För lite drygt en vecka sedan fick jag ett ryck och gick och köpte ett par löparpjucks för över tusen spänn på väg hem från jobbet. Ba sådär, får jag lust att säga, men så var det givetvis inte.
Det har legat och pyrt ett tag. Jag har varit sugen på att komma i form, men varit tvungen att vänta in motivationen, vilken varit svår att uppbåda eftersom träning för de flesta verkar handla om att bli smal. Punkt. Samtalen kring träning blir också därefter. Personligen skiter jag i hur många kalorier jag förbränner, jag vill bara kunna springa efter spårvagnen utan att hosta blod när jag väl är ombord.
Nåväl. Cred till Lady Dahmer, som började träna för ett tag sedan av ungefär samma anledning som jag. Kan jag så kan fan vem som helst, sa hon och jag tror henne. I samma veva fick en vikarie på min arbetsplats reda på att hen inte tagit sig in på en utbildning hen gärna ville gå och reagerade på beskedet med att ge sig ut och springa av sig raseriet i en timme. Dit vill jag komma.
Hur har det gått då? Jag har varit ute och lufsat sex av nio dagar sedan jag bestämde mig och det ger jag mig själv godkänt betyg för. Rundan är på knappt fyra kilometer, varav mitt första delmål är att kunna springa de två och en halv som inte är asfalterade i ett svep. Innan jag fyller trettio i augusti. Det tror jag att jag ror iland med.
Jag märker skillnad från dag till dag. Framför allt är jag piggare. Uppförsbackarna känns också kortare och kortare och återhämtningen går snabbare för varje gång jag är ute, men igår kom första opeppen då benhinnorna kändes ömma när jag sprang. Av rädsla för att förvärra situationen lät jag bli att ge mig ut idag, vilket jag redan ångrar. Imorgon tänker jag trotsa eventuell smärta och köra iallafall. Må det bära eller brista.
lördag 28 april 2012
onsdag 25 april 2012
Önskeinlägg: Det bästa med att ha ett barn och inte fler
Det händer att jag vacklar. Mer på sista tiden än förut. Jag är inte gjord av sten, visst tycker jag också att en helt nykläckt unge är alldeles ljuvlig och jag tyckte faktiskt att det var helt ok att vara hemma och kolla på daytime tv varvat med en och annan lattefika. Emellanåt får jag också för mig att de som säger att jag är självisk och att mitt barn behöööver syskon kanske ändå har rätt. Eventuellt skulle jag också få mer tid över att sitta och swipa med iphonen om jag hade två barn som kunde underhålla varandra.
Haha. Who am I kidding? Om jag hade två barn skulle de inte alls leka fint med varandra. De skulle bråka från morgon till kväll. Att kolla på McLeods döttrar och fika skulle för övrigt inte heller vara samma sak i sällskap av en uttråkad fyraåring.
Nej, precis som vissa kan ta en bit godis ur skålen och sen vara nöjda – även om de andra ser jättegoda ut – så är jag nöjd med att ha bara ett barn. Jag kan inte förstå dem som inte känner ett tvångsmässigt behov av att hetsäta tills alla karameller är slut och jag begär inte att ni som har flera barn ska förstå att det kan räcka med en unge. Vi tycker olika. Punkt.
Ofta ofta tänker jag på hur bra det är att bara ha ett barn. Hade vi haft fler hade vi varit "tvungna" att flytta till en större lägenhet, byta till en större bil och jobba mer för att få ekorrhjulet att gå runt. Precis tvärt emot hur vi vill ha det. Målet är att ingen av oss ska behöva jobba heltid, åtminstone inte innan kravet på sex timmars arbetsdag gått igenom, och att vi ska slippa ha barnomsorg under sommarlovsveckorna.
Helst skulle jag förstås inte vilja lämna bort min unge till "främmande" människor alls och jag när en dröm om att leva i ett större sammanhang, it takes a village to raise a child och allt det där. De flesta av mina drömmar förutsätter att jag vinner precis lagom mycket pengar – alla vet att en inte blir rik på arbete och att trisslotter är den enda vägen ut ur ghettot – så även denna: att köpa loss en trevlig fastighet och leva i ett semi-kollektiv med bland andra Amma vidare-Kim, One-way communication-Hannah och Superficial Ragdoll-Elin. Plus partners och barn. Kanske på Gotland eller Österlen eller något annat bördigt ställe där jag skulle kunna lalla runt i festliga huvudbonader och odla mina egna grönsaker.
I en sådan miljö skulle jag kanske också kunna tänka mig att skaffa fler barn. Ja, ni läste rätt. Det är inte avlandet av fler barn i sig jag är fientligt inställd till utan att det samhälle jag lever i idag inte är särskilt barnvänligt. För övrigt är jag ju inte lastgammal än, så jag har ju tio eller kanske till och med femton år på mig att skapa bättre förutsättningar.
