Önskeinlägg: Om det jobbigaste

Tristessa säger: Jag tar det jobbigaste ämnet jag vet, våld, misshandel och våldtäkt, dina tankar, erfarenheter, hört om, vet om o.s.v.

– ...men när hon inte gör som jag säger måste jag ju bulta till henne.

Jag frågade inte den gången, eller någon annan gång heller för den delen, om det vore lika självklart ifall det varit jag, hans eget barn, som var "hon". Jag lät honom gå på med sitt mässande. När han kommit igång är det lika bra att låta honom hållas. Inte säga emot och inte uppmuntra för mycket. Rida ut stormen och hoppas att ingen vän av ordning råkar hamna emellan.

Jag tyckte ofta att min styvmamma var osmidig när jag var liten. Om hon bara kunde lära sig att spela med så skulle det gå över mycket fortare, tänkte jag, så att vi kunde hitta på något roligt istället för att de skulle bråka hela tiden. Att mamma inte fick stryk av min styvpappa tyckte jag var underligare än att min styvmamma fick det av pappa. Men det kommer väl, tänkte jag.

Barn är mästare på att känna av stämningar och låter en dem dessutom umgås med missbrukare så blir de jävligt strömlinjeformade. Min uppväxt gjorde mig till en social kameleont. Lite konflikträdd emellanåt kanske, men perfekt som personlig assistent, vårdbiträde och till att jobba natt på grillen. Klippt och skuren för att ta skit, påhopp och sexuella anspelningar med ett leende. Bra egenskaper hos en ung kvinna.

Önskeinlägg: Om vår amning

lisakristin säger: Du kanske inte vill skriva om det, men jag vill gärna läsa mer om er amning. Håller ni på, hur ofta, vilket bemötande får ni om ni ammar offentligt?

Att amma en (nästan) fyraåring är oftast ganska bekvämt. Vi ammar i stort sett bara när vi vaknar på morgonen och när hemulen går och lägger sig på kvällen. Yes, that's right, jag ammar henne till sömns. Vid sjukdom, svår tristess eller när hon ser något annat barn ammas blir det någon gång utöver det också, men hon accepterar (oftast) läget när hon måste vänta en stund, eller om jag säger att jag inte vill.

Som längst har det har det gått tre dagar mellan två amningstillfällen och varken hemul eller bröst har haft ont av det, även om återseendet varit hjärtligt. Jag är inte rädd att mjölken ska sina då vi är ifrån varandra någon dag. När en ammat en tid kan det ta månader eller år innan brösten helt slutar producera mjölk och vid de tillfällen då det har behövts lite större mängder, som när hon varit sjuk, upplever jag att det går snabbt att trigga igång produktionen igen.

Jag ammar sällan offentligt längre, eftersom hon nästan helt slutat be om det. De enstaka gånger vi ammar ute bland folk, upplever jag inte längre att många lägger märke till det. Få förväntar sig att ett så "stort" barn ammas och därför ser de helt enkelt inte vad det är som sker mitt framför ögonen på dem. Numera är jag också såpass luttrad att jag låter kommentarer och menande blickar rinna av mig.

Något som allt oftare inträffar, och som jag har svårare att finna mig i, är att jag hamnar i sammanhang där det rackas ner på amning. Jag tar nästan aldrig själv upp ämnet, och få utanför min närmaste krets vet att jag ammar och är engagerad i Amningshjälpen, men jag märker att amning som företeelse diskuteras förvånansvärt flitigt. Då gärna ur ett freak show-perspektiv. Det kan gå fort, inom loppet av några få meningar, kan en grupp människor ha hunnit enas om att småbarnsamning är äckligt och onaturligt och då sitter en i en knivig sits. Ska en låta det passera, eller ska en komma ut som den äckliga och incestuösa i sällskapet?

Day 9 – Front door

En av alla mina favoritfeatures med den här lägenheten är att vi har dubbla ytterdörrar. Vi slipper höra vad som händer i trappan och grannarna slipper höra oss tjafsa när vi försöker göra oss i ordning i den minimala hallen (inte en favoritfeature) och ta oss ut alla på samma gång. Dubbelwin.

I förra lägenheten hade vi bara en dörr. Med en fet glipa under. Inte bra för mig som är lagd åt det paranoida hållet. Särskilt eftersom det var omöjligt att låtsas inte vara hemma när min far och annat löst folk hemsökte oss. Usch! Ett hem ska vara en borg.

