My uterus, my opinion

"Och när kommer tvåan då?" "Men börjar det inte bli dags för ett syskon?" "Känner hon sig inte ensam?" "Barn behöver någon att dela glädje och sorg med!" Vet ni vad, jag börjar bli rätt trött på de där pikarna.

För några dagar sedan hade jag en abort bokad och klar. Mentalt. Sen fick jag  ä n t l i g e n  mens, fyra dagar senare än väntat. Klang och jubel! Det, samt det faktum att jag har laglig rätt och ekonomisk möjlighet att själv välja hur många barn jag vill eller inte vill ha, tänker jag fira med att donera en slant till Women on waves när lönen kommer.

Om du bara slutar vara tjock så blir det nog bra

För att göra en lång historia kort: jag har inte varit på topp på ett bra tag, men för att slippa bli långrandig, samt för att bespara er jobbet med att ställa hobbydiagnoser så struntar jag i att berätta om mina symtom. *lång näsa*

För ett antal månader sedan gick jag till vårdcentralen. Utlåtande: "det verkar inte vara något fel på dig, men vi tar lite (läs: mycket) prover" – sänka, blodfetter, blodsocker, blodvärde, ämnesomsättning and so on. Bra resultat på allt. Nytt utlåtande: "det kanske har att göra med att du är en tjockis? Försök motionera lite. Jag skriver en remiss till kuratorn också förresten."

Kuratorn: "Vad är det värsta som skulle kunna hända om du ignorerade symtomen? Gå hem och testa."

Idag släpade jag mig iväg till en sjukgymnast, vad fan, det kan ju inte skada liksom. Efter två minuters klämmande och kännande konstaterade hen att mina besvär antagligen bottnar i en inflammation och skrev ut ett lätt hemmaträningspass som ska öka genomblödningen i området.

En ska ju inte ropa hej och så vidare, jag har bara kört igenom övningarna en första omgång än så länge, men känner mig redan mer high on life än på jävligt länge. Misstänker att jag kommer lista mig på en annan vårdcentral inom kort.

Ps. På grund av hela hälsocirkusen har jag inte brytt mig om att försöka nå målet jag satte upp för mitt springande. När/om motivationen infinner sig tar jag nya tag.

Önskeinlägg: Vad som fick mig att bli hjälpmamma

När hemulen föddes och mina tafatta försök att amma resulterade i katastrof upplevde jag att jag inte hade någon att vända mig till. Jag kände noll förtroende för personalen på BB då deras metod att trycka ihop barn och bröst strider både mot mina principer om hur en bemöter medmänniskor och mot forskning på området. Fast det senare visste jag ju inget om då. BVC vågade jag inte rådfråga av rädsla för att bli utsatt för samma behandling där. Ingen i min närmaste krets hade barn och på det föräldraforum jag hängde verkade det inte vara någon en issue – antingen funkade amningen och då ammade en, eller så funkade den inte och då lät en bli. Men jag ville ju!

I desperation ringde jag en bekant som fött barn något år tidigare och hon berättade att hon också haft ont i början, det hade blivit blåsor och vid något tillfälle ytliga sår. Då hade hon ammat på det andra bröstet ett par gånger tills det ömma kändes bättre, eller varvat med ersättning på flaska. Jag tackade för råden, tittade ner på mina blodiga och variga bröstvårtor (den ena hade en djup skåra rätt över och var i det närmaste kluven) och konstaterade att det där var något som troligtvis inte skulle gå tillbaka över en eftermiddag.

Huden på och runt bröstvårtorna läker visserligen snabbt om inte svamp eller bakterier får fäste, men en måste först och främst ändra på det som orsakar problemen. Väldigt ofta beror såren på att barnet inte får ett tillräckligt stort tag. När en ammar fritt på barnets tidiga signaler, utan att forcera, får det tid på sig att göra sig redo och då dess tunga vilar då mot munbotten och det sedan gapar stort ryms hela bröstvårtan inne i munnen. Fast det visste jag förstås inte då.

