tisdag 29 december 2009

Grattis Icka!

Tack för den enorma uppslutningen. Och de fantasifulla förslagen. Dagens återvinningsmiddag blev dillstuvad potatis och halstrad gravad lax. Det sistnämnda en chansning som för att uttrycka det snällt inte gick hem riktigt till 100%.
– För salt, sa den ena, men åt ändå snällt upp sin portion.
Den andra spottade bara ut fiskjäveln och lämnade bordet.
– Jag vägrar ta åt mig, det är inte jag som har gravat den, sa kocken.
Nåväl. Potatisen var iallafall god och det blev Icka som kammade hem bokpaketet.

Tuesday, bloody tuesday

Hm, varför är jag så fet och svullen? Vad är det här för konstiga finnar? Och hur kan det komma sig att jag är så sjukt sugen på choklad hela tiden? Aha.

Ordning och reda, bemärkelsedag på freda'

Som ni alla säkert redan vet fyller jag 10.000 dagar 1/1-2010. Jag kommer att vara bortrest, så presenterna kan ni bara hänga på ytterdörren så tar jag hand om dem när jag kommer hem. Jag önskar mig en snygg och tilltalande adressbok, svarta skinn-converse samt handgjorda chokladpraliner och tryfflar. Tack på förhand.

måndag 28 december 2009

Roots



Mina damer och herrar, let me introduce Ulricehamn, västsveriges gubbigaste kommun. Orten där jag växte upp och lärde mig hur en slipsten ska dras.

Tävling!

Vad kan jag hitta på med – på en höft – 300 gram gravad lax som blivit över från julbordet? Senast klockan 12:00 imorgon (29/12) vill jag ha ditt bästa tips. Jalla jalla. Vinnaren får ett hemligt pris, straight outta familjen Dignelius bokhylla.

söndag 27 december 2009

Jag shoppar, alltså är jag

Idag har jag spenderat fem timmar och 3200 kronor i Nordstan. Jag mår lite illa när jag tänker på vad jag har gjort. Fast det känns genast lite bättre igen när jag tänker på alla mina nya fina kläder. Och på att det inte var två veckor och 50 papp i Ullared.

Tjat om mat

Heja Marit!

lördag 26 december 2009

En timme och två minuter

Så lång tid tog det att natta barnet som i dagarna tre haft fri tillgång till jumborussin och som idag sovit middag två timmar senare och en timme längre än vanligt. När hon för andra gången klev upp ur sängen, öppnade sovrumsdörren och gick för att leka med sitt nya Duplo kändes det som att något brast i tinningen. Ge mig styrka, tålamod, lagom kall julmust och många Mozartkulor så lovar jag att fortsätta försöka vara en bra mamma.

fredag 25 december 2009

So be good for goodness sake



Varför är det alltid de sämsta låtarna som det ska hållas på och göras hundra nya versioner på? Skit kommer liksom fortfarande vara skit även om man förgyller den och försöker få den att likna något annat. Jag hatar den jävla låtjävlajäveln så innerligt att... ja, jag vet inte vad. Den står fan för allt som är dåligt med julen och ska ses som en påminnelse om att det är dags att skippa hela tomtegrejen, vilket vi tack och lov bestämt oss för redan innan hemulen föddes. (Ja, vi är lite bättre föräldrar än er andra, trots att vi låter vår unge leka med eld och ramla från höga höjder.)
Finns det inte nog elände nog i den här världen, som kan traumatisera ungarna, utan att vi behöver lura i dem att en skäggig man spanar på dem när de sover och att det är fult att visa känslor? Är det inte Gud så är det tomten. Och är det inte tomten så är det självutnämnda barnpsykologer. Aldrig får man vara i fred.

Dan före dan, när jag kämpade med ett gråtande barn och en barnvagn tung som ett mindre arméfordon, mötte vi en ur den sistnämnda kategorin, en kvinna ungefär i min mammas ålder, som tydligen såg det som sitt kall att ingjuta lite disciplin i den veka åttiotalistgenerationens avkommor. Hon stövlade helt sonika fram till barnet, tog tag i hennes haka, skapade ögonkontakt och sa "vänligt" och bestämt:
– Tänk på att tomten ser dig. Om du inte slutar gråta nu så får du inga julklappar. Och så mycket sötare du skulle vara utan de där tårarna i ansiktet.

Barnet jag nyss varit sugen på att sälja till högstbjudande hade nu plötsligt min fulla sympati. Mjölksyran i armarna var som bortblåst. Jag tog upp min unge, vände på klacken och gick därifrån utan ett ord. Vad är det för fasoner?! Vad var det som fick den lismande ödlan att tro att jag har något som helst intresse av att främmande människor ska ge sig på min unge och läxa upp henne ute på stan?

Samma dag hörde jag för övrigt ett inslag i P1:s Mitt i musiken som handlade om (jul)musik som ska få oss mer köpsugna. Let med put it this way: den butik jag tar på bar gärning med att spela Santa Claus is coming to town, vilken version det än må vara, kommer jag aldrig mer spendera en enda krona i. Då var det sagt också. God fortsättning på er gott folk.

