You have learned well, young padawan

Tidigare idag i lösgodishyllan på coop körde min unge den klassiska "if they stick together they count as one" och valde omsorgsfullt ut en stor klump karra av en sort hon egentligen bara skulle ta en av. My work here is done.

Önskar att jag fick vara en fluga på väggen på den här festen

Lyxkonsumtion

En sväng in om ekostore resulterade i ingredienser till en tacomiddag, lite frukostmat, fikabröd, ohemula mängder godis... och en chokladkalender till barnet. Jag har aldrig känt ett behov av en sådan tidigare men när det visade sig att de kommer även i fairtrade-variant bytte jag snabbt åsikt. Klart ungen ska äta snask varenda dag hela december!

Lillördag/efterrätt till middag

– Hrönn, vill du ha glass till dina bananplättar?
(tystnad/chock)
– Vad sa du mamma?!
– Vill du ha glass till dina bananplättar?
– Ja!

When, oh when?

Mitt största bekymmer just nu är hur jag ska kunna få i mig en tvåhundragrams polkagrischokladkaka ikväll. Alltså, missförstå mig rätt, det är inte så att jag har en sådan som behöver ätas upp. Nej, problemet är att det inte verkar existera reko moffchoklad (med pepparmintsmak). Högoktanig hipsterchoklad i all ära, men man vill kanske inte alltid vara så jäkla fin i kanten.

Hur svårt kan det vara? Polkagrisar består ju av ungefär hundra procent socker och rättevismärkt sådant är det ju ingen konst att få tag i. Samma med kakao och mjölk och annat som brukar finnas i mjölkchoklad. Marabou? Cloetta? Fazer? Kom igen! Vem hinner först? Eller ska jag vara tvungen att börja tillverka den själv och konkurrera ut er från marknaden?

Ps. Skippa gärna sojalecitinet. Man måste inte ha soja i allt hela tiden. Men om ni propsar på det så är jag inte den som är den. Ge mig en fairtrade-kopia på Mariannekakan bara så lovar jag att låta godiset tysta mun sen.

Ps. (en gång till) Ok, det kanske inte finns rättvisemäkt mjölk eftersom det innebär livslångt slaveri för den stackars kon. Men ekologisk åtminstone. Seså.

På listan över saker jag inte visste gick i säsonger:

Inte konstigt att man är trind och fryntlig

Man vet att man har ett sunt förhållande till mat när man blir sugen på bubbelvatten, reser sig ur soffan, går och hämtar en glass, äter glassen, inser att man fortfarande är sugen på bubbelvatten, reser sig ur soffan, går ut i köket, står och stirrar rakt ut i tomma intet en stund innan man kommer ihåg sitt ärende och hämtar det fördömda vattnet. Hej tomma kalorier.

Parenting fail

Can't help being onyttig

Hemulpappan går för att fixa en sund och god kopp myntate till mig. Från köket hörs strax ett förtjust litet rop och tillbaka kommer han med det utlovade teet. Och en skål godis. Tydligen har vi vid okänt tillfälle stoppat in en påse Gott och Blandat i skafferiet och glömt av den. Nu kommer jag aldrig vinna på lotto.

På en tvåårings nivå

Ofta när jag och min unge bakar urartar det någonstans under resans gång. Som när jag tycker att det räcker med en dryg liter mjöl medan hemulen anser att det borde vara minst en hel påse, eller när jag tycker att det räcker med degätande medan hon tycker att omvägen via ugnen är helt onödig. Idag testade vi dock något, för oss, nytt och revolutionerande – chokladbollar. Betyg: perfekt vab-sysselsättning.
I 1994, inte 1894, års upplaga av Sju sorters kakor står det förresten fortfarande att de även benämns negerbollar. (Ni som har en nyare upplaga är välkomna att kontrollera när den termen blev omodern och återkomma med svar i kommentarsfältet.)
Till bollarna på bilden har hemulen, utan att tumult uppstod, mätt upp ingredienserna, hjälpt till att blanda – "jätterolig deg, mamma!" – och format alla bajskorvar, ormar och tissar, det vill säga alla de "bollar" som inte är runda. Nästa gång ska vi se till att ha kokos hemma också.

