Önskeinlägg: Vad som helst om amning

Fifi säger: Jag vill gärna läsa om er amning, tex hur ofta ni ammar och så. Eller jag vill egentligen läsa vad som helst som handlar om amning, det är mitt favoritämne för tillfället!

För inte jättelänge sedan skrev jag ett par rader om vår amning, så för att inte plåga er med upprepningar kör jag en annan vinkel idag: ohämmat tyckande.

Tvärtemot vad många tycks vilja tro när de hör att jag ammat i snart fyra år och/eller att jag är medlem i Amningshjälpen*, har jag inga problem med att någon annan väljer att amma en kortare tid eller inte alls. Däremot blir jag provocerad och ledsen när amning utanför den mycket snäva normen (minst fyra månader men högst ett år och absolut inte nattetid efter halvåret) framställs som fel, fult, äckligt, onaturligt, ojämställt, incestuöst, and so on och jag är övertygad om att det finns en särskild plats i helvetet för dem som medvetet försöker styra och ställa över hur andra väljer att ge mat och knyta an till sina barn. (Undantag: Jag tycker såklart att en bör sätta ner foten om någon förhåller sig till sitt barn på ett sätt som är skadligt.)

Innan jag själv fick barn och kort därefter hade jag en snävare syn på saken, det ska erkännas, men tack och lov hade jag för det mesta vett att knipa näbb om det och med tiden har jag fått ett mer avslappnat förhållningssätt. Fortfarande tycker jag att det är tråkigt att amningsfrekvensen i Sverige sjunker, men det innebär varken att jag tycker att alla måste amma eller att de som gör det ska fortsätta år ut och år in. Amning har många fördelar på populationsnivå, men det betyder inte att det alltid är det bästa alternativet för varje enskild familj och individ.

Det var väl inte direkt några nyheter för er som hängt här ett tag, men för nytillkomna läsare kan det kanske vara intressant. Med jämna mellanrum känner jag att det kan vara på sin plats att understryka att jag inte är någon amningstaliban, namnet på bloggen till trots, så att vi inte råkar ut för några missförstånd.

*att amma länge är inte på något sätt ett villkor för att få gå med i föreningen. Många medlemmar har slutat amma tidigt eller valt att del- eller hobbyamma.

Önskeinlägg: Vardag

Lisa säger: Jag gillar vardagsinlägg om vad du och H gör t ex när ni är lediga.

Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.

Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:

För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."

Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?

– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.

And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.

Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.

Keep moving, nothing to see here!

Du som hamnat här efter att ha googlat "naken flicka", kom inte tillbaka fler gånger. Tack.

Varför envisas vi med att värdera allt barn säger och gör?

Häromdagen kom ett barn på mitt jobb in i köket för att visa en Barbie-väska hen tagit med sig hemifrån. Min första impuls var att säga att det var en fin väska, inte för att jag tyckte den var fin (eller ful) utan för att jag har lärt mig att det är så en pratar med barn, men jag lyckades hejda mig och frågade istället vad som får plats i den. Och vet ni vad, ungen blev precis lika glad (om inte gladare) för det svaret.

Jag tror inte att barn tar skada av att höra att de är fina, eller att deras kläder och leksaker är det. Så länge det bara är en av alla aspekter, men tyvärr ligger väldigt mycket fokus på fint och tufft och duktigt. Det är så lätt att bara auto-svara "å, så fint" varje gång en unge kommer mer en teckning/ny tröja/håruppsättning, men vad gör det egentligen med dem i förlängningen?

Önskeinlägg: Katter och odlingslott

Hilda säger: Eller hur, hur mår katterna i bloggtorkan? Och.. har det inte varit väldigt fint väder ett par dagar nu? Vad händer på odlingslotten? :)

Låt oss börja med katterna: De ligger allt som oftast i någon kartong eller solstrimma och vilar sig i form. Jag lovar att återkomma ifall något spännande inträffar.

Och odlingslotten? Jodå, när som helst händer det. Att jag beställer frön. Inspiration och lust har börjat återvända efter förra årets tabbe att tacka ja till en plats i odlarföreningens styrelse. Ett tag kunde jag knappt gå till ica utan att någon konfronterade mig om redskapsbodens kärvande lås eller vem som slängt vad i komposterna.

Förra veckan var vi och röjde lite på lotten, jag vände jord och drack kaffe i solen och njöt av att inte vara ansvarig för något annat än mina egna kvadratmetrar. Hemulen fångade maskar och lagade soppa på gammelvatten som samlats i vecken på på en presenning.