Sammanfattningvis: Det bästa med att ha ett barn och inte fler är (för mig) att det är så mina förutsättningar ser ut.
(På uppmaning av PPD och Alex.)
Haha. Who am I kidding? Om jag hade två barn skulle de inte alls leka fint med varandra. De skulle bråka från morgon till kväll. Att kolla på McLeods döttrar och fika skulle för övrigt inte heller vara samma sak i sällskap av en uttråkad fyraåring.
Nej, precis som vissa kan ta en bit godis ur skålen och sen vara nöjda – även om de andra ser jättegoda ut – så är jag nöjd med att ha bara ett barn. Jag kan inte förstå dem som inte känner ett tvångsmässigt behov av att hetsäta tills alla karameller är slut och jag begär inte att ni som har flera barn ska förstå att det kan räcka med en unge. Vi tycker olika. Punkt.
Ofta ofta tänker jag på hur bra det är att bara ha ett barn. Hade vi haft fler hade vi varit "tvungna" att flytta till en större lägenhet, byta till en större bil och jobba mer för att få ekorrhjulet att gå runt. Precis tvärt emot hur vi vill ha det. Målet är att ingen av oss ska behöva jobba heltid, åtminstone inte innan kravet på sex timmars arbetsdag gått igenom, och att vi ska slippa ha barnomsorg under sommarlovsveckorna.
Helst skulle jag förstås inte vilja lämna bort min unge till "främmande" människor alls och jag när en dröm om att leva i ett större sammanhang, it takes a village to raise a child och allt det där. De flesta av mina drömmar förutsätter att jag vinner precis lagom mycket pengar – alla vet att en inte blir rik på arbete och att trisslotter är den enda vägen ut ur ghettot – så även denna: att köpa loss en trevlig fastighet och leva i ett semi-kollektiv med bland andra Amma vidare-Kim, One-way communication-Hannah och Superficial Ragdoll-Elin. Plus partners och barn. Kanske på Gotland eller Österlen eller något annat bördigt ställe där jag skulle kunna lalla runt i festliga huvudbonader och odla mina egna grönsaker.
I en sådan miljö skulle jag kanske också kunna tänka mig att skaffa fler barn. Ja, ni läste rätt. Det är inte avlandet av fler barn i sig jag är fientligt inställd till utan att det samhälle jag lever i idag inte är särskilt barnvänligt. För övrigt är jag ju inte lastgammal än, så jag har ju tio eller kanske till och med femton år på mig att skapa bättre förutsättningar.
Sammanfattningvis: Det bästa med att ha ett barn och inte fler är (för mig) att det är så mina förutsättningar ser ut.
(På uppmaning av PPD och Alex.)
tisdag 24 april 2012
Önskeinlägg: Delamning
medbebisibagis säger: Jag skulle gärna läsa om delamning. Om du har några tips på hur man får det att funka bäst, hur man kan göra för att amningen inte ska "rinna ut i sanden".
Då det börjar bli dags för matintroduktion kan det börja dyka upp informationsmaterial i brevlådan eller i olika sammanhang där små barn och deras föräldrar hänger. Kolla då gärna upp vem som är avsändare och fundera igenom vad hens syfte kan tänkas vara. (Bröstmjölk är gratis och genererar ingen vinst till barnmatsföretagen.)
Det går alldeles utmärkt att fortsätta amma fritt parallellt med den fasta föda barnet äter, en behöver inte tänka på att "byta ut mål" utan kan istället se det som att en lägger till annan mat och låter barnet fortsätta styra över amningen. Bröstmjölk kan utgöra stommen i barnets kost åtminstone hela första året och är dessutom en finfin måltidsdryck. Komjölk kan en gott vänta ett tag med.
Att låta barnet äta själv redan från början har mest fördelar. Köket kommer visserligen se ut som en krigszon, men barnet får chansen att själv bestämma hur mycket, i vilken takt och vad det vill äta, samtidigt som det utvecklar sin motorik (dessutom förväntas barn kunna äta själva om/när de börjar på förskola). Måltiden blir också trevligare om alla som sitter vid bordet har möjlighet att äta samtidigt.
Mänskligheten står och faller inte med mellanmål. Tar en själv en frukt i väntan på middagen kan en såklart erbjuda barnet en bit också, men att försöka pressa in sex måltider under en dag bara för sakens skull är att stressa upp sig i onödan. Blir barnet hungrigt när det inte står mat på bordet så går det minst lika bra att plocka fram ett bröst som att ställa sig och mixa en smoothie.
Gröt och välling har inga näringsmässiga fördelar gentemot bröstmjölk eller annan mat, men särskilt välling kan lätt konkurrera med amningen. Livsmedelsverket rekommenderar att små mängder gluten introduceras under skydd av amningen, för att undvika glutenintolerans, men för det ändamålet kan en lika gärna servera barnet små smörgåsbitar eller pasta som det själv kan peta i sig.
