hört att de varit intresserade av mig, första killen jag (av okänd anledning) hade sex med bland annat. Det var inte ett vinnande koncept. Jag hade helt enkelt tur första gången.

Teaser

Om allt går som smort, vilket det ju i och för sig aldrig gör, så kommer 2012 eventuellt att gå till historien som året då jag började twittra och instagramma. Ty efter en tids krångel med min gamla halvsmarta telefon klick-klicketi-klickade jag till mig en såndäringa iphone i förmiddags.

Så. Nu återstår bara en leveranstid på 3-5 vardagar, byte av abonnemang och portering av telefonnummer och sånt där så bör jag vara igång sen. Ska vi säga någon gång runt mars-april?

Håhåhå, hejdå socialt umgänge!

Rättelse

Jag har ätit Blå Kongo tidigare. Inte för att jag minns det själv, men tydligen har min man haft med sig en lunchlåda med blått potatismos till jobbet och gjort succé med den. Någon gång våren 2006.

Bokslut 2011

Januari

I årets första inlägg förutspådde jag att katthatt skulle bli årets trend. Kanske var jag för tidigt ute. Hur som helst tycker jag det ser bra mycket bättre ut än de där stickade mössorna med blårävstofs som alla och envar envisas med att bära jämt och ständigt.

Några dagar in på det nya året började jag på mitt nya jobb som kock på en förskola. Jag tycker fortfarande mycket bra om min kockkollega och jag tycker fortfarande att vår enda kylskåpsmagnet säger rätt mycket om stämningen i köket.

Snö hade vi tydligen också.

Och så kokade jag kräftfond. För första och sista gången.


Februari

Arla bjöd på en illusion av sommar. Det var festligt.

I köket såg det som vanligt ut så här. Hemma alltså. På jobbet är det ordning och reda på mig. Kanske är det det faktum att vi har diskmaskin där som gör skillnaden.

Och så gjorde den ugnsstekta falukorven comeback. Både hemma och på jobbet.


Mars

Vi städade inte precis ihjäl oss.

Jag fick äntligen ett tillfälle att dra det klassiska banan i fickan-skämtet.

Och så gjorde jag ännu ett fashion statement: Livmodertröjan. Kom ihåg var ni såg den först.


April

Odlingssäsongen drog igång. Sen blev det frost. Och sen blev det odlingssäsong en gång till.

Vi lagade spenatsoppa till barnen på jobbet. Med ägghalvor. 112 ägghalvor.

En fågel flög in i rutan och vi funderade över döden en stund.

Och så kom jag ut ur geek-garderoben och tipsade om mina favoriter i föräldrahyllan.


Maj

Det snöade.

Jag tog körkort.

Och så brann det utanför köksfönstret.


Juni

Vi skördade årets första jordgubbar.

Barnet fick en egen säng...

...lekte med saxen...

...och testade den skitlånga rutschkanan när vi åkte på nostalgitripp till Bergsjön.

Och så "åt" vi kräftor.


Juli

På semestern stannade vi hemma.


Augusti

Vi turistade lite mer på hemmaplan.

Barnet plågade katten behöver inga syskon.

September

Jag briljerade i Wordfeud.

På bokmässan sprang jag på Anna Wahlgren i egen hög person.


Oktober

Jag funderade på att börja sticka. Sen tänkte jag om.

Och gick istället in i ett virkningsskov.

Och beslutade efter moget övervägande att sponsra Rosa Bandet-kampanjen med 1:50 kronor.

November

Vi gick på Frida Kahlo-utställningen på konstmuseet. Jag bestämde mig för att bara ta ett enda kort där inne. På en fontän som inte hade något med Frida Kahlo att göra.

Barnet fick en chokladkalender. Tysk, kristen och rättvisemärkt.

Jag slutade använda uttrycket white trash.

Och åkte till Ulricehamn och umgicks med andra amningshysterikor i dagarna två.


December

Hemulen håller på att lära sig skriva!

Jag bakade så jä-hä-hä-vla goda lussehybrider.

Odlingssäsongen vägrade ta slut.

Och jag vann ett halsband!

Bonus: Av någon anledning missade jag att nämna den fantastiska bloggen Shampoo Rising när jag körde lite länkkärlek häromdagen. Det kompenserar jag med att inte bara länka i efterhand utan också stjäla en lista av dem:

Årets bok
På Chesil Beach av Ian McEwan gav mig läsglädjen tillbaka. Rosa – Den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson har jag inte läst, men jag fick den i julklapp efter att ha ägnat en stor del av året åt att önska mig den.

Årets film
Jag kan omöjligtvis ha sett en ny film i år. Minns inte ens när jag var på bio senast. När jag var gravid kanske? Bästa hyrfilmerna: Precious (feelbad) och I love you Phillip Morris (feelgood).

Årets TV
True Blood!

Årets kokböcker
Julen 2010 gav jag mig själv ett signerat förhandsex av Lotta Lundgrens Om jag var din hemmafru i julklapp. Den har jag inte lagat ett enda recept ur, men jag tar fram den med jämna mellanrum och dreglar lite på bilderna. Under 2011 har jag inte konsumerat en enda kokbok, men jag kommer troligtvis att köpa Mats-Eric Nilssons Smakernas återkomst, och utnämna den till årets kokbok, inom kort.

Årets kulinariska återupptäckt
Kål. Brysselkål. Blomkål och fänkål. Kål, kål, kål!

Årets kulinariska omvärdering
Jag insåg häromveckan att jag gott kan klara mig utan pizza. Dussinpizza alltså. Italiensk pizza och hemmagjord pizza kommer jag säkerligen bli sugen på fler gånger.

Årets måltid
Den här frågan vägrar jag svara på. Det är som att fråga en flerbarnsförälder vilket barn hen älskar mest.

Årets sminkupplevelse
Senast jag köpte smink var när jag skulle på ett bröllop. Våren 2007. Kanske slår jag till på en ny mascara i år. Det är det enda jag använder nuförtiden. Vid speciella tillfällen. Jag har också en tanke om att skaffa mig ett riktigt snyggt rött läppstift att spöka ut mig med när jag ska dricka alkohol på lokal i sällskap med andra tuffa kvinns. Den som lever får se.

Årets kolhydrater
Potatis. Solist är min nya favoritsort. Och igår åt jag Blå Kongo för första gången någonsin, tjugofem år efter alla andra. Det var spännande.

Årets fetmaraseri
Orka.

Årets ”glädje de har tagit ifrån oss”
Bortsett från att några av er ville göra gällande att jag inte var först med lussehybriderna så vet jag inte om jag blivit särskilt desillusionerad under året som gått. Eller så har jag bara förträngt det.

Årets mediatrötthet gånger hundra
Diskussionen leksaker, kläder och genus. Alltså, det är angeläget, men det känns mest som att det predikas för dem som redan frälsta.

Årets comeback
Ugnsstekt falukorv och Hawaiikassler. Inte nödvändigtvis vid samma sittning.