Ok, då är det officiellt. Det är med sorg i hjärtat jag härmed meddelar att jag har gått och blivit för gammal för sånt här. Med "sånt här" menar jag gå ut på lokal med mina bästa pojkvänner, äta en rejäl burgare, dricka fyra varken jättestora eller jättestarka öl och åka hem innan det blir nattrafik.
Eller så är det bara att kliva upp före fan (vid sextiden) morgonen därpå och sen åka till Plikta jag vuxit ifrån. Såna som jag tycker det är mer lagom tempo att sitta vid ett fönster och titta på småfåglar som äter talgboll i äppelträdet utanför. Kanske dricka ett litet glas sherry och kissa ner fåtöljen också.
(Jag har tydligen också blivit för gammal för att se en hel biofilm
utan att bli akut kissnödig och behöva mackla mig ut till toaletten
mitt i. Det vet jag eftersom jag försökte mig på det medan jag väntade
på att resten av sällskapet skulle sluta jobbet.)
Visar inlägg med etikett pensionärer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett pensionärer. Visa alla inlägg
söndag 13 januari 2013
onsdag 2 november 2011
Viskningar och rop
Jag har bestämt för mig att det funnit en tid då det var kutym att vara tyst på bibliotek, men antingen spelar mitt minne mig ett spratt eller så har spelreglerna ändrats. Idag sitter jag på närahemmabibblan och här är det ett jäkla hålligång. Min plan var att plugga lite, och ja, lite var väl ordet för vad som blivit gjort här. På fyra timmar har jag fått ungefär lika många tusen tecken skrivna. Ett A4 eller så.
Annars brukar jag uppleva det här som en trevlig plats, men jag är ju sällan här på dagtid i vanliga fall. Kanske är det något med daglediga människor och respekt som inte går hand i hand. Kanske är det just därför de inte har några jobb att gå till.
Vid bordet till vänster om mig sitter en kille som har vikit upp sin laptop så långt det bara är fysiskt möjligt, vilket medför att han måste hänga med hela överkroppen över den för att se vad han jobbar med. Skön stil kan man tycka. Ännu skönare hade det varit om han inte kände sig tvungen att hacka in varje bokstav som om tangentbordet var en runsten.
Bakom mig sitter en mormor och spelar brädspel(!) med sina barnbarn. Herregud, ni är på ett bibliotek, gå till barnavdelningen och läs någonting. Spela kan ni väl göra hemma, eller på öppna förskolan som ligger en våning ner. Varje gång tärningen landar på träbordet känns det som att någon kastat den hårt hårt i tinningen på mig. Och deras viskningar, oh my, vad är grejen med människor som tror att det är själva gesten att viska som är grejen och att det alltså är helt ok att göra det i 140 dB, för det är ju så mycket mer hänsynsfullt än att prata i normal samtalston.
Och don't get me started on pensonärerna. Ok, hörselnedsättning, som jag antar att de flesta av dem lider av, är väl egentligen ett giltigt skäl att få väsnas lite, men är det för mycket begärt att de ska ha någon som helst sjukdomsinsikt (funktionsnedsättningsinsikt?). Att lyckas dämma upp ett så massivt jidderbehov hade för mig tagit femton år ensam på en öde ö. Som om det inte fanns en morgondag. Vilket det i och för sig kanske inte finns för många av dem. Inget är för litet eller för stort att avhandlas. Vem har vilken dagstidning? Kan jag ta den efter dig? Är du klar med någon av delarna så att jag kan börja läsa? Nu då? Nähä. Nu då? När i livet vänder det? När blir man på nytt tre år, fullständigt egocentrerad och helt befriad från tålamod?
Från den plats där jag sitter kan jag räkna till totalt tre (3) personer som inte aktivt för oljud. Mig själv inräknad. Lägg till en skopa PMS och jag börjar fantisera i Falling Down-termer.
Nej, jag kräver inte total tystnad, i så fall hade jag bokat in mig i Chalmers ekofria rum, jag tycker det är helt ok och till och med lite trivsamt med folk omkring mig som småpratar, att lyssna lite halvhjärtat på vad bibliotekarien ger för tips till mannen som söker "en bok som utspelar sig i Göteborg på sjuttiotalet" eller damen som "ska utomlands om en månad och behöver fräscha upp engelskan med en spännade roman".
Ps. Mannen till vänster ropade just Nej! och började knäppa med fingrarna och stampa med fötterna. Bör jag vidta någon åtgärd eller ska jag bara avlägsna mig innan han går till attack?