Lillajul hos gammelfarmor

Barnet har fått en påse med mer godis i än hon ätit hittills i sitt liv. Varför är alla så förtjusta i att proppa i (andras) små barn socker och tillsatser? Vad är det tänkt att fylla för funktion?

Så tar du dig runt inget-godis-mitt-i-veckan-regeln i sju enkla steg

1. Köp en kaka Frukt och mandel. 200 g. Ja, jag vet att det är pensionärsgodis, men det finns en poäng.
2. Köp en flaska glögg.
3. Lägg in chokladkakan i skafferiet.
4. Värm en mugg glögg.
5. Öppna skafferiet och bli förvånad över att det inte finns russin och mandel hemma.
6. Leta lite till. Hitta chokladen.
7. "Jaha, då antar jag att jag blir tvungen att äta den här till glöggen istället."

Tandläkarmetoden

Som jag minns det från min barndom var det i princip omöjligt att öppna plasten som satt runt Dumleklubborna. Mamma sa alltid att det var tandläkare som hade förpackat dem. Jag godtog den förklaringen. Hade hon påstått något sådant idag hade jag antagligen ifrågasatt om de inte tjänade nog på sitt ordinarie arbete, och om inte, vad ett sketet godispackarjobb (säkert på ackord) hade gjort för skillnad.

Om de Dumleklubbor jag fått avstå har gjort någon skillnad för den kroppsbyggnad och tandstatus jag har idag ska jag låta vara osagt, men det ska erkännas att det på undersökningsprotokollet från mitt senaste besök hos käftis står "svag för sena kolhydratintag". Inte precis något gott betyg på ens självdisciplin. Så. Eftersom jag inte vill tappa tänderna och bli tvungen att ersätta dem med träplugg innan jag fyller trettio finns bara en sak att göra: börja lyssna på Göran. Tandläkaren alltså, inte lobbyisten.

Så här säger han:
Inte stoppa någonting i munnen oftare än var tredje timme. "För det är småätandet som ger frätandet" – så käck är han att han har små rim för att man lättare ska komma ihåg.
Inte äta senare än två timmar innan tandborstning och läggdags.
Tugga Fluorette efter varje måltid eller skölja med Flux varje kväll.
Ta det lugnt med kolhydrater och syror.
Använd tandtråd. Varje dag.
På helgerna får man bryta mot reglerna. Och det har jag just gjort. Med besked.

Resultat vecka 1
Tänder: +-0
Vikt: -1 kg

En timme och två minuter

Så lång tid tog det att natta barnet som i dagarna tre haft fri tillgång till jumborussin och som idag sovit middag två timmar senare och en timme längre än vanligt. När hon för andra gången klev upp ur sängen, öppnade sovrumsdörren och gick för att leka med sitt nya Duplo kändes det som att något brast i tinningen. Ge mig styrka, tålamod, lagom kall julmust och många Mozartkulor så lovar jag att fortsätta försöka vara en bra mamma.

Genom eld och vatten med münchausen by proxy-morsan

Klockan halv tio i förmiddags hade hemulbarnet redan hunnit stoppa en brinnande tändsticka i munnen och inte fått schampot ursköljt ur håret efter badet. Jag upptäckte när hon redan var torr och halvt påklädd att håret såg underligt stripigt ut. Och vad eldtricket anbelangar så fick hon inga bestående men. Ni kan ta fingret från speed dialen till socialen.
Sen gick det utför. Halv elva var vi på väg ner på stan för att tjacka marsipan och marmeladkulor samt arrangera en födelsedagspresent till moster Annixa som envisas med att fylla år innan tomten knappt hunnit ut genom dörren. Klockan ett var vi hemma utan att ha uträttat något av ärendena. Att den lilla vägrade sitta i vagnen alternativt gå själv och att den stora hade för mycket mjölksyra i armarna för att orka både bära barn och köra barnvagn i en decimeter kramsnö var en bidragande orsak. Att godiset jag var ute efter inte verkade existera längre likaså. Och den lilla detaljen att det till följd av två urspårningar rådde lätt kaosartad stämning i kollektivtrafiken satte inte heller precis guldkant på dagen.

Mammadekadens

Nästa gång vi köper bil blir det en Toyota

All I want for christmas is...

Bröstmjölk – nu onyttigare än godis

Vi var ju på barnavårdscentralen som gud glömde och vaccinerade barnet häromdagen.

Sköterskan: Efter att barnen fått sprutan får de gärna ta en klubba ur skålen där.
Jag: Vi hoppar nog över det, men tack ändå.
Sköterskan: Ja, det är ju upp till föräldrarna att avgöra, man måste inte ta en.

Jag är medveten om att många barn äter godis vid ett och ett halvt års ålder och jag säger inte att det var fel av personalen att ställa fram den där skålen. Det var det som hände därefter som jag inte riktigt var beredd på.
Efter att hemulen fått sprutan la jag henne vid bröstet – som jag är van från vår gamla BVC att man kan göra både med små och lite större barn utan att någon tappar fattningen – varpå sköterskan fick en närmast skrämd uppsyn och utan ett ord lämnade rummet. Jaha, hejdå? Var vi klara då?

Bajssurprise

Föga anar man...


...att det är under köksmattan vi förvarar våra kylskåpsmagneter, varför vet endast hemulbarnet. Faktum är att de ligger så väl dolda att jag bara idag har gjort två eller tre snubblingar a'la Grevinnan och betjänten och det är väl bara en tidsfråga innan jag brakar rätt in i köksbänken och slår ut alla framtänder.

Lustigt och osökt att jag nämner betjänter förresten, för det är ungefär så jag känner mig just nu. Eller kanske snarare som en vandrande mjölkbar. För tillfället är det tydligen det enda jag duger till, det och att gnällas på. Sedan iväg till pappa för att hitta på någonting kul. Gnäll, gnäll, gnäll, snutt, snutt, snutt, gnäll, gnäll, gnäll, hejdå. Typ. Man kan få magsår för mindre. Oj, hoppsan, var det precis vad som hände?

Jo, just det, jag har ju haft ont i magen i ett par veckor också. Inte tillräckligt mycket för att ringa runt till släkt och vänner och gnälla över det, men ändå såpass att jag insett att det inte är hållbart. Men så i helgen slog det till på allvar, med feber, illamående och noll matlust. Det måste vara Juleskummet som tagit knäcken på mig, tänkte jag, men det sa jag såklart inte till den trevlige läkaren på den fantastiska vårdcentralen jag listat mig på på måfå. Rule number one: Erkänn aldrig ett missbruk du inte tänkt göra dig av med. (Nej, jag misshandlar inte magen med det förbannade skummet just nu, men det är mycket möjligt att jag kommer göra det igen så fort jag mår lite bättre.)

Hur som helst blev jag helt otippat sjukskriven i två veckor på en gång. Jag hade liksom förväntat mig att farbror doktorn skulle klämma lite på buken och skicka hem mig med förhållningsorder om att inte dricka så mycket sprit och espresso, låta bli att kedjeröka och hoppa över eventuella planerade orgier i friterad mat. Men det var ju för all del skönt att få frisedel, jag vet bara inte riktigt vad jag ska ta mig för, jag har ju aldrig varit sjukskriven tidigare och jag känner ingen annan som är dagledig och kan leda mig i fördärvet. Kanske kan jag försöka få den där köksväggen målad en gång för alla.

Det tråkiga i kråksången var ju bara att jag fick med mig tre provrör och en CSI-tops hem. Tur att jag fött barn och därmed gjort mig av med alla kroppsfunktionsrelaterade hämningar, för gudarna ska veta att jag hade lätt att hålla mig för skratt när jag satt och att bajsade i en plastmugg, grävde över en lagom dos i de små behållarna, körde upp topsen där solen aldrig skiner, la hela skiten (håhåjaja) – ja, inte plastmuggen förstås – i ett kuvert och vandrade iväg till labbet.

Så nu är det bara till att sitta hemma och uggla och hålla hårt i slantarna, låta bli att gå loss på Juleskummet och inte påminna mig själv för mycket om varför det inte är jag som är föräldraledig (bortsett från det där gamla jämställdhetstramset) tills provsvaren kommer om ett par veckor. Tänk så förvånad jag skulle bli om de visade på amöbadysenteri eller mask och inte alls ett gammalt hederligt stressrelaterat magsår. Wish me luck.