Orka vara jobbig

Jag är nyss hemkommen från tre heldagar facklig utbildning. Efter ett par dagars trevande uppvärmning var alla spärrar borta i morse. Redan till morgonkaffet blev det kontroversiellt. Alla* var överens om att interner i svenska fängelser har det för bra. Vällagad mat, egen tv och möjlighet att studera utan att behöva ta studielån sticker onekligen i ögonen på många. Det ropades efter hårdare tag och straffarbete. Kriminalvård, vad är det för trams liksom?

Självklart var jag tvungen att agera motvallskärring. Det har jag, sedan incidenten i våras, lovat mig själv att försöka göra varje gång min tystnad riskerar att felaktigt tolkas som samtycke. Sen ba: *krispig stämning* *tystnad*

Men det finska gick över. Såklart. Och då kändes det tusen gånger bättre att vara sams med kurskamraterna igen, än vad jag tror att det hade gjort ifall jag inte stått upp för min avvikande åsikt. Personlig utveckling. Heja mig!

*två-tre personer som pratade med hög röst och dubbelt så många som inte sa emot. För övrigt samma två-tre personer som tidigare varit rörande eniga om att det inte är ok att diskutera politik i jobbsammanhang.

Det är alltså så här det känns att bli rånad

 Tur att jag fick en femma rabatt på kexen.

Ungen fyller år i helgen, så på väg hem från jobbet igår gled jag in på Ica Focus för att tjacka lite roliga frukter att bjuda på på förskolan. Misstag. Alla vet att det är ekonomiskt vansinne att gå in där, men jag trodde ändå att det fanns gränser.

Kassör: Den här melonen är säljstoppad.
Jag (försöker vara lustig): Oj, det var värst, är den från Japan?
Kassör: Det vet jag inte. Du kan gå och hämta en annan sort.
Jag: Äh, jag klarar mig. Det är så lång kö.
Kassör: Jag kan vänta.
Jag: *gör som jag blir tillsagd*

Tillbaka i kassan visar det sig att melonjäveln jag i panik plockat åt mig kommer gå på 120 spänn.

Jag: Oj, vad hände där? Kan en melon kosta 120 kronor?
Kassör: Den är ganska tung, nästan fem kilo. Vill du att jag ska väga om den?
Jag: *svettas* Nej, det är lugnt, jag tror dig.
Kassör: *väger om melonen* Nästan fem kilo.
De ungefär tre miljoner människorna som står i kö: *önskar att blickar kunde döda*
Jag: *profylaxandas* Jag tar den.

Som tur var blev jag sen antastad av ett fyllo vid Korsvägen och fick således utlopp för min frustration genom att passa på att överreagera rejält på hans påstående om att han skulle vara den mest begåvade mannen på jorden.

Svar på tal

Min chef, som var en av de tre personer som diskuterade småbarnsamning när jag släntrade in på jobbet igår, har svarat på mitt mail: 

Hej Jonna!
Jag är hemskt ledsen över hur vi resonerar ibland. Det är naturligtvis så att alla mammor gör som det känns bäst för dem och deras barn.
Jag hoppas att vi som arbetar inom förskoleverksamheten försöker att tänka till lite mer och förhålla oss så proffsiga som vi säger att vi är.
Jag ber än en gång om ursäkt!
Mvh X

Och jag tror faktiskt att hon är uppriktig, eftersom jag råkar veta att hon själv har erfarenhet av att vara den som är avvikande.

När jag satte mig och skrev det där brevet igår kväll kände jag mig rätt löjlig. Det tog emot att skicka det. Att bara låta det bero hade helt klart varit det smidigaste, åtminstone för stunden. Samtidigt som jag inte riktigt såg att jag hade något val. För vad är egentligen tystnad om inte samtycke? (Egentligen skulle jag såklart ha rest mig upp där och då och deklarerat att jag ammar min treåring, men ju längre diskussionen fick fortgå desto svårare blev det.)

Det här påminner om den ständiga komma ut-processen för HBT-personer, att omgivningen tar för givet att man följer normen om man inte själv väljer att tala om att man inte gör det, skriver Cecilia på Amma vidare, i det eminenta inlägget Vi som fortsätter amma – en osynlig grupp. Läs det! Nu på en gång.