Jag tar det i min egen takt. Någon dag när jag har osedvanligt mycket tid och ork tar jag en sväng förbi pegmatitbrottet och hämtar lite snyggsten (jodå Lisa, det finns en bergart som heter så) att lägga i gångarna. Vad gäller grödorna så har jag ändå tänkt så det mesta direkt på friland, så det är egentligen ingen större brådska med de där fröna, och rabarber och jordgubbar smultron och vinbär och örtkryddor och fan och hans moster kommer vare sig en vill eller inte. Perenner är den lata odlarens bästa vän.

Älskade lilla barn, måste du bli stor?

Någon gång emellanåt fattar jag varför vissa skaffar mer än ett barn. I eftermiddags hade jag ett sådant moment, när jag satt och kollade igenom lite grejer jag skulle lämna bort till försäljning.

Jag fick lite svårt att andas när jag packade ner babygymmet med den prassliga fjärilen, vars trådantenner hemulen tog sitt första pincettgrepp på. Min lilla fjuniga bebis är ingen bebis mer och tiden då jag formade hennes värld är över. Nu är det femåringarnas värderingar som gäller. Screw könsneutrala plyschkläder och drippdropp-sången.

Önskeinlägg: Katthatt(ar)!

Helena säger: Katthattar! :-)

Ventil

Jevvlar vad jag längtar tills ett visst barn på hemulens förskola börjar i förskoleklass i höst. Ville bara säga det.

Skickat från min iPhone

Önskeinlägg: Om det jobbigaste

Tristessa säger: Jag tar det jobbigaste ämnet jag vet, våld, misshandel och våldtäkt, dina tankar, erfarenheter, hört om, vet om o.s.v.

– ...men när hon inte gör som jag säger måste jag ju bulta till henne.

Jag frågade inte den gången, eller någon annan gång heller för den delen, om det vore lika självklart ifall det varit jag, hans eget barn, som var "hon". Jag lät honom gå på med sitt mässande. När han kommit igång är det lika bra att låta honom hållas. Inte säga emot och inte uppmuntra för mycket. Rida ut stormen och hoppas att ingen vän av ordning råkar hamna emellan.

Jag tyckte ofta att min styvmamma var osmidig när jag var liten. Om hon bara kunde lära sig att spela med så skulle det gå över mycket fortare, tänkte jag, så att vi kunde hitta på något roligt istället för att de skulle bråka hela tiden. Att mamma inte fick stryk av min styvpappa tyckte jag var underligare än att min styvmamma fick det av pappa. Men det kommer väl, tänkte jag.

Barn är mästare på att känna av stämningar och låter en dem dessutom umgås med missbrukare så blir de jävligt strömlinjeformade. Min uppväxt gjorde mig till en social kameleont. Lite konflikträdd emellanåt kanske, men perfekt som personlig assistent, vårdbiträde och till att jobba natt på grillen. Klippt och skuren för att ta skit, påhopp och sexuella anspelningar med ett leende. Bra egenskaper hos en ung kvinna.

Foff säger:

Foff Göteborg inbjuder till vårens traditionsenliga barnprylmarknad lördagen den 24 mars 2012 kl 11-14.

Plats: Kvinnofolkhögskolan, med ingång från Masthuggstorget

Massor av fina saker till barnen: kläder, leksaker, böcker, skor & stövlar, babytillbehör, cyklar, vagnar, sängar och allt annat till barn och baby! Även gravid- och mammakläder.

Alla är hjärtligt välkomna till vårens fenomenala marknad!

Vårhälsningar,
Foff Göteborg

VM i dåligt samvete

– Mamma, kommer du snart? Kan du ta med min giraff från vardagsrummet?
– Den kan du hämta själv när du går och kissar.

*tystnad*

Ni som har eller har haft småbarn vet att det sällan är ett gott tecken när de är alldeles tysta, så jag gick in i sovrummet och för att se efter vad som var i görningen. Svar: ingenting. Hon hade helt enkelt vikt upp en flik av överkastet och täcket, krupit ner och somnat. I väntan på sin pms-sura morsa som satt i vardagsrummet och spelade tap zoo.

Nu har jag pussat den lilla hjässan, släckt lampan och gråtit en skvätt över att jag är världens sämsta förälder. Det känns fortfarande inte bättre, och morgon är det såklart jobb och förskola så att jag inte har en chans att kompensera genom att vara all fun and games och skitnärvarande. Fan också.

Hallå Götteborrrg,

fan vad gött det är att bara glida från fordon till fordon utan att kolla tidtabeller så fort en kommit på rätt sida kommungränsen!

Skickat från min iPhone

Hej Mölndal,

det jag tänker säga kanske innebär att trampar på en eller annan läsares ömma lokalpatriotiska tår. Men är grejen med att vägra tillhandahålla kommunikationer?

