Och vad tar en till då?

Att ha en femåring är många gånger ungefär som att ha en listig tvååring med språkbegåvning. Utgångsläget är liksom att vad du än vill så vill hen det motsatta och sen går det i ungefär hälften av fallen att diskutera sig fram till en kompromiss som funkar för båda parter. Resten av gångerna blir det bråk.

I morse föreslog jag att vi skulle gå och kolla på utställningen om Hammarkullen. Det mottogs med svalt intresse. Du kan gå dit och ta några bilder, tyckte barnet. Utan att titta upp från ipaden. Jag låtsades vara obrydd men såg till att hon överhörde när jag nämnde för barnafadern att "det hade varit trevligt att gå dit och sen ta en fika efteråt, men det var ju synd att inte Hrönn ville" och vips – innan jag ens behövt spela ut lekplatskortet var hon plötsligt med på tåget. Win!

Ni som har äldre barn, vid ungefär vilken ålder slutar omvänd psykologi funka?

Valår hörni

Minns ni den lilla feelgood-filmen Wealth inequality in America och att vi önskade att att det fanns en svensk motsvarighet? Nu är den här! (Om en med "nu" menar för fyra månader sedan.)

Men jag knarkar i allafall inte

Det känns "sådär" att min unge ipaddade sig själv till sömns i soffan innan jag hann fixa kvällsmat. Till middag åt hon ett par tre grönsaksstavar och dessförinnan en bulle. Det är ju tur att svenska barn får mat i förskola och skola. Synd bara att de inte får tänderna borstade där också.

Jag veeet att det här är en jävla petitess egentligen, alla barn somnar väl från tandborstning och kvällsmat någon gång ibland, men när jag sätter igång och ångestar över mitt kassa föräldraskap så rullar det liksom bara på och plötsligt känns det som att jag inte är ett dugg bättre än far min som kallade en burk oliver och en skål godis för middag och lät mig somna i haschdimmorna i skinnsoffan framför tv:n varje kväll när jag var där.

And while I'm at it…

…så höll jag ju helt på att glömma att jag passade på att anmäla ett par instagrambilder som olämpliga och gå i taket över en konversation om skolfotografering när jag ändå var igång och PMS:ade.

Vad gäller bilderna (de på instagram alltså) så var de kvinnoförnedrande och föll under kategorin "naket eller pornografiskt", inte mycket mer att orda om det. Jag tänker inte länka och jag hade troligtvis gjort samma bedömning vid en annan tid i månaden.

När det kommer till konversationen så ska jag ta mig en till titt på den när jag lugnat ner mig ett par hekto och då känna efter om den fortfarande får blodet att rusa i öronen på mig. Eller nä förresten, jag tror jag tar och läser den igen nu på en gång:

Vårat dagis har tagit bort enskilda fotograferingar, vi får enbart på hela dagisgruppen. As tråkigt så man vill bara gråta […] sen var det nå om att alla möjligtvis inte hade råd med de […] Visst existensminimum är väldigt lite pengar, de förnekar jag inte men dessa som har sånt (inte alla) har råd att både röka,snusa,köpa skräpmat och liknande. Så prioritering anser jag.

Vad sa du, sa du? Vore det inte för den lelle disclaimern om att "inte alla" fattiga människor köper cigg, snus och gotta för sina pengar så skulle en ju nästan kunna tolka det som rent och skärt klassförakt att du uttrycker att det bara är att ta sig i kragen och prioritera skolfotona framför all lyx och flärd som de jävlarna som lever på existensminimum annars brukar unna sig.

Personligen tycker jag att de där fotosessionerna rimmar illa med "avgiftsfri förskola och skola" och jag vill ge en eloge till de förskolor som valt bort enskild fotografering. Det är nämligen inte helt ovanligt att de där skolfotoräkningarna går till inkasso och så småningom till kronofogden för det är faktiskt inte är så jävla kul att gång på gång tvingas neka sitt barn sånt som "alla andra får".

Dessutom är den där fotodagen en jävla rövdag för både barn och personal. Föräldrar kommer med önskemål (läs: förtäckta krav) om att hår ska flätas och kammas och att tröjor ska bytas och så vidare i all evighet, amen. Ingenting är som vanligt (there, I said it: rutiner är bra för barn), alla är stressade och ingen hinner med vara pedagogisk när rödgråtna ungar enligt löpande band-princip ska trugas att smila upp sig för kameran.

Vill du prompt ha porträttfoton av dina barn så tycker jag att du kan gå till en fotoateljé och ordna det. För dyrt? Närå, bara en fråga om prioritering.

Ps. Det heter förskola.