Så vi introducerade tröstnapp, för att jag åtminstone skulle få en liten tidsfrist att återhämta mig mentalt mellan drabbningarna. Den där ungen ville nämligen ligga vid bröstet heeela tiden. Eftersom jag inte hade tillräckligt med mjölk fortsatte vi också tillmata med ersättning hela första månaden. (Med "vi" menar jag barnets far eftersom jag inte ens ville se de där skoporna och flaskorna och kopparna som ramlade ut över hela köksgolvet bara jag kom i närheten av diskstället. Jag hatade dem.)

Att hon ville amma jämt jämt jämt berodde såklart på att det är så nyfödda i allmänhet funkar. Det kickstartar och upprätthåller mjölkproduktionen. Men hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag levde i föreställningen att bebisar åt var tredje eller högst varannan timme och att de sov däremellan. Att amningen hade så många andra funktioner hade jag kanske hört, men inte tagit in och att allt mellan 6 och 60 amningar per dygn är normalt hade jag inte en aning om.

Hade jag lärt lite om amning i allmänhet under graviditeten (och nu menar jag utöver att se en filmsnutt om en norsk kvinna som tar en paus och ammar en solig dag i vacker miljö intill skidspåret), och vägledning att själv lära mig att amma efter förlossningen så hade det troligen inte varit förenat med smärta och ångest senare.

Jag spenderade dessutom dygnets alla timmar inom armlängds avstånd från min bebis, så med facit i hand hade jag lika gärna kunnat ha ett bröst som en gummiattrapp i munnen på henne. Då kanske jag hade sluppit stressen att gå och kontrollväga henne på BVC varje morgon också.

Efter en tid vande jag mig vid den våldsamma smärtan som uppstod i början av varje amning, då sårskorporna som hunnit bildas sedan sist slets loss. Min man säger att jag emellanåt var arg och skällde på hemulen för att hon gjorde mig illa när hon ammade. Det har jag förträngt, men jag är övertygad om att det är sant och jag blir djupt sorgsen varje gång jag tänker på vilka spår det kan ha satt i henne.

Så småningom blev det såklart ohållbart. Smärtan strålade upp genom brösten, skar som knivar i bröstbenet och ut i ryggen och tårarna sprutade när jag ammade på högra bröstet. Om jag blev tvungen att amma när jag var ute på vift gjorde jag det bara på vänstra sidan för där var smärtan så pass hanterbar att jag åtminstone kunde spela oberörd. Det var dock ett väldigt smusslande att undvika att någon skulle få syn på mina sargade bröstvårtor och ifrågasätta vad jag höll på med.

Sex månader planerade jag att hålla ut. Med fyra månader kvar till deadline insåg jag att jag behövde ordna upp situationen snarast. Jag klickade mig runt på Amningshjälpens hemsida och fick utifrån informationen där hjälp av min man att felsöka taget och positionen vid amningen. Efter ett par månader flöt amningen på riktigt bra och när det var dags att introducera fast föda kändes det inte alls angeläget att sluta amma längre.

Amningen har för mig och hemulen varit guld värd, och är det fortfarande. Den hjälper oss att ta oss tiden att varva ner tillsammans efter en dag på förskola och jobb, är ett sätt att mötas när vi varit osams, har gett vätska och näring när hon varit sjuk och inte kunnat eller orkat få i sig annan mat och dryck, får oss snabbt och lätt att somna om de gånger hon vaknar på natten, ger smärtlindring och tröst när hon slagit sig och mycket mycket mer.

Jag vill att alla som har en önskan att amma ska få det stöd de behöver för att få det att fungera. Som hjälpmamma bidrar jag till att fler får den möjligheten.

(Inlägget önskat av PPD.)

Akut brist på bröstmjölk i Västra Götalandsregionen

Just nu har NU-sjukvårdens neonatalavdelning akut brist på bröstmjölk. Vi söker därför ammande kvinnor som kan tänka sig att donera bröstmjölk mot ersättning.

Vill du hjälpa oss med bröstmjölk, hör av dig till oss på tel 0520-913 46, så berättar vi mer om hur det fungerar.

Fakta: För dem som föds för tidigt är det mycket viktigt att få bröstmjölk. När barnets egen mamma inte har mjölk, eller inte tillräckligt, kan en annan mammas donerade mjölk ges i stället. Innan mjölken ges till spädbarnen tas prover både på mamman som donerar och på mjölken. Mjölken pastöriseras också för att säkerställa att den inte innehåller några bakterier.

