Gurkpengar

Stoltheten känner inga gränser. Idag har min unge gjort sallad till maten. Alldeles själv.

Har ni barnsäkrat lägenheten än?

Nej, faktiskt inte. Lite halvhjärtat har vi petat in skydd i eluttagen i hemulrummet. Annars... hm... ingenting tror jag. Jo, vi har tippskydd på en del tunga möbler. Fast det hade vi nog haft även om vi inte haft barn. Men vi har faktiskt en liten påse med diverse spärrar hängande i städskåpet. Det blev liksom aldrig av att vi satte upp dem när ungen var liten och oförståndig och nu känns det på något sätt för sent. And guess what, hittills har vår avkomma inte råkat ut för fler eller allvarligare olyckor än något annat barn i samma ålder som jag känner till.

Jag minns inte vad vi svarade när BVC tog upp ämnet. Antagligen ljög vi, eftersom socialen inte varit här och hämtat barnet än.

Självklart är alla barn olika, en del är ju på allt de ser hela tiden och skaffar sig inte konsekvenstänkande förrän de är 30+, men många gånger tror jag att alla säkerhetsprylar som man förväntas köpa invaggar en i falsk trygghet. Uppsikt tycker jag däremot är toppen. Småbarnsföräldrar, särskilt förstagångs, måste vara en av de lukrativaste målgrupperna att sälja på prylar "just in case".

Visst, helt kamikaze har vi inte varit. I mitt föräldrahem finns till exempel en brant och jättespännande trappa som vi brukade sätta fast ett kompostgaller framför när le kid var yngre och vi inte orkade sitta i hallen och vakta varje sekund. Här hemma satte vi under en period ett hopknycklat papper mellan två skjutdörrar till ett skåp för att slippa städa upp det som finns där i stup i kvarten. Och ett tag stack vi ner ett skohorn genom handtagen på kökslådorna av samma anledning.

Saxparty

Små barn, små bekymmer heter det som bekant. Just nu är definitionen på lycka saxar och bad. Inte nödvändigtvis samtidigt som tur är, men ändå. Det ger mig gott om tillfällen att praktisera storstenens princip. Och hyperventilera i en imaginär papperspåse medan jag visualiserar avklippta fingrar och bakhuvud som möter sten.

Har hon ingen egen säng? Men var sover hon då?

Oj, så bekymrade personer i min omgivning har varit över att vårt stooora barn (tre år gammal, 91 cm lång, 12 kg tung) sovit i vår säng så länge. Nej, det har inte varit jobbigt. Tvärt om, det är skönt att veta var man har henne, för att inte tala om att slippa kliva upp om nätterna om hon vaknar till. Men nu är det slut på sötebrödsdagarna.

Sedan vi gjorde om i sovrummet för ett tag sedan har hon bedrivit en intensiv tjatkampanj angående en specifik säng som hon fick upp ögonen för när vi besökta det stora möbelvaruhuset. Ok då, sa vi. Så nu står den där. Och ungen sover i skrivande stund i den för glatta livet. Så nu är väl allt frid och fröjd? Ha, bäst ni ringer socialen på en gång. Vi har köpt en våningssäng till ungen!

Klart jag är livrädd att hon ska ramla ner och bryta nacken, men de enda alternativen vi kunde se var a) ingen säng, med följden fortsatt tjat från barnet om en våningssäng och från omgivningen om vikten av självständighet och fan och hans moster, eller b) en vanlig säng, med följden att hon skulle rata den och fortsätta tjata om en våningssäng och att omgivningen skulle fortsätta tjata om vikten av självständighet och fan och hans moster.

FYI: Omgivningen har inte haft någon talan i den här frågan. Det är barnet som valt att flytta in i sitt eget rum.

Sjåpmorsa

Jag är ganska säker på att broräcket inte kommer lossna och dra med sig min unge i fallet, men ändå skriker hela mitt inre stopp när hon står där.

'cause I'm a skitmorsa, yes I am

Sitter på spårvagnen på väg på 30-årsgalej. I bilen på väg hem sitter pappan och barnet, som under en stunds kusinlek utan vuxet överinseende klämde/brände sig såpass att hon sen grät otröstligt i gott och väl en kvart. Fortfarande vet vi inte helt säkert vad som hände. Jag är det dåliga samvetet personifierat just nu.

