Föga förvånande: min mamma. Tomheten hon lämnat efter sig går inte att beskriva och det verkar inte bli lättare med tiden. Tvärtom. Sorgen blir djupare och djupare allt eftersom chocken släpper.
Idag hörde jag på radio att barn och ungdomar som förlorar en förälder löper ökad risk att drabbas av psykisk sjukdom (och det skulle inte förvåna mig om det gäller snart-trettioåringar också). Emellanåt dyker känslor upp som jag inte är helt bekväm med. Jag ska ge er ett exempel:
I samma veva som mamma blev sjuk drabbades en person på min dåvarande arbetsplats också av cancer. Jag kunde inte uppbåda några äkta sympatier what so ever utan blev bara jävligt arg. Inte nog med att jag avskydde mitt jobb. Nej, dessutom var jag tvungen att knipa näbb och låtsas vara nöjd och tillfreds med tillvaron i övrigt, för hur skulle det låta om jag ba: "Jaha, oj, har du cancer? Det har min mamma också! Och jag kan inte vara hos henne eftersom min unge just börjat på förskolan och är en vandrande smitthärd som skulle knäcka hennes nedsatta immunförsvar fullständigt. Pilutta dig!"
Jag slutade sitta tillsammans med mina arbetskamrater på frukostrasten, för jag orkade bara inte lyssna på senaste nytt om kollegans behandling och prognos, och jag gjorde mig ärenden på annat håll när hen kom in och hälsade på på jobbet och mådde skitbra trots strålning och cellgifter. När mamma sen dog och jobbarkompisen tillfrisknade och kom tillbaka, mer high on life än Mia fucking Törnblom, önskade jag innerligt att det varit tvärt om.
Att önska livet ur en person för att... tja... jag vet inte hur jag ska motivera det faktiskt. Inte en helt frisk reaktion kanske.
(Inlägget önskat av PPD.)
När min mormor dog när jag var 17 kunde jag inte prata om det på två år utan att börja gråta. Jag minns att J som jag var ihop med då sa ett par år senare "Dina föräldrar får aldrig aldrig dö. Du kommer ju inte klara det". Och det kommer jag inte heller, för det är ens f-ö-r-ä-l-d-r-a-r. Ingens förälder borde någonsin bli sjuk och då, framför allt inte om barnen är yngre än 40-50 år i alla fall.
SvaraRaderaVad tråkigt att höra om din mamma. Kan inte säga att jag förstår hur det känns, för det gör jag ju inte. Men jag kan ana. Kram på dig.
Jag tror inte att jag någonsin helt kommer förstå att hon är borta för alltid.
RaderaFörstår att du inte är stolt över de känslorna mot f.d. kollegan, men jag tror att det är fullständigt normalt och inte alls konstigt.
SvaraRaderaTusen kramar till dig!
Men det är fullt mänskligt att önska livet ur en annan människa.
SvaraRaderaDet är inte alls en konstig reaktion tycker jag! (Men så har jag varit ofrivilligt barnlös också, och även om jag inte önskade livet ur någon så var det många dåliga tankar och undvikande luncher).
SvaraRaderaFy sjutton för övrigt för att förlora en förälder i förtid, oavsett om man själv är vuxen. Själv tänker jag på min pappa varje dag och undrar fortfarande om han verkligen inte kommer att komma tillbaka. Usch, jag blir alldeles gråtig bara av att skriva den här kommentaren...
Kram!
Ja, jag kan inte heller skriva om henne utan att bli blank i ögonen. Undrar om jag någonsin kommer klara det.
RaderaInte konstigt alls...konstigt hade det varit om du gjort nåt åt det. ;)
SvaraRaderaKramar ♥
Min pappa dog nyligen och det är nog en sorg man har för alltid. Allt som den missar.
SvaraRaderaBeklagar sorgen.
RaderaJag gillar alltid dina inlägg, men de ca 5 senaste har varit extra bra.
SvaraRaderaTack, vad gullig du är!
RaderaTack alla för era överseende kommentarer. Bästa hejaklacken :)
SvaraRaderaJag tycker det är jättebra att du skriver precis som det kan vara och inte sockrar det. Sorg är vidrigt och fult mellan varven och ska så få vara. Ibland känns det som att vi lever i en tidsålder där förväntningen är att varenda motgång och förlust ska vändas till något positivt och utvecklande. Fast så är det ju inte. Vissa saker är faktiskt bara dåliga, cancer är en av dom.
SvaraRaderaJag kan nog också vara sån, att jag har en liten Sverker Olofsson inom mig som ropar "ska det vara så?!", när jag drabbas av motgångar som inte leder till något positivt.
RaderaEller så är det just mänskligt.
SvaraRaderaFan vad jag fulgråter åt detta inlägget. Som du skriver, när chocken lägger sig så börjar sorgen sippra in (välla). Och hur förstår man att någon inte finns. Inte. Finns. Det är ju så absurt. Jag känner mig trasig och så är jag rädd att det går ut över E. Extra bitterljuvt att hon ibland tittar på en och så är det exakt mammas blick. Man går ju sönder för mindre.
Svårast är nog ändå bekanta som liksom tycker att man borde vara färdigsörjd, för "du är ju ändå vuxen" och "nu var det ju ett tag sen". Skulle kunna bita huvudet av dem. Men visst, de hade varit jävligare om jag varit 12 eller 16, men va fan sorgen är tillräcklig nu, och dessutom sörjer jag inte bara min mamma utan E's mormor också.
Här har även E's farmor cancer, hon har klarat sig än så länge, men jag kommer inte undan cancerpratet. Och så mår man så jävla skit när man snuddar vid önskan att min mamma borde fått överleva...hur man liksom köpslår...fy fan.
Kram på dig
Men säger folk så?! Att du borde vara "färdig"? Jag är nog ofta tvärt emot och berättar antingen inte om min sorg eller så viftar jag bort den. Jag orkar liksom inte med tafatta kramar och tröst som känns som klippt ur någon standardmall från människor jag egentligen inte är särskilt nära. Resultatet blir tyvärr ofta en "historielöshet", att jag inte berättar om min familj alls, för då måste jag ju berätta hela storyn.
RaderaJag hade missat det här inlägget. Vi var ju allra käraste systrar jag och din mor och vet ju att hon själv valde att dels skona oss andra från det oundvikliga dels sig själv. Sån var hon och det är jag tacksam för personligen, eftersom hon knappast hade klarat av det enorma vansinnesprojekt jag skulle ha dragit igång för att göra henne frisk , kosta vad det kosta ville och varvat det med samtal om begravningen... Istället för att fortsätta våra svinroliga intellektuella, timslånga samtal i vilka vi dissekerade varenda liten detalj och känsla som kunde uppbringas om vad hjärtat var fullt av. Det hade inte funderat för oss den har tiden om jag börjat ta ut sorgen i förskott, för det hade jag Och det tror jag hon visste, jag hade knappast tagit hänsyn till hennes känslor om jag vetat att hon fick vård för slutskedet, bara till mina egna och dessutom blivit så jäkla arg på idioter som hade stört mig i min för-sorg. Besvärligt att skriva via mobilen.. nu ska jag ta en kopp andekaffe med din mor, vi brukade skoja om att vi skulle hälsa på och fika hos varandra ifall nån av oss gick och dog och nån respekt för det lämpliga i att nämna det har jag inte, tvärtom. Kram påräj lilla gris, du är trogen dina känslor precis som du alltid varit, och det är fascinerande att betrakta.
SvaraRadera<3
Radera