Köpe och köpe, jag hör aldrig annat

lolmart shirts, long cat

Om det skulle råka bli jul en gång till i år så önskar jag mig den här T-shirten.

onsdag 23 december 2009

Genom eld och vatten med münchausen by proxy-morsan

Klockan halv tio i förmiddags hade hemulbarnet redan hunnit stoppa en brinnande tändsticka i munnen och inte fått schampot ursköljt ur håret efter badet. Jag upptäckte när hon redan var torr och halvt påklädd att håret såg underligt stripigt ut. Och vad eldtricket anbelangar så fick hon inga bestående men. Ni kan ta fingret från speed dialen till socialen.
Sen gick det utför. Halv elva var vi på väg ner på stan för att tjacka marsipan och marmeladkulor samt arrangera en födelsedagspresent till moster Annixa som envisas med att fylla år innan tomten knappt hunnit ut genom dörren. Klockan ett var vi hemma utan att ha uträttat något av ärendena. Att den lilla vägrade sitta i vagnen alternativt gå själv och att den stora hade för mycket mjölksyra i armarna för att orka både bära barn och köra barnvagn i en decimeter kramsnö var en bidragande orsak. Att godiset jag var ute efter inte verkade existera längre likaså. Och den lilla detaljen att det till följd av två urspårningar rådde lätt kaosartad stämning i kollektivtrafiken satte inte heller precis guldkant på dagen.

tisdag 22 december 2009

Om Afrika är ett land så varför inte liksom?

På mitt internet var iallafall ingen annan online

Jag undrade just varför ingen har varit online på MSN/ICQ/Adium på flera dagar. Kan det verkligen vara så att alla är så upptagna med julstöket? Eller kan det vara så att jag hade råkat klicka på en list så att inga kontakter syntes?

måndag 21 december 2009

Finsk stämning i köket

Kavla, kavla, kavla. Skära, skära, skära. På med plommonmarmelad, klicka, klicka, klicka. Vika, vika, vika. Ut på balkongen och stelna till. Pensla, pensla, pensla. Och skjuts in i ugnen! Rinse and repeat. Tre timmar senare har vi nu ungefär en triljard julstjärnor. Högt och lågt. Vem ska äta allt det här kan man fråga sig? Själv har jag pressat i mig de fula och trasiga stjärnorna allt eftersom, så jag är nöjd, thank you very much.

fredag 18 december 2009

Vinterkräk eller intekräk?

Idag när jag hämtade hemulen på förskolan upptäckte jag att nappen som varit borta sedan dagen innan hon insjuknade i vinterkräksjukan låg i hennes dagispåse. Snälla, säg att de hittat den efter middagsvilan och att hon inte haft den i munnen. Och om hon haft den i munnen, säg att virushelvetet självdör på en vecka så att hon inte kan ha smittat sig själv.
Paranoid? Jag?

torsdag 17 december 2009

Jag vill inte amma ett barn som är stort nog att be om det

När jag går på någon form av tillställning och är den enda i sällskapet som har barn är det några ämnen jag på förhand vet att jag kommer få stöta och blöta. Inte mig emot, jag gillar att få sitta i expertsoffan ibland, men en av grejerna som kommer upp gör mig förbryllad. Det är när någon av kvinnorna berättar att planerar att amma sina eventuella framtida barn, men inte så länge. Ok. Så långt är jag med. Jag lägger mig inte i hur länge eller för den delen om folk väljer att amma. Men sen kommer fortsättningen, och det är den jag inte förstår.
– Jag vill inte amma ett barn som är så medvetet, som är stort nog att be om det.
När inträder den här "medvetna" fasen? Kan någon som själv resonerat så här innan hon fick barn berätta för mig hur det sedan fungerade i praktiken? I'm thrilled. Själv upplevde jag det nämligen som att hemulen förvisso inte var den vassaste kniven i lådan när hon var helt nykläckt, men medveten var hon helt klart och var det något hon kunde så var det just det, att be om att få bli ammad. Inte verbalt naturligtvis, det kan hon ju knappt än idag trots att vi med råge kan sägas ha passerat det något vaga "inte så länge", men hon kunde helt klart göra sig förstådd.

Mammadekadens

onsdag 16 december 2009

Lillördag hos amningshysterikan

Hela familjen har varit kräkfri i 48 timmar. Vi har därmed suttit av vår tid i karantän! Pappan, som egentligen skulle ha mönstrat av sin föräldraledighet redan i måndags, har gjort sin första arbetsdag på över tio månader. Jag och hemulen åkte ner på stan och köpte den enda återstående julklappen (till den hårt arbetande pappan) och sedan dubbelfikade* vi på Glädjebubblan. Vi stannar för säkerhets skull hemma imorgon också, det kanske egentligen inte är så nödvändigt men nu är det de buden vi lämnat till jobbet och förskolan och för sent att göra något åt. Det blir bibblan direkt på morgonen och om den lilla spelar sina kort väl och har riktig tur blir det en sväng förbi öppna förskolan som grädden på moset efter det. Men nu ska vi inte förhasta oss, det är fortfarande idag...
När vi kom hem hade jultomten, eller eventuellt brevbäraren, varit förbi och lämnat en tidig julklapp. På hallgolvet låg nya numret av Amningsnytt. Efter åtta maskiner högrisktvätt och en kvällsamning har jag äntligen intagit soffan och läst Cecilia Kauppis artikel Att inte kunna amma – vad betyder det? Mycket intressant. Köp den och läs den idag säger jag redan innan jag satt tänderna i artiklarna om WHO's viktkurvor, "sanningar", helamning och jobb... And more! Life is good. Och jag är en nörd.

