25. Kolla! Här är en bild från mitt kök

Så jävla gött med lite större barn som äter någorlunda rimligt. Hon må vara skeptisk till det mesta som inte är köttbullar, korv eller fisk och visst dräller hon fortfarande en del. Men det ser åtminstone inte ut såhär, såhär och såhär vid måltiderna längre. Det tackar jag för.

Kolla, ett nästintill kladdfritt litet kök! Någon gång i framtiden kanske jag till och med vågar lägga in in en matta där.

19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång!

Korsstygn! Glitter! Paljetter! Kungligt motiv! What's not to like?! Priset? 0 kr. Jorå.

16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum!

As seen från min sida. Som synes är det rätt trångt här inne, 160 cm-sängen tar upp större delen av utrymmet, men jag trivs som fan ändå.

Mest tack vare ovan nämnda säng som är vår första riktiga och ett av våra allra bästa köp. Alla borde få ha råd med en vettig säng! (Utan att deras föräldrar ska behöva gå och dö och att så en får tillgång till deras pensionspengar.)

Fondväggen har vi tapetserat själva och jag fuckin' älskar den även om den tydligen bara är sååå nittiotal. De andra tre väggarna är "bara" målade och det mina vänner är inte i närheten samma bedrift som att tapetsera, trots bredspackling av sprickor pga sättningar i huset och timme efter timme av sandpapprande innan det ens var dags att öppna färgburken.

Vi fick göra allt jobb nattetid eftersom vi när det begav sig hade ett mycket litet barn som vi inte ville ha hjälp av. Det är ett rent under att ingen begärde skilsmässa trots att tapetjäveln var svindyr och det inte på några villkor fick bli fel. Hur ni som renoverar hus under småbarnsåren lyckas hålla kärleken vid liv förstår jag bara inte! Jag är stolt över oss.

Kuriosa: egentligen är tapetens bottenkulör nästan exakt samma som färgen på övriga väggar och mönstret är snarare illrosa än det där röda som syns på bilden. Det är bara kombinationen vinterljus och mobilkamera som får kontrasterna att se helt bisarra ut.

7. Kolla! Här är en bild på stället där jag oftast sitter när jag bloggar

I ärlighetens namn skrivs inledningen på de flesta inlägg (inklusive detta) i soffan men på grund av datorns numera tämligen värdelösa batteritid brukar jag ändå hamna vid det där skrivbordet innan jag är klar.

Det är ett ganska fint skrivbord tycker jag. Det är långt (läs: rymmer många högar att sortera vid ett senare tillfälle) och det har både en rymlig skåpsdel och en del med lådor och hängmappar. Skulle gissa att det hade gått loss på en mindre förmögenhet om det hamnat i en hipstrig göteborgsk antik-/vintagebutik.

4. Kolla! Här är en bild från mitt vardagsrum!

Ordning och reda, julen varar än till påska! Jag trodde aldrig jag skulle höra mig själv säga det men ibland är faktiskt giftmarinerade icke-eko citrusar bäst. Om en inte gillar huvudjägarvibbarna som skrumpna nejlikeapelsiner ger, förstås.

Spider pig, spider pig…

Hur mycket mindre och smidigare var folk förr?

Det här är vårt kök, eller ja, åtminstone halva. Den halvan som inte är en smal gång mellan spis/diskbänk, arbetsbänk och städskåp/kylskåp/skafferi. (Ja, kortet är taget runt första advent men skit i det nu.) Ser ni hur litet det är? Hur en familj med tre barn kunnat bo här före oss övergår mitt förstånd. Åt de i skift?

En annan grej som övergår mitt förstånd är hur vi lyckats slita mer på parkett och bänkskivor och dylikt sedan vi flyttade in hösten 2008 än vad ovan nämnda familj som bodde här 1961-2008 någonsin gjorde. Ok, vissa av dem kanske blev vuxna och flyttade hemifrån, men ändå! Hur är det möjligt?

Eller så byter jag till porslinskatter

Den här, som är min personliga favorit, föll visst bort ur Hemulens bildkavalkad häromdagen. De där katterna och de där gardinerna är en outsinlig källa till glädje och irritation. Glädje för katterna som kan lurpassa på varann bakom dem. Irritation för mig som ideligen måste plocka loss dem då de fastnat. (Nej, fälla in klorna är tydligen inget alternativ när en sitter fast.) En vacker dag, när vi alla minst anar det ska jag göra ett och ryck och köpa samt sätta upp oförstörbara kevlargardiner.

Efterlysning

Till ett reportage i tidningen Amningsnytt söker redaktionen en stockholmsfamilj som har inrett sitt hem amningsvänligt. Hör av dig till chefredaktör Elisabeth Ubbe på red@amningsnytt.se om du eller någon du känner har anpassat hemmet till amning på något sätt.

Önskeinlägg: Vardag

Lisa säger: Jag gillar vardagsinlägg om vad du och H gör t ex när ni är lediga.

Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.

Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:

För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."

Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?

– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.

And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.

Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.

Stjärnan gör verkligen underverk för det där rummet

Hur skulle jag annars kunna se alla prylar jag inte vill trampa på klockan halv sju om morgnarna?

Vardagsrealism

Jag: Vi borde nog tvätta överkastet. Fast vi kan ju ta det en gång när vi inte har så mycket tvätt.
Familjefadern: Ok.
Brorsan (katten alltså): Oh Long John! *kräks på och rakt genom överkastet så att det även sugs upp av familjefaderns påslakan och täcke*
Jag: *får hjärnblödning*

Alltså, på allvar, vi hade tillräckligt med tvätt som det var.

