Dagens floskel

Efter jobbet mötte jag upp Avanai-Lisa för fika och överlämning av böcker och nu känner jag mig nyförlöst, alltså inte på det där baby bluesiga och ymnigt blödande ur fittan-sättet utan sådär glad och nöjd som en bara kan vara när en fått nåt vettigt gjort. Jag älskar att göra mig av med prylar! Dessutom fikar jag och snackar skit med vuxna människor med rimliga åsikter alldeles för sällan.

Som vanligt när jag träffar fellow småbarnsmorsor så blev det prat om barn och föräldraskap, förskola, uppfostran och metoder och på tal om det så hoppas jag att någon av er som läser har bättre koll på utvecklingspsykologi och kan svara på var det här jävla mantrat om att barn mår bra av rutiner kommer ifrån, vem som forskat på det och vilken typ av rutiner som avses. Spektrat är ju rätt brett för vad som kan anses vara en rutin menar jag.

De jag oftast hör obsessa om värdet av rutiner är de som propagerar för femminutersmetoden, schemastyrd amning och liknande – rutiner som jag är övertygad om inte gör någon nytta för särskilt många barn. Men en rutin kan ju också vara något så vardagligt som att borsta tänderna och läsa en saga eller sjunga någonting vid läggdags, eller för det mycket lilla barnet; att få komma upp i sin förälders famn då det vaknar och är oroligt, en trygg förutsägbarhet och långt ifrån samma sak som att vid givet klockslag varje dag gråta sig till sömns.

Jag gissar att det är få familjer som helt saknar rutiner i tillvaron, där varje ny dag är lika oförutsägbar som en tripp till Alices Underland, och frågan är om de familjerna i så fall är mottagliga för informationen om nyttan med rutiner.

Ps. Signaturen E, lämna din adress i en kommentar eller maila på jonna punkt dignelius at gmail punkt com ifall du fortfarande är intresserad av Vinterns goda ting, portot går loss på ungefär en femtiolapp. Och Bettan, spa-boken ligger här och ropar på dig

Niobio en söndag

Vanligtvis är jag inget stort fan av spoken word men Hollie McNish sammanfattar så jävla snyggt det mesta jag brukar känna mig nödd och tvungen att jiddra om (om och om igen) när det gäller "offentlig" amning – det tar ju tydligen aldrig slut på gubbar i lådan som ska dyka upp och ha en åsikt. Fortsättningsvis ska jag göra en Clockwork Orange och tvinga alla som vill diskutera detta att kolla på det här briljanta lilla filmklippet.

Ps. Jeez, vad jag hatar uttrycket "offentlig amning". Som om det skulle betyda jag bjuder in allmänheten att tycka och tänka och vara med på ett hörn när jag ammar mitt barn, bara för att vi inte sitter hemma bakom nedfällda persienner 24:7.

Eller så sköter ni från och med nu all städning här

Vardagsrumsgolvet i casa Dignelius torsdagen den 21 oktober 2010. Ser ungefär likadant ut fortfarande. Samma leksaker till och med. Eftersom jag tydligen närt en hoarder vid min barm. Fick barnet i fråga själv bestämma så skulle vi aldrig slänga något. (Möjligtvis mes undantag för illaluktande hushållssopor och kompost. Hon är rätt luktkänslig.)

Barnets rum lördagen 2 juli 2011. Ser också fortfarande ungefär likadant ut. Kanske ännu lite plottrigare eftersom hon sedan dess fått ett stort åbäke till säng som konkurrerar om utrymmet med leksakerna på bilden (och fler).

Samma barnrum, fem månader senare. Onsdagen 30 november 2011. Här har sängen kommit på plats. Se så gott om plats det är för alla julklappar som ska komma att inkasseras om tre veckor! Vad ska vi göra av allt utrymme? Det fullkomligt ekar ju därinne! (Obs, ironi.)

Anar vi ett mönster? (Rätt svar: ja.) Det här barnet har på tok för mycket leksaker. In fact så har hon så mycket leksaker att när ett grannbarn var här en sväng där häromveckan så utropade hon "Hrönn, vad mycket leksaker du har!" det första hon gjorde när hon kom in. Det var pinsamt för oss alla.