*Dubbelfika = först matfika och sedan gofika

tisdag 15 december 2009

En anhörig! En anhörig! Mitt kungarike för en anhörig!

Torsdag – lördag: barnet kräktes
Söndag: mamman kräktes
Måndag: pappan kräktes

Tröttheten, den tröttheten, säger jag bara. Jag är helt slut som artist. Varför har vi ingen som kan ta hand om vår färdigkräkta unge och aktivera henne när vi är sjuka? Varför bor inte vi i en härlig storfamilj där alla är glada och pigga och tar hand om varandra?
Mitt hjärta blöder när jag ser min lilla skatt vandra fram och tillbaks genom lägenheten, glo på Pippi för trehundrade gången, vandra lite till, gnälla... understimulerad som få, men när man har kräkts och ammat om vartannat och inte sovit ordentligt på flera dygn är det fan inte lätt att vara en bra förälder, förskolan är tacksamma om de slipper ta i barnen med tång innan alla familjemedlemmar varit kräkfria i 48 timmar och inte är man välkommen på några andra organized indoor activities när man är en smitthärd heller. Igår hade det gått så långt att hon pekade mot förskolan och ynkade när jag släpade mig iväg till lekparken för att hon äntligen skulle få lite frisk luft och några minuter dagsljus. Bad mama.

Imorgon: tvätta all hemtextil

(Ja, jag rippade rubriken nästan rakt av från Miss Muffin.)

söndag 13 december 2009

Små människor får kräkas i små hinkar


Jaha, då har vi testkört vinterkräksjukan också. Jag är övertygad om att den är framställd i ett lab någonstans, så jävla elak kan naturen inte vara. Varför blir man till exempel inte immun efter att man haft den, som man blir med andra virus? Smittskyddsinstitutet säger att återinsjuknanden är ganska vanliga. Jag säger tack men nej tack, det där var inte riktigt vår kopp te. Aldrig mer. Jag är nog fan beredd att ge upp min "karriär" och bli hemmamamma om det är vad som krävs för att slippa få med sig den där förbannelsen hem från förskolan.

Men allting har en ände (utom korven, som har två) och efter två nätter i princip helt utan sömn och med nattliga aktiviteter såsom dusch och byten av sängkläder, har vi natten till idag faktiskt fått oss några timmars medvetslöshet till livs. Det tackar vi för. Jag tackar även min lyckliga stjärna för beslutet att fortsätta amma länge. Om ungen inte hade kunnat snutta sig igenom kräknätterna skulle jag inte blivit förvånad om det slutat med dropp eller åtminstone att vi blivit tvungna att uppsöka ett nattöppet Apotek att bunkra vätskeersättning på.
Hemulen har också börjat äta lite försiktigt – och selektivt – igen. Pizzasallad, pepparkakor, bananplättar med lönnsirap, russinen ur lussekatterna samt banan- och mangosmoothie har hon hittills vågat sig på. I mikroskopiska portioner såklart, att få i sig mer energi än man gör av med är ju överskattat. Det kanske i och för sig är lika bra det, för bortsett från smoothien är väl inget egentligen särskilt lämpligt att trycka i en sargad liten kräkmage, but if that's what makes her happy så varsågod.

Julförberedelserna har vi av förklarliga skäl legat tämligen lågt med, man vill ju inte gärna förbereda en tidsinställd vomeringsbomb att fira midvinterblotet med. Så nu är vi snart i fas med hur vi brukar ha det i december – tusen saker att fixa dagarna innan Kalle och Karl-Bertil. Fan också. Jag som såg framför mig hur vi skulle ha det lugnt och skönt och på sin höjd improvisera lite otvunget julgodis de sista dagarna. Barnaögonen skulle tindra ikapp med de hemstöpta stearinljusen och det skulle till och med komma lite lagom med snö och minusgrader. De två sista kanske är svårt för oss att påverka, men om vi haft tid hade iallafall kunnat göra ett försök.

fredag 11 december 2009

VAB

Tisdag lunch:
Jag skryter för mina kollegor om vilken tur vi haft som hittills aldrig behövt byta nerkräkta sängkläder.

Tisdag eftermiddag:
Oliver berättar att det går magsjuka på förskolan.

Idag:
Tur att det fanns en ledig tvättid med så kort varsel.

tisdag 8 december 2009

Naggad i kanten


Här ser ni en man med ett halvt ansikte. Han är far till det lilla barnet som förvisso har ett helt ansikte, men som i gengäld fick ha hela och fina tänder i blott ett och ett halvt år.
Igår upptäckte vi (vi = fadern, jag är så ouppmärksam och virrig att min föräldralicens borde dras in med omedelbar vekan) att det saknades en flisa i en av hennes framtänder. Ingen av oss har märkt när det hände, inte personalen på förskolan heller för den delen. Ingen trasig läpp, ingen gråt, ingenting.
Hos tandläkaren fick vi lugnande besked och en liten katt som kommer passa perfekt i luftstrupen. Det var bara emaljen som var skadad. Vi ska vara extra noggranna med tandborstningen så ska hon mest troligt inte få några besvär av det framöver. Och så ska vi såklart se till att hindra henne från att utöva all form av fysisk aktivitet så fort hon får permanenta tänder så att det inte går åt pipsvängen med dem också.