Själva modermodemet

Also known as internet med ljusets hastighet. Nu tillgängligt i vår lägenhet.  Och snyggt är det också. Jag älskar för övrigt manlig hantverkarestetik. En vit dosa här, en svart lite för lång sladd där, ett malplacerat eluttag och något att binda upp den för långa sladden med som bara hejsan hoppsan. Färdigt!

Hej kliché

Strumpor på sovrumsgolvet. Mmm. Sexy!

Äh, sovrum är ändå överskattat, vi spikar igen dörren istället

En kompis från förr fick en femtiolapp i studentpresent av sin farfar. Inte för att gubbtjyven hade för avsikt att vara snål utan för att det var ett tag sedan han själv hängde runt på stan och "köpte sig något fint". Jättekul och gulligt tyckte jag då. Idag var det lättare att hålla sig för skratt, när vi stod på ikea och vände på slantarna och önskade att vi hängt med bättre när de pratade om konsumentprisindex i skolan:
– Det kan väl inte gå på mer än max tiotusen? Äh, jag för över femton så är vi på den säkra sidan.

Yeah right. Vi hade kunnat tömma alla konton vi har och sälja ungens fonder och ändå vara panka innan vi ens hunnit halvvägs runt. Ffffffffff... Nu blir vi tvungna att åka dit en gång till innan helgen. Som om vi inte hade annat att sysselsätta oss med.

Scabby chic

Nu får det vara nog. Jag vill inte se fler bilder på rangliga pallar som ger vika bara man tänker tanken att ställa en romantisk karamellskål till brädden fylld med glättiga halsband på dem, skira klänningar som rämnar i samma ögonblick som man tar tag i den antika galgen och försöker flytta installationen från en rostig spik till en annan och hatthyllor som dräller blyfärgsflagor över hela hallen när man försöker hänga upp sin Odd Molly-kofta på dem.

Nu kanske du tycker att jag är lite vrång, men jag har i ärlighetens namn inte så många krav, och jag tycker också att det är kul med loppis- och containerfynd. Men när form är allt och funktion är främmande blir det bara jobbigt. I ett hem tycker jag faktiskt att man kan begära att det ska gå att a) röra sig och b) städa. Så. Bara lägg ner. Eller fortsätt för all del, men ta inte kort på en massa eländiga stilleben och publicera på era i övrigt läsvärda bloggar. Tack.

Parkettkamouflage

Ojämställdhet i vardagen – klyschor

Jag har bytt däck på bilen en eller två gånger och då enbart för att upprätthålla något slags sken av jämställdhet. Kolla här, mammor kan också svära och ha oljiga händer, liksom. Likaså är mitt intresse för service och reparationer av fordonet ganska svalt. För övrigt har jag inget körkort och vägrar sedan en tid tillbaka att ens åka bil tillsammans med min familj. Orka umgås med åksjuka gnällspikar.

Ny teknik till hemmet får personen av hankön, alltid flankerad av ett ivrigt barn, installera. Sen får han förklara för mig hur man handhar pjäsen, medan ovan nämnda barn gör sitt bästa för att tjata hål i mitt huvud genom andra örat. Visar det sig att det rör sig om knapptryckningar eller liknande i fler än två steg så får det vara. På jobbet är jag dock konstigt nog inte alls särskilt handfallen utan sätter mig gärna in i maskiners samtliga funktioner och slänger glatt och initierat käft med hantverkare.

När det ska lyftas tungt eller utföras uppdrag som kräver minsta antydan till kondition, typ springa en extra sväng till affären tre minuter innan de stänger eller från hållplatsen och hem för att hämta något vi glömt utan att sinka oss och missa spårvagnen, är jag inte den första att anmäla mitt intresse utan satsar hellre på att ignorera problemet tills någon annan (gissa vem) löser det.

Och visst är det roligt att göra om hemma. Så länge det handlar om att titta på inredningsprogram, åka och kolla på tapeter eller måla med den lilla penseln längs lister. Men bredspackla och stå och nöta med roller, njet tax. Det överlåter jag hellre åt ett proffs (läs: den som till följd av mitt undvikande beteende börjar bli erfaren på området).

Sen finns det förstås härligt kvinnliga sysslor som per automatik är mina uppgifter också, bortsett från att blogga och gnälla då, t.ex. att komma ihåg födelsedagar, införskaffa samt slå in presenter. Inte för att min man är särskilt inkompetent på området utan för att jag tycker att det är roligt. All shopping som inte innebär att jag måste klä av mig i trånga utrymmen med lysrörsljus är rolig shopping. And while we're at it, pax för att åka och storhandla!

Som jag nämnt i tidigare inlägg är det jag som har slightly bättre koll på ungens klädstorlek och därmed är jag också den som plockar undan för små plagg och leksaker och böcker som ungen vuxit ifrån, har mest att säga till om vid sortering i spara-, slänga-, skänka- och säljakassar samt som lappar och lagar trasiga men fortfarande funktionsdugliga kläder.

Jag lägger dessutom oftare in mitt veto i uppfostringsfrågor och kommer betydligt frekventare än pappan med anmärkningar av typen jag brukar göra så här (meaning: gör så här). Dessutom tar jag för givet att jag ska ha sista ordet när det kommer till hur ofta och hur mycket sötsaker det är ok att ungen sätter i sig, och det beror inte på att jag skulle vara mer av en renlevnadsmänniska än någon annan i hushållet utan för att jag har fått för mig att det faller under mina befogenheter i egenskap av köksfascist.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn

Ordnade hemförhållanden? Javisst!

En som inte skäms för sina skämshörnor

Nu börjar det likna något! Jag tror inte Eva läser min blogg, men som genom Guds försyn postar hon precis ett sånt inlägg jag var ute efter häromsistens – späckat med skämshörnor. Se och lär.