Instagram goes blogg: vardagsbild 3/5

Det här parkourandet minns jag från min egen barndom. Hela världen var en hinderbana och att promenera några hundra meter hem från skolbussen kunde ta timmar. Men så hade vi ju förstås inga surfplattor och barnkanaler som väntade på oss där hemma.

Hemulbarnet är nu för övrigt bara ett par månader yngre än jag var när jag började åka skolbuss. Det får mig att fundera över hur mycket jag egentligen curlar henne. Skulle hon klara av att gå ett par hundra meter hemifrån och vänta på anvisad plats tills bussen kom utan vuxet överinseende? Troligtvis. Skulle hon klara av att gå hemifrån i tid utan att någon talade om för henne när det var dags? Inte en chans. Vi måste fixa en analog klocka.

21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen

Det händer uppskattningsvis kanske en gång på tio, hm… en gång varannan vecka? Ja, det stämmer nog. Ungefär en gång varannan vecka kliver vi in på förskolan den tid vi angett att vi behöver lämna. Vid de tillfällena känner jag mig som en riktig supermorsa.

Övriga dagar är vi mellan tio och tjugofem minuter sena och jag känner mig inte fullt så kompetent. Då bestämmer jag att "imorgon ska vi gå upp en halvtimme tidigare och låta bli att ta outfit-foton i hallen innan vi är helt färdiga att lämna hemmet och vet att vi har tid tillgodo".

Nästa morgon är det förstås glömt. Osv. Evig loop.

Tidsuppfattning

Med "idag" menar jag förstås "igår" och "imorgon" ska alltså översättas till "idag". Så dumt det blev när förra inlägget hamnade på fel sida om midnatt!

Jag har inte slutat blogga, men...

Ok, dags för uppryckning. Så här gör vi: ni lämnar varsin kommentar med ett ämne eller en rubrik eller någon annan form av förslag på vad jag ska blogga om. I gengäld ser jag till att avsätta en stund (nästan) varje kväll framför datorn, tills jag fått in rutinen igen. Är ni med?

Somliga borde inte få köra bil

I någon intervju berättade Mia Skäringer om när hon slutade "sitta som en framåtlutad sjuttioåring" vid bilkörning. Jag blev inspirerad och faktiskt så var jag lite mer relaxad än vanligt när jag satte av mot Borås i morse. Dock varade det inte särskilt länge.

Prövning nummer ett: Jag måste tanka innan jag sticker. Kommer helt otippat ihåg att tanklocket sitter på höger sida men blir inte kvitt tvångstanken att jag ska få drivmedelstourettes och plötsligt tanka diesel. Klarar dock att motstå impulsen och kommer iväg utan att motorn skär ihop.

Prövning nummer två: Nästan direkt när jag kommer ut på motorvägen upptäcker jag att spolarvätskan är slut. Är redan sen på grund av dålig planering och kaffedrickande i sista sekund innan avfärd så jag tänker att jag får härda ut och fixa det på vägen hem. I höjd med Bollebygd blir dock läget ohållbart och jag tvingas stanna på macken med namnet Gud glömde. "Smakfullt". Fy fan.

Prövning nummer tre: Ännu en gång vaknar min inre OCD-person. Dubbel-, trippel- och kvadruppelkollar att det verkligen är pumpen med spolarvätska jag stannat vid, samt att jag lokaliserat rätt behållare under motorhuven. Jodå, det är en liten fönsterliknande symbol på locket. Fyller på. Har ångest. Borde vara i Borås om femton minuter.

Prövning nummer fyra: Inne i butiken finns såklart bara en anställd som ensam ska sköta korvgrillning, videouthyrning och kassa. En person före i kön. En person som i perfekt enlighet med Murphys lag ska ha grillad med bröd. Min tur. Då rycks dörren upp och in rusar en man med munstycke och slang tillhörande den där jävla tryckluftsmojängen som brukar stå i samma skåp som hinken med det sorgligt grusiga vattnet man kan använda för att blästra vindrutan med. Han är upprörd och han är universums medelpunkt. Jag funderar på att ta springnota på mina två komma fyra liter spolarvätska men går istället in i mig själv och innan jag vet ordet av har jag betalat och sitter i bilen igen.