Käck!


Julklappar inhandlade och paketerade – check!
Julkort skrivna, frankerade och prydligt istoppade i Postens påse – check!

måndag 7 december 2009

Sneak preview

Vi testkörde lite julmat igår. Kålrotslådan var med beröm godkänd. Köttbullarna något osalta, eftersom undertecknad – trots provstekning och avsmakning – glömde att strö i det där lilla extra. I övrigt var de förstklassiga. För övrigt äter man så mycket annan salt mat under julen så njurarna kommer tacka mig för den missen.
Receptet på lådan får ni be svärfadern med den vackra handstilen om, men julköttbullebeskrivningen bjuder jag på. Det blir ungefär hundra stycken.

1,5 kg blandfärs
1 dl ströbröd
4 dl gräddmjölk
3 ägg
2 gula lökar
10 mortlade kryddpepparkorn
1 krm kardemumma
salt
rejält med smör att steka i

Blanda ströbrödet och gräddmjölken i väl tilltagen skål. Låt det svälla fem-tio minuter medan du finhackar löken (och eventuellt hittar på något annat att fördriva tiden med, om du är flink med kniven).
Blanda alla ingredienser väl till en trevlig smet.
Rulla valnötsstora bollar (de krymper och blir sådär lagom små och juliga) som du steker på medelvärme tills du är säker på att de är genomstekta (innertemp 72°c). Ingen önskar sig salmonella och trikinos i julklapp.

söndag 6 december 2009

Tiiittiii!



Filmsnutten har i skrivande stund visats 879 380 gånger. Jag gissar att det är vi som står för i runda slängar 879 300 av gångerna. Den lilla har gått in i någon slags psykos.
Från morgon till kväll ska det läsas i Pippiboken (som tack och lov snart ska tillbaka till biblioteket), dansas till sången pappa har på mobilen och tittas på klippet. Helst alltihop samtidigt.
Det har gått så långt att vi numera kommunicerar genom att sjunga det vi vill ha sagt till den förnicklade melodin och på den plats i hjärnan där jag tidigare lagrade information som vad jag heter och vad jag har för personnummer är det nuförtiden bara Pippi, Pippi och dårpippi för hela slanten. I resten av hjärnan också för den delen.
Men jag får väl försöka se det från den ljusa sidan. Det är ju inte Karlsson på taket iallafall. Jag hatar Karlsson-jäveln. Den dagen hon går in i Karlsson-psykosen tar jag livet av mig.

Jäst hos haggan

Jag blir alltid aningen otrevlig när jag bakar med jäst. Det ska jäsas och knådas och penslas och has sig hit och dit. Och det ska göras enligt schema, inte någon gång under eftermiddagen efter att vi läst Pippi-boken (för femtioelfte gången) och ätit middag, men innan vi dragit fram vattenfärgerna och till sist hoppat i badkaret. Mycket enerverande. Men nu är det gjort, hela familjen är åter sams, och om jag får säga det själv så har jag inte ätit många saftigare och godare lussekatter i mina dagar.
Nytt för i år var att häva i ett ägg i degen. Ingen kesella eller annat trams, bara ett helt vanligt hönsägg. Do it!

Och förresten, det ska vara ordentligt med saffran i degen. Nog för att jag gillar Göteborg och göteborgare i de flesta hänseenden men det här lokala oskicket att baka "lussekatter" utan saffran är inte något jag vill bli förknippad med. Sluta upp med det!

lördag 5 december 2009

Avenyn by afternoon

Vems unge följde med sin mamma på after work igår och skötte sig som ett mönster genom hela middagen? Min, min, min!
Lite cred ska förstås personalen på Joe Farellli's ha för upplägget där rittavla och heliumballong ingick, men mest cred ska jag ha för att ha fött världens duktigaste unge.

torsdag 3 december 2009

All I want for christmas is...

Snygg svans pappsen


Vad menar du? Jag lämnar väl aldrig mina kläder i drivor på skrivbordsstolen? En BH säger du? Nej, det måste vara någon annans.

tisdag 1 december 2009

Dr von Oben

Läkaren som kändes så sympatisk för ett par veckor sedan var inte alls lika skojig igår. Förutom att han förväxlade mig med en annan patient visade han också prov på allmän taktlöshet och nonchalans.

– Jag skriver ut en stark antibiotika som blablabla... Något du undrar över?
– Kan jag äta det när jag ammar?
– Nej. Hur gammalt är barnet?
– Hon är ett och ett halvt år.
– Då tycker jag att du ska överväga om det inte är dags att sluta amma.
– Jasså, tycker du det? Ja, i så fall får jag nog ta och flytta hemifrån, hon sover nämligen med oss och ammas på natten.
– Du behöver knappast mer än en månad för att avvänja henne, sen kan du äta kuren.
– Vad sa du?
– Ok, jag ska kolla FASS.
– Tack
– Där hade du tur. Det står här att det är fritt fram att amma.

På Apoteket frågade de om jag ville hämta ut båda recepten. Det visade sig att han hade skrivit ut en annan medicin förra gången jag var där. Synd att han inte sa det till mig bara.