Försoning – del 2: BB-vistelsen

Jag vet inte hur många föräldrar jag hört säga att den där brickan med flagga och macka och cider är deras livs bästa frukost/kvällsmat/eftermiddagsfika, men jag är inte beredd att hålla med. Torrt bröd, torr ost, för lite cider. *uttorkad efter att styvnackat ha vägrat dricka förlossningssaften*
Fan vad besviken jag var på den där brickjäveln. Men för all del, jag uppskattar gesten.

Sen var det dags för mig att förflytta mig till BB och pappan skickades hem. Att ha varit vaken i drygt ett dygn och just ha blivit förälder för första gången är mest troligt sämre för förmågan att framföra ett fordon än triangelmärkta mediciner, men det gick absolut inte att göra ett undantag och låta honom ta igen sig i en skrubb någonstans. Och Gud förbjude att han fått stanna på rummet med sin fru och sitt nyfödda barn, för där fanns ju en annan kvinna som höll på att packa sin väska för att åka hem en timme senare. Hej och välkommen till femtiotalet liksom.

Jag installerades under tiden i en gnällig stålrörssäng som var omöjlig att fälla ner till fullt liggläge, med stränga order om att bara trycka på den lilla röda knappen in case of emergency. Sex timmar senare ringde jag hem och beordrade tillbaka barnafadern så att jag kunde få lite assistans med att gå på toaletten. För vem avgör vad som är ett nödläge? Man vill ju inte ligga till last hos dem man är utlämnad och i beroendeställning till, ifall man verkligen skulle behöva deras hjälp senare.

De två dygn jag härdade ut på BB är den episod jag hittills i mitt liv haft svårast att försonas med, om det ens någonsin kommer ske fullt ut. Bemötandet var under all kritik. Min unge refererades gång på gång till som prematuren (nog för att hon var liten, men jag hade faktiskt gått fyra dagar över beräknat datum), många av de råd vi fick började med när det gäller så här tidigt födda barn... och jag hade ständigt en känsla av att hon bara var till låns där hon låg i sin plastbalja. Jag brann av längtan att ha henne hos mig men vågade inte ta upp henne, för varje gång jag försökte närma mig henne råkade någon storma in och ta mig på bar gärning. Inte amma liggande i sängen, inte låta henne ligga och småsnutta, inte låta henne ligga i famnen och somna, lika bra att ge ersättning istället, jobba med pumpen om du ändå vill få igång mjölkproduktionen.

När jag insåg att de tänkte hålla oss kvar där ett tredje dygn var sammanbrottet inte långt borta. Jag satte mig på tvären, som jag borde ha gjort på en gång, och aldrig har luften känts så frisk att andras som den försommarkvällen vi spände fast babyskyddet i bilen för första gången.

Det finns säkert tusen förmildrande omständigheter och jag är säker på att personalen som jobbade på BB på Mölndals sjukhus de där dagarna i slutet av maj 2008 inte ville oss något illa. De är antagligen lyckligt ovetande om vilka ärr de lämnat efter sig. Och jag kan inte låta bli att tänka att om de bara hade erbjudit ett samtal av typen som jag fick med barnmorskorna som hjälpte mig på förlossningen så kanske jag – och säkert fler med mig – hade haft ljusa minnen därifrån istället, och personalen hade fått chansen att förändra och förbättra sitt arbetssätt.

Del 1 – Förlossningen

#prataomdet

Twitter är inte min grej, men...

Självklart har även jag låtit mig utnyttjas. Inte orkat stå upp för mig själv. Av en massa anledningar. Inte velat såra, inte vågat ta ton och säga rakt ut att jag ångrat mig, inte velat tvinga vänner att välja sida... och så vidare. För folk väljer fel sida rätt konsekvent. Det är bekvämast så. Man vill ju inte råka peka ut någon som våldtäktsman hur som helst. Mycket bättre att heja på det vinnande laget. Jag vet, för jag har själv gjort det. Så jävla illa.

För tio-elva år sedan nånting hade jag hoppat av gymnasiet och flyttat till Varberg med en kille jag inbillade mig att jag hade en framtid med. Vi lyssnade båda på NoFX och hade väl ungefär samma humor och jag kom riktigt bra överens med hans mamma, annars var det nog egentligen inte så mycket vi hade gemensamt. Eller så var vi som ler och långhalm, jag minns faktiskt inte riktigt längre. Men nog om honom för han är varken boven eller hjälten i den här berättelsen. Det var först när vi flyttade isär som den ens tog sin början.