PMS made me do it!

Kära dagbok,

idag skrev jag ett otrevligt mail till lönekontoret. De kan de gott ha! Nu kommer de säkert bli lättare att ha att göra med i framtiden och det kommer säkert gå supersmidigt att ändra den där redan bokförda kompdagen till sjukdom.

Kort därefter signade jag upp mig på en resa till den nordtyska staden Schwerin helgen 25–27 oktober. Anmälan är bindande och kalaset kommer gå på cirka 1500 kronor för resa med buss, två övernattningar i dubbelrum (som jag delar med en vilt främmande människa) och en trerättersmiddag.

Rationell är bara förnamnet.

Höstens nya trender:

Nu är jag ju förvisso motståndare till flytande bestånd men min nya grej har ändå blivit att okynnesreservera böcker som inte ens är utlånade utan som jag bara inte orkar åka till andra stadsdelsbibliotek och låna. Så jävla deluxe!

Eventuellt ska jag bli mögelhund också. Har upptäckt att jag kan lukta mig till mögliga citrusfrukter – det blir ju tyvärr en del såna om en köper ekologiskt (nej, inte för att de är av sämre kvalitet utan för att de inte är doppade i cancerframkallande antimögelmedel) – bara genom att kliva in i en lägenhet där sådana finns!

En dag sent eller sex dagar tidigt eller right on time om en är vegetarian

Någon gång ska jag försöka driva igenom en meatless monday-rutin på jobbet men tills vidare får jag vara nöjd med att vi serverar vegetarisk mat minst en, ofta två och ibland tre dagar i veckan. (Att det sällan blir just måndagar hänger dels på att det då inte är någon där dagen innan för att t.ex. blötlägga bönor eller kikärtor, dels på att vi inte längre har lika fria tyglar i menyplaneringen.)

Igår lagade vi hursomhelst en vanlig ohederlig icke-vegetarisk korvrätt på jobbet och när jag kom hem gjorde jag en lakto-vegetarisk variant som jag blev riktigt nöjd med. Håll tillgodo.

Krämig gratäng på linser, svamp och squash

1,5 dl röda linser
10 rimligt stora (skogs)champinjoner
1 squash av gurkstorlek
4 vitlöksklyftor
1 tsk basilika
1 tsk oregano
1 krm mejram
ytterst lite rosmarin
salt
peppar

2 dl creme fraiche
2 dl ajvar relish
1 dl riven ost

Koka linserna nästintill färdiga i saltat vatten. Dela under tiden champinjonerna i kvartar och fräs dem sedan (gärna i olivolja) med pressad vitlök.
Skär squashen i halvcentimetertjocka halvmånar eller kvartar. Blanda med linser, champinjoner och kryddor i en ugnssäker form.
Rör ihop creme fraiche och ajvar relish och bre som ett täcke över grönsakerna. Toppa med ost och skjutsa in gratängen något snäpp nedanför mitten av ugnen på 225°c i typ en kvart eller tills det ser färdigt ut.

Servera med ett riktigt gött potatismos.

Ps. Tips på ett passande namn på rätten mottages tacksamt.

Bästa bokcirkeln!

Vi har kommit igång med bokcirkeln och är redan inne på bok nummer tre, även om jag personligen såklart inte kommit igång än eftersom jag inte är mycket för att göra saker i tid. Just nu låter jag t.ex. bli att duscha och packa i ordning kläder inför morgondagens extraknäck – that's right, jag har skaffat ett second job. Hej arbetslinjen!

Med förra boken gick det väl… sådär. För att uttrycka mig diplomatiskt. Ingen hade läst ut boken och bara tre av oss hade möjlighet att komma på träffen. Och det kändes så jävla gött att det var ok. Så långt från skolan med sin himla obligatoriska närvaro och examinationsuppgifter och tentor och fan och hans moster.

Fifi har förresten också skrivit några ord om 'et. Vi är överens.

Dagens floskel

Efter jobbet mötte jag upp Avanai-Lisa för fika och överlämning av böcker och nu känner jag mig nyförlöst, alltså inte på det där baby bluesiga och ymnigt blödande ur fittan-sättet utan sådär glad och nöjd som en bara kan vara när en fått nåt vettigt gjort. Jag älskar att göra mig av med prylar! Dessutom fikar jag och snackar skit med vuxna människor med rimliga åsikter alldeles för sällan.

Som vanligt när jag träffar fellow småbarnsmorsor så blev det prat om barn och föräldraskap, förskola, uppfostran och metoder och på tal om det så hoppas jag att någon av er som läser har bättre koll på utvecklingspsykologi och kan svara på var det här jävla mantrat om att barn mår bra av rutiner kommer ifrån, vem som forskat på det och vilken typ av rutiner som avses. Spektrat är ju rätt brett för vad som kan anses vara en rutin menar jag.