Husmorsgymnastik

– Nu kan ni slänga ut den gamle piraten, sa Stubo-mannen när han lämnade ut den helt lagliga dekodern. What?! Hur mycket vet han och varför? tänkte vi och tittade på honom som om vi inte förstod vad han pratade om.

Nu för tiden finns det väl antagligen inte ens något som heter dekoder att slänga ut, så jag föreslår jag att ni gör er av med era gamla Ab-Sliders och bakar en sats pepparkakor istället. Att kavla ut degen till trehundra granar, tomtar och elefanter ger nämligen precis lika skönt-att-känna-att-man-lever-träningsvärk i magen (och ryggen). Just idag fyller förresten receptets upphovskvinna 75 bast.

Gammelmormor Möllas pepparkakor

300 g smör
1,5 dl mörk sirap
4 dl socker
1 msk malda nejlikor
1 msk ingefära
1 msk kanel
1,5 dl kallt vatten
1,25 msk bikarbonat
1,5 l vetemjöl

Smält smöret i en stooor kastrull som du har ett lock till.
Rör i sirap, socker och kryddor och ta av kastrullen från plattan.
Tillsätt vattnet under omrörning.
Blanda mjöl och bikarbonat, tillsätt det och rör ihop till en slät deg.
Låt svalna, sätt på locket och ställ kastrullen på balkongen (eller något annat ställe där det är svalt, men inte minusgrader) över natten.
Kavla tunt, stansa ut och grädda 5-8 minuter på 175°c, tills de svällt upp, sjukit ihop och fått fin färg.

söndag 29 november 2009

Det bästa med att julpynta...

...är att man får använda kökspallen.

(Ja, kortet är taget med en riktigt fin kamera och av en riktigt duktig fotograf. Helt korrekt.)

Bröstmjölk – nu onyttigare än godis

Vi var ju på barnavårdscentralen som gud glömde och vaccinerade barnet häromdagen.

Sköterskan: Efter att barnen fått sprutan får de gärna ta en klubba ur skålen där.
Jag: Vi hoppar nog över det, men tack ändå.
Sköterskan: Ja, det är ju upp till föräldrarna att avgöra, man måste inte ta en.


Jag är medveten om att många barn äter godis vid ett och ett halvt års ålder och jag säger inte att det var fel av personalen att ställa fram den där skålen. Det var det som hände därefter som jag inte riktigt var beredd på.
Efter att hemulen fått sprutan la jag henne vid bröstet – som jag är van från vår gamla BVC att man kan göra både med små och lite större barn utan att någon tappar fattningen – varpå sköterskan fick en närmast skrämd uppsyn och utan ett ord lämnade rummet. Jaha, hejdå? Var vi klara då?

torsdag 26 november 2009

Flitens lampa lyser ännu

Inskolningssamtal: Check!
Räkningar: Check!
Vörtbröd: Check!
Pepparkaksdeg: Check!

Vad händer om man inte uppfostrar sina barn?

Jag låter min unge hoppa över ett mål och ammar henne istället om hon vill det. Hon måste inte äta alls om hon inte vill för den delen. Jag tror faktiskt inte att hon har så dålig koll på sin kropps signaler att hon svälter sig frivilligt. Överhuvudtaget undviker jag att gå i konflikt med henne, för vad är det egentligen som säger att jag har mer rätt än hon bara för att jag är större?

Naturligtvis ingriper jag om hon kör över eller på annat sätt beter sig illa mot ett annat barn (eller mig, eller en annan vuxen, eller ett djur...) och självklart byter jag hennes blöjor när det behövs, klär på henne vettiga ytterkläder när det är kallt ute, borstar hennes tänder på morgonen och innan hon går och lägger sig, och så vidare, även om hon inte alls tycker att det är absolut nödvändigt. Men så långt som möjligt försöker jag respektera hennes åsikter och integritet.

Varför ska man bråka i onödan liksom? Är det eftersträvansvärt att lägga ut en ljudmatta av konstant tjat över sin familj? Som mamman jag satt bakom på bussen för ett tag sedan, som oavbrutet tillrättavisade sina barn för att de inte satt med rumpan ända in mot ryggstödet, för att de inte hade benen rakt fram, för att de pratade för högt (inte högre än övriga passagerare) med varandra, för att de satt och pillade på tofsarna på sina mössor... och tusen andra saker som jag inte ens hade lagt märke till om min unge gjort (eller inte gjort), vad var hon rädd för? Vad hade hänt om hon hade varit tyst i två sekunder? Jag önskar att hon hade vågat testa.

onsdag 25 november 2009

Familjen som var ett under av effektivitet

Hemulen är vaccinerad, tvättmaskinen såld, majoriteten av julklapparna ordnade och rekvisition på färg till köket fixad. Nu går jag och gör lite te och väntar på att lönen trillar in på kontot.

tisdag 24 november 2009

Nazism i vardagen


Jesus-toast och jungfru Maria-chips i all ära, det är ju så att säga vardagsmat vid det här laget, men hur många av er har helt slumpmässigt lyckas få till en perfekt svastika när ni öst upp lingon på ungens kvällsgröt?

