Somliga borde inte få köra bil

I någon intervju berättade Mia Skäringer om när hon slutade "sitta som en framåtlutad sjuttioåring" vid bilkörning. Jag blev inspirerad och faktiskt så var jag lite mer relaxad än vanligt när jag satte av mot Borås i morse. Dock varade det inte särskilt länge.

Prövning nummer ett: Jag måste tanka innan jag sticker. Kommer helt otippat ihåg att tanklocket sitter på höger sida men blir inte kvitt tvångstanken att jag ska få drivmedelstourettes och plötsligt tanka diesel. Klarar dock att motstå impulsen och kommer iväg utan att motorn skär ihop.

Prövning nummer två: Nästan direkt när jag kommer ut på motorvägen upptäcker jag att spolarvätskan är slut. Är redan sen på grund av dålig planering och kaffedrickande i sista sekund innan avfärd så jag tänker att jag får härda ut och fixa det på vägen hem. I höjd med Bollebygd blir dock läget ohållbart och jag tvingas stanna på macken med namnet Gud glömde. "Smakfullt". Fy fan.

Prövning nummer tre: Ännu en gång vaknar min inre OCD-person. Dubbel-, trippel- och kvadruppelkollar att det verkligen är pumpen med spolarvätska jag stannat vid, samt att jag lokaliserat rätt behållare under motorhuven. Jodå, det är en liten fönsterliknande symbol på locket. Fyller på. Har ångest. Borde vara i Borås om femton minuter.

Prövning nummer fyra: Inne i butiken finns såklart bara en anställd som ensam ska sköta korvgrillning, videouthyrning och kassa. En person före i kön. En person som i perfekt enlighet med Murphys lag ska ha grillad med bröd. Min tur. Då rycks dörren upp och in rusar en man med munstycke och slang tillhörande den där jävla tryckluftsmojängen som brukar stå i samma skåp som hinken med det sorgligt grusiga vattnet man kan använda för att blästra vindrutan med. Han är upprörd och han är universums medelpunkt. Jag funderar på att ta springnota på mina två komma fyra liter spolarvätska men går istället in i mig själv och innan jag vet ordet av har jag betalat och sitter i bilen igen.

Prövning nummer fem: Vid det här laget har jag stressat mig till tunnelseende och kopplat på autopiloten. Ungefär 0,1 sekund efter att jag rullat ut på påfarten inser jag att jag är på väg tillbaka mot Göteborg. Slår bort tankarna på att lägga i backen alternativt köra mot färdriktningen. Profylaxandas i två kilometer innan avfarten mot Hindås äntligen uppenbarar sig. Stannar till på rastplats och ringer för att meddela att jag är dum i huvudet och kommer bli sen. Ingen svarar. But of course. Skickar sms istället. Kommer iväg i rätt riktning och passar på att hytta med näven mot mackjäveln när jag passerar den för andra gången.

Prövning nummer sex: Parkera i P-hus. Trots behändigt sneda rutor lyckas jag krångla till det och blir tvungen att göra om och göra rätt. Skakar så att jag knappt prickar myntinkastet i automaten men får till sist ut en biljett.

Prövning nummer sju: Springer in på sjukhuset, där jag borde ha suttit i möte redan tjugo minuter tidigare. Klarar inte av att tillgodogöra mig vad som står på infopelaren i entrén. Irrar planlöst runt en stund samt åker trasig hiss och hamnar i källare innan jag får tag på en barnmorska som guidar mig till rätt lokal. Pust!

Hur gick det sen?

Strax efter mig kliver en vansinnigt stressad man med två stora resväskor ombord på spårvagnen och frågar föraren om han kan trycka plattan i mattan. Tydligen har han beställt en taxi som inte dykt upp och nu är han på väg att missa sitt tåg. Föraren lovar att göra sitt bästa (i Göteborg har vi ungefärliga tider i kollektivtrafiken, på riktigt alltså).