Prövning nummer fem: Vid det här laget har jag stressat mig till tunnelseende och kopplat på autopiloten. Ungefär 0,1 sekund efter att jag rullat ut på påfarten inser jag att jag är på väg tillbaka mot Göteborg. Slår bort tankarna på att lägga i backen alternativt köra mot färdriktningen. Profylaxandas i två kilometer innan avfarten mot Hindås äntligen uppenbarar sig. Stannar till på rastplats och ringer för att meddela att jag är dum i huvudet och kommer bli sen. Ingen svarar. But of course. Skickar sms istället. Kommer iväg i rätt riktning och passar på att hytta med näven mot mackjäveln när jag passerar den för andra gången.

Prövning nummer sex: Parkera i P-hus. Trots behändigt sneda rutor lyckas jag krångla till det och blir tvungen att göra om och göra rätt. Skakar så att jag knappt prickar myntinkastet i automaten men får till sist ut en biljett.

Prövning nummer sju: Springer in på sjukhuset, där jag borde ha suttit i möte redan tjugo minuter tidigare. Klarar inte av att tillgodogöra mig vad som står på infopelaren i entrén. Irrar planlöst runt en stund samt åker trasig hiss och hamnar i källare innan jag får tag på en barnmorska som guidar mig till rätt lokal. Pust!

Och så håller en visdomstand på och jävlas också

Som några av er kanske redan känner till så bor jag ju i Göteborg, och med det kommer vissa förpliktelser. Idogt ordvitsande till exempel. En av mina favoriter är att jag har samma inställning som min blodgrupp: B+

Fattar ni? B+ som i be positive. Kul.

Problemet är bara att jag har varit sjukt negativ på sistone. Jag vet inte om jag ska skylla på den segdragna förkylningen jag dras med, årstiden eller bara allmän stress. Alltså, jag fattar inte hur det kan vara möjligt att jobba deltid och ändå ständigt känna sig jagad över allt man inte hinner. Och då menar jag inte saker som typ "förverkliga mig själv" eller "börja med fridykning" utan typ diska och läsa ut boken jag började på för typ två veckor sedan.

Jag ba: nag, nag, nag och stör mig på kollegor. Och folk på vagnen. Och grannar. Orkar inte vara en rolig morsa heller. Behöver semester och tid att läsa nya Tivoli för min unge, hänga på museum, gå och fika, kramas... Och så en strimma sol då och då. Annat än in genom fönstret rätt i ögonen när jag är på jobbet.

Dock. Samtliga av förra årets nyårslöften är nu infriade. Mer eller mindre. Något försenat. Men ändå.

Jag är inte ljudkänslig, men...

Plötsligt snarkar hela familjen. Inte jag såklart, eftersom jag sov två timmar på förkvällen och sedan gick upp och drack en burk julmust och kvicknade till efter att barnet somnat, men de andra.
Familjefadern kör någon slags growl-variant medan barnet och en av katterna håller sig på en mer normal nivå. Att grannen tycks ha drabbats av tbc underlättar inte heller insomnandet.
Fan vad kul det kommer bli att gå upp om två och en halv timme.

Men varför skaffade du barn då, om det nu är så jävla jobbigt?!

Barnet och hennes far har åkt bil i tre timmar idag. Två av de timmarna sov hon. Hellre det än att hon blir åksjuk förstås, men barn som är vakna till halv elva på kvällen är inte på något sätt ett underskattat fenomen. Tvärtom.

Bebisar som är vakna till halv elva – ok. "Stora" barn som förstår för mycket, men samtidigt för lite av vuxenprogram och som håller sig vakna till halv elva och tvingar en att hålla uppe en fasad av måttfullhet när det kommer till sena kolhydratintag – not so.

Och om det inte blir någon fantastisk årskrönika publicerad på den här bloggen i år så vet ni vems fel det är. (Inte mitt.)

Tidsoptimism

På spåret börjar om en kvart.
Skinkan är griljerad.
Gröten är kokad.
Barnet är nattat. Inte.

Kära tomten,

i år önskar jag mig ett senilsnöre och att jag hittar mina vantar.

Hittills, inom loppet av en månad, har jag både slarvat bort och fått tillbaks dem två gånger. Senast i morse glömde jag dem på förskolan, gick tillbaka in och hämtade dem och rundade sedan av med att supa bort dem (bildligt alltså, jag dricker sällan innan jag går till jobbet) en gång till innan jag var framme vid hållplatsen.