Lördag eftermiddag, lätt stressad tänkte jag att jag kanske kunde spara tid på att ta bussen två hållplatser, från centrum och upp till Mölndals museum. Eller inte, eftersom nästa tur går imorgon.

Nu blev inte problemet mer omfattande än att jag fick knata upp för backen och därmed anlände andfådd och svettig till min väns vernissage (där alla andra luktade gott och hade foundation och läppstift i fejset) men hur gör ni som bor åt det hållet fast längre bort?

En turtäthet på en gång i (halv)timmen, visst, inga problem. Det hade säkert inneburit att jag fått gå ändå, men några få avgångar per dag är ju ett hån när en befinner sig på en plats som inte ligger mer än en mil från centrala Göteborg.

Ps. Jag vet att det är ett i-landsproblem. Precis som det mesta jag tar upp här. Men om vi väljer att tro på att oljan är en ändlig resurs måste det finnas andra färdsätt än bil att välja, särskilt i storstadsregionerna. Eller?

Skickat från min iPhone

Därför växer den stackarn upp med en hårig morsa

Hemulbarnet var två år. Jag stod i duschen och rakade benen och hon for runt inne i badrummet. Plötsligt nappade hon åt sig hyveln (med skydd på) som jag lagt på badkarskanten och drog den över smalbenen som hon nyss sett mig göra. Det var sista gången jag rakade mig.

Storm i ett vattenglas?

Detta har hänt: Kvinna med minst en orakad armhåla sitter i Mello-publiken. Kvinna med minst en orakad armhåla jublar med uppsträckta armar när Loreen vinner. Kamera sveper över kvinna med minst en orakad armhåla. Den orakade armhålan syns i bild. Man ser på Mello. Man får syn kvinnan med minst en orakad armhåla. Man rasar. Man tittar en gång till på svt-play och tar screenshot på kvinnan med minst en orakad armhåla. Man postar bild på kvinna med minst en orakad armhåla på facebook. Hundratals människor blir upprörda och postar bilden på kvinna med minst en rakad armhåla om och om igen. Ytterligare hundratals människor förfasas och delar i kommentarer med sig av sin avsky mot kvinnor med minst en orakad armhåla. Twittrare får nys om händelsen och startar hashtaggen #hairriot. Mängder av twittrare postar bilder på minst en orakad armhåla. Andra twittrare blir upprörda och tycker att twittrare som postat bilder på minst en orakad armhåla borde sluta storma i vattenglas och börja bekymra sig om vad som händer i Syrien.

Min kommentar: Jag bekymrar mig om vad som händer i Syrien, samtidigt som jag bekymrar mig om att min dotter växer upp i en värld där kvinnor riskerar att utsättas för hatkampanjer ifall de låter bli att raka sig under armarna. Det ena utesluter inte det andra.

Vad blir det för middag ikväll?

Läs gärna det här inlägget hos Mirandas have innan du går till butiken. Inte för att jag vill tvinga dig att sluta äta kött, utan för att påminna om att det fler aspekter än pris att utgå ifrån när en bestämmer vad som ska hamna i korgen.

Lyssningstips: Spädbarn till låns

Funkar inte spelaren? Klicka här!

För 29 år sedan var jag ett av de barnen. Jag var åtta månader och låg i mammas famn och ammade när poliser slog in dörren. Det tog inte mer än någon dag innan jag och mamma återförenades men jag har ännu minnen av en främmande plats och ett äldre par som försökte locka fram mig ur en vrå jag krupit in i.

Idag hoppas jag att myndigheterna går lite försiktigare fram när barn är inblandade, men efter att ha hört om hur det gick till när de då terrormisstänkta göteborgarna blev hämtade till förhör förra året tvivlar jag på det. Min mamma var aldrig misstänkt för något brott, men befann sig på fel plats (i hemmet) vid fel tidpunkt (när min far skulle gripas).

Ps. Synd bara att Hugo Lagercrantz får så stort utrymme i programmet. Kanske har han helt rätt i det han säger just här, det är jag inte kunnig nog att avgöra, men jag har sedan tidigare inget jättestort förtroende för honom eftersom han bland annat förespråkar amning och sömn enligt schema.

Önskeinlägg: Om vår amning

lisakristin säger: Du kanske inte vill skriva om det, men jag vill gärna läsa mer om er amning. Håller ni på, hur ofta, vilket bemötande får ni om ni ammar offentligt?