Båda talar lite halvknagglig svenska men nästan direkt visar det sig att de har ett annat gemensamt språk (inget stort typ engelska eller arabiska utan något jag aldrig hört talas om, vad är oddsen?) och konversationen går med ens i en rasande fart, precis som spårvagnen.
Plötsligt skickar föraren över sin privata mobil till den stressade mannen. Han har lyckats få någon taxikontakt på tråden och när vi kommer en bit ner på Linnégatan står en taxichaufför med öppen baklucka och väntar.

Mannen tackar föraren för hjälpen, kastar sig ur vagnen, hystar in sina väskor i bagaget på taxin och slänger sig in i framsätet. Taxin gör en rivstart.

Och jag som trodde jag skulle ha svårt att hålla mig vaken på väg till jobbet.

Bila med Berit

Hemfärden från Ulricehamn var sannerligen ett kvinndomsprov. Mörker, regn, kastvindar och hela tiden uppmaningar på radio om att hålla sig hemma och absolut inte ge sig ut på vägarna. Långa sträckor var det omöjligt att köra snabbare än 60 km/h på motorvägen. Och som grädde på moset kastade sig en svartklädd man ut ur en butik och rätt ut framför bilen när jag körde genom Majorna och just hade börjat pusta ut.

När jag väl kom in genom dörren hemma och vågade känna efter var jag helt mör i kroppen av allt adrenalin.

Engångsbil

Vi köpte ny bil förra veckan. Våga vägra någonsin bli skuldfri! (Dock lyckades den av oss som vet hur man snackar med bilhandlare pruta typ tjugofem tusen. Yay!) Igår körde jag den för första gången, en liten sväng till Mölndal, inget off road eller så. Och så ba: Surprise! Punktering! Jaha, det var la roligt.

Vad är oddsen att en (osynlig) skruv 1. ligger på vägen, 2. med den spetsiga sidan uppåt och 3. tar sig igenom däcket istället för att sprätta iväg? Jag har aldrig förr varit med om att en bil fått punktering. Hm, bortsett från en fest jag var på där en polispatrull som tittade förbi fick däcken sönderskurna. Låt mig omformulera: Jag har aldrig förr varit med om att en bil fått punktering utan att det varit någons avsikt. Så det kan ju inte vara något som händer särskilt ofta.

Är det så här det ska vara nu? Är det egentligen inte en bil utan bara en skopa dålig karma vi har investerat i?

Får det lov att vara lite trafikdöd?

Jag vet inte hur det var förr, men nuförtiden får man lära sig på körkortsteorin att man inte ska hålla på och vinka fram och hetsa fotgängare att gå över gatan eftersom det gör dem stressade och ouppmärksamma, vilket såklart ökar risken för olyckor.

När jag lämnat hemulen om morgnarna korsar jag en tungt trafikerad gata. Säkert ser jag rätt jagad ut när jag står och väntar på att det ska bli grönt så jag kan kasta mig över till hållplatsen som hägrar på andra sidan, men snälla rara bilister, för guds skull ignorera mig bara. Alltså, det är en fin tanke att stanna för att släppa fram mig, men så länge ni inte besitter telepatiska förmågor så vågar jag inte ta tillfället i akt. För hur ska dina medtrafikanter som kommer farande i 70 km/h i de andra fyra filerna annars förstå vad som är på gång?

Hört talas om thinking outside the box, någon?

Måste alla hålla på och åka ut på öarna hela tiden bara för att det är industrisemester och fint väder?

Barn i bil är definitionen på vansinne

Se så mild hon ser ut. Som en liten ängel. Skenet bedrar dock, kan jag meddela. Att bila i sällskap med Damien vore mer avslappnande.

Gnäll, skrik, tjat, flyktförsök. You name it. Oavbrutet.