Eftersom de har tillhört min mamma och dessutom har perfekt passform vill jag ogärna bli av med dem, så jag gick hela vägen tillbaka till förskolan och sen till hållplatsen ännu en gång.
Minns ni den där uppvärmningen på gympan som gick under namnet idioten, som gick ut på att springa fram och tillbaks, kortare och kortare sträckor, mellan linjerna i golvet? Ungefär så kändes det, minus den fysiska utmattningen. Naturligtvis hittade jag dem inte heller.

Nu är jag skitsen och stressad och har i affekt bitit hål i underläppen. På två ställen.

Sovmorgon från den mörka sidan

Istället för att njuta och glädjas över att hela familjen sov gott (här vill stavningskontrollen i telefonen att jag ska skriva gött istället) tillsammans till klockan nio, lyckas jag hitta det negativa i situationen och ta fasta på det.
Hur ska det gå när det är dags att gå och lägga sig i kväll? Och framför allt, hur ska det gå imorgon när vi ska upp i tid till förskolan?

Pavlovs katter

Med tanke på att man mest ser päls och ludd när man kikar in i katternas öron, vad mer kan det få plats där inne liksom, så tycker jag att det är rätt imponerande att de lärt sig höra skillnad på när man tar ut stora respektive små assietter ur skåpet. De förstnämnda reagerar de inte på. De senare äter de sin blötmat på och alltså ger det omedelbar respons bara man tar fram ett fat att lägga osten på.

De har också hyfsad koll på klockan. När den börjar närma sig sju på kvällen mäts reaktionstiden i tusendelar. Tidigare på dagen nöjer de sig med att ta en lätt jogg ut i köket för att kolla läget.

*blink*

Djupa andetag. Tålamod.

Med tanke på att en av oss sitter på hallgolvet och sjunger istället för att borsta tänderna så lär vi inte vara på förskolan för sjutton minuter sedan.

Mot mörkare tider

Även om man fortfarande kan plocka jordgubbar och gå i t-shirt om eftermiddagarna så är det ett faktum att overallsäsongen närmar sig med stormsteg. Som den icke-förutseende själ jag är har jag dock inte ens börjat fundera på att införskaffa vintermundering till hemulen, till skillnad från dig som googlat dig hit med sökorden ta på overall.

Jag vet inte exakt vad du undrar över, men om den som ska ikläs overall är ett barn så är mitt svar följande: Det är skitjobbigt. Gäller det en bebis så är det jobbigt eftersom hen inte har någon styrsel i kroppen och gäller det ett större barn så är det jobbigt eftersom styrsel i kroppen medför att hen kan och kommer streta emot och/eller springa och gömma sig. Räkna med tio minuter, en kvart extra någonting varje morgon.

14.23: inte en sekund för tidigt lyckas vi komma iväg hemifrån

Folkfest

Alltså, varför göra något i tid, när man kan göra det i otid?

Varför är man inte sjuk lite oftare?

Jag är hemma från jobbet med feber och stora tröttman. Eftersom det går vinterkräk på Hemulens förskola får hon också passa på att vara hemma och bli understimulerad. För bortsett från att disken har förflyttats från bänken till diskstället och ett par-tre laggar bananplättar har stekts och ätits har det inte hänt n å g o n t i n g här idag.

Hello darkness my old friend

Sist på bollen vill jag passa på att säga ett par ord om omställningen till sommartid. Det är såklart aldrig kul att förlora en timme bara sådär, men håll med mig om att det mesta är mycket snyggare i mörkret. Mina jeggings till exempel. Rena och fräscha. Och täckta med ett tjockt lager vinterpäls skulle det visa sig när jag klev ut genom porten och rakt in i den mindre förlåtande soluppgången. Men jag överlevde dagen och människorna jag åkte spårvagn och buss med var finkänsliga nog att inte be mig gå längst bak i fordonet, dit pälsdjuren annars är hänvisade.

Imorgon bitti ska jag testa att kompensera avsaknaden av dagsljus med att tända lampan medan vi gör oss i ordning här hemma.

Tjejkväll

Hemulen har inte vilat på förskolan idag, så hon tar igen det nu. En timme har hon sovit. Klockan är kvart i sex. Jag antar att jag kommer få njuta av ovuxet sällskap när jag ska försöka se På spåret-finalen ikväll. Pappan ska iväg och spela biljard. Jag ska få ett nervöst sammanbrott.