Att amma en (nästan) fyraåring är oftast ganska bekvämt. Vi ammar i stort sett bara när vi vaknar på morgonen och när hemulen går och lägger sig på kvällen. Yes, that's right, jag ammar henne till sömns. Vid sjukdom, svår tristess eller när hon ser något annat barn ammas blir det någon gång utöver det också, men hon accepterar (oftast) läget när hon måste vänta en stund, eller om jag säger att jag inte vill.

Som längst har det har det gått tre dagar mellan två amningstillfällen och varken hemul eller bröst har haft ont av det, även om återseendet varit hjärtligt. Jag är inte rädd att mjölken ska sina då vi är ifrån varandra någon dag. När en ammat en tid kan det ta månader eller år innan brösten helt slutar producera mjölk och vid de tillfällen då det har behövts lite större mängder, som när hon varit sjuk, upplever jag att det går snabbt att trigga igång produktionen igen.

Jag ammar sällan offentligt längre, eftersom hon nästan helt slutat be om det. De enstaka gånger vi ammar ute bland folk, upplever jag inte längre att många lägger märke till det. Få förväntar sig att ett så "stort" barn ammas och därför ser de helt enkelt inte vad det är som sker mitt framför ögonen på dem. Numera är jag också såpass luttrad att jag låter kommentarer och menande blickar rinna av mig.

Något som allt oftare inträffar, och som jag har svårare att finna mig i, är att jag hamnar i sammanhang där det rackas ner på amning. Jag tar nästan aldrig själv upp ämnet, och få utanför min närmaste krets vet att jag ammar och är engagerad i Amningshjälpen, men jag märker att amning som företeelse diskuteras förvånansvärt flitigt. Då gärna ur ett freak show-perspektiv. Det kan gå fort, inom loppet av några få meningar, kan en grupp människor ha hunnit enas om att småbarnsamning är äckligt och onaturligt och då sitter en i en knivig sits. Ska en låta det passera, eller ska en komma ut som den äckliga och incestuösa i sällskapet?

Går det att debattera amning?

Det har gått en vecka sedan Amningshjälpens Marit Olanders, med flera, gjorde en strålande insats i tv4:s Kvällsöppet. Sedan dess har jag av och till funderat på hela konceptet att diskutera amning och jag blir bara mer och mer irriterad. Att media gång på gång får för sig att det är ett ämne som går att debattera sådär rakt av på tio minuter är om något ett bevis på hur oinsatta och ointresserade de är.

Ämnet hade lika gärna kunnat vara "fåglar" eller "rymden".
– För eller emot?!
Ser ni var jag försöker komma?

Nej, tack. Strunta i det eller läs på och återkom med en vettig frågeställning. Jag är helt säker på att debatten hade blivit intressantare om ämnet varit mer specifikt. Förslag till nästa gång: "Medias okunskap om amning".

Bara gör't

Det finns en första gång för allt. Idag har jag testat att gå på bio själv. Det var helt ok och kommer säkert ske fler gånger.

Angående att skyla sig

Lilla tacksamhetsboken – del 5

Ibland är jag extra glad att vi har amningen kvar. Som nu, när vi har magsjuka i huset. Bröstmjölk är minst lika bra som köpt eller hemmagjord vätskeersättning och det känns tryggt att veta att hemulen får i sig vätska och energi även då ingen annan mat eller dryck är intressant.

Det luktar skämt

Igår på jobbet halade en kollega plötsligt upp sin telefon och började exalterat läsa ett sms hen fått av sin bror. Jag, som inte längre orkar bemöta den här personens ständiga utfall mot allt (amning, övervikt, barn som inte har "respekt" för vuxna, personer som väljer bort vissa livsmedel av etiska skäl, osv.) som inte passar i en väldigt snäv norm, var på väg att resa mig och gå när min kökskollega istället styrde upp situationen: "Jag förstår inte, kan du förklara?"

Den förstnämnda drog skämtet igen, fast långsammare och med det lätta darr på stämman en lätt får när en just fattat att en är ute på tunn is. Kökskollegan igen: "Jaha, det vi ska skratta åt är alltså att läraren uttalade den svenska elevens namn med arabisk brytning?"

Jag hoppas att vi därmed slipper höra fler "skämt" av den typen.

Jag har inte slutat blogga, men...

Ok, dags för uppryckning. Så här gör vi: ni lämnar varsin kommentar med ett ämne eller en rubrik eller någon annan form av förslag på vad jag ska blogga om. I gengäld ser jag till att avsätta en stund (nästan) varje kväll framför datorn, tills jag fått in rutinen igen. Är ni med?

Statusuppdatering

Här ligger jag och väntar på zombieapokalypsen. Och kanske ett glas vin. Men nej nej.