Innan jag tog körkort vägrade jag åka på bilutflykter längre än en dryg timme, ungefär så länge som det går att få henne att sova dagtid. Nu är dealen att jag kan tänka mig att åka även längre sträckor, mot att jag kör och gengäld lämnar över ansvaret för allt annat.

Berätta gärna om era bästa och sämsta upplevelser på tema barn i bil. Har ni några tips på hur man kan minimera lidandet för alla inblandade?

Man vet att man har god nattsömn när

det här händer utanför under natten, utan att man märker av det alls.

Ps. Nej, det snöar inte. Ja, det kan vara dags att putsa fönstren.

Plattsättare. Fog. Haha, jätteroligt!

Sommar!

...eller en Arla-bil utanför fönstret.

Älskling, jag blir lite sen

...eftersom det står en bil i vägen på spåret.

Day 06 – Your day

Aldrig mer. Jag åker aldrig mer bil med min familj. Åtminstone inte innan barnet blivit stort nog att sitta framåtvänd. I framsätet. Helst i en annan bil.
Ända sedan hon slutade somna i samma sekund som man stoppade henne i babyskyddet har varje bilresa varit ett skrik- och gnällmaraton. De senaste två resorna har dessutom toppats med en åksjuketendens som inneburit stopp för frisk luft och därmed att pinan blivit än mer utdragen.
Never more.

Man kanske inte ska fundera så mycket

Om man låtsas att det här inte är en reklamskylt så skulle man kunna tänka sig att avsändaren är någon som kör Skoda och tycker att det är en jävla bra bil. Någon som tänker att det här känns rätt, det här borde alla unna sig. Inte kontroversiellt alls. Nästan lite gulligt. Omtänksamt liksom.

Men vad händer om vi låtsas att det står Alla borde amma på skylten? Att avsändaren är någon som ammar och tycker att det är himla praktiskt och bra och som tänker att det här känns rätt, det här borde alla unna sig. Då blir det aja baja. Överförmynderi. Inte gulligt och omtänksamt.

Varför är det så? Varför tolkar man inte Alla borde köra Skoda som Det är fel att köra Volvo, låt oss kasta paj på varandra!?

Ett ägg kommer lastat med könsstereotyper

Hemulbarnet fick en liten sopbil i sitt påskägg. Mycket uppskattat. Oklart dock om det var barnet eller fadern som var mest uppslukad av tippfunktionen.

Såhär såg det ut i leksaksaffären när påskharen var och rekade. Jag hade förvisso inte räknat med att hitta en lastbil med min unges namn på, men att det inte skulle finnas några med flicknamn överhuvudtaget blev jag faktiskt lite förvånad över. Fast det är klart, varför anstränga sig? Flickor gillar ju ändå bara dockor och smink, hur genusmedveten uppfostran man än bjuder på. Otacksamma jävlar är vad de är.

Dansk öl får blidka finskt humör

Så fort hemulen är i säng ska jag ta på mig wifebeaterlinne och knäcka påskölen jag spontanshoppade igår. (Mmm... smörkola, bröd, humle och ljus sirap.) Det är jag fanimej värd som jag har slitit idag. Skruvat i en vad som snarare liknar ett skämt än en arbetsställning. På balkongen. I på tok för tunna kläder. När vi är klara ska eländet bli någon form av nätkonstruktion som hindrar katterna (that's right, vi har gått och blivit med djur mitt i alltihop) från att rymma/ramla när de är ute och gottar sig i vårsolen.
Men nu går jag händelserna i förväg, det började ju med att vi skulle iväg och inhandla byggmaterial. Då är man glad att man är vit medelklass och har bil. Mindre glad är man över att någon pundare varit och försökt bryta sig in i den. Antagligen har någon form av elektronik eller annan modern skit fått sig en törn. Batteriet var i vilket fall som helst urladdat, vilket resulterade i att jag fick putta igång det gamla skrället. Yay!
Men annars har det varit en bra dag.

Bättre än tv

Nästa gång vi köper bil blir det en Toyota