Annars brukar jag uppleva det här som en trevlig plats, men jag är ju sällan här på dagtid i vanliga fall. Kanske är det något med daglediga människor och respekt som inte går hand i hand. Kanske är det just därför de inte har några jobb att gå till.
Vid bordet till vänster om mig sitter en kille som har vikit upp sin laptop så långt det bara är fysiskt möjligt, vilket medför att han måste hänga med hela överkroppen över den för att se vad han jobbar med. Skön stil kan man tycka. Ännu skönare hade det varit om han inte kände sig tvungen att hacka in varje bokstav som om tangentbordet var en runsten.
Bakom mig sitter en mormor och spelar brädspel(!) med sina barnbarn. Herregud, ni är på ett bibliotek, gå till barnavdelningen och läs någonting. Spela kan ni väl göra hemma, eller på öppna förskolan som ligger en våning ner. Varje gång tärningen landar på träbordet känns det som att någon kastat den hårt hårt i tinningen på mig. Och deras viskningar, oh my, vad är grejen med människor som tror att det är själva gesten att viska som är grejen och att det alltså är helt ok att göra det i 140 dB, för det är ju så mycket mer hänsynsfullt än att prata i normal samtalston.
Och don't get me started on pensonärerna. Ok, hörselnedsättning, som jag antar att de flesta av dem lider av, är väl egentligen ett giltigt skäl att få väsnas lite, men är det för mycket begärt att de ska ha någon som helst sjukdomsinsikt (funktionsnedsättningsinsikt?). Att lyckas dämma upp ett så massivt jidderbehov hade för mig tagit femton år ensam på en öde ö. Som om det inte fanns en morgondag. Vilket det i och för sig kanske inte finns för många av dem. Inget är för litet eller för stort att avhandlas. Vem har vilken dagstidning? Kan jag ta den efter dig? Är du klar med någon av delarna så att jag kan börja läsa? Nu då? Nähä. Nu då? När i livet vänder det? När blir man på nytt tre år, fullständigt egocentrerad och helt befriad från tålamod?
Från den plats där jag sitter kan jag räkna till totalt tre (3) personer som inte aktivt för oljud. Mig själv inräknad. Lägg till en skopa PMS och jag börjar fantisera i Falling Down-termer.
Nej, jag kräver inte total tystnad, i så fall hade jag bokat in mig i Chalmers ekofria rum, jag tycker det är helt ok och till och med lite trivsamt med folk omkring mig som småpratar, att lyssna lite halvhjärtat på vad bibliotekarien ger för tips till mannen som söker "en bok som utspelar sig i Göteborg på sjuttiotalet" eller damen som "ska utomlands om en månad och behöver fräscha upp engelskan med en spännade roman".
Ps. Mannen till vänster ropade just Nej! och började knäppa med fingrarna och stampa med fötterna. Bör jag vidta någon åtgärd eller ska jag bara avlägsna mig innan han går till attack?
Etiketter:
barn,
män,
ordning och reda,
pensionärer,
vansinne,
vett och etikett
tisdag 1 mars 2011
År ut och år in
Idag är det precis åtta år sedan jag och hemulfadern träffades och hånglade upp varandra första gången. Det är sedan före Irakkriget, 3G, negerbollsdebatten, Anna Lindh-mordet, kalabaliken i Knutby, orkanerna Gudrun, Katrina och Per, youtube, rökförbudet, fågelinfluensan och den borgerliga regeringen. Förstår ni hur gamla och strävsamma vi är?! Låt oss fira med att lyssna på vår låt och kolla på zombie-tv.
Etiketter:
kärlek,
pensionärer
lördag 13 november 2010
Day 05 – Your definition of love
Mina morföräldrar har varit gifta i femtio år. Och dessförinnan hade de kilat stadigt i ytterligare tio år, sedan de var femton bast. Min morfar brygger te och bär in på en bricka till min sovrummet varje morgon, fortfarande nyper de varann i rumpan när det är lite trångt i köket och vid de få tillfällen som de är ifrån varandra ringer de minst en gång om dagen, med lama ursäkter som jag ville bara kolla så katterna har det bra eller jag såg på vädret att det skulle regna, har du tagit in hammockdynorna?
Mamma sa en gång att hennes föräldrars lyckliga äktenskap gjort henne kärnfamiljskadad. Att det var därför hon höll ihop med pappa så länge. Undrade vad hon gjorde för fel när problemet egentligen var att hon levde ihop med en missbrukare. Så kan man också välja att se på det.