Eventuella nappar och nappflaskor kan det också vara bra att ta bort och istället låta barnet få hela sitt sugbehov tillfredsställt vid bröstet.
Ibland kan en träffa på personer som tycker att ens barn är för kort/långt/smalt/knubbigt för sin ålder, då kan det vara skönt att ha WHO:s kurvor att luta sig mot i en eventuell diskussion. Dem hittar en här.
Länkar till två artiklar ur Amningsnytt nr. 1 2008, som hade temat Börja med annan mat:
Myten om smakfönstret
Varför slutar så många amma vid 6-12 månader?
Då det börjar bli dags för matintroduktion kan det börja dyka upp informationsmaterial i brevlådan eller i olika sammanhang där små barn och deras föräldrar hänger. Kolla då gärna upp vem som är avsändare och fundera igenom vad hens syfte kan tänkas vara. (Bröstmjölk är gratis och genererar ingen vinst till barnmatsföretagen.)
Det går alldeles utmärkt att fortsätta amma fritt parallellt med den fasta föda barnet äter, en behöver inte tänka på att "byta ut mål" utan kan istället se det som att en lägger till annan mat och låter barnet fortsätta styra över amningen. Bröstmjölk kan utgöra stommen i barnets kost åtminstone hela första året och är dessutom en finfin måltidsdryck. Komjölk kan en gott vänta ett tag med.
Att låta barnet äta själv redan från början har mest fördelar. Köket kommer visserligen se ut som en krigszon, men barnet får chansen att själv bestämma hur mycket, i vilken takt och vad det vill äta, samtidigt som det utvecklar sin motorik (dessutom förväntas barn kunna äta själva om/när de börjar på förskola). Måltiden blir också trevligare om alla som sitter vid bordet har möjlighet att äta samtidigt.
Mänskligheten står och faller inte med mellanmål. Tar en själv en frukt i väntan på middagen kan en såklart erbjuda barnet en bit också, men att försöka pressa in sex måltider under en dag bara för sakens skull är att stressa upp sig i onödan. Blir barnet hungrigt när det inte står mat på bordet så går det minst lika bra att plocka fram ett bröst som att ställa sig och mixa en smoothie.
Gröt och välling har inga näringsmässiga fördelar gentemot bröstmjölk eller annan mat, men särskilt välling kan lätt konkurrera med amningen. Livsmedelsverket rekommenderar att små mängder gluten introduceras under skydd av amningen, för att undvika glutenintolerans, men för det ändamålet kan en lika gärna servera barnet små smörgåsbitar eller pasta som det själv kan peta i sig.
Eventuella nappar och nappflaskor kan det också vara bra att ta bort och istället låta barnet få hela sitt sugbehov tillfredsställt vid bröstet.
Ibland kan en träffa på personer som tycker att ens barn är för kort/långt/smalt/knubbigt för sin ålder, då kan det vara skönt att ha WHO:s kurvor att luta sig mot i en eventuell diskussion. Dem hittar en här.
Länkar till två artiklar ur Amningsnytt nr. 1 2008, som hade temat Börja med annan mat:
Myten om smakfönstret
Varför slutar så många amma vid 6-12 månader?
fredag 20 april 2012
Önskerubrik: Sanningen bakom min oerhörda framgång
Elin säger: Åh! Det är som i På Minuten! Här får du en rubrik av mig: "Sanningen bakom min oerhörda framgång".
Jag ser det som en oerhörd framgång att jag från en strulig amningsstart med tillmatning lyckades vända skutan och helamma några månader, samt att jag därefter fått förmånen att fortsätta delamma så här länge. Hemligheten: En nypa tur, ett uns jävlar anamma och framför allt en stor skopa amningsvänligt inställd barnafader.
Det fanns stunder då jag undrade vad fan jag höll på med och varför (facit: jag lärde mig att amma – för att det var så jag ville ge vårt barn kärlek och näring). Om han stämt in i "men ge henne flaska då om det nu är så jävla jobbigt att amma"-kören så hade jag troligtvis gått med på det, men istället satt han bredvid och hjälpte mig att hitta ett tag som fungerade och peppade mig att fortsätta försöka när det kändes som tyngst.
Han antydde aldrig att amningen stängde honom ute från bebisbubblan, istället hittade han andra sätt att vara förälder och han lärde sig tidigt tyda sitt barns signaler så att han kunde lämna över henne till mig när hon ville amma. Inte heller har han haft några invändningar mot att vi valt att fortsätta amma längre än vad som är norm i vår kultur.
Tack Oliver!
(Ps. Det här inlägget är, precis som vanligt på den här bloggen, inte avsett som kritik mot den som inte kunnat eller velat amma. Att jag ser amningen som en framgång för mig personligen innebär inte att jag anser att det måste så för alla andra.)
Jag ser det som en oerhörd framgång att jag från en strulig amningsstart med tillmatning lyckades vända skutan och helamma några månader, samt att jag därefter fått förmånen att fortsätta delamma så här länge. Hemligheten: En nypa tur, ett uns jävlar anamma och framför allt en stor skopa amningsvänligt inställd barnafader.