Mer om bröstmjölksdonation på neonatalavdelning vid barnkliniken på NÄL finns att läsa här.

(Via Sagogrynet.)

Amma vidare-bloggen efterlyser

"För några veckor sedan efterlyste vi era erfarenheter av möten med vården*, där amning och/eller amningslängd kommit upp. Vi har fått in en hel del svar med tar gärna emot fler, så om du inte hunnit skriva ihop dina erfarenheter så har du fortfarande chansen. Ju fler svar vi får in, desto vettigare sammanfattning kan vi göra så vi är tacksamma för alla svar. Sprid gärna vidare så att vi får in så många svar som möjligt. Här kommer instruktionerna igen:

Om du vill bidra till vår undersökning så kan du skriva ner den eller de gånger som amningen kommit upp under dina/era möten med vården. Skriv med dina egna ord och använd gärna frågelistan här nedanför som stöd. Du behöver inte svara på alla frågor eller skriva i samma ordning som frågorna står här, se dem bara som ett stöd. Om du skriver kort eller långt spelar ingen roll, men vi blir förstås tacksamma för alla svar eftersom de bidrar till att vi kan göra en bättre insats i den här frågan. Skicka ditt svar, gärna som wordfil, till amma.vidare (at) gmail.com Hör av dig om det är något du undrar över, vi ser mycket fram emot att ta del av era erfarenheter.

Frågelista

Har amningslängd kommit upp vid något tillfälle i ditt eller barnets möte med vården? Berätta vad som hände! Vad var syftet med besöket? Vem var den vårdsökande? Var det något amningsrelaterat?

Hade vårdgivaren någon tydlig inställning till er amning, positiv, negativ eller neutral?

Fick du/ni råd, tips eller information som gällde amningen? Var det i så fall något ni bett om? Hur motiverades dessa råd och tips?

Hur upplevde du/ni det bemötande ni fick? Hur tänkte och kände du/ni efter mötet? Hade du önskat att det var på något annat sätt och i så fall hur?

Ps. Sprid gärna det här uppropet så att så många som möjligt får möjlighet att delta med sina erfarenheter.

*Vården kan vara läkare, sköterskor, BVC, MVC, sjukvårdsupplysningen, rehabilitering etc. Den här gången utesluter vi tandvården, eftersom vi har planer på en separat undersökning om möten med just tandvården längre fram om den här första faller väl ut."

Spara dig till bröllopsnatten eller dö

När jag gick i gymnasiet hörde jag varianter på alla de klassiska klintbergarna på tema ung promiskuös tjej hamnar i trubbel. De flesta genomskådade jag, dock inte den om glittersprayen*. Kanske för att den inte slutar med typ ond bråd död. Det var alltså först ganska nyligen som jag förstod att tjejen i utkanten av min umgängeskrets inte alls hade gjort en discomakeover innan hon stack till ungdomsmottagningen den där gången för över tio år sedan.

Dock kan jag ändå inte låta bli att tänka på det varje gång jag går på cellprovtagning eller av någon annan anledning tvingas fläka upp mig på det där buffébordet i den där charmiga fåtöljen. Ett: Varför skulle man vilja duscha sig med parfym rätt upp i en slemhinna? Två: Varför skulle man vilja att det luktade Chanel no5 i skrevet när gynekologen/barnmorskan kikar in? Vad är har man då att dölja? Går man inte på kontroll just för att kolla så att allt är ok?

*Kortfattat: Tjej har tid hos gynekolog. Inför besöket fräschar hon upp sig med lite parfym. Gynekologen ger uppskattande kommentar i stil med "här var det fint". Tjejen inser efteråt att hon tagit fel på parfymen och glittersprayen. Jättepinsamt. Senare på kvällen ska hon träffa sin pojkväns föräldrar för första gången och så klart är gynekologen killens pappa. Superpinsamt. Sensmoral: Oklar. Något i stil med att det alltid straffar sig att ha en fitta.

Hej Socialstyrelsen, vill ni veta varför amningsfrekvensen fortsätter sjunka?