Så. Vänner och ovänner, nära och kära, ärade familj. Som jag ser det så har vi två alternativ:

1. Ni slutar ösa över barnet prylar. Hur roligt ni än tycker att det är att konsumera så är det är inte roligt för henne att tvingas slänga och ge bort leksaker hon egentligen tycker om bara för att få plats med nya. Tycker ni att det är svårt att låta bli att handla så ska jag ge er ett tips: precis när shoppingbegäret sätter in så skyndar ni er och tänker på att det på andra sidan jorden sitter barn i samma ålder som henne och tillverkar de där prylarna. Barn som aldrig kommer ha varken tid eller råd att leka med sakerna de monterar.

2. Vi går med i Jehovas vittnen och slutar fira jul och födelsedagar.

Jag är allvarlig. Åtminstone på punkt 1.

"Vad du än gör, sök inte jobb hos oss!"

Ja, jädrar vad sugen en blir på att söka nytt jobb när annonserna är formulerade ungefär såhär:

"Hej, vi söker någon som kan jobba hos oss men eftersom arbetslösheten just nu ligger på nio procent och vår regering hatar arbetslösa människor och vill att de ska dö så behöver vi inte bry oss ett smack om att vi framstår som dumma i huvudet i den här annonsen. Till exempel så berättar vi ingenting om arbetsplatsen, arbetstiderna eller förhållandena runtikring, t.ex. detaljer som ifall du kommer jobba ensam eller ingå i ett arbetslag. Faktiskt så berättar vi ytterst sällan ens till vilken arbetsplats vi söker folk eller ens var den är belägen geografiskt för det vore ju dumt om du kunde kolla upp om du har möjlighet att ta dig dit under rimliga former. Istället copy-pastear vi in fyra floskliga rader om stadsdelen i stort. Och ändå kommer vi få in ungefär trehundra desperata ansökningar av vilka vi slumpmässigt slänger hälften i papperskorgen eftersom vi inte kommer hinna läsa dem ändå. Håll tillgodo!"

Här är tre jobb (1, 2 och 3) jag INTE kommer söka och det är er jävla förlust Göteborgs Stad då jag är jävligt bra på det jag gör, hör ni det?

Bonus: ett fjärde jobb jag knappt skulle söka ens under hot, pga vem fan vill hatta runt på femtio (50) olika arbetsplatser?!

#hijabuppropet, hur svårt kan det vara?

Jag pep-talkar mig själv och funderar på vad det egentligen är som tar emot så. Fåfänga? Rädsla för att sticka ut? Njae, jag vet inte jag. Jag avviker ju redan genom att varken sminka mig till vardags, raka mig eller banta. Kanske är det den aktiva handlingen som skrämmer mig, det känns som att det krävs bra mycket mer kurage och jävlar anamma att lägga till ett stycke tyg än det gör att bara låta bli att plocka bort och retuschera delar av sig själv.

Det är ytterst osäkert om jag kommer fixa att "utsätta" mig själv för att gå till jobbet beslöjad imorgon bitti, vilket i sig självt visar på hur angeläget det är och att jag borde göra det.

Ps. Lyssningstips: journalisten Valeria Helander berättar om när hon gick ut på stan i Göteborg klädd i niqab.

Men de flesta har jag ändå glömt

Min sista dag som trettioåring firar jag med att mammadiska*, baka småkakor och minnas gamla födelsedagar. Ungefär en fjärdedel av kakorna blev liiite för mörka undertill (men på det hela taget så gick det allafall bättre än förra gången) så jag antar att jag blir tvungen att hetsäta dem medan jag vilar ögonen på Orange is the new black ikväll. Stackars mig.

Nåväl. Gamla födelsedagar. Min mamma skrev ner vad hon gjort och om och hur hon firade varje födelsedag från någon gång i tonåren och framåt, det kunde vara en lite längre redogörelse eller bara någon rad, typ "Med Janne vid en eld i Åsa**". Jag tänker varje år att jag ska börja göra likadant men det blir tydligen inte av.

