Hej Bullen,

jag är en sprallig tjej, på snart 30 härliga jordsnurr, som har ett litet problem. Så här är det: varje gång jag har något viktigt att göra blir jag helt apatisk. Inte nog med att jag ideligen skjuter upp det viktiga, jag kan inte heller göra något mindre viktigt eftersom jag då får dåligt samvete över att jag inte prioriterar det viktigaste. Just nu har jag till exempel tänkt söka ett jättevuxet jobb, som jag eventuellt är kvalificerad för, men absolut inte har någon erfarenhet av. Sista ansökningsdag är dock inte förrän på fredag, så innan dess kan ingen räkna med att jag börjar blogga om något väsentligt igen. Eller diskar. Eller viker tvätt. Eller läser alla hundratals säkert jättespännande blogginlägg ni skrivit sedan 31 januari, då jag fick nys om den utannonserade tjänsten.
Hjälp, det här är verkligen ett jättestort problem för mig.
Med vänlig hälsning
OCD-tjej_82

Jag är inte rojalist, men...

...vad är grejen med allt hat? Vill vi avskaffa monarkin eller är vi mer intresserade av att bara släpa ut kronprinsessfamiljen på torget peta på dem med en spetsig pinne?

Jag borde eventuellt sluta hänga på twitter.

Disclaimer

Förresten, jag har ju gått och blivit hjälpmamma så här på äldre dar också. (Mer info om vad det innebär hittar du på Amningshjälpens hemsida.) För att undvika eventuella missförstånd vill jag dock inflika att, om inget annat nämns, så är det jag postar här på bloggen mina egna åsikter och reflektioner och alltså inte nödvändigtvis representativt för föreningen Amningshjälpen.

Blixtvisit i tamponglandet

Sedan jag blev med menskopp har jag fått en mindre neurotisk inställning till mens. Det är helt enkelt inte jobbigt längre. Jag har till och med slutat hålla på och räkna dagar, men känner mig ändå mer i fas med mig själv och vet i nio fall av tio redan på morgonen ifall jag kommer få mens under dagen. Så även i morse.

Tyvärr fick jag inte med mig menskoppen när jag stack till jobbet så jag fick leta fram en gammal* tampong i en gömma. Och Jesus fucking Christ vad obehagligt. Var det så här det var att ha mens varje gång de första tio tolv femton åren?! Tills jag kom hem och kunde byta till menskoppen var jag oavbrutet och smärtsamt medveten om fittslemhinnorna, för att inte tala om känslan när den jäveln skulle ut. Som att riva av en invändig sårskorpa.

Engångsmensskydd, nej tack!

*Gammal som i säkerligen av en design som inte längre tillverkas, inte som i artikeln om häxlesbianerna, som bytte tampong med varandra, som jag läste om i en tjejtidning någon gång under tonåren.

Gubben

Jag har skaffat en ny gubbe. Det är inte alls så kontroversiellt som det låter, eftersom jag är av åsikten att en inte kallar mannen en är gift med för gubben, så ta och lugna ner er ett par hekto. Gubben jag snackar om här är bara en random farbror som jag har börjat morsa på när vi springer på varann här i området. Och det gör vi, tro mig.

Gubben och jag brukar helt oavsiktligt synka våra besök i fiskbilen och livsmedelsbutiken och således få anledning att slänga lite käft. Jag vet inte vad han heter eller var han bor, men vi ses nästan varje dag och jag gillar honom och hans neverending kvickheter. Vad skulle jag göra om han plötsligt försvann? Hur länge måste jag vänta innan jag anmäler honom försvunnen? Han är rätt till åren kommen, så han kan ju teoretiskt sett ligga någonstans kvidande med bruten lårbenshals om han inte syns till på en dag eller två.

Istället för blogg: förvirring

Jo, men det här med bloggerplus blir nog bra. Eller så gör jag som Lisa föreslog: använder en dator. God damn it.

Övergångsobjekt

Hemulen har börjat ta med sig mjukdjur och tygtrasor i sängen om kvällarna. Kanske är det en grej som hör till åldern, men jag kan inte låta bli att associera det till att hon också har dragit ner på amningen. Om jag finns till hands vill hon fortfarande amma när hon vaknar och när hon går och lägger sig på kvällen, men småsnuttandet dagtid har hon skurit ner på drastiskt. Det är i stort sett bara när hon ser andra barn ammas eller om hon ätit en massa skräp och tycks vilja jämna ut blodsockret som hon tar initiativ till att vilja amma däremellan.