En sak jag inte var beredd på när jag blev förälder var att man skulle bli tvungen att umgås med andra föräldrar. Som man inte har något mer gemensamt med än att man råkat yngla av sig vid ungefär samma tidpunkt. På ett barnkalas helt nyligen lyckades jag till exempel hamna i följande konversation:

– ... och häromåret förverkligade jag en dröm jag haft sedan jag var fem-sex år.
– Spännade, vad handlade den om då?
– Jo, jag har alltid velat bli barnundersköterska och då kom jag in på den utbildningen. Men när jag gjorde min praktik på BB så insåg jag att det inte alls var något för mig.
– Mhm, vad var det som inte var som du hade tänkt dig då?
– Nej, alltså det handlade ju bara om att hålla på och dra i mammornas äckliga tuttar och trycka in dem i munnen på bebisarna. Barnsalarna hade de tagit bort så man fick inte hålla på med bebisarna nästan någonting utan att föräldrarna skulle vara med hela tiden.
– Oj, vilken överraskning. Nej, nu måste jag gå och hämta lite mer kaffe.

1. Hur har den här kvinnan lyckats föda tre (3) barn utan att upptäcka att barnsalarna gått ur tiden?
2. Sist jag kollade var den typen av "hjälp" ett skolexempel på hur man inte bör gå till väga när man ger amningsvägledning. Är det här på riktigt vad de som ska jobba med nyfödda och nyblivna föräldrar får lära sig?! (Här är det väl i och för sig jag som ska låta bli att förvånas, i och med att jag faktiskt för inte särskilt länge sedan fött barn på ett (samma?) sjukhus där det gick till precis så, men jag hoppades och trodde att det jag var med om då var undantag snarare än regel.)
3. Hålla på med bebisarna? Som dockor som man klär av och på, eller vad?

Pionjärer

För första gången i världshistorien har en familj (that's us) fått för sig att be om läkarintyg för vattkoppor. Eftersom Försäkringskassan kräver det för att man ska få vabba mer än fem dagar.

Telefonsamtal mellan hemulpappan och vårdcentralen:
HP: Hej, jag behöver ett läkarintyg på att min dotter har vattkoppor. Hur gör jag då? Kan jag boka en tid så att jag slipper ha henne i väntrummet och smitta ner andra eller kan vi ordna det över telefon?
VC: Du kan ju låta henne vänta i bilen och när det blir er tur kan läkaren följa med dig ut.
HP: Vi har ingen bil (i och för sig en lögn, så man förstår faktiskt ju varför alla ser oss som potentiella fuskare) och om vi hade haft en så hade jag inte lämnat min treåring ensam i den ändå.
VC: Ni kanske kan gå till BVC då?
Ridå.

Om inte jag är helt fel ute så går man med friska barn, bebisar, pyttesmå nyfödda bebisar, för tidigt födda bebisar med typ inget immunförsvar till BVC för att mäta och väga och vaccinera och sånt. Inte för att få läkarintyg på smittsamma sjukdomar. För övrigt så har de inga läkare där annat än på särskilda dagar och då för bokade rutinbesök. Men annars var det ju en fin tanke.

Dagen efter telefonsamtalet packade han med sig ungen i cykelkärran (som är relativt tättslutande) och rullade in i vårdcentralens reception i ungefär samma sekund som de öppnade.
HP: Hej, jag har ett barn med vattkoppor här i vagnen. Vi behöver ett läkarintyg på det. Hur löser vi det på smidigaste sätt?
VC: Ja, det syns att det är vattkoppor. Det krävs ingen läkare för att se det.
HP: Men det krävs väl en läkare för att skriva ett läkarintyg?

Jo, till slut fick de faktiskt sitt intyg och kunde gå hem. Men. Alltså. Kan det verkligen vara första gången vårdcentralen kommer i kontakt med den här typen av ärende?

Mental notering: byt vårdcentral.

Försoning – del 3: Amningen

Det har varit en spännande resa. Nu är jag ju förvisso inte "i mål" än, kanske ammar jag i flera år till, men det känns som att de stora omvälvningarnas tid är förbi på den fronten. Det rullar på.

