Önskeinlägg: Vad jag är mest tacksam över

I lågstadiet hade jag en klasskamrat som var "ordblind". Idag har hen (utöver att ha gjort idrottskarriär) en akademisk examen. Hen behärskar också flera språk och driver tre företag. Men så såg skolan vi gick i också lite annorlunda ut än många av de skolor som finns att välja på idag.

Som några av er kanske vet är lärarprogrammet en av alla utbildningar jag har hoppat av. Jag tappade sugen när jag förstod att jag aldrig skulle kunna bli en sådan lärare som många av dem som lotsat mig genom mina första år i skolsystemet. Klasserna består heller inte längre av femton elever och det finns definitivt inte längre en heltidsanställd fröken Gerd (a.k.a specialpedagog) som har eoner av tid över att rycka in närhelst hen behövs.

Min unge har ett sjujävla humör och emellanåt tvivlar jag på att trotsåldern självständighetsåldern någonsin kommer gå över, men hon verkar hålla sig inom ramarna för vad som anses "normalt" och dessutom är hon både klipsk och street smart. Det är jag djupt tacksam över, för i det här samhället är det bara de resursstarkas barn som kan räkna med att få det stöd alla borde ha rätt till.

(Inlägget önskat av PPD.)

Ps. Nej, jag sätter inte likhetstecken mellan dyslexi och utagerande beteende. Det är två skilda exempel. Och jag skulle naturligtvis älska min unge precis lika mycket om hon hade en diagnos, av vad slag det än må vara, samt göra allt i min makt och mer därtill om jag märkte att skolan var på väg att ge upp på henne.