De jag oftast hör obsessa om värdet av rutiner är de som propagerar för femminutersmetoden, schemastyrd amning och liknande – rutiner som jag är övertygad om inte gör någon nytta för särskilt många barn. Men en rutin kan ju också vara något så vardagligt som att borsta tänderna och läsa en saga eller sjunga någonting vid läggdags, eller för det mycket lilla barnet; att få komma upp i sin förälders famn då det vaknar och är oroligt, en trygg förutsägbarhet och långt ifrån samma sak som att vid givet klockslag varje dag gråta sig till sömns.

Jag gissar att det är få familjer som helt saknar rutiner i tillvaron, där varje ny dag är lika oförutsägbar som en tripp till Alices Underland, och frågan är om de familjerna i så fall är mottagliga för informationen om nyttan med rutiner.

Ps. Signaturen E, lämna din adress i en kommentar eller maila på jonna punkt dignelius at gmail punkt com ifall du fortfarande är intresserad av Vinterns goda ting, portot går loss på ungefär en femtiolapp. Och Bettan, spa-boken ligger här och ropar på dig

Niobio en söndag

Vanligtvis är jag inget stort fan av spoken word men Hollie McNish sammanfattar så jävla snyggt det mesta jag brukar känna mig nödd och tvungen att jiddra om (om och om igen) när det gäller "offentlig" amning – det tar ju tydligen aldrig slut på gubbar i lådan som ska dyka upp och ha en åsikt. Fortsättningsvis ska jag göra en Clockwork Orange och tvinga alla som vill diskutera detta att kolla på det här briljanta lilla filmklippet.

Ps. Jeez, vad jag hatar uttrycket "offentlig amning". Som om det skulle betyda jag bjuder in allmänheten att tycka och tänka och vara med på ett hörn när jag ammar mitt barn, bara för att vi inte sitter hemma bakom nedfällda persienner 24:7.

Eller så sköter ni från och med nu all städning här

Vardagsrumsgolvet i casa Dignelius torsdagen den 21 oktober 2010. Ser ungefär likadant ut fortfarande. Samma leksaker till och med. Eftersom jag tydligen närt en hoarder vid min barm. Fick barnet i fråga själv bestämma så skulle vi aldrig slänga något. (Möjligtvis mes undantag för illaluktande hushållssopor och kompost. Hon är rätt luktkänslig.)

Barnets rum lördagen 2 juli 2011. Ser också fortfarande ungefär likadant ut. Kanske ännu lite plottrigare eftersom hon sedan dess fått ett stort åbäke till säng som konkurrerar om utrymmet med leksakerna på bilden (och fler).

Samma barnrum, fem månader senare. Onsdagen 30 november 2011. Här har sängen kommit på plats. Se så gott om plats det är för alla julklappar som ska komma att inkasseras om tre veckor! Vad ska vi göra av allt utrymme? Det fullkomligt ekar ju därinne! (Obs, ironi.)

Anar vi ett mönster? (Rätt svar: ja.) Det här barnet har på tok för mycket leksaker. In fact så har hon så mycket leksaker att när ett grannbarn var här en sväng där häromveckan så utropade hon "Hrönn, vad mycket leksaker du har!" det första hon gjorde när hon kom in. Det var pinsamt för oss alla.

Så. Vänner och ovänner, nära och kära, ärade familj. Som jag ser det så har vi två alternativ:

1. Ni slutar ösa över barnet prylar. Hur roligt ni än tycker att det är att konsumera så är det är inte roligt för henne att tvingas slänga och ge bort leksaker hon egentligen tycker om bara för att få plats med nya. Tycker ni att det är svårt att låta bli att handla så ska jag ge er ett tips: precis när shoppingbegäret sätter in så skyndar ni er och tänker på att det på andra sidan jorden sitter barn i samma ålder som henne och tillverkar de där prylarna. Barn som aldrig kommer ha varken tid eller råd att leka med sakerna de monterar.

2. Vi går med i Jehovas vittnen och slutar fira jul och födelsedagar.

Jag är allvarlig. Åtminstone på punkt 1.

"Vad du än gör, sök inte jobb hos oss!"