När jag väntade barn var amningen en icke-fråga, iallafall till en början och så till vida att jag tänkte att när barnet är fött så ammar man och sen är det inte mer med det. Jag är uppvuxen på landet och har sett djuren föda och dia sina ungar. Det har oftast funkat bra. En viktig skillnad mellan oss och djuren är dock att djuren inte har arbetskamrater, BB-personal, BVC-sköterskor och släktingar som kommer med oombedda råd, baserade på "fakta" som i nio fall av tio är tagen ur luften.

Det var först när jag slutade lyssna på alla självutnämnda experter som amningen började funka och det slutade göra ont. Då var hemulen fyra månader. Dittills hade det mest handlat om att härda ut, jag såg att min unge ville och så fick det bli. Men jag har full förståelse för och respekterar dem – 25 000 om året enligt en uträkning i Amningsnytt – som lägger ner amningen tidigare än de önskat.

Jag tycker att det är fruktansvärt att berörd personal inte få den fortbildning de hade behövt för att kunna hjälpa mammor att få till en fungerande amning. Att det är slumpen som avgör om man får träffa en barnmorska eller BVC-sköterska som har ett personligt intresse av amning och därmed är påläst nog att ge adekvata råd. Att omsorg om blivande och nyblivna mödrar och deras barn är så lågt värderad att personal tillåts ge råd som redan för tio, tjugo, trettio år sedan visat sig vara felaktiga och rent kontraproduktiva.

Det var ironiskt nog först i samband med att jag fick det att flyta (oavsiktig ordvits) som jag kom i kontakt med Amningshjälpen, som är en ideell förening och inte att förväxla med amningsmottagningar eller liknande, och blev medlem. Från början var jag väldigt peppad att bli hjälpmamma, men i och med att det kräver en hel del pluggande har det liksom varit så lätt att skjuta framför sig och inte blivit av. Än. Däremot har jag lärt mig massor om amning och bröst och nära föräldraskap och anknytning och träffat en massa fantastiska människor. Vi har fått vara bland likar. Min unge har fått träffa andra småbarn som ammas.

Länge var jag bitter över att jag inte fick chansen att helamma från början och att det tog så lång tid innan det slutade krångla. Jag var arg på personalen på BB. Jag har fortfarande inget förtroende för vår BVC – dock inte bara av amningsrelaterade orsaker – och går aldrig dit själv utan låter pappan sköta den delen av föräldraskapet på egen hand. Men jag tror inte längre att de gör det för att jävlas, jag har fattat att det handlar om okunskap. Okunskap som kommer att påverka nyblivna familjer negativt tills vi bestämmer att små barn och deras föräldrar är viktiga och att det måste få kosta pengar.

Det personliga är politiskt.

Del 1 – Förlossningen
Del 2 – BB-vistelsen

Ps. Jag tycker inte att alla måste eller ska amma. No bitching about amningshets, tack.

Olyckligt ovetande

Jag önskar att jag hade vetat att det kan ta flera dagar för mjölken att rinna till. Och att de flesta barn har tillräckligt med reserver för att klara av att vänta på den. Hade jag vetat det så hade jag kunnat säga tack, men nej tack när personalen på BB plockade fram ersättningen. Att valet att helamma så lättvindigt togs ifrån mig på grund av min okunskap är något jag sörjer än idag.

Gå in och lämna en kommentar hos Sagogrynet om vad du önskar att du hade vetat om amning innan du fick barn.

Försoning – del 2: BB-vistelsen

Jag vet inte hur många föräldrar jag hört säga att den där brickan med flagga och macka och cider är deras livs bästa frukost/kvällsmat/eftermiddagsfika, men jag är inte beredd att hålla med. Torrt bröd, torr ost, för lite cider. *uttorkad efter att styvnackat ha vägrat dricka förlossningssaften*
Fan vad besviken jag var på den där brickjäveln. Men för all del, jag uppskattar gesten.

Sen var det dags för mig att förflytta mig till BB och pappan skickades hem. Att ha varit vaken i drygt ett dygn och just ha blivit förälder för första gången är mest troligt sämre för förmågan att framföra ett fordon än triangelmärkta mediciner, men det gick absolut inte att göra ett undantag och låta honom ta igen sig i en skrubb någonstans. Och Gud förbjude att han fått stanna på rummet med sin fru och sitt nyfödda barn, för där fanns ju en annan kvinna som höll på att packa sin väska för att åka hem en timme senare. Hej och välkommen till femtiotalet liksom.