Studiedag: Naturhistoriska

Förskolan överraskade* genom att hålla stängt idag så jag unnade mig att ta ut en av semesterdagarna jag egentligen hade tänkt använda som in case of emergency-a-kassa. Museibesök första vardagen på novemberlovet är ju för all del genomförbart, men kanske inte att rekommendera. Det kokade av ungjävlar och deras lika ohängda föräldrar som fått för sig att göra en insats och vara "närvarande". Mycket iPhones och lite uppsikt skulle man kunna sammanfatta resultatet. Jag fick tillrättavisa inte mindre än tre främmande och till synes föräldralösa kids.

Hemulen var dock nöjd och glad ändå. Förundrades över de uppstoppade däggdjuren. Äcklades av stanken av dåligt konserverad blåval. Sprang kvittrande genom fiskavdelningen så snabbt att hon inte ens uppfattade att det fanns hajar där.

Men bäst av allt var ändå "klätterväggen" i cafeterian. Allt som inte är förbjudet är liksom obligatoriskt, och bortsett från lätt panikångest var det en win även för mig som fick sitta ner och dricka en hel kopp kaffe medan min avkomma gjorde sitt bästa för att inte ramla ner och krossa bakhuvudet.

När vi sen drog oss tillbaka för en mikroamning dök det naturligtvis upp ett par snipiga morsor från ingenstans. Märkligt hur mycket ärenden folk har bakom skärmar och på fel sida av montrar.
– Det var ju inte precis vad jag kom hit för att se.
– Nej, eller hur?!
Märkligt också att man inte har en toleransnivå hög nog att klara av att skymta ett bröst med vidhängande tvåochetthalvtåring i ett sammanhang där man just betalat inträde för att få beskåda tvehövdade kalvar och fullgångna siamesiska tvillingar i formalin. Eller kanske var det tvärtom så att freak-faktorn inte var tillräcklig, att de efter att ha pungat ut med 40 riksdaler förväntade sig att jag skulle sitta fullt synlig och även hala fram den vänstra.

*överraska = skicka ut en lapp veckan efter semestern och påminna i onsdags.

Akta så att du inte petar ut ögonen på någon med den där

Parenting fail

Man vet att man är hemma hos en barnfamilj när golvet är täckt av allsköns bråte. Duplo, lektunnel, mjukdjur, blöja, japansk razorsaw...

Genom eld och vatten med münchausen by proxy-morsan

Klockan halv tio i förmiddags hade hemulbarnet redan hunnit stoppa en brinnande tändsticka i munnen och inte fått schampot ursköljt ur håret efter badet. Jag upptäckte när hon redan var torr och halvt påklädd att håret såg underligt stripigt ut. Och vad eldtricket anbelangar så fick hon inga bestående men. Ni kan ta fingret från speed dialen till socialen.
Sen gick det utför. Halv elva var vi på väg ner på stan för att tjacka marsipan och marmeladkulor samt arrangera en födelsedagspresent till moster Annixa som envisas med att fylla år innan tomten knappt hunnit ut genom dörren. Klockan ett var vi hemma utan att ha uträttat något av ärendena. Att den lilla vägrade sitta i vagnen alternativt gå själv och att den stora hade för mycket mjölksyra i armarna för att orka både bära barn och köra barnvagn i en decimeter kramsnö var en bidragande orsak. Att godiset jag var ute efter inte verkade existera längre likaså. Och den lilla detaljen att det till följd av två urspårningar rådde lätt kaosartad stämning i kollektivtrafiken satte inte heller precis guldkant på dagen.

Münchausen by proxy-morsan kommer ut ur garderoben

A ska tydligen vara den vanligast förekommande bokstaven i typ alla språk, utom i finskan. Gissa vilken som är vanligast där.

Idag har vi röjt lite i klädkammaren. Vi hittade bland annat en påse med minnesgrejer från bröllopet. Det var ju bara snart sex år sedan vi gifte oss, så man kan ju nästan tycka att det började bli dags att kolla igenom och arkivera det på ett bättre ställe än i en dammig kasse. Det visade sig vara så intressant att vi båda tappade fokus på barnet som tog det obevakade ögonblicket i akt och klättrade upp på, och ramlade ner från, den höga kökspallen – som vi förvarar där inne just eftersom ungen klättrar helt maniskt på den så fort hon får chansen – två (2) gånger. Hon klarade sig dock undan blodsutgjutelse båda gångerna, grät bara första gången och inte särskit länge. Good parenting.