Jag är kluven. Visst är det skönt att slippa tänka på att alltid ha amningsvänliga kläder när vi är tillsammans och helt klart uppskattar jag att slippa kommentarer och menande blickar från intoleranta personer i vår omgivning, men samtidigt blir jag påmind om att hon så småningom kommer fasa ut amningen helt. Det finns ju inget som säger att det kommer ske inom den närmaste framtiden, kanske dröjer det flera år, men ändå. Jag vill inte ha fler barn, så när hon är färdig med amningen är jag också det. För alltid.

Day 11 – Makes you happy

Day 10 – Self portrait

Den här hade jag bävat för sedan jag bestämde mig för att anta fotoutmaningen. Jag fastnar knappt på bild och har definitivt ingen fotomin, utan är lika ombytlig som Hugo – the cat of 1000 faces, fast med enbart olika varianter av the man who looks like a thumb på min repertoar. Men se, efter ungefär trehundra försök lyckades jag med konststycket att inte bara få med hela mitt huvud på bilden utan också att inte blunda eller göra grimaser. Hurra för mig!

Day 9 – Front door

En av alla mina favoritfeatures med den här lägenheten är att vi har dubbla ytterdörrar. Vi slipper höra vad som händer i trappan och grannarna slipper höra oss tjafsa när vi försöker göra oss i ordning i den minimala hallen (inte en favoritfeature) och ta oss ut alla på samma gång. Dubbelwin.

I förra lägenheten hade vi bara en dörr. Med en fet glipa under. Inte bra för mig som är lagd åt det paranoida hållet. Särskilt eftersom det var omöjligt att låtsas inte vara hemma när min far och annat löst folk hemsökte oss. Usch! Ett hem ska vara en borg.

Somliga borde inte få köra bil

I någon intervju berättade Mia Skäringer om när hon slutade "sitta som en framåtlutad sjuttioåring" vid bilkörning. Jag blev inspirerad och faktiskt så var jag lite mer relaxad än vanligt när jag satte av mot Borås i morse. Dock varade det inte särskilt länge.

Prövning nummer ett: Jag måste tanka innan jag sticker. Kommer helt otippat ihåg att tanklocket sitter på höger sida men blir inte kvitt tvångstanken att jag ska få drivmedelstourettes och plötsligt tanka diesel. Klarar dock att motstå impulsen och kommer iväg utan att motorn skär ihop.

Prövning nummer två: Nästan direkt när jag kommer ut på motorvägen upptäcker jag att spolarvätskan är slut. Är redan sen på grund av dålig planering och kaffedrickande i sista sekund innan avfärd så jag tänker att jag får härda ut och fixa det på vägen hem. I höjd med Bollebygd blir dock läget ohållbart och jag tvingas stanna på macken med namnet Gud glömde. "Smakfullt". Fy fan.

Prövning nummer tre: Ännu en gång vaknar min inre OCD-person. Dubbel-, trippel- och kvadruppelkollar att det verkligen är pumpen med spolarvätska jag stannat vid, samt att jag lokaliserat rätt behållare under motorhuven. Jodå, det är en liten fönsterliknande symbol på locket. Fyller på. Har ångest. Borde vara i Borås om femton minuter.

Prövning nummer fyra: Inne i butiken finns såklart bara en anställd som ensam ska sköta korvgrillning, videouthyrning och kassa. En person före i kön. En person som i perfekt enlighet med Murphys lag ska ha grillad med bröd. Min tur. Då rycks dörren upp och in rusar en man med munstycke och slang tillhörande den där jävla tryckluftsmojängen som brukar stå i samma skåp som hinken med det sorgligt grusiga vattnet man kan använda för att blästra vindrutan med. Han är upprörd och han är universums medelpunkt. Jag funderar på att ta springnota på mina två komma fyra liter spolarvätska men går istället in i mig själv och innan jag vet ordet av har jag betalat och sitter i bilen igen.