Hammockdynorna är förövrigt sydda i någon form av vattenavstötande segelduk
Mamma sa en gång att hennes föräldrars lyckliga äktenskap gjort henne kärnfamiljskadad. Att det var därför hon höll ihop med pappa så länge. Undrade vad hon gjorde för fel när problemet egentligen var att hon levde ihop med en missbrukare. Så kan man också välja att se på det.
Hammockdynorna är förövrigt sydda i någon form av vattenavstötande segelduk
Etiketter:
kärlek,
pensionärer,
utmaningar
torsdag 4 november 2010
Tredje gången gillt?
Jag har tydligen otur när det kommer till skor. Mina fotriktiga sexhundrakronorstofflor har knappt hunnit surna, där de ligger i en fruktpåse och väntar på att jag ska göra ett sista fåfängt försök att få dem rena, innan jag går och besudlar ett par till. En stor pöl gubbpiss precis innanför dörren på avdelningen. Den här gången förvisso bara ett par plastiga tvättstugesandaler, eftersom jag tack och lov inte haft motivation nog att go shoe shopping, men ändå. Ska det fortsätta så här så får nästa uppsättning arbetsskor bli ett par gummistövlar.
Etiketter:
hygien,
jobb,
kläder,
pensionärer
måndag 25 oktober 2010
söndag 17 oktober 2010
Ungefär som alla andra
20.58: vi äter mazarintårta och dricker kaffe. Moget.
Etiketter:
pensionärer,
vansinne
tisdag 12 oktober 2010
Gammal=värdelös
Jag funderar ofta över vad min mamma hade gjort för att förtjäna att dö 49 år gammal. Andra dagar tänker jag att det blev som det blev för att hon var för god för att förtjäna att bli gammal.
För om inte jag eller något av mina syskon hade haft möjlighet att ha henne hos oss då så hade hon förr eller senare suttit som "mina" tanter och bleknat bort. Jo, det är vad de gör. Det är så den svenska demens- och äldreomsorgen ser ut idag. Och jag skäms över att jag som sett den från insidan inte orkar ta fighten med den stora organisationsdraken som institutionaliserar medmänniskor till att be om lov att få gå på toaletten. Om det inte är till för mycket besvär för dig.
Jag räknar ner tills min anställning löper ut sista november, tänker inte ansöka om förlängning, för jag tror inte att det är särskilt nyttigt i längden att jobba på en arbetsplats som man går tårögd ifrån på eftermiddagarna.
För om inte jag eller något av mina syskon hade haft möjlighet att ha henne hos oss då så hade hon förr eller senare suttit som "mina" tanter och bleknat bort. Jo, det är vad de gör. Det är så den svenska demens- och äldreomsorgen ser ut idag. Och jag skäms över att jag som sett den från insidan inte orkar ta fighten med den stora organisationsdraken som institutionaliserar medmänniskor till att be om lov att få gå på toaletten. Om det inte är till för mycket besvär för dig.
Jag räknar ner tills min anställning löper ut sista november, tänker inte ansöka om förlängning, för jag tror inte att det är särskilt nyttigt i längden att jobba på en arbetsplats som man går tårögd ifrån på eftermiddagarna.
Etiketter:
död,
mormor,
pensionärer,
vård
söndag 1 augusti 2010
onsdag 21 juli 2010
lördag 10 juli 2010
Ba tst tst

Nu blir jag så glad så jag gråter i trosorna, sa en av tanterna på mitt jobb häromdagen. Lite så känner jag över att jag äntligen har fått ordning på alla herrans lunchlådor här hemma. Se så tyskt och fint de står där och ler mot en när man öppnar skåpet. Det är så att jag måste gå och kolla en gång till. Hej.
Etiketter:
effektivitet,
mästerfoto,
ordning och reda,
pensionärer
söndag 13 juni 2010
Why am I having this conversation?
Jag sitter och fyller i lite beställningar. Mitt emot mig vid bordet sitter en av tanterna som bor på min avdelning och bläddrar i en damtidning. Plötsligt:
Tant: Där är han! Din fästman.
Jag: Det där är drottning Margrethe av Danmark.
Tant: Nej! Nej, säger jag. Hör du det?! Han är din fästman.
Jag: Ok.
Tant: Där är han! Din fästman.
Jag: Det där är drottning Margrethe av Danmark.
Tant: Nej! Nej, säger jag. Hör du det?! Han är din fästman.
Jag: Ok.
Etiketter:
förvirring,
jobb,
pensionärer,
vansinne
måndag 3 maj 2010
Hej ålderdom
Vi tittar på Det kungliga bröllopet.