Ja, jädrar vad sugen en blir på att söka nytt jobb när annonserna är formulerade ungefär såhär:

"Hej, vi söker någon som kan jobba hos oss men eftersom arbetslösheten just nu ligger på nio procent och vår regering hatar arbetslösa människor och vill att de ska dö så behöver vi inte bry oss ett smack om att vi framstår som dumma i huvudet i den här annonsen. Till exempel så berättar vi ingenting om arbetsplatsen, arbetstiderna eller förhållandena runtikring, t.ex. detaljer som ifall du kommer jobba ensam eller ingå i ett arbetslag. Faktiskt så berättar vi ytterst sällan ens till vilken arbetsplats vi söker folk eller ens var den är belägen geografiskt för det vore ju dumt om du kunde kolla upp om du har möjlighet att ta dig dit under rimliga former. Istället copy-pastear vi in fyra floskliga rader om stadsdelen i stort. Och ändå kommer vi få in ungefär trehundra desperata ansökningar av vilka vi slumpmässigt slänger hälften i papperskorgen eftersom vi inte kommer hinna läsa dem ändå. Håll tillgodo!"

Här är tre jobb (1, 2 och 3) jag INTE kommer söka och det är er jävla förlust Göteborgs Stad då jag är jävligt bra på det jag gör, hör ni det?

Bonus: ett fjärde jobb jag knappt skulle söka ens under hot, pga vem fan vill hatta runt på femtio (50) olika arbetsplatser?!

#hijabuppropet, hur svårt kan det vara?

Jag pep-talkar mig själv och funderar på vad det egentligen är som tar emot så. Fåfänga? Rädsla för att sticka ut? Njae, jag vet inte jag. Jag avviker ju redan genom att varken sminka mig till vardags, raka mig eller banta. Kanske är det den aktiva handlingen som skrämmer mig, det känns som att det krävs bra mycket mer kurage och jävlar anamma att lägga till ett stycke tyg än det gör att bara låta bli att plocka bort och retuschera delar av sig själv.

Det är ytterst osäkert om jag kommer fixa att "utsätta" mig själv för att gå till jobbet beslöjad imorgon bitti, vilket i sig självt visar på hur angeläget det är och att jag borde göra det.

Ps. Lyssningstips: journalisten Valeria Helander berättar om när hon gick ut på stan i Göteborg klädd i niqab.

Men de flesta har jag ändå glömt

Min sista dag som trettioåring firar jag med att mammadiska*, baka småkakor och minnas gamla födelsedagar. Ungefär en fjärdedel av kakorna blev liiite för mörka undertill (men på det hela taget så gick det allafall bättre än förra gången) så jag antar att jag blir tvungen att hetsäta dem medan jag vilar ögonen på Orange is the new black ikväll. Stackars mig.

Nåväl. Gamla födelsedagar. Min mamma skrev ner vad hon gjort och om och hur hon firade varje födelsedag från någon gång i tonåren och framåt, det kunde vara en lite längre redogörelse eller bara någon rad, typ "Med Janne vid en eld i Åsa**". Jag tänker varje år att jag ska börja göra likadant men det blir tydligen inte av.

Några födelsedagar minns jag extra väl trots att de är tämligen icke-dokumenterade. Som den när jag fyllde sju år och hade bjudit tjugosju (27!) kompisar. Alla kom och det regnade (som vanligt) så vi fick hålla till inomhus. Mamma slet som ett djur och blev till och med tvungen att ringa en vän som kom och hjälpte henne med markservicen. Och inget RUT-avdrag fanns det i jävla DDR-Sverige heller så hon fick väl städa upp allt själv efteråt antar jag. Jag har iallafall inget minne av att jag hjälpte till. Moderskapet alltså. Vilken jävla martyr det gör en till.

På min artonårsdag stod jag i min pojkväns lägenhet och bakade tårtor. Tårtor. I plural. Eftersom den jag gjorde först såklart inte dög så att jag blev tvungen att baka en till som passade honom. "Tvungen". Kanske är det ändå inte moderskapet som är problemet. "Kanske" är det ett sluttande plan från det att en föds och någon utropar "en flicka!" och sätter en rosa rosett på huvudet på en om en bara lyckats odla hår så det räcker där inne i moderlivet.

När jag fyllde tjugo hade jag ingen pojkvän men ett förstahandskontrakt på en egen lägenhet. Bara några dagar tidigare hade jag flyttat in i en skapligt stor tvåa. Större än trean jag bor i nu. Mitt bohag bestod av en madrass, två fåtöljer och litet bord, ett köksbord men inga stolar och en hockeybag med kläder och sänglinne och säkert någon kastrull eller två. Det ekade. Jag har förträngt vilka jag firade med men jag minns att jag hade röda strumpbyxor och kort svart kjol och var jävligt snygg där jag satt på fönsterbrädan i vardagsrummet och kedjerökte i kvällssolen.