Det fanns stunder då jag undrade vad fan jag höll på med och varför (facit: jag lärde mig att amma – för att det var så jag ville ge vårt barn kärlek och näring). Om han stämt in i "men ge henne flaska då om det nu är så jävla jobbigt att amma"-kören så hade jag troligtvis gått med på det, men istället satt han bredvid och hjälpte mig att hitta ett tag som fungerade och peppade mig att fortsätta försöka när det kändes som tyngst.
Han antydde aldrig att amningen stängde honom ute från bebisbubblan, istället hittade han andra sätt att vara förälder och han lärde sig tidigt tyda sitt barns signaler så att han kunde lämna över henne till mig när hon ville amma. Inte heller har han haft några invändningar mot att vi valt att fortsätta amma längre än vad som är norm i vår kultur.
Tack Oliver!
(Ps. Det här inlägget är, precis som vanligt på den här bloggen, inte avsett som kritik mot den som inte kunnat eller velat amma. Att jag ser amningen som en framgång för mig personligen innebär inte att jag anser att det måste så för alla andra.)
Två punkter angående gårdagens inlägg:
1. Jag anser inte att Apotek Hjärtat är ondskan själva. Jag gillar bara inte en reklamgrej de körde för ett tag sedan, som jag anser inte var helt i linje med WHO-koden.
2. Jag tycker inte att ni som hakat på kampanjen och lagt upp den på era bloggar har gjort något fel.
2. Jag tycker inte att ni som hakat på kampanjen och lagt upp den på era bloggar har gjort något fel.
torsdag 19 april 2012
Hej, jag heter Jonna och jag vägrar vara med och hjälpa till att vaccinera barn
Jaha, nu ska en tydligen blogga enligt en liten mall och därmed vaccinera 95 barn, för att slippa framstå som en dålig människa. Men ok, då är jag väl ond då. Jag är nämligen tveksamt inställd till Apotek Hjärtat, som är de som betalar för kalaset, och därför vill jag inte göra reklam för dem på min blogg.
Däremot skänker jag pengar till Läkare utan gränser månadsvis via autogiro, sms:ar en gåva till Stadsmissionen ungefär en gång i månaden, ger mina småslantar till de där tiggarna som påstås vara en vidrig liga och köper majblommor. Med mera. Samt tar som bekant emot samtal och mail för Amningshjälpen. Det får räcka för mig.
Så nu vet ni varför den där posten aldrig dyker upp här.
Däremot skänker jag pengar till Läkare utan gränser månadsvis via autogiro, sms:ar en gåva till Stadsmissionen ungefär en gång i månaden, ger mina småslantar till de där tiggarna som påstås vara en vidrig liga och köper majblommor. Med mera. Samt tar som bekant emot samtal och mail för Amningshjälpen. Det får räcka för mig.
Så nu vet ni varför den där posten aldrig dyker upp här.
torsdag 12 april 2012
Jag gör skillnad
Igår kväll ringde en sprudlande glad mamma och tackade för råden hon fått för en tid sedan. Krånglet var nu ett minne blott och även hennes BVC-sköterska hade lärt sig något nytt. Flera gånger idag har jag tänkt på hennes vänliga ord och blivit alldeles varm inombords. Gissa om jag är stolt!
Amningshjälpens hjälpmammor tog emot drygt femtusen samtal förra året. Om en ser det i förhållande att det varje år föds runt hundratusen barn i Sverige är det alltså statistiskt sett fem procent av alla nyblivna familjer som hör av sig till oss. Vi behövs!
Amningshjälpens hjälpmammor tog emot drygt femtusen samtal förra året. Om en ser det i förhållande att det varje år föds runt hundratusen barn i Sverige är det alltså statistiskt sett fem procent av alla nyblivna familjer som hör av sig till oss. Vi behövs!
onsdag 11 april 2012
Håhåhå, kedjebrev!
Audhumble har förärat mig en utmaning och som ni väl vet vid det här laget så är jag inte den som är den.
Så här går det till:
– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.
Audhumblans frågor och mina svar:
1. Om du vore ett djur vilket skulle du vara då (baserat på din personlighet) och om du istället fick välja fritt vilket skulle du välja?
Något jag uppskattar mycket är att halvligga på olika platser i hemmet och sova, så om jag fick bestämma skulle jag nog vara en katt (även om jag är måttligt sugen på att tvätta mig med tungan som enda hjälpmedel och/eller kräkas upp bollar av päls), fast egentligen är jag nog mer lik en skata. Jag tycker om saker som glittrar och min humor är oklanderlig.
2. Hur många bultar finns det egentligen i Ölandsbron?
Därom tvistar de lärde.