Bättre begagnad


Så här i kristider känns det kanske onödigt att lägga flera hundra på en gran som man ändå slänger ut efter bara någon vecka. Då kan en begagnad vara ett alternativ. Här finns ett prima exemplar att hämta. Bara ett år gammal och obetydligt använd. Den har förstås tappat lite i färg, det ska erkännas, men sätt den bara i vatten så repar den sig med all sannolikhet. Och som tydligt syns på bilden så barrar den inte nämnvärt heller. Skynda fynda!

söndag 22 november 2009

Münchausen by proxy-morsan kommer ut ur garderoben


A ska tydligen vara den vanligast förekommande bokstaven i typ alla språk, utom i finskan. Gissa vilken som är vanligast där.

Idag har vi röjt lite i klädkammaren. Vi hittade bland annat en påse med minnesgrejer från bröllopet. Det var ju bara snart sex år sedan vi gifte oss, så man kan ju nästan tycka att det började bli dags att kolla igenom och arkivera det på ett bättre ställe än i en dammig kasse. Det visade sig vara så intressant att vi båda tappade fokus på barnet som tog det obevakade ögonblicket i akt och klättrade upp på, och ramlade ner från, den höga kökspallen – som vi förvarar där inne just eftersom ungen klättrar helt maniskt på den så fort hon får chansen – två (2) gånger. Hon klarade sig dock undan blodsutgjutelse båda gångerna, grät bara första gången och inte särskit länge. Good parenting.

Ät upp maten!

Via A.M.O. ramlade jag över en matnyttig liten bloggutmaning. Så lägligt att det var precis så det gick till när jag lagade lunch idag då. Håll tillgodo.

Utmaningen går ut på att öppna kylskåpet och tillaga en middag av det som finns där utan att gå och köpa något nytt. Ofta finns det massor av mat hemma som går att kombinera ihop till schyssta rätter.

Hos familjen Dignelius serverades dagens rätt i form av en helt vegan, yet närigsriktig och mättande, sallad med puy-linser som stomme.
Hade jag känt till utmaningen för nio timmar sedan kanske jag hade ansträngt mig och gjort ett snyggt upplägg istället för att bara fläka av plastfolien och fota med mobilkameran rakt ner i byttan med det som blev över:

Godare än det ser ut.

Receptet, varsågoda:


200 g puy-linser
250 g broccoli
2-3 nävar haricot verts
1 (gul) paprika

1 tsk grovkornig söt-stark senap
1 msk äppelcidervinäger
2-3 msk extra virgin olivolja
salt
peppar

Koka linserna 20 minuter i lättsaltat vatten och broccolin och haricot vertsen till önskat tuggmotstånd. Hacka paprikan fint.
Rör ihop senapen, vinägern och oljan. Salta och peppra efter behag.
Blanda ihop allt i en trevlig skål.


Jag utmanar följande bloggare att laga en maträtt av det som finns hemma och blogga om det! (Alla andra får, och bör, självklart också anta utmaningen):

Martina (som, om jag inte minns fel, har som nyårslöfte att försöka leva mer resurseffektivt)
Lina
Ulrika

lördag 21 november 2009

Nu har jag bloggat. Nöjd?

– Har du bloggat?
– Nej.
– Vad har du gjort då?
– Jag har läst bloggar.
– Borde du inte vara klar med det nu? Jag har ju varit borta en timme.

torsdag 19 november 2009

Är det rättvisemärkt?

– Mamma ska gå på möte med kommunisterna ikväll. Kan du säga kommunist?
– Ssst.


Det är alltid trevligt att komma ut och lufta sig lite. Uppslutningen var såklart gubbig, som den alltid är om gruppen som samlas gör det för att diskutera något annat än blöjbyten, scrapbooking eller tupperware-produkter, men stämningen var trevlig, den inbjudne talaren inspirerande och fikat gott. Jag var sugen på att räcka upp handen och skoja till det med att fråga om kaffet var rättvisemärkt, men av rädsla för att få en egen akt i Stasis register valde jag att låta kanelkransen tysta mun.

Sammanfattningsvis: På en skala från ett till tio, där ett är mycket mer negativt inställd än tidigare och tio mycket mer positivt inställd än tidigare, ger jag Kommunistiska Partiet en sjua. I kommunalvalet that is. Kanske i landstingsvalet också om de har tur.

Bonus: Innan jag gick gissade Oliver på att en viss annan mamma också skulle vara där. Det var hon och hon verkade vara medlem också. Snyggt iakttaget, henne hade jag aldrig kommit på tanken att gissa på.

Antagligen världens finaste armband

I'm dreaming of a white christmas

Att vara nykter tre dagar är inte så svårt. Ta ställning på vitjul.se.

tisdag 17 november 2009

Bajssurprise


Föga anar man...


...att det är under köksmattan vi förvarar våra kylskåpsmagneter, varför vet endast hemulbarnet. Faktum är att de ligger så väl dolda att jag bara idag har gjort två eller tre snubblingar a'la Grevinnan och betjänten och det är väl bara en tidsfråga innan jag brakar rätt in i köksbänken och slår ut alla framtänder.

Lustigt och osökt att jag nämner betjänter förresten, för det är ungefär så jag känner mig just nu. Eller kanske snarare som en vandrande mjölkbar. För tillfället är det tydligen det enda jag duger till, det och att gnällas på. Sedan iväg till pappa för att hitta på någonting kul. Gnäll, gnäll, gnäll, snutt, snutt, snutt, gnäll, gnäll, gnäll, hejdå. Typ. Man kan få magsår för mindre. Oj, hoppsan, var det precis vad som hände?