Jag pluggade på folkhögskola under den här perioden, eftersom jag trots min ungdom hade insett att man inte kommer någonstans utan en utbildning – eller åtminstone gymnasiekompetens. Och på folkhögskolan fanns som tur var ett internat att ta sin tillflykt till när hemmafrulivet inte tedde sig så lockande längre. Och på internatet fanns en massa andra omotiverade ungdomar att umgås med och en massa hembränt att dricka och en massa gräs att röka och en massa biljardmatcher att spela och oj, så trevligt man kan ha. Man blir lite som en familj till slut. En dysfunktionell sådan.

En kväll mådde en kille, som jag och mina vapendragarväninnor hängde en hel del med, inte så bra så han frågade en av dem om han fick sova över hos henne. Inga problem, that's what friends are for. Eftersom rummen på det här internatet, och säkert de flesta andra liknande institutioner, var små och laxrosa landstingsceller fanns det inte plats att bädda ut kyska extrasängar utan de sov i samma säng. Med kläderna på och händerna på täcket förstås. Tills min vän vaknar mitt i natten av att nattgästen håller på att ta av henne trosorna. Och det var slutet på deras vänskap.

Det rätta i det här läget hade såklart varit att sätta ner foten. Min vän borde ha anmält och sett till att han åtminstone blev avstängd från skolan, även om det aldrig hade blivit rättssak av det när hon faktiskt låtit honom sova i sin säng, och vi andra skulle såklart ha slutit upp och tagit avstånd från honom och låtit honom förstå att det han gjort inte på långa vägar var ok.

Men man vill ju inte splittra gänget. Jag minns att jag sa till henne att jag hoppades att hon tyckte det var ok att jag ändå umgicks med honom och hans posse, för han hade ju inte gjort mig något som gav mig anledning att dissa honom. Vänta nu. Inte gjort mig någonting?! Det är ju helt en helt befängd grej att säga, eller ens tänka.

Naturligtvis var jag hädanefter på min vakt mot honom och vi umgicks faktiskt inte särskilt mycket efter den här händelsen, och tack och lov har jag min storsinta vän kvar än idag, men det var ju inte där mitt svek egentligen låg. Det som förföljer mig än idag är hur jag helt oreflekterat bara bemötte en vän som berättade om ett övergrepp med att fortsätta umgås med förövaren. Och så undrar folk varför antalet våldtäkter som aldrig anmäls är så högt.

Säg det (helst inte) med ett leende

Det är så jag får lust att krypa ur skinnet när folk levererar kritik i form av smilogram. Ett litet tillgjort skratt först och så ett illa inlindat klagomål:
– Tihi, jag blev lite orolig när du var borta så länge.
(– Du menar när jag lämnade min arbetsplats under min obetalda rast och sedan gick direkt till mötet, precis som jag sa i morse att jag skulle göra?)

Den ännu fegare varianten, att adressera skitsnacket till min avkomma:
– Skrock skrock, jasså, mamma hade lite bråttom i morse. 
(– Förvisso, men det är inte därför barnet inte har skor på dig. Nej, hör och häpna, hon fick välja kläder själv. Och jag tror inte hon tar skada av att sitta barfota i vagnen fem minuter när det är tio grader varmt ute. Skorna har jag förresten med mig här i väskan, så ligg nu inte sömnlös över det i natt.)

Fast priset tar ändå tjejen som satt framför mig på bussen i morse. Över telefon ställde hon sin partner mot väggen. Light.
– Hihi, asså, när jag skulle logga in på facebook i morse så stod det att någon hade försökt ta sig in på mitt konto från Paris igår och jag vet ingen annan som är i Paris just nu så... Mhm, mhm. Hihi, näää, hade du tråkigt på hotellrummet och försökte knäcka alla mina lösenord? Mhm. Hihi, oj, hur ska jag komma ihåg mina lösenord om jag måste byta varje vecka. Mhm. Hihi, du kanske skulle söka till typ någon spionskola. Mhm. Ok, puss, hej.
(– Är du på riktigt? Dumpa honom!)