3. Vad vill du bli när du blir stor?
Om jag inte får bli katt så satsar jag på författare. Tyvärr har jag bara en bok på gång, så även om jag fick den utgiven skulle karriären bli rätt kort. Med andra ord kommer jag nog fortsätta laga mat ett tag till.
4. Nämn tre tv-serier du tycker att alla borde se.
Mad men, The Walking Dead och True Blood. Förutsatt att alla hade samma smak som jag alltså.
5. Om du var tvungen att byta förnamn, vad skulle du byta till?
Mamma. Eftersom minst en person redan kallar mig det till vardags så skulle nog inte omställningen bli så svår.
6. Har du någon tatuering?
Nej, men jag har en hemskt fyndig idé. En slags ordvits. Fast utan ord.
7. Vilken fördom skäms du mest över att du har?
Min värsta är en som tyvärr också bekräftas gång på gång: att "alla" män av en viss nationalitet dras till mig som flugor till koskit, och att de gör det enbart i syfte att inleda ett förhållande och därigenom förbättra sina chanser att få uppehållstillstånd. (De brukar efter en kortare stunds samtal framföra förslaget och därefter bli upprörda över att jag slösat bort deras tid.) Jag kommer bli tvungen att begå harakiri den dag jag misstar mig och i förebyggande syfte avspisar någon som bara försöker artighetskonversera.
8. Vilken fiktiv karaktär skulle du vilja vara?
Muminmamman. Hon är tjock, hon är nöjd och hon sover bort hela vintern utan att skämmas för sig.
9. Och vilken fiktiv karaktär skulle du vilja få ihop det med?
De enda två crusher av det slaget jag kan minnas är den unge John Connor i Terminator 2 och Mark Renton i Trainspotting. Det har gått över nu och jag är glad att jag inte alltid fick min vilja igenom i tonåren.
10. Stor fisk i liten damm eller liten fisk i stor damm?
Det senare. Jag tänker på karparna i Botaniskas växthus. De verkar ha det skittråkigt.
11. Vilket väljer du? Att för resten av ditt liv bara få lyssna på barnlåtar som är inspelade av riktigt bra band/artister eller få lyssna på vilka låtar du vill fast alla är Weird Al Yankovicversioner?
Weird Al!
Mina frågor lyder som följer:
1. Vilket är ditt första minne?
2. Vilka föreningar är du, eller har du varit, medlem i?
3. Vad samlar du på?
4. Vilket gymnasieprogram gick du och vilket borde du egentligen ha gått?
5. Vilket var ditt favoritprogram på tv när du var liten?
6. Om du bara fick äta en sak resten av livet, vad skulle du välja?
7. Vilken ministerpost skulle passa dig bäst?
8. Hur ser din drömsemester ut?
9. Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
10. Vilken är din värsta ovana?
11. Pest eller kolera?
Och sist men inte minst taggar jag det här goa gänget: Fifi, J, Jennie, Jenny, Johanna, Josefine, Linda, Martina, Motvalls, Rookiemom och Sofia.
Så här går det till:
– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.
Audhumblans frågor och mina svar:
1. Om du vore ett djur vilket skulle du vara då (baserat på din personlighet) och om du istället fick välja fritt vilket skulle du välja?
Något jag uppskattar mycket är att halvligga på olika platser i hemmet och sova, så om jag fick bestämma skulle jag nog vara en katt (även om jag är måttligt sugen på att tvätta mig med tungan som enda hjälpmedel och/eller kräkas upp bollar av päls), fast egentligen är jag nog mer lik en skata. Jag tycker om saker som glittrar och min humor är oklanderlig.
2. Hur många bultar finns det egentligen i Ölandsbron?
Därom tvistar de lärde.
3. Vad vill du bli när du blir stor?
Om jag inte får bli katt så satsar jag på författare. Tyvärr har jag bara en bok på gång, så även om jag fick den utgiven skulle karriären bli rätt kort. Med andra ord kommer jag nog fortsätta laga mat ett tag till.
4. Nämn tre tv-serier du tycker att alla borde se.
Mad men, The Walking Dead och True Blood. Förutsatt att alla hade samma smak som jag alltså.
5. Om du var tvungen att byta förnamn, vad skulle du byta till?
Mamma. Eftersom minst en person redan kallar mig det till vardags så skulle nog inte omställningen bli så svår.
6. Har du någon tatuering?
Nej, men jag har en hemskt fyndig idé. En slags ordvits. Fast utan ord.
7. Vilken fördom skäms du mest över att du har?
Min värsta är en som tyvärr också bekräftas gång på gång: att "alla" män av en viss nationalitet dras till mig som flugor till koskit, och att de gör det enbart i syfte att inleda ett förhållande och därigenom förbättra sina chanser att få uppehållstillstånd. (De brukar efter en kortare stunds samtal framföra förslaget och därefter bli upprörda över att jag slösat bort deras tid.) Jag kommer bli tvungen att begå harakiri den dag jag misstar mig och i förebyggande syfte avspisar någon som bara försöker artighetskonversera.