O: Sexhundra rätter?!
J: Jaha, jag tyckte de sa att det höll på i sex veckor.
Så många stofilpoäng.
O: Sexhundra rätter?!
J: Jaha, jag tyckte de sa att det höll på i sex veckor.
Så många stofilpoäng.
Etiketter:
förvirring,
hörsel,
pensionärer
torsdag 22 april 2010
Amningshysteri går i arv
Gammelmormor Mölla sitter över en kopp kaffe och skrävlar om sin förstklassiga tandstatus. Ett hål på 75 år.
– Och det trots att vi fick borsta tänderna med salt tills vi blev gamla nog att tjäna egna pengar att köpa tandkräm för. Och jag ska säga dig vad jag tror det beror på. Trots att mamma fick barn vartannat år tills vi var tretton stycken såg jag aldrig en nappflaska i huset! Alla har vi fått bra tänder. Det är mjölken som gör det!
Kanske är hon gammal och gaggig. Kanske ligger det något i det hon säger.
– Och det trots att vi fick borsta tänderna med salt tills vi blev gamla nog att tjäna egna pengar att köpa tandkräm för. Och jag ska säga dig vad jag tror det beror på. Trots att mamma fick barn vartannat år tills vi var tretton stycken såg jag aldrig en nappflaska i huset! Alla har vi fått bra tänder. Det är mjölken som gör det!
Kanske är hon gammal och gaggig. Kanske ligger det något i det hon säger.
Etiketter:
amning,
kontroversiellt,
pensionärer,
tänder,
åsikter
måndag 8 februari 2010
Things to do in Skene when you're bored
Jag var i Skene igår och jag hade en och en halv timme att slå ihjäl. Vad mitt ärende var och varför jag var där i så god tid kanske jag berättar en annan gång. Det är av ringa betydelse.
Hursomhelst. Trots att jag själv är uppvuxen i en byhåla hade jag svårt att förstå vidden av hur stängt allt kan vara en vintersöndag på en liten ort. Att konditoriet inte skulle hålla öppet räknade jag nästan med, men att öppettiderna i sjukhusets restaurang var så snålt tilltagna som måndag till fredag mellan 11 och 13 och att något sjukhuscafé inte verkade existera kom faktiskt lite som en överraskning. En kaffemaskin som tog mynt hittade jag dock ganska snart, men ingenstans att växla till mig några sådana då informationen i entrén bara är öppen på vardagar. Ut och vandra.
Till sist hamnade jag på Restaurang Casablanca. Oklar inriktning på köket men helt ok klass på käket. På menyn fanns sannerligen något för alla smaker, från Toast Skagen till mammasushi, via friterade räkor och fläskfilé Black and White. Som grädden på moset var killen som skötte serveringen blixtsnabb och kunde dessutom stoltsera med ett aldrig sinande lager av lämpliga varianter på väderprat och idiotsäkra ordvitsar.

Beträffande inredning och dukning var kanske målgruppen något smalare. Bordstablett som substitut för duk och servettstrut i glaset är inte något jag personligen går all excited över, men pensionärstrion vid bordet intill kände sig genast som hemma. De kunde knappt finna ord för hur fantastiskt vackert det är med "blommor som aldrig dör" (det syns tyvärr inte på bilden men tygrosorna kompletterades av diskreta daggdroppar i prima lim).
Slutbetyg: Tre små rätter av fem möjliga. Nästa(?) gång jag är i Skene kanske jag rentav tittar in igen. Om inte konditoriet längre ner på gatan har öppet då förstås.
Hursomhelst. Trots att jag själv är uppvuxen i en byhåla hade jag svårt att förstå vidden av hur stängt allt kan vara en vintersöndag på en liten ort. Att konditoriet inte skulle hålla öppet räknade jag nästan med, men att öppettiderna i sjukhusets restaurang var så snålt tilltagna som måndag till fredag mellan 11 och 13 och att något sjukhuscafé inte verkade existera kom faktiskt lite som en överraskning. En kaffemaskin som tog mynt hittade jag dock ganska snart, men ingenstans att växla till mig några sådana då informationen i entrén bara är öppen på vardagar. Ut och vandra.
Till sist hamnade jag på Restaurang Casablanca. Oklar inriktning på köket men helt ok klass på käket. På menyn fanns sannerligen något för alla smaker, från Toast Skagen till mammasushi, via friterade räkor och fläskfilé Black and White. Som grädden på moset var killen som skötte serveringen blixtsnabb och kunde dessutom stoltsera med ett aldrig sinande lager av lämpliga varianter på väderprat och idiotsäkra ordvitsar.