Jo, just det, jag har ju haft ont i magen i ett par veckor också. Inte tillräckligt mycket för att ringa runt till släkt och vänner och gnälla över det, men ändå såpass att jag insett att det inte är hållbart. Men så i helgen slog det till på allvar, med feber, illamående och noll matlust. Det måste vara Juleskummet som tagit knäcken på mig, tänkte jag, men det sa jag såklart inte till den trevlige läkaren på den fantastiska vårdcentralen jag listat mig på på måfå. Rule number one: Erkänn aldrig ett missbruk du inte tänkt göra dig av med. (Nej, jag misshandlar inte magen med det förbannade skummet just nu, men det är mycket möjligt att jag kommer göra det igen så fort jag mår lite bättre.)

Hur som helst blev jag helt otippat sjukskriven i två veckor på en gång. Jag hade liksom förväntat mig att farbror doktorn skulle klämma lite på buken och skicka hem mig med förhållningsorder om att inte dricka så mycket sprit och espresso, låta bli att kedjeröka och hoppa över eventuella planerade orgier i friterad mat. Men det var ju för all del skönt att få frisedel, jag vet bara inte riktigt vad jag ska ta mig för, jag har ju aldrig varit sjukskriven tidigare och jag känner ingen annan som är dagledig och kan leda mig i fördärvet. Kanske kan jag försöka få den där köksväggen målad en gång för alla.

Det tråkiga i kråksången var ju bara att jag fick med mig tre provrör och en CSI-tops hem. Tur att jag fött barn och därmed gjort mig av med alla kroppsfunktionsrelaterade hämningar, för gudarna ska veta att jag hade lätt att hålla mig för skratt när jag satt och att bajsade i en plastmugg, grävde över en lagom dos i de små behållarna, körde upp topsen där solen aldrig skiner, la hela skiten (håhåjaja) – ja, inte plastmuggen förstås – i ett kuvert och vandrade iväg till labbet.

Så nu är det bara till att sitta hemma och uggla och hålla hårt i slantarna, låta bli att gå loss på Juleskummet och inte påminna mig själv för mycket om varför det inte är jag som är föräldraledig (bortsett från det där gamla jämställdhetstramset) tills provsvaren kommer om ett par veckor. Tänk så förvånad jag skulle bli om de visade på amöbadysenteri eller mask och inte alls ett gammalt hederligt stressrelaterat magsår. Wish me luck.

måndag 16 november 2009

Milk's up!



Amningsbloggen slår ett slag för milk's up-handtecknet, and so do I. Bortse från att filmen är så där amerikanskt långrandigt pladdrig och börja använd tecknet redan idag!

Det finns de som är bra också

Jag har ett antal kollegor som jag inte drar riktigt jämnt med. Om nu någon hade missat det*. Kanske har jag gnällt så mycket över dem att ni vid det här laget tror att jag arbetar i den nionde kretsen av helvetet, men riktigt så illa är det inte. Jag har faktiskt flera guldkollegor också. Hon som är kontaktperson för en kvinna som lider av danssjukan till exempel:

Till följd av sjukdomen dräller kvinnan en hel del när hon äter och dricker, men eftersom hon är en smula fåfäng tycker hon det är skämmigt att använda de prassliga blå engångshaklapparna som tillhandahålls (vem hade inte tyckt det förresten?) och om fel personal arbetar och det är mycket att göra den dagen kan hon bli sittande i timmar utan att få hjälp att byta sin blöta tröja. Det här har den (redan underbetalda) kontaktpersonen löst genom att ta hem kvinnans avlagda och slitna överdelar för att på sin fritid sitta och sy om dem till galonfodrade icke iögonfallande haklappar. Och att hon dessutom verkar ha någon slags sjätte sinne för när någon i hennes omgivning mår dåligt och förmågan att trösta och hela genom vad som närmast kan liknas vid handpåläggning är ju inte precis något som gör att man tycker sämre om henne.

* Gnället. So far:
Prioriteringar
Hörru Svarte-Petter
Nu ska jag vara elak en stund
Lite vardagsrasism till frukost
Here we go again
Ni har väl inte tröttnat på mina kollegor än?

Så jobbar vi med genus i vår familj


Inte för att vara sån, men ser hon inte minst lika bonnig ut som sin man? Om hon nu inte är någon form av lantbrukare, blir man då inte lite nyfiken på vad en denna kvinna – som år 2009 klär sig i huckle och träskor och släpar runt på ett par hinkar – kan ha för ett spännande yrke?

fredag 13 november 2009

The festive season

På väg hem från jobbet slank jag in på Hemköp och tjackade en låda Juleskum. That's right folks, en hel låda, ca 120 bitar eller 720 gram socker, glukos-fruktos-sirap, gelatin, ospecificerad vegetabilisk olja, karnaubavax, citronsyra, någon form av arom och karmin för att vara mer exakt. Oh, jolly good.