Mitt tjugofemårskalas var ett cocktailparty. Det var förjävla trevligt och någonstans mitt uppe i alltihopa blev jag gravid. Vi har fortfarande sprit kvar från den tillställningen. Dels för att en som småbarnsförälder sällan har tid och ork att hälla i sig sprit. Dels för att vi verkligen hade köpt ofantliga mängder alkohol.

Återstår att se om morgondagen blir oförglömlig. Jag önskar mig en magväska och ett par svarta vegan-"converse".


*diska lite inemellan samtidigt som en ändå är i köket och gör något annat tidsödande.
**de var alltså i orten Åsa. Inga kvinnor vid namn Åsa kom till skada.

Snabb, billig och god – precis som jag

När @talgboll efterlyste recept på köttlössås lämplig för veganer blev jag genast sugen på en gammal favorit som min mamma brukade laga när jag var liten och kassan var skral. Naturligtvis skulle jag inte drömma om att undanhålla er receptet. Så, varsågoda. You will eat it and you will like it!

Lille skutts pastasås

300–400 g morötter
1–2 gula lökar
3–4 vitlöksklyftor
1 msk timjan
2 msk tomatpuré
1 buljongtärning
500 g krossad tomat
1–2 dl (havre)grädde
salt och peppar

Grovriv morötter och lök och fräs i olja tillsammans med pressad vitlök och timjan.
Tillsätt tomatpuré, krossad tomat och buljong och låt såsen koka ihop tills grönsakerna känns lagom mjuka.
Tillsätt grädde och smaka av med salt och peppar.
Servera med… *trumvirvel* pasta!

Utrensning

Om någon är intresserad av en eller flera gratis kokböcker så är det bara att hojta till! Annars får de flytta till Myrorna.

Ps. Jag ska göra comeback på bloggen. Snart.

Och på frågan om samband svarar jag nja

Nu har jag dåligt samvete. Det har gått flera veckor sedan Jenny lämnade en kommentar med följande fråga:

"När jag nu ändå kommenterar vilket jag ju aldrig gör så passar jag på att ställa en fråga till dig i egenskap av amningsexpert. Jag ammar min bebis, nu typ fyra månader och undrar lite kring detta med att bada o så. Jag älskar att bada, även att kallbada, men har undvikit det p.g.a rädd för mjölkstockning eller liknande. Ska amma nu i sommar o undrar lite om det är något man ska tänka på vad gäller att bada o så eller är det bara att köra på helt obehindrat utan att tänka på något särskilt?"

Jag borde vid det här laget ha lärt mig att inte läsa kommentarer i farten på mobilen eftersom jag har ungefär världens kortaste attention span. Allt som inte längre är markerat med en ilsket röd ring med siffra i, faller så fort något annat pockar på min uppmärksamhet i glömska och förblir obesvarat. Men nu vill jag nu göra bot och bättring:

Det är en gammal vedertagen "sanning" att kyla i sig orsakar mjölkstockning men det finns faktiskt inget vetenskapligt belägg för det. Medan en del ammande kvinnor upplever att de åker på det bara de öppnar kylskåpet utan att ha kofta på sig, badar andra ammande kvinnor i isvak och bor i kalla dragiga hus utan att någonsin drabbas.

Olika personer reagerar olika på kyla och den som känner att hen går och spänner sig* och upplever att det är obehagligt att bli kall har naturligtvis ingen anledning att utsätta sig för det i onödan, men för dig som tycker om att bada även i kallt vatten tycker jag att det är synd att låta amningen bli ett hinder för det. Vill du ändå undvika att utmana ödet allt för mycket så kan du ta av din kalla och blöta baddräkt eller bikiniöverdel och se till att bli torr och varm igen så snart som möjligt efter badet.

Så här skriver Amningsbloggen och Sagogrynet om mjölkstockning.

*Adrenalinet som utlöses vid t.ex. oro, spänning, smärta och stress kan störa utdrivningsreflexen – vilket i sin tur kan få till följd att mjölk blir stående kvar efter amningen och orsakar mjölkstockning i en eller flera mjölkgångar.

Bifall

Hemulen är inte överförtjust och tycker att jag varit borta alldeles för mycket om kvällarna senaste tiden, men när jag berättade om bokcirkeln gjorde hon ändå en liten bunt bokmärken till mig. Jag väljer att tolka det som ett godkännande. Att vara förälder till en femåring må förvisso tidvis vara som att dela bostad med en kristdemokrat, men jäklar vad mycket kärlek det ryms i en sån liten människa.

"Stör ej"

Saker som inte är samma

Kattmat på tetra vs. bönor på tetra.