Beträffande inredning och dukning var kanske målgruppen något smalare. Bordstablett som substitut för duk och servettstrut i glaset är inte något jag personligen går all excited över, men pensionärstrion vid bordet intill kände sig genast som hemma. De kunde knappt finna ord för hur fantastiskt vackert det är med "blommor som aldrig dör" (det syns tyvärr inte på bilden men tygrosorna kompletterades av diskreta daggdroppar i prima lim).
Slutbetyg: Tre små rätter av fem möjliga. Nästa(?) gång jag är i Skene kanske jag rentav tittar in igen. Om inte konditoriet längre ner på gatan har öppet då förstås.
Etiketter:
inredning,
mat,
pensionärer
torsdag 4 februari 2010
Det finns inga gratisluncher, eller?
Nejmen, här sitter jag och har lite egentid klockan 10:48 en torsdag. Hittills har jag uttnyttjat min frihet till att bädda sängen, diska och betala en räkning och en faktura (det är någon form av skillnad mellan räkning och faktura, jag vet bara inte vad). Det går alltså inget vidare. Jag har någonstans på vägen förvandlats till en blind gammal gruvponny som fortsätter gå i sin invanda cirkel kring pumpen även sedan den selats av.
Om en stund ska jag slinka iväg till Svenska Mässan och mingla med representanter från Nestlé. Jag antar att det för min del kommer handla mycket om att le och se glad ut, samt att bita av mig tungan för att hindra mig själv från att säga emot. Jag vet inte riktigt hur min chef tänkte när hon bestämde sig för att skicka iväg mig på Produktinformation Med tema "Aktivt nutritionsarbete för våra äldre och Att leda till lust" (ja, versalerna och citationstecknen ska tydligen vara precis där) men vad jag tänkte när jag inte protesterade mot att gå dit var att omväxling förnöjer och att de kanske bjuder på något tillsatsstinnt och smaskigt.
Jag ser på min inbjudan att första punkten är lunch, det bådar gott. Eller ont. Vem vet?
Om en stund ska jag slinka iväg till Svenska Mässan och mingla med representanter från Nestlé. Jag antar att det för min del kommer handla mycket om att le och se glad ut, samt att bita av mig tungan för att hindra mig själv från att säga emot. Jag vet inte riktigt hur min chef tänkte när hon bestämde sig för att skicka iväg mig på Produktinformation Med tema "Aktivt nutritionsarbete för våra äldre och Att leda till lust" (ja, versalerna och citationstecknen ska tydligen vara precis där) men vad jag tänkte när jag inte protesterade mot att gå dit var att omväxling förnöjer och att de kanske bjuder på något tillsatsstinnt och smaskigt.
Jag ser på min inbjudan att första punkten är lunch, det bådar gott. Eller ont. Vem vet?
Etiketter:
kontroversiellt,
mat,
medicin,
pensionärer
söndag 10 januari 2010
Nämnde jag att jag jobbar med dementa?

Jag jobbar med kost och nutrition på ett äldreboende här i staden. Tanken med att lägga en sjujäkla massa pengar på min och fem andra rejäla fruntimmers tjänster så här mitt i finanskrisen är att det ska betala sig i andra änden.
Hur stor blir besparingen om man lyckas anpassa kosten och skapa lugn och ro kring måltiderna, så att man i gengäld kan dra ner på mängden näringsdryck (64-108 kr/300 ml)? Går det åt mindre inkontinenshjälpmedel om vårdpersonalen får mer tid över att se och hjälpa de gamla när de slipper ta hand om kök och matsal? Blir svinnet mindre om det är en person som lagar och serverar frukost och mellanmål istället för fyra som springer och hattar med en smörgås hit och en tallrik youghurt dit? Ungefär så är det tänkt.
Men ibland undrar jag vad jag egentligen gör där. Och om det jag gör där faktiskt gör någon skillnad. Varför ska jag anstränga mig med att duka upp en dignande frukostbuffé och bjuda på nybakt till elvakaffet, när det uppenbarligen duger lika gott med en plain virkad duk doppad i apelsinjuice? Liksom.
Etiketter:
mat,
pensionärer
onsdag 9 december 2009
Man hör vad man vill höra
Jag: Vi får kalops idag.
Farbror: Ja, visst är det tråkigt med gråväder!
Farbror: Ja, visst är det tråkigt med gråväder!
Etiketter:
hörsel,
pensionärer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)