8. Vilken fiktiv karaktär skulle du vilja vara?
Muminmamman. Hon är tjock, hon är nöjd och hon sover bort hela vintern utan att skämmas för sig.
9. Och vilken fiktiv karaktär skulle du vilja få ihop det med?
De enda två crusher av det slaget jag kan minnas är den unge John Connor i Terminator 2 och Mark Renton i Trainspotting. Det har gått över nu och jag är glad att jag inte alltid fick min vilja igenom i tonåren.
10. Stor fisk i liten damm eller liten fisk i stor damm?
Det senare. Jag tänker på karparna i Botaniskas växthus. De verkar ha det skittråkigt.
11. Vilket väljer du? Att för resten av ditt liv bara få lyssna på barnlåtar som är inspelade av riktigt bra band/artister eller få lyssna på vilka låtar du vill fast alla är Weird Al Yankovicversioner?
Weird Al!
Mina frågor lyder som följer:
1. Vilket är ditt första minne?
2. Vilka föreningar är du, eller har du varit, medlem i?
3. Vad samlar du på?
4. Vilket gymnasieprogram gick du och vilket borde du egentligen ha gått?
5. Vilket var ditt favoritprogram på tv när du var liten?
6. Om du bara fick äta en sak resten av livet, vad skulle du välja?
7. Vilken ministerpost skulle passa dig bäst?
8. Hur ser din drömsemester ut?
9. Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
10. Vilken är din värsta ovana?
11. Pest eller kolera?
Och sist men inte minst taggar jag det här goa gänget: Fifi, J, Jennie, Jenny, Johanna, Josefine, Linda, Martina, Motvalls, Rookiemom och Sofia.
tisdag 10 april 2012
Önskerubrik: Jag önskar att jag var mer engagerad
Svårt. För egentligen önskar jag att jag snarare kunde vara lite mer oengagerad och efter lite pepp, i form av Gunilla Bergenstens Familjens projektledare säger upp sig, tror jag att jag är på god väg. Nu är kanske inte familjelivet mitt största problem eftersom jag är gift med en man som har lägre toleranströskel för oreda än jag (undantag: i köket) och som dessutom är en god organisatör, men helt i hamn är jag såklart inte. Dessutom går det som tas upp i boken även att applicera på jobbrelationer och i situationer som kan uppstå om en som av jag okynneshäver ur sig fraser som "Det kan jag göra!" när någon form av ansvar ska fördelas och det varit tyst i rummet lite för länge.
Våga vägra vara duktig! Viva la revolución!
(Rubriken önskad av Caroline.)
Våga vägra vara duktig! Viva la revolución!
(Rubriken önskad av Caroline.)
Efterlysning
Till ett reportage i tidningen Amningsnytt söker redaktionen en stockholmsfamilj som har inrett sitt hem amningsvänligt. Hör av dig till chefredaktör Elisabeth Ubbe på red@amningsnytt.se om du eller någon du känner har anpassat hemmet till amning på något sätt.
onsdag 4 april 2012
Önskerubrik: Fy!
Lars H Gustafsson är en av mina främsta förebilder när det gäller att leva med och "uppfostra" barn. I helgen hade jag den stora äran att se och höra honom live and direct på Amningshjälpens årsträff. En av de saker han tog upp i sin föreläsning och som jag funderat mest på efteråt är vad förbudet mot barnaga egentligen innebär. Utöver att en inte får slå barn alltså.
I föräldrabalken 6 kap. 1 § står fast att:
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Fundera över det en stund och försök sedan att få det att gå ihop med de metoder som är på modet idag. De flesta föräldrar har inga större problem med att låta bli att plocka fram livremmen när barnen varit riktigt jävla jobbiga att ha att göra med, men hur är det med inte utsättas för [...] annan kränkande behandling? Hur rimmar det med att till exempel stoppa ner ett barn i dess säng, gå ut, stänga dörren och låta det skrika sig till sömns?
(Rubriken önskad av Jenny.)
I föräldrabalken 6 kap. 1 § står fast att:
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.
Fundera över det en stund och försök sedan att få det att gå ihop med de metoder som är på modet idag. De flesta föräldrar har inga större problem med att låta bli att plocka fram livremmen när barnen varit riktigt jävla jobbiga att ha att göra med, men hur är det med inte utsättas för [...] annan kränkande behandling? Hur rimmar det med att till exempel stoppa ner ett barn i dess säng, gå ut, stänga dörren och låta det skrika sig till sömns?
(Rubriken önskad av Jenny.)
måndag 2 april 2012
Önskerubrik: Heja!
Ett rungande heja! till Anouk Jolin, Marit Olanders, Mats Berggren, Lars H Gustafsson, Kim Hazelius och Gunilla Kristiansson som föreläste på Amningshjälpens riksträff. Och förstås också till Skånegruppen som anordnade. Efter en intensiv helg är jag utmattad, men inspirerad. Tack allihop!