Efter åtta bitar mådde jag illa, någonstans efter tolv bitar tappade jag räkningen, vid ett tillfälle var jag tvungen att gömma lådan under Pettson får julbesök i ett fåfängt försök att hejda mig själv från att komma upp i dödlig dos. För tillfället har jag lite ont i hjärttrakten. Oklart om det beror på att skummet trängt ihop alla vitala organ eller om det är sockret som orsakat någon form av arytmi eller liknande. När jag tänker på det är ju överdos vid 27 faktiskt ett klassiskt tema. Jag undrar hur min t-shirt hade sett ut.

torsdag 12 november 2009

Ring socialen

Tydligen har jag närt en härmapa vid min barm. Ergo: dags att börja vårda sitt språk. Eller iallafall sluta svära så förbannat. Tant Mikkan drog häromdagen (inte) sitt strå till stacken när hon berättade om hur det gick till när hennes hund råkade gå och bli på tjocken.

Mikkan: Blablabla... jävla horhund... blablabla.
Anders: Sch, tänk på att det finns barn här.
Mikkan: Oops.
Jag: Va? Menar ni min unge? Nej, hon tar inte skada av det lilla. Jag trodde ni menade något annat barn här i huset.

Och vad är jag för en mamma lyssnar och skrattar så rått att jag inte ens reflekterar över vilken skada min unge eventuellt åsamkas när luften är så tjock av svordomar att det går att skära med kniv i den.

Plötsligt händer det

Vi höll på och sorterade lite barnkläder när hemulen helt out of the blue deklarerade att hon behövde kissa. Och sen gjorde hon det. I pottan.
Det här är stort. Det var alltså inte jag eller hennes pappa som såg på henne att hon såg lurig ut utan hon själv som tog initiativet. Det tramsades heller ingenting där inne på toaletten, nej, hon bara satte sig ner och hade ro nog i kroppen att sitta kvar tills hon var färdig, utan att studsa upp och ner och klättra på inredningen. Woohoo!

tisdag 10 november 2009

Ä(l)tande

Det slog mig nyss att jag nog inte känner en enda kvinna som inte har någon form av matrelaterade issues. Medvetet eller omedvetet. Inte alltid, men oftast vikt- och utseenderelaterat. Är det inte Viktväktarna mig hit eller Cambridge-kuren mig dit så är det iallafall omöjligt att äta en bit kladdkaka utan att samtalet glider över på beach 2010. Någon berättade för mig att en släkting (på allvar) frågat om hon inte blev avundsjuk över hennes viktnedgång strax innan hon tynade bort i tarmcancer. Vad är det frågan om? Hur kan det vara möjligt att vara så missnöjd med sig själv och sin kropp att det är vad man ligger och klurar på på sin dödsbädd?

måndag 9 november 2009

Tra-la-la-la-la



Jaha, här sitter jag och låter bli att diska. Köket luktar fisk och fast fjärren ligger inom räckhåll så späker jag mig själv med ett avsnitt av succeserien(?!) Ullared. Kan någon svara på vad grejen är med att alla som har gått med på att låta sig filmas a) pratar med någon form av skårrande dialekt och b) är lönnfeta eller beyond? Det måste väl vara fler än en bunt överviktiga hallänningar, skåningar och blekingar som står för fiolerna och pumpar in de 2,9 miljarderna per år som spektaklet tydligen omsätter? Eller?

söndag 8 november 2009

Cutting in line

Straffet för att jag smet före i kön och spontanvaccinerade mig i fredags innan jag gick hem från jobbet blev såklart en helg i biverkningarnas tecken. Knytnävsont på injektionsstället, den stora tröttheten, feberkänningar, ömma ljumskar(!), you name it.
Tur att hemulen är under tre år, så att vi slipper ta beslutet om hon ska vaccineras eller inte. Tänkte jag tills jag hörde att de tydligen funderar på att börja vaccinera småtultor också. Fan.

lördag 7 november 2009

Det kontroversiella ligger i betraktarens öga

Ok, då vet jag. Baserat på mängden mothugg följande (inte) mött när det framförts på min arbetsplats utgår jag från att det inte är kontroversiellt:

1. Det är fel att bojkotta produkter som är tillverkade av barn eftersom barnen jobbar för att ha råd att gå i skolan. Genom att inte köpa varorna de tillverkar omöjliggör man för barnen att få en utbildning.

2. Bananplantagearbetares villkor är inte är så mycket att bry sig om eftersom det är så svårt att hitta KRAV-bananer som är lika stora och perfekt mogna som de konventionellt odlade.

3. Det är skönt att Bert Karlsson vågar säga som det är.

4. Vi borde ta hand om våra egna innan vi tar släpper in en massa muslimska problemungdomar.

5. Att med en cigg i mungipan stå och berätta anekdoter från tiden då ens nyfödda dotter vårdades på sjukhus på grund av sin svåra astma.


Följande är däremot så upprörande att folk totalt går i spinn och tvingas lämna rummet för att samla sig:

1. Att föredra sockrade och/eller feta produkter framför light-varianter.

2. Att erkänna att man inte ger sitt barn (ko)mjölk som måltidsdryck.

3. Att som ammande kvinna ta ett glas vin eller tre någon gång i månaden.

fredag 6 november 2009

Grand opening

Mina damer och herrar, hjärtligt välkomna ska ni vara till mitt lilla krypin i bloggosfären. Jag har givetvis storslagna planer om långa, välskrivna inlägg om viktiga och angelägna ämnen, men jag har ju ett jobb och en familj och allt det där, och så går det ju så mycket bra på TV hela tiden. Så det kommer nog urarta och inom kort se ut precis som vanligt. Håll tillgodo!

PS. Hur gör man för att eventuella länkar ska öppnas i en ny flik?