Några födelsedagar minns jag extra väl trots att de är tämligen icke-dokumenterade. Som den när jag fyllde sju år och hade bjudit tjugosju (27!) kompisar. Alla kom och det regnade (som vanligt) så vi fick hålla till inomhus. Mamma slet som ett djur och blev till och med tvungen att ringa en vän som kom och hjälpte henne med markservicen. Och inget RUT-avdrag fanns det i jävla DDR-Sverige heller så hon fick väl städa upp allt själv efteråt antar jag. Jag har iallafall inget minne av att jag hjälpte till. Moderskapet alltså. Vilken jävla martyr det gör en till.

På min artonårsdag stod jag i min pojkväns lägenhet och bakade tårtor. Tårtor. I plural. Eftersom den jag gjorde först såklart inte dög så att jag blev tvungen att baka en till som passade honom. "Tvungen". Kanske är det ändå inte moderskapet som är problemet. "Kanske" är det ett sluttande plan från det att en föds och någon utropar "en flicka!" och sätter en rosa rosett på huvudet på en om en bara lyckats odla hår så det räcker där inne i moderlivet.

När jag fyllde tjugo hade jag ingen pojkvän men ett förstahandskontrakt på en egen lägenhet. Bara några dagar tidigare hade jag flyttat in i en skapligt stor tvåa. Större än trean jag bor i nu. Mitt bohag bestod av en madrass, två fåtöljer och litet bord, ett köksbord men inga stolar och en hockeybag med kläder och sänglinne och säkert någon kastrull eller två. Det ekade. Jag har förträngt vilka jag firade med men jag minns att jag hade röda strumpbyxor och kort svart kjol och var jävligt snygg där jag satt på fönsterbrädan i vardagsrummet och kedjerökte i kvällssolen.

Mitt tjugofemårskalas var ett cocktailparty. Det var förjävla trevligt och någonstans mitt uppe i alltihopa blev jag gravid. Vi har fortfarande sprit kvar från den tillställningen. Dels för att en som småbarnsförälder sällan har tid och ork att hälla i sig sprit. Dels för att vi verkligen hade köpt ofantliga mängder alkohol.

Återstår att se om morgondagen blir oförglömlig. Jag önskar mig en magväska och ett par svarta vegan-"converse".


*diska lite inemellan samtidigt som en ändå är i köket och gör något annat tidsödande.
**de var alltså i orten Åsa. Inga kvinnor vid namn Åsa kom till skada.

Snabb, billig och god – precis som jag

När @talgboll efterlyste recept på köttlössås lämplig för veganer blev jag genast sugen på en gammal favorit som min mamma brukade laga när jag var liten och kassan var skral. Naturligtvis skulle jag inte drömma om att undanhålla er receptet. Så, varsågoda. You will eat it and you will like it!

Lille skutts pastasås

300–400 g morötter
1–2 gula lökar
3–4 vitlöksklyftor
1 msk timjan
2 msk tomatpuré
1 buljongtärning
500 g krossad tomat
1–2 dl (havre)grädde
salt och peppar

Grovriv morötter och lök och fräs i olja tillsammans med pressad vitlök och timjan.
Tillsätt tomatpuré, krossad tomat och buljong och låt såsen koka ihop tills grönsakerna känns lagom mjuka.
Tillsätt grädde och smaka av med salt och peppar.
Servera med… *trumvirvel* pasta!

Utrensning

Om någon är intresserad av en eller flera gratis kokböcker så är det bara att hojta till! Annars får de flytta till Myrorna.

Ps. Jag ska göra comeback på bloggen. Snart.

Och på frågan om samband svarar jag nja

Nu har jag dåligt samvete. Det har gått flera veckor sedan Jenny lämnade en kommentar med följande fråga:

"När jag nu ändå kommenterar vilket jag ju aldrig gör så passar jag på att ställa en fråga till dig i egenskap av amningsexpert. Jag ammar min bebis, nu typ fyra månader och undrar lite kring detta med att bada o så. Jag älskar att bada, även att kallbada, men har undvikit det p.g.a rädd för mjölkstockning eller liknande. Ska amma nu i sommar o undrar lite om det är något man ska tänka på vad gäller att bada o så eller är det bara att köra på helt obehindrat utan att tänka på något särskilt?"