Jag installerades under tiden i en gnällig stålrörssäng som var omöjlig att fälla ner till fullt liggläge, med stränga order om att bara trycka på den lilla röda knappen in case of emergency. Sex timmar senare ringde jag hem och beordrade tillbaka barnafadern så att jag kunde få lite assistans med att gå på toaletten. För vem avgör vad som är ett nödläge? Man vill ju inte ligga till last hos dem man är utlämnad och i beroendeställning till, ifall man verkligen skulle behöva deras hjälp senare.

De två dygn jag härdade ut på BB är den episod jag hittills i mitt liv haft svårast att försonas med, om det ens någonsin kommer ske fullt ut. Bemötandet var under all kritik. Min unge refererades gång på gång till som prematuren (nog för att hon var liten, men jag hade faktiskt gått fyra dagar över beräknat datum), många av de råd vi fick började med när det gäller så här tidigt födda barn... och jag hade ständigt en känsla av att hon bara var till låns där hon låg i sin plastbalja. Jag brann av längtan att ha henne hos mig men vågade inte ta upp henne, för varje gång jag försökte närma mig henne råkade någon storma in och ta mig på bar gärning. Inte amma liggande i sängen, inte låta henne ligga och småsnutta, inte låta henne ligga i famnen och somna, lika bra att ge ersättning istället, jobba med pumpen om du ändå vill få igång mjölkproduktionen.

När jag insåg att de tänkte hålla oss kvar där ett tredje dygn var sammanbrottet inte långt borta. Jag satte mig på tvären, som jag borde ha gjort på en gång, och aldrig har luften känts så frisk att andras som den försommarkvällen vi spände fast babyskyddet i bilen för första gången.

Det finns säkert tusen förmildrande omständigheter och jag är säker på att personalen som jobbade på BB på Mölndals sjukhus de där dagarna i slutet av maj 2008 inte ville oss något illa. De är antagligen lyckligt ovetande om vilka ärr de lämnat efter sig. Och jag kan inte låta bli att tänka att om de bara hade erbjudit ett samtal av typen som jag fick med barnmorskorna som hjälpte mig på förlossningen så kanske jag – och säkert fler med mig – hade haft ljusa minnen därifrån istället, och personalen hade fått chansen att förändra och förbättra sitt arbetssätt.

Del 1 – Förlossningen

Gammal=värdelös

Jag funderar ofta över vad min mamma hade gjort för att förtjäna att dö 49 år gammal. Andra dagar tänker jag att det blev som det blev för att hon var för god för att förtjäna att bli gammal.
För om inte jag eller något av mina syskon hade haft möjlighet att ha henne hos oss då så hade hon förr eller senare suttit som "mina" tanter och bleknat bort. Jo, det är vad de gör. Det är så den svenska demens- och äldreomsorgen ser ut idag. Och jag skäms över att jag som sett den från insidan inte orkar ta fighten med den stora organisationsdraken som institutionaliserar medmänniskor till att be om lov att få gå på toaletten. Om det inte är till för mycket besvär för dig.
Jag räknar ner tills min anställning löper ut sista november, tänker inte ansöka om förlängning, för jag tror inte att det är särskilt nyttigt i längden att jobba på en arbetsplats som man går tårögd ifrån på eftermiddagarna.

– Och ett annat mål är att andelen utrikesfödda bland nyrekryterade ska öka...

Gärna! Nu när det ska omorganiseras har vi chansen att få in fler på chefs- och arbetsledarposition som är allt annat än vit medelålders medelklass. Fast det kommer ju inte hända och det var inte det hon syftade på. Det vet vi alla som sitter där och mumsar konferenssmörgås.
På min arbetsplats snittar vi redan på uppskattningsvis nära hälften "nya svenskar", så vi kanske inte behöver fokusera så hårt på att rekrytera invandrare. Men vad sägs om att testa att anställa en man eller två, hörrni? Som inte är avhoppad och skoltrött, som inte ser vården som ett genomgångsyrke, som kan passa tider och som inte stinker bakfylla fyra dagar i veckan. Som kanske till och med är vårdutbildad?