(Rubriken önskad av Jenny.)
(Rubriken önskad av Jenny.)
torsdag 29 mars 2012
Önskeinlägg: Vad som helst om amning
Fifi säger: Jag vill gärna läsa om er amning, tex hur ofta ni ammar och så. Eller jag vill egentligen läsa vad som helst som handlar om amning, det är mitt favoritämne för tillfället!
För inte jättelänge sedan skrev jag ett par rader om vår amning, så för att inte plåga er med upprepningar kör jag en annan vinkel idag: ohämmat tyckande.
Tvärtemot vad många tycks vilja tro när de hör att jag ammat i snart fyra år och/eller att jag är medlem i Amningshjälpen*, har jag inga problem med att någon annan väljer att amma en kortare tid eller inte alls. Däremot blir jag provocerad och ledsen när amning utanför den mycket snäva normen (minst fyra månader men högst ett år och absolut inte nattetid efter halvåret) framställs som fel, fult, äckligt, onaturligt, ojämställt, incestuöst, and so on och jag är övertygad om att det finns en särskild plats i helvetet för dem som medvetet försöker styra och ställa över hur andra väljer att ge mat och knyta an till sina barn. (Undantag: Jag tycker såklart att en bör sätta ner foten om någon förhåller sig till sitt barn på ett sätt som är skadligt.)
Innan jag själv fick barn och kort därefter hade jag en snävare syn på saken, det ska erkännas, men tack och lov hade jag för det mesta vett att knipa näbb om det och med tiden har jag fått ett mer avslappnat förhållningssätt. Fortfarande tycker jag att det är tråkigt att amningsfrekvensen i Sverige sjunker, men det innebär varken att jag tycker att alla måste amma eller att de som gör det ska fortsätta år ut och år in. Amning har många fördelar på populationsnivå, men det betyder inte att det alltid är det bästa alternativet för varje enskild familj och individ.
Det var väl inte direkt några nyheter för er som hängt här ett tag, men för nytillkomna läsare kan det kanske vara intressant. Med jämna mellanrum känner jag att det kan vara på sin plats att understryka att jag inte är någon amningstaliban, namnet på bloggen till trots, så att vi inte råkar ut för några missförstånd.
*att amma länge är inte på något sätt ett villkor för att få gå med i föreningen. Många medlemmar har slutat amma tidigt eller valt att del- eller hobbyamma.
För inte jättelänge sedan skrev jag ett par rader om vår amning, så för att inte plåga er med upprepningar kör jag en annan vinkel idag: ohämmat tyckande.
Tvärtemot vad många tycks vilja tro när de hör att jag ammat i snart fyra år och/eller att jag är medlem i Amningshjälpen*, har jag inga problem med att någon annan väljer att amma en kortare tid eller inte alls. Däremot blir jag provocerad och ledsen när amning utanför den mycket snäva normen (minst fyra månader men högst ett år och absolut inte nattetid efter halvåret) framställs som fel, fult, äckligt, onaturligt, ojämställt, incestuöst, and so on och jag är övertygad om att det finns en särskild plats i helvetet för dem som medvetet försöker styra och ställa över hur andra väljer att ge mat och knyta an till sina barn. (Undantag: Jag tycker såklart att en bör sätta ner foten om någon förhåller sig till sitt barn på ett sätt som är skadligt.)
Innan jag själv fick barn och kort därefter hade jag en snävare syn på saken, det ska erkännas, men tack och lov hade jag för det mesta vett att knipa näbb om det och med tiden har jag fått ett mer avslappnat förhållningssätt. Fortfarande tycker jag att det är tråkigt att amningsfrekvensen i Sverige sjunker, men det innebär varken att jag tycker att alla måste amma eller att de som gör det ska fortsätta år ut och år in. Amning har många fördelar på populationsnivå, men det betyder inte att det alltid är det bästa alternativet för varje enskild familj och individ.
Det var väl inte direkt några nyheter för er som hängt här ett tag, men för nytillkomna läsare kan det kanske vara intressant. Med jämna mellanrum känner jag att det kan vara på sin plats att understryka att jag inte är någon amningstaliban, namnet på bloggen till trots, så att vi inte råkar ut för några missförstånd.
*att amma länge är inte på något sätt ett villkor för att få gå med i föreningen. Många medlemmar har slutat amma tidigt eller valt att del- eller hobbyamma.
tisdag 27 mars 2012
Önskeinlägg: Vardag
Lisa säger: Jag gillar vardagsinlägg om vad du och H gör t ex när ni är lediga.
Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.
Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:
För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."
Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?
– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.
And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.
Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.
Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.
Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:
För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."
Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?
– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.
And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.
Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.
Keep moving, nothing to see here!
Du som hamnat här efter att ha googlat "naken flicka", kom inte tillbaka fler gånger. Tack.
måndag 26 mars 2012
Varför envisas vi med att värdera allt barn säger och gör?
Häromdagen kom ett barn på mitt jobb in i köket för att visa en Barbie-väska hen tagit med sig hemifrån. Min första impuls var att säga att det var en fin väska, inte för att jag tyckte den var fin (eller ful) utan för att jag har lärt mig att det är så en pratar med barn, men jag lyckades hejda mig och frågade istället vad som får plats i den. Och vet ni vad, ungen blev precis lika glad (om inte gladare) för det svaret.
Jag tror inte att barn tar skada av att höra att de är fina, eller att deras kläder och leksaker är det. Så länge det bara är en av alla aspekter, men tyvärr ligger väldigt mycket fokus på fint och tufft och duktigt. Det är så lätt att bara auto-svara "å, så fint" varje gång en unge kommer mer en teckning/ny tröja/håruppsättning, men vad gör det egentligen med dem i förlängningen?
Jag tror inte att barn tar skada av att höra att de är fina, eller att deras kläder och leksaker är det. Så länge det bara är en av alla aspekter, men tyvärr ligger väldigt mycket fokus på fint och tufft och duktigt. Det är så lätt att bara auto-svara "å, så fint" varje gång en unge kommer mer en teckning/ny tröja/håruppsättning, men vad gör det egentligen med dem i förlängningen?
lördag 24 mars 2012
Önskeinlägg: Katter och odlingslott
Hilda säger: Eller hur, hur mår katterna i bloggtorkan? Och.. har det inte varit väldigt fint väder ett par dagar nu? Vad händer på odlingslotten? :)
Låt oss börja med katterna: De ligger allt som oftast i någon kartong eller solstrimma och vilar sig i form. Jag lovar att återkomma ifall något spännande inträffar.
Och odlingslotten? Jodå, när som helst händer det. Att jag beställer frön. Inspiration och lust har börjat återvända efter förra årets tabbe att tacka ja till en plats i odlarföreningens styrelse. Ett tag kunde jag knappt gå till ica utan att någon konfronterade mig om redskapsbodens kärvande lås eller vem som slängt vad i komposterna.
Förra veckan var vi och röjde lite på lotten, jag vände jord och drack kaffe i solen och njöt av att inte vara ansvarig för något annat än mina egna kvadratmetrar. Hemulen fångade maskar och lagade soppa på gammelvatten som samlats i vecken på på en presenning.
Jag tar det i min egen takt. Någon dag när jag har osedvanligt mycket tid och ork tar jag en sväng förbi pegmatitbrottet och hämtar lite snyggsten (jodå Lisa, det finns en bergart som heter så) att lägga i gångarna. Vad gäller grödorna så har jag ändå tänkt så det mesta direkt på friland, så det är egentligen ingen större brådska med de där fröna, och rabarber och jordgubbar smultron och vinbär och örtkryddor och fan och hans moster kommer vare sig en vill eller inte. Perenner är den lata odlarens bästa vän.
Låt oss börja med katterna: De ligger allt som oftast i någon kartong eller solstrimma och vilar sig i form. Jag lovar att återkomma ifall något spännande inträffar.
Förra veckan var vi och röjde lite på lotten, jag vände jord och drack kaffe i solen och njöt av att inte vara ansvarig för något annat än mina egna kvadratmetrar. Hemulen fångade maskar och lagade soppa på gammelvatten som samlats i vecken på på en presenning.
Jag tar det i min egen takt. Någon dag när jag har osedvanligt mycket tid och ork tar jag en sväng förbi pegmatitbrottet och hämtar lite snyggsten (jodå Lisa, det finns en bergart som heter så) att lägga i gångarna. Vad gäller grödorna så har jag ändå tänkt så det mesta direkt på friland, så det är egentligen ingen större brådska med de där fröna, och rabarber och jordgubbar smultron och vinbär och örtkryddor och fan och hans moster kommer vare sig en vill eller inte. Perenner är den lata odlarens bästa vän.
fredag 23 mars 2012
Älskade lilla barn, måste du bli stor?
Någon gång emellanåt fattar jag varför vissa skaffar mer än ett barn. I eftermiddags hade jag ett sådant moment, när jag satt och kollade igenom lite grejer jag skulle lämna bort till försäljning.
Jag fick lite svårt att andas när jag packade ner babygymmet med den prassliga fjärilen, vars trådantenner hemulen tog sitt första pincettgrepp på. Min lilla fjuniga bebis är ingen bebis mer och tiden då jag formade hennes värld är över. Nu är det femåringarnas värderingar som gäller. Screw könsneutrala plyschkläder och drippdropp-sången.
Jag fick lite svårt att andas när jag packade ner babygymmet med den prassliga fjärilen, vars trådantenner hemulen tog sitt första pincettgrepp på. Min lilla fjuniga bebis är ingen bebis mer och tiden då jag formade hennes värld är över. Nu är det femåringarnas värderingar som gäller. Screw könsneutrala plyschkläder och drippdropp-sången.
onsdag 21 mars 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)