Jag borde vid det här laget ha lärt mig att inte läsa kommentarer i farten på mobilen eftersom jag har ungefär världens kortaste attention span. Allt som inte längre är markerat med en ilsket röd ring med siffra i, faller så fort något annat pockar på min uppmärksamhet i glömska och förblir obesvarat. Men nu vill jag nu göra bot och bättring:

Det är en gammal vedertagen "sanning" att kyla i sig orsakar mjölkstockning men det finns faktiskt inget vetenskapligt belägg för det. Medan en del ammande kvinnor upplever att de åker på det bara de öppnar kylskåpet utan att ha kofta på sig, badar andra ammande kvinnor i isvak och bor i kalla dragiga hus utan att någonsin drabbas.

Olika personer reagerar olika på kyla och den som känner att hen går och spänner sig* och upplever att det är obehagligt att bli kall har naturligtvis ingen anledning att utsätta sig för det i onödan, men för dig som tycker om att bada även i kallt vatten tycker jag att det är synd att låta amningen bli ett hinder för det. Vill du ändå undvika att utmana ödet allt för mycket så kan du ta av din kalla och blöta baddräkt eller bikiniöverdel och se till att bli torr och varm igen så snart som möjligt efter badet.

Så här skriver Amningsbloggen och Sagogrynet om mjölkstockning.

*Adrenalinet som utlöses vid t.ex. oro, spänning, smärta och stress kan störa utdrivningsreflexen – vilket i sin tur kan få till följd att mjölk blir stående kvar efter amningen och orsakar mjölkstockning i en eller flera mjölkgångar.

Bifall

Hemulen är inte överförtjust och tycker att jag varit borta alldeles för mycket om kvällarna senaste tiden, men när jag berättade om bokcirkeln gjorde hon ändå en liten bunt bokmärken till mig. Jag väljer att tolka det som ett godkännande. Att vara förälder till en femåring må förvisso tidvis vara som att dela bostad med en kristdemokrat, men jäklar vad mycket kärlek det ryms i en sån liten människa.

"Stör ej"

Saker som inte är samma

Kattmat på tetra vs. bönor på tetra.

Du vet att du är småbarnsförälder när…

Eh… vänta nu ett ögonblick

Kallade Ursula just Ariel för "lilla slyna"?

Ja, vi kollar på Lilla sjöjungfrun. Nej, den är inte bra. Japp, helt vansinnig ur ett genusperspektiv. Jag håller med. Men. Jag vet också att om det är något som skapar monster så är det förbud och nu har ungen tjatat om filmjäveln så länge att det var bäst för alla att hon fick se den.

Men alltså; lilla slyna?

Slipsen i pannan!

På det hela taget var personalfesten häromdagen helt ok och i vanlig ordning när det är en kommunal tillställning så var det snabbt överstökat. Jag var hemma i god tid innan barnets läggning, mina tre (alkoholfria) öl packade jag aldrig ens upp ur väskan och jag knöt inga nya kontakter – trots att det var ett gött gäng på 70–80 kockar, lokalvårdare och vaktmästare som deltog – allt i sin ordning med andra ord.

Vi gick tipspromenad och med 12 av 13 rätt vann jag ett Lisebergskort. Svaret på frågan på bilden ovan var förresten Jemen, vilket jag tog på ren chansning. Sen bjöds det på grillat; tzay, kyckling, grillkorv och… *trumvirvel* hästkött!

Ungefär där peakade festen. Sen blev det kaffe och kaka och tack och hej.

Först till kvarn och så vidare

Jo, just det. På Amningshjälpens riksträff vann jag en illrosa Fast Food amningsbaddräkt i storlek M, från BoobDesign. Snygg som fan och såklart oanvänd. Den har jag dock inte mycket användning för själv då jag trivs bäst i bikini och redan har en amningsvänlig sådan. Så att… om någon av mina läsare som kommer vara gravid och/eller ammande nu under badsäsongen är intresserad av den så är det bara att hojta till så får den byta ägare.

Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Tidigare idag utspelade sig följande på jobbet (och det var inte en övning): Två pedagoger kommer in till mig och min kökskollega. Den ena har någon form av skivling i handen.