Prövning nummer fem: Vid det här laget har jag stressat mig till tunnelseende och kopplat på autopiloten. Ungefär 0,1 sekund efter att jag rullat ut på påfarten inser jag att jag är på väg tillbaka mot Göteborg. Slår bort tankarna på att lägga i backen alternativt köra mot färdriktningen. Profylaxandas i två kilometer innan avfarten mot Hindås äntligen uppenbarar sig. Stannar till på rastplats och ringer för att meddela att jag är dum i huvudet och kommer bli sen. Ingen svarar. But of course. Skickar sms istället. Kommer iväg i rätt riktning och passar på att hytta med näven mot mackjäveln när jag passerar den för andra gången.

Prövning nummer sex: Parkera i P-hus. Trots behändigt sneda rutor lyckas jag krångla till det och blir tvungen att göra om och göra rätt. Skakar så att jag knappt prickar myntinkastet i automaten men får till sist ut en biljett.

Prövning nummer sju: Springer in på sjukhuset, där jag borde ha suttit i möte redan tjugo minuter tidigare. Klarar inte av att tillgodogöra mig vad som står på infopelaren i entrén. Irrar planlöst runt en stund samt åker trasig hiss och hamnar i källare innan jag får tag på en barnmorska som guidar mig till rätt lokal. Pust!

"Men det är ju ohälsosamt att vara tjock!"

Det här likhetstecknet mellan smal och sund. Vem är PR-konsulten bakom det? Hur kan människor på allvar inbilla sig att det är nyttigare att leva på låtsasmat som ger 400 artificiella kalorier om dagen än att dra runt på fem, tio eller till och med tjugo trivselkilon?

Ja, det är att misshandla sig själv att lägga på sig så mycket och röra sig så lite att en vanlig trappa eller en promenad till busshållplatsen känns som ett oöverstigligt hinder. Det kan jag hålla med om. Däremot finns det tusentals och åter tusentals överviktiga människor som är i utmärkt kondition och har exemplariska värden, precis som det finns mängder av människor som "har tur" och håller sig smala och "snygga" trots att de lever på wienerbröd och cigaretter. Hur kommer det sig förresten att så många av dessa måltidsersättningar tillverkas i form av något som är tänkt att efterlikna milkshakes och chokladbitar?

Äh, säg som det är istället. Du bantar för att är normskadad och med det följer att du ser tjocka människor som vägrar anpassa sig efter den normen som ett hot. För om du är beredd att frysa, tappa hår och tänder och drabbas av förstoppning, diarré och leversjukdom i jakten på den perfekta kroppen™ så faller liksom ditt hälsoargument på sin egen orimlighet. Ta dina åsikter om vad jag borde äta och inte och stoppa upp dem någonstans där jag slipper se och höra dem. Låt din "sparrissoppa" tysta mun så håller jag mig här borta på min kant med min jättekonstiga mat som jag lagat av såna där oberäkneliga ingredienser utan kaloritabell på baksidan.

Vi kan väl höras av om femton år och se vem som mår bäst då. Hej!

Ps. Jag vet att det finns mindre osunda, eller rent av sunda, anledningar och tillvägagångssätt att gå ner i vikt, samt personer som klarar av att kombinera en sådan livsstil med ett vettigt sätt att bemöta sin omgivning. Är du en sådan person så är inte det här inlägget riktat till dig.

Februari you say?

Det är först när jag läser det här inlägget som jag inser 1) att det är februari och 2) att vi fortfarande inte plockat undan julpyntet.

Day 8 – Sun

Hade jag varit förutseende så kunde jag ju tagit några soliga vykortsbilder under förra veckans högtryck. Nu blev det inte så. Istället ber jag att få presentera: hemulens taklampa!

Day 7 – Button

Den här knappen trycker man på för att låsa upp vår port dagtid. Tror den kan vara gjord av koppar (eller så är den bara smutsig). Jag tänker på det rätt ofta, hur mycket koppardetaljer det är i femtiotalsbebyggelse. Var gemene man hederligare förr eller var kopparn värdelös på den tiden?

Ps. Det är alltså inte kilovis med koppar jag snackar om utan små detaljer. Koppartjuvar göre sig icke besvär. Tyska kyrkans tak däremot...

Ps2. På tal om koppartjuvar så yttrade en kollega de bevingade orden "i Ale mår knarkarna bra!" häromdagen. (Påståendet byggde hon på att det försvinner en del metall från järnvägsbygget som pågår i kommunen.)