– Är ni bra på svampar? Vet ni vad det här är för sort?
– Nej, hurså? Växte den här ute på gården?
– Ja, precis. Ni vet alltså inte vad det är för någon?
Nu ser jag att det saknas en bit av hatten och frågar därför lite halvt på skämt:
– Har någon bitit i den?
– Ja, det var ett barn som hittade den och hann smaka lite.
– Ok, i så fall ringer ni giftinformationscentralen på en gång.

Ett tips: Kolla med era barns förskolor så att de har en handlingsplan för olycksfall, förgiftning och liknande. Det tänker iallafall jag göra asap. För sånt här händer. Barn är blixtsnabba och så långt är det ingens fel. Men. Om/när olyckan är framme så ska alla veta vilka rutiner som gäller.

Badwill

 En mindre smickrande sida som jag ärvt av min mor, som i sin tur ärvt den av min morfar, är ett slags jävlar anamma som kickar in när det börjar lukta lurfest. Ingen summa är för liten att jiddra om när jag väl gått igång, rätt ska vara rätt! Vilket min man blev varse och fick lära sig att hantera redan tidigt i vårt förhållande då kön på ica ringlade lång bakom oss medan jag bearbetade butiksbiträdet att betala tillbaks de fyra kronorna per kg som diffade mellan vad som var annonserat på hyllkanten och vad vattenmelonen faktiskt kostade när vi kom till kassan.

Idag var det dags igen. Jag och hemulen åt lunch på Villa Belparc och trots att vi väntade kvar vid bordet både länge och väl efter att diskplockaren varit och hämtat våra tallrikar samt kastade menande blickar mot servitören så syntes inte ett spår till av glasspinnen som enligt menyn ingick i priset på alla barnportioner. Till slut gick vi fram till baren för att fråga efter den och fick då till svar att vi kunde hämta den i glasskiosken en bit bort. Redan här började jag lacka ur men lyckades med nöd och näppe motstå frestelsen att be barpersonen masa sig iväg dit och hämta den åt oss.

Efter att ha väntat ut en velig familj som skulle välja kulglass blev det äntligen vår tur. Om en med "vår tur" menar att personen som jobbade i glasskiosken bara skulle "springa iväg snabbt och fixa något först". Ytterligare några minuters väntan senare dök en misstänkt ung och civilklädd person upp i luckan – säkert sommarjobbare – och upplyste oss om att de bara hade kulglass i kiosen, inga gratispinnar. Men om vi gick in i själva villan så skulle de kunna hjälpa oss där.

Sagt och gjort. Vi travade in i huset och möttes av en skylt som upplyste om att alla beställningar togs emot i baren på uteserveringen. *pulserande tinningar* Jag låtsades inte ha sett skylten och började leta efter en klocka att ringa i eller något annat att väsnas med. Men icke. Ett par gånger fick jag ögonkontakt med någon genom det runda lilla fönstret i köksdörren men ingen respons förrän hen till slut var tvungen att komma ut av någon annan anledning och jag lyckades haffa hen.

"Pinnglass till barnmenyn? Nu förstår jag inte riktigt. Du får gå ut och fråga i baren." Millisekunden innan jag hann gå falling down på hen dök dock den första glasskioskpersonen upp på väg tillbaks till sin post och tog över vårt ärende. Och plötsligt fanns den utlovade pinnen både i baren inne och i glasskiosken på utsidan. Se där! Det var väl inte så svårt?

Men, tänker ni kanske nu, en glasspinne är väl inget att bråka om! Nej, och hör sen Villa Belparc!

Jobbar lite på sin usp

"Jag gör en egen sorts glass. Vill ni ha receptet så är det bara att gå in på min web!"

Kunde hon krypa in under mitt skinn så hade hon gjort det

Någon av mina trogna läsare kanske minns livmodertröjan. Den är vid det här laget både död och begraven, men misströsta ej – den har fått en efterföljare. Låt mig presentera… *trumvirvel* Wait for it… *jättelång trumvirvel* livmoderlinnet! Hepp!

Ps. Jag "älskar" skärpan och kontrasterna i bilder tagna med iphonens andrakamera!