Day 6 – Dinner

Vi hade planerat att äta en särskilt snygg rätt i måndags, så att vi skulle kunna ta glättiga bilder på den till utmaningen. Vi begick dock misstaget att låta mig vara ansvarig för inköpen. Eftersom jag bara kan komma ihåg tre saker om jag inte har en lista blev det inget med den rätten.

Istället fick vi freestyla utifrån vad vi hade i frysen: en liten burk ospecificerad grönsakssås (troligtvis något med riven morot, röda linser och tomat) och en klump quornstrimlor. I skafferiet hittade vi två block äggnudlar. Helt ok smakmässigt men inte särskilt snyggt och definitivt inte vad vi tänkt oss. Som livet i stort antar jag.

Day 5 – 10am

Ett smakprov (hehe) på det maniska plastslickandet jag nämnde i förra inlägget. Om ni undrar över mängden sopor så... ja, jag har svårt att komma på en giltig ursäkt här. Jag vet inte riktigt vad som hänt faktiskt.

Day 4 – A stranger

Det här är ett jävligt udda beteende, att dricka avfrostningsvatten. Ingen jag känner skulle göra något sådant. Katten på bilden är alltså en främling.

Andra störda beteenden han hänger sig åt är maniskt slickande på plast samt att han gärna tvättar sin bror i röven efter att han vunnit ett slagsmål mot densamme. Till hans (och mitt) försvar ska sägas att han kommer från ett katthem och alltså eventuellt har haft en tuff uppväxt (som jag inte kan hållas ansvarig för).

Fånigt

iPhone är kul, men inget vidare att blogga ifrån. Hittills har jag testat det gamla via mail-knepet och Bloggers egen app. Tyvärr blir jag i båda fallen tvungen att välja om jag vill blogga bild eller text. Båda går icke. (Om jag inte vill ha bilderna nedanför texten och/eller i gigantiskt format så att de fortsätter ut i listen till höger.)

Problemet skulle också kunna vara att jag är vrång och vägrar fatta hur jag ska bära mig åt. Någon som har lättförståeliga tips att komma med?

En av alla situationer jag vägrar ta lärdom av

Varje gång jag gör potatisgratäng tänker jag att "förra gången tog jag för mycket grädde/mjölk, det ska jag inte göra idag", sen häller jag på skitmycket vätska och undrar hur det kunde bli såhär igen.

Day 3 – Hands

Ormskötaren hette Nikita. Det var nästan det mest fascinerande med hela visningen. Var hennes föräldrar ovanligt excentriska typer? Var de tonåringar när de fick henne? Hade hon bytt namn? Eftersom jag inte frågade kommer vi aldrig få svar på det. Så var det med det.

Önskar att jag fick vara en fluga på väggen på den här festen

Day 2 – Words

Det sägs att alla heter Glenn i Göteborg på grund av att sjukt många engelska sjömän varit här och ynglat av sig. Varför engelsmännen är så förtjusta i just det namnet och hur hög sanningshalten är i det påståendet är jag inte rätt person att bedöma, men tidigare idag när jag åkte buss noterade jag att alla mina medresenärer snackade engelska (obs, det var en helt vanlig buss, inte en sån där festlig röd dubbeldäckare). Utom de som var tysta, vilket väl vid närmare eftertanke var majoriteten. Så nu vet ni det.

Day 1 – Your view today

Tvättid. Som Josefine noterade så har vi ett torkrum. Inte ett eget såklart utan ett gemensamt för allt löst folk som bor i det här huset. På ett ungefär femtio hushåll. Eller fyrtionio. För egentligen finns det två tvättstugor med varsitt tillhörande torkrum, men eftersom en person (i det femtionde hushållet) envisas med att tvätta och torka kläder som hen först frotterat sig i hästgödsel med i den ena, så får vi andra dela på den andra. Vi brukar i snitt lyckas få tag på en tvättid var åttonde dag. Det är inte jätteofta för en barnfamilj.

#febphotoaday

Det har blivit en del hängande på Instagram på sistone. Och mer lär det bli, jag har hittat en fotoutmaning. Och ni ba "utmaning, yay!". För att ingen ska komma undan